Detta är inte en logotyp!

20120303-204724.jpg

Maria Küchen skriver om Svenska kyrkans rödgula symbol i sin ledarkommentar i senaste Kyrkans tidning.

Såhär avslutas inlägget:

Som så riktigt påpekas i ledaren ovan måste kyrkan hitta sin kärna och man måste våga tro att kärnan håller och bär, i vår tid som i andra tider. Och kärnan i kyrkan – jag är ledsen att behöva bli så här jobbigt entydig – är Jesus. Och det går inte att sälja in Jesus hos en materialistisk sekulär allmänhet, redan Paulus insåg det, han påpekade att de troende är dårar i världens ögon.
Därmed blir det övertydligt vilken verkligt usel aktör kyrkan onekligen reduceras till så fort hon försöker agera som alla andra i en sekulär kontext.

Till att börja med föreslår jag i stället en fet annonskampanj med kyrkans logotyp och krigsrubriken DET HÄR ÄR INGET VARUMÄRKE, och under detta en finstilt helt ärlig harang, helt utan taktiskt målgrupps- och marknadstänk, om vad kyrkan faktiskt ÄR.
Jag prövade idén på en reklamkille som sa att den är helt genial. Våga!

Jag är benägen att hålla med henne i allt – utom språkbruket. Svenska kyrkans symbol är ingen logotyp, utan ett vapen. Men det är inte Maria Küchens problem, utan mitt 😉

Hoppas att ärkebiskopen köper hennes reklamkampanj. Att få se Sverige tapetserat med Svenska kyrkans vapen vore en nåd att stilla bedja om.

Annonser

Den gode herden på Facebook

På sin Facebook-sida delar Karlstads stift med sig av en underbar bild, där biskop Esbjörn Hagberg just har klivit ut på kyrkbacken i Karlstad tillsammans med en sprudlande glad nyvigd präst. Ett underbart motiv, fotografiskt snyggt och biskopens ryggtavla med den gode herden plockar upp grönskan i hängbjörkarna på Lagbergets krön. Men den är heraldiskt underbar också!  Hur?

Biskopsskruden är såklart översållad med kyrkliga symboler – den gode herden står i centrum, på skuldrorna har han ett par kors som symboliserar evangelisation och på huvudet mitran som en symbol för lågorna som stannade över apostlarnas huvuden den första pingsten. Allt är allmänkyrkligt  och katolskt.

Men så har vi det som gör den här skruden till Karlstadsbispens skrud och då tar man heraldiken och sfragistiken till hjälp. På mitrans band ser vi två symboler som placerar just den här biskpen i just det här stiftet: Domkapitlets och stiftsstadens sigill.

Korkåpans rygg och mitrans band.
Hela biskopen finns på stiftets Facebook-sida.

Domkapitlets sigill visar Kristus med segerfana på axeln. Den fick han på sjuttiotalet låna ut till stiftets vapen. Omskriften lyder ”Sigillum Consistorii  Carlstadiensis”. Stadens sigill har ingen omskrift. På motsvarande plats verkar det finnas ett sicksackmönster. Någon sorts strålkrans? Kanske en anspelning på Sola i Kallsta?

Dagens Uggla – från Svanskog

Uggla i Svanskog

När jag vaknade i bussen i förmiddags imponerades jag först av Svanskogs imponerande prästgård – mangårdsbyggnaden var bra mycket större än kyrkan. Men så kom jag på var jag var och konstaterade att det var Svaneholms herrgård som tronade uppe på kullen bredvid kyrkan.

När jag kollar upp kopplingen mellan familjen Uggla, Svanskogs kyrka och Svaneholms herrgård kan jag konstatera att herrgården faktiskt var prästgård före reformationen. Men den katolske kyrkoherdens hem i Svanskog kan knappast ha haft den resning som brukspatronerna Ugglas herrgård har idag.

