Uno