Preussiska värmlandsörnar

Man kan hitta mycket spännande i ett glasskåp i en hemvärnsgård. Lördagens mest upphetsande fynd av två värmlandsörnar som uppenbarligen flugit lite för nära Tyskland. Preussisk disciplin kan man gärna hålla sig med inom både inom lagidrott och utbildning av beväringar, men man ska nog passa sig för att ta in preussiska örnar i klubbmärket.

Vid en första anblick kan man lockas att tro att man velat särskilja idrottsörnen från den gängse värmlandsörnen genom att lägga till den preussiska ”klöverstängeln” på vingarna (jag kände igen bilden, men var tvungen att konsultera expertisen på Heraldica för att få ett namn på den).

På det ena standaret, för Värmlands friidrottsförbund är stängeln neutralt vit. På det andra, för Värmlands idrottsförbund, är den röd, vilket dessutom ger en tinkturkrock mot den blå fjäderdräkten. Har man då velat skapa en ny symbol?

Är det då en ambition att skapa ett nytt vapen? Förmodligen rör det sig om bristande kunskap hos konstnären. Det är inte bara klöverstänglarna som visar att att de två örnarna är nära släkt. Bägge två ser misstänkt tyska ut i stilen, med sina nedåtpekande fjädrar. Det är i stort sett bara idrottsförbundets kraftigare huvud som skiljer dem åt i stilen.

Konstnären – ska vi gissa att det rör sig om en ”reklamman” på 1950-talet? – har nog inte haft så stora kunskaper om vare sig heraldik eller Värmlands landskapsvapen. I brist på en bra förlaga har han använt sig av en heraldisk örn som han hittat någonstans och den råkade visst vara preussisk.

Bättre hade det varit om han hade hört sig för med länsstyrelsen, hembygdsförbundet eller någon annan som kunde ha lånat ut statsheraldikerns modellritning från fastställelsen av läns- och landskapsvapnet 1936. Då kunde det ha sett ut som handbolls-, mångkamps- eller militäridrottsförbundets standar.

Preussens vapen från Wikipeida

Dagens namn – Agi och Arthur

Gåtan om omslaget på ”En bok om Värmland av värmlänningar” har äntligen nått sin lösning. Egentligen har frågan malt sen Fredrik Brodin efterlyste konstnären för ganska exakt ett år sedan. När jag gjorde en förfrågan på Heraldica för tag sedan tyckte först Jesper Wasling att det vore ett bra uppslag för Vapenbilden. Men den idén sänkte Mats Persson genom att ge mig lösningen på gåtan.

Arthur Sjögren

Konstnären bakom vapenillustrationen heter Arthur Sjögren – ”inte bara en röd revolutionär”, berättar Mats, som går och väntar på Sjögrens biografi. Sjögren var illustratör och bokhistoriker, en av de tidigaste representanterna för jugendstilen och personlig vän med Strindberg.

Letar jag ordentligt tror jag faktiskt att jag har något mer av Sjögrens verk i gömmorna. Jag får ha Sjögrens stil och signatur i bakhuvudet när jag gallrar i ”magasinet” (bokhyllorna i garaget) i vår.

Fredrik Tersmeden gav mig ett spännande sidospår i sökandet efter Arthur, nämligen Agi Lindegren. Även Lindegren var flitig bokillustratör, men även arkitekt. Han ligger bland annat bakom Biologiska museet på Djurgården – en av de där favoritbyggnaderna som jag aldrig har varit inne i (främst i den kategorin finns nog Ferdinand Bobergs posthus på Vasagatan – Sveriges vackraste byggnad, som gör promenaden mellan Stockholms central och kontoret på Kungsgatan mödan värd).

Agi Lindegren

Byggandet av Agi Lindegrens biologiska stavkyrka på Djurgården utgör för övrigt en episod i Lars Anderssons ”Vattenorgeln”. Huvudpersonen för stunden, rackstadkolonisten Gustaf Fjaestad har ännu inte funnit sitt kall, men assisterar  sin blivande mentor Bruno Liljefors, som arbetar som fondmålare i Gustav Kolthoff naturalistiska museum. Jag minns inte om det förekommer någon arkitekt i ”Vattenorgeln”, men det är en av få böcker som jag känt för att läsa om och då får jag hålla ögonen öppna.

Historien om Gustaf Fjaestad, som börjar vid en strandkant i Boston, tar oss via cykel runt Mälaren till en stabbig frukost hos Bruno Liljefors. På grund av en inkonsekvent fotnot kraschlandar den tyvärr olyckligt i Lars Andersson skrivarlya efter ett hårt skridskopass på Oslofjorden.