När jag söker på Svanskog + Uggla skriver jag ytterligare ett kapitel i den pinsamma historien ”konsten att googla sig själv utan att veta om det”. Det är första gången på länge som jag slår Wikipedia i träfflistan. Det är väl i och sig trevligt, men jag hade hellre gjort det med en bättre skriven artikel än den om begravningsvapnet i Svanskogs kyrka.

En av de mest legendariska ugglorna i Svanskog var förresten namne med vår heraldiske Carl Uggla. Denne Carl Uggla (1808-79) var såklart herre till Svaneholm och brukspatron, men även riksdagsledamot i första kammaren. Möjligtvis är det därför just han av alla Ugglor i Svanskog som fått en gata uppkallad efter sig i samhället.

Begravningsvapnet inne i kyrkan – illa medfaret, men väldigt charmigt – kan naturligtvis ses som ett äreminne över hela släkten Uggla och deras betydelse för bygden. Men det användes vid begravningen för en Gustaf Magnus som dog 1763.

Resten kan jag väl citera mig själv 😉

Ätten Uggla är nära förknippad med Svanskogs kyrka. Släkten, som bland annat har skänkt en del inventariet till kyrkan, fick 1740 sin familjegrav murad under sakristian av murarmästaren Magnus Lander. Enligt traditionen ska det ha gått en underjordisk gång därifrån till den närbelägna herrgården Svaneholm. Herrgården tjänade som prästgård fram till reformationen.Epitafiet nedan är utfört till minne av Gustaf Uggla, som begrovs i Svanskog 1763. Mannen bakom konstverket är förmodligen den flitige värmländske bildhuggaren Isac Schulström.

Jag hoppas att uppgiften om Isak Shullström stämmer. Jag ska nog skriva en bok om honom. När jag blir stor.

Domstolsvapen och heraldiken i politiken

Elias Granqvist skriver på sin blogg om domstolsväsendets heraldik. Sveriges domstolar har av någon anledning tagit sig en uppsjö nya vapen under senare år, samtidigt som man verkar samla sig under Domstolsverkets vapen externt. Som heraldikvänner är den spontana reaktionen den samma hos mig och Elias – det är trevligt med mångfald och det berikar den offentliga heraldiken om domstolarna för sina egna vapen.

Som yrkesmän drar vi dock motsatta slutsatser. Som kommunikatör har  jag ju såklart intressere av att hålla ihop den grafiska profilen för en stor och spridd organisation, som Kyrkan, Polisen eller domstolarna. Kliver jag in i en kyrka i ett annat stift, vill jag veta att den tillhör just Svenska kyrkan, följer samma gudstjänstordning och sjunger ur samma psalmbok.

Möter jag Lagens långa arm på fjällsemestern i Åre har jag samma behov. Jag vill veta att konstapeln i fråga tillhör samma svenska statliga våldsmonopol som hemma, och inte någon republikansk jämtländsk bygdemilis som skriver sina egna lagar. Att de sedan lyder under en länpolismästare i Östersund eller Karlstad är av underordnad betydelse.

Den grafiska profilen, med det herladiska vapnet som en viktig beståndsdel, gör att jag snabbt kan dra dessa slutsatser.

Samma inställning har jag till domstolsväsendet. Om jag, Gud förbjude, skulle hamna inför skranket, vore det oerhört skönt att veta att det är samma lagbok som ligger på domartribunen och inte någon landskapslag. För de flesta torde det räcka med att se den kungliga kronan över domstolsvapnet, för att inse att så är fallet och att man inte riskerar att dömas efter äldre västgötalagen. Men för en del räcker det inte, och då är det bra med en gemensam grafisk profil för hela domstolsapparaten.

Alltså är det helt i sin ordning att man samlas under Domstolsverkets grafiska profil. Eller? Elias Granqvist får mig att vackla. Ligger det ett värde i att att framhäva domstolens oberoende som egen myndighet?