Jag hade gärna följt med Fjaestad till Arvika och hört något om livet kring Racken. Så om jag någonsin träffar på Lars Andersson (vilket jag lär göra förr eller senare) så ska jag be honom att skriva färdigt historien. Historicitet är trevligt, men en värmländsk författare är i sin fulla rätt att vri å ljuge bäst han vill. Man behöver inte fara med osanning bara för att man ljuger!

Alx is back!

Alx är tillbaka! Han är borta i långa perioder, men dyker upp på Heraldica då och då, likt Löpar-Nisse på ett värmländskt bröllop. För ett år sedan lyckades jag fånga hans intresse med en idé om att bygga en sökfunktion till en vapendatabas, där man filtrerar resultatet med hjälp av bilder. Idén kom från flaggdatabasen Flag Finder.

Den gången flammade hans intresse till med sedvanlig frenesi och falnade innan jag hann sätta mig in i vad han gjort och försöka förstå prototypen. Men nu är han alltså tillbaka (efter en tid som ideell kyrkokonservator) och har tagit upp min gamla tråd igen, så nu gäller det att hänga med i svängarna.

Utvecklingen går i en rasande fart och kan följas på hans hemsida Herldik.nu parallellt med en tråd på Herladica.

Jag tror att

Äntligen kom biskopens blasonering

Idag damp senaste numret av Vapenbilden ner i min brevlåda – med nye växjöbiskopens vapen på omslaget. Den här gången var det inteSvenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrklig heraldik som låg bakom. Istället verkar vapenmålaren Leif ‘Ericsson ha varit drivkraften bakom framtagandet, men SHF har varit involverat i form av Claus K Berntsen, som har assisterat med blasoneringen av vapnet.

Att blasoneringen har dröjt till nu är intressant på många sätt. Själv skulle jag inte våga publicera mitt vapen utan att ha  blasoneringen klar för mig. Det är ju blasoneringen som utgör själva vapnet, det enda beständiga i sammanhanget. Men om gemene man ska kunna ta till sig en heraldisk komposition måste det nog finnas en framställning. Annars blir det nog lika begripligt som att ta till sig en hemsida via HTML-koden.

Hönan och ägget-frågan med teckning och blasonering har på Claus initiativ diskuterats en del på Heraldica. Jag har inte hunnit mer än skumma igenom tråden, men har noterat att det sagts en del kärnfullt i frågan, så jag ska ta mig tid nån gång och meditera över temat.

Nu har alltså Biskop Jan-Olofs blasonering presenterats för den heraldiska publiken i Vapenbilden och jag konstaterar nöjt att örnens vingar beskrivs som en vanlig flygande örn och inte som en örn med änglavingar. Gott så!

Såhär lyder blasoneringen:

I blått en stråle av silver och en flygande örn av motsatta tinkturer, med röd beväring och hållande en yxa av silver, samt i övre dexter hörn en framskjutande rundel av silver förenad med strålen och belagd med en blå femuddig stjärna.

Konstnärer efterlyses!

Johan frågade efter konstnären bakom lucka 24 i adventskalendern. Men jag blev svaret skyldig, så jag har slängt ut en efterlysning på Heraldica. Och jag passar på att efterlysa fler på samma gång. För att citerar mig själv:

Vilka är egentligen upphovsmännen bakom våra vanligaste framställningar av våra vanligaste vapen?

Vilka konstnärer har varit verksamma hos Riks- och Statsheraldikern under olika perioder? De verkar ha verkat i det tysta, men som formgivare/konstnärer har de varit väldigt inflytelserika.

Jag kommer att ladda upp en del bilder i den här tråden med efterlysning av konstnären. Hoppas att ni kan hjälpa mig!

Följ efterlysningarna på Heraldica!

Den röda örnen plågar mig fortfarande!

Jag har äntligen fått en liten pusselbit till i mitt huvudbry kring den röda värmlandsörnen i Värmlands hertig Carl Adolphs (1798-98) serafimersköld och S:t Andreaslogen Carl Augusts vapen från samma period. Det kan jag tacka Ralf Hartemink för!

2004 gjorde jag ett försök att bringa lite klarhet i hur det kan hamna en röd örn i ett värmländskt vapen, så jag slängde ut en fråga på Heraldica och fick en mycket bra förklaring av Magnus Bäckmark.

2008 sammanfattade jag mina rön och gjorde ett nytt försök att väcka frågan på Heraldica, men fick inget napp.