Elias skriver:

Som jurist är det min professionella uppfattning att det bör finnas en sammanhållen tanke bakom domstolarnas visuella profil och att domstolarna med sin roll inom staten bör visa denna roll på ett tydligt sätt. Domstolarna är inrättade genom beslut som formellt är politiska och i dessa beslut fastställs också deras namn och deras domkretsar, och domstolarnas bruk av vapen borde spegla den indelningen. Här kommer vi också in på politiken, vilket förklarar varför jag skriver om detta på en politisk blogg – det är inte min roll som politiker att på något sätt detaljstyra domstolarnas verksamhet, men synpunkter på riktlinjerna för deras bruk av vapen handlar inte om detaljstyrning utan ligger på samma övergripande nivå utanför den dömande verksamheten där också frågorna om domstolarnas namn och domkretsar finns.

Och vidare;

Med tanke på domstolarnas roll i samhället och deras betydelse som del av den statliga verksamheten, borde de inte använda en och samma symbol om denna inte är riksvapnet. Domstolsväsendets vapen kunde mycket väl användas som en samlande symbol för domstolarna tillsammans och skall förstås kunna användas av Domstolsverket, men var och en av domstolarna borde inte använda detta vapen som symbol för sin egen verksamhet. I stället borde varje domstol ha sitt eget vapen. Detta skulle också underlätta identifieringen av vilken domstol som har avkunnat en viss dom. De högsta rättsinstanserna i riket, Högsta domstolen och Regeringsrätten, borde använda riksvapnet, eftersom de är den dömande maktens främsta företrädare.

Om Elias har rätt – att det är viktigt att framhålla den enskilda domstolen som fristående myndighet – så blir plötsligt kommunikatören och heraldikern inom mig rörande överens om att domstolarna bör kommunicera sina egna vapen.

Eget vapen eller Lilla riksvapnet? Det är en intressant tanke. Att samla alla myndigheter under Lilla riksvapnet var ju en tanke som fanns med i förvaltningsproppen i våras.

Elias reflekterar ju själv över det faktum att han debatterar heraldik i en politisk blogg, men det tycker jag är helt i sin ordning. Den offentliga heraldiken är på sätt och vis en dimension av vårt demokratiska system och som sådant måste han intressera sig för det.

Dag Sandahl vänder biskopens vapen mot domkapitlet

Kyrklige debattören Dag Sandahl tar till nye biskopens vapen i sin strid med domkapitlet i Växjö.  Under rubriken ”Gycklare eller hycklare” gör han i sin blogg på Östran.se en analys av biskop Jan-Olof Johanssons vapen:

Biskop Johanssons biskopsvapen presenteras. Det innehåller en örn med en yxa i klon. Men vad i allsin dar? Hur hör en yxa samman med valspråket om glädjen för hela folket? Det fanns en förklarande text i dagens Ölandsbladet: Örnen är Johannes (Jan) och yxan är Den helige Olofs attribut. Inte mig emot. Växjö stift sökte en visionär och det passar bra med örnen. De som säger ”Växjö stift sökte en visionär och valde Johansson”, har en poäng, liksom de som sett intervjun inför biskopsvalet med Johansson och hört att han karaktäriserat sig som ”förnöjsam”. En förnöjsam visionär kanske är just den tulipanaros stiftet behöver. Han kommer att laga efter läge inte för att göra det bra men väl för att göra det så bra som möjligt – för det är de förnöjsammas lott här i liv

Sedan följer ett avsnitt som man kan hoppa över om man inte är intresserad av Sandahls strid med domkapitlet angående hans språkbruk vid förra kyrkomötet. Det är på domkapitlet (och därmed även på Johansson, som ju både som domprost och nu som biskop leder kapitlet) bloggrubriken ”Gycklare eller hycklare” syftar.  Men i slutet av boggen återkommer Dag Sandahl till sin heraldska analys:

Och Johanssons val av yxa begriper jag bättre – men hur kan ha få för sig att han skapar glädje med sin yxa?

I inläggets kommentarstråd handlar det mest om för eller emot Sandahl. Men i en kommentar får vi en ambitiös, och därmed underhållande, analys av vad biskopen, på bibliska grunder, bör nyttja sin yxa till. Analysen står signaturen ”Värmlänning” för (OBS! ej undertecknad). Här följer det i sin helhet:

En biskop och hans vapen?

En biskop bör nog vara försiktig med sin yxa. Det mest funktionella är nog vedhuggning inte församlingsbygge. När vi läser 1 Kung 6:7 förekom inte yxredskap vid tempelbygget. Stenarna var färdiga redan vid stenbrottet. I dagens postmoderna kontext får vi vara beredda på att yxorna används som tillhyggen. Nietzsche filosoferade med hammaren. Dagens dekonstruktörer är ivriga att ”yxa till” det som Gud gjort rätt och färdigt så att det skall anpassas till ideologin. Dessa yxmänniskor möter vi i frälsnings, kyrko och dogmhistorien. En del kan vara riktigt våldsamma såsom psalmisten vittnar om: Allt har fienden förött i helgedomen. Dina ovänner skränade i ditt hus, de ställde upp sina tecken där. De högg som när man låter yxan gå i täta skogen. Ornamenten slog de sönder med bila och bräckjärn Ps 74:3ff. En biskop bör inte vara en sådan yxman utan likna den Gode Herden som inte flyr när vargen kommer.

Skrivet av: Värmlänning den 20 november 2010 22:45

Laurentiistiftelsens banér

Tankarna på Svenska kyrkans stiftsbanér ledde mig till ett av de färskaste banéren i Kyrkan, det för Laurentiistiftelsen i Lund. Här är det alltså inte längre fråga om stiftsvapen, utan heraldik på församlingsnivå.

Vi har kunna läsa om banéret i olika heraldiska publikationer under året. I Laurentiistiftelsens egen tidning ”Meddelanden från Laurentiistiftelsen” december 2009 presenteras det av  Claus K Berntsen – en av upphovsmännen till banéret och dessutom drivande i Svenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrklig heraldik. 

Söndagen den 18 oktober 2009 installerades Laurentiistiftelsens nye föreståndare Carl-Johan Axskjöld av biskop Biörn Fjärstedt. Samma dag togs Laurentiistiftelsens nya banér i bruk.

Banéret föreställer stiftelsens vapen, komponerat 1961 av den kände kyrkokonstnären och heraldikern Bengt Olof Kälde, och är utfört efter en förlaga till vapenflagga av den danske kunglige vapenmålaren Ronny Andersen.

Vapnet, och därmed banéret, föreställer S:t Laurentii halster, taget från Lunds stiftsvapen, samt en evangeliebok och en penningpung. Evangelieboken och penningpungen visar på det fornkyrkliga diakonatets huvuduppgifter – den liturgiska och den karitativa.

Vapnets heraldiska beskrivning, dess blasonering är: ”I ett fält av guld ett balkvis ställt, svart halster med nedåtvänt skaft åtföljt ovan av en evangeliebok och nedan av en penningpung, båda röda.”

Banéret är utfört i gult linne med svarta och röda sammetsapplikationer av Claus K Berntsen, Gabriel Fjellander och Fredrik Norberg.

Det arbetas för närvarande på en permanent bäranordning. Den som användes vid föreståndarinstallationen, var inlånad från Lunds domkyrka.

Dags att utforska kyrkans märken

”Jag vill påstå att bilden  [nedan] tydligt illustrerar Svenska kyrkans episkopala struktur, såtillvida att den visar att Svenska kyrkan är en sammanslutning av 13 stift, vilka kan vara mer eller mindre oavhängiga av varandra ibland…” sa Claus.

Jag håller med honom. Och funderar över när man vill signalera mångfald och när det gemensamma är viktigast. Allhelgonadagen får nog avslutas i fåtöljen framför brasan i sällskap av Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson. Det är dags att läsa om ”Kyrkans märken” med nya ögon.