Nu, 2010 har jag äntligen fått en liten, liten pusselbit till. Den kommer ut ”Svenska Rikets Vapen” av F. Liljeblad. Jag fick boken som PDF av Ralf Hartemink i förra vecka och det var en fröjd att skrolla igenom planschverket! Liljeblad presenterar själv, felaktigt eftersom boken är utgiven 1878, Värmlands vapen som svart örn på guldbotten. Men så delar han med sig av följande lilla passus:

Vapnet gafs af Hertig Carl, sedermera Car’l IX. Några anse att örnen bör vara röd; men derom nämnes inget i hertigens gåfvobref. Aldre vapen hafva varit: dels en filfras i silverfält, dels en uppspänd både med pålagd pil, dels, efter Erik XIV, som förbättrade landskapsvapnen, en blå örn i silverfält.

Den hjälper mig inte i någon riktning, men det skänker lite tröst att höra att någon uppmärksammat samma fråga för hundra år sedan… Man undrar vilka de där ”några” äro, som har åsikter om örnens färg.

Fast hela notisen är rätt förvirrad. Vad är det för gåvobrev han pratar om? Det måste röra sig om en sammanblandning med Karlstads privilegiebrev från 1584. Men där uttalar sig verkligen hertigen om örnens färg, och säger att den ska vara blå, så om storebror Erik har ”förbättrat” landskapsvapnet.

”Förfallet”, när örnen gick från blå till svart och fältet från silver till guld inleddes inte under Carl IX:s regeringen, men väl under nästa generation.

Societas Sancti Laurentii

Jag frågade ju Claus K Berntsen om det fanns fler vapen knutna till Laurentiistiftelsen i Lund, bland dess prästerskap eller funktionärer. Det gjorde gjorde det inte. Men något som Claus kunde ha nämnt är vapnet för bönegemenskapen Societas Sancti Laurentii, som är knuten till stiftelsen. Han är ju till och med dess upphovsman!

Jag hittade vapnet i en tråd på Heraldica, där man även kan följa hur vapnet kommit till och hur okomplicerat det kan vara att bolla idéer kring ett nytt vapen. Claus lanserade ett antal uppslag, som sedan stöttes och blöttes på forumet. Det finns visserligen stora skilnader mellan det slutgiltiga vapnet och de som diskuterades under arbetets gång. Men följer man tråden finner man många intressanta tankar kring hur ett vapen ska utformas om det ska anknyta till en moder- eller systerorganisation.

Vapnet som slutligen beslutades vid Societas Sancti Laurentii 53 generalkapitel, 20 oktober 2009 var detta:

I rött fält, ett svävande kors av silver belagt med ett svart Kristusmonogram, och däröver en ginstam av guld belagd med ett liggande svart halster med skaftet åt sinister, åtföld dexter av en penningpund och sinister av en evangeliebok, båda röda.

Heraldisk kyrkosyn?

Claus bjussade på ännu en bild från kyrkomötet. Här ser man hur alla stiftsbanéren har placerats på ömsesidor Svenska kyrkans banér. Stift med udda nummer i stiftens innebördes rangordning står till vänster – jämna till höger. Det väcker en del tankar om kyrkosyn och gemensam identitet när man ser dem såhär. Den kyrkliga heraldiken vill säga oss något om kyrkan – frågan är bara vad.

Rangordningen då? Det är den här (enligt Wikipedia):

1 Uppsala stift
2 Linköpings stift
3 Skara stift
4 Strängnäs stift
5 Västerås stift
6 Växjö stift
7 Lunds stift
8 Göteborgs stift
9 Karlstads stift
10 Härnösands stift
11 Luleå stift
12 Visby stift
13 Stockholms stift

Biskopen och åsnan II

För att stilla min nyfikenhet lade Claus K Berntsen upp ett foto av Christina Odenbergs biskopsvapen på Heraldica. Det aktuella vapnet hänger över hennes korstol i koret i Lundsdomkyrka. Oerhört vackert! Hoppas att fler präster antar vapen med den ödmjuke tjänaren åsnan i!

Bil lade han upp redan för en vecka sedan, men det lyckades jag missa på Heraldica – det är farliga att använda funktionen ”Active topics” och sen bara läsa i en tråd!

Det var Röda Korsets tjänstetecken

Fredrik Brodin kunde berätta att det var Röda Korsets tjänstetecken som förbryllat mig sen jag fick jubileumsnumret av Hemvärnets tidning:

Fredrik, det där är Röda korsets tjänstemärke till uniform (ett ”frivilligtecken”). Det kan göras i metall (guld för sjukvårdsgruppchef eller brons för övriga i gruppen) med emalj eller i tyg och bärs av hemvärnets sjukvårdspersonal.

Är det då ett vapen? Min gissning är att tjänstemerket är bestämt till sitt utseende, så då borde det inte vara ett vapen. Funderingarna fortsätter på Heraldica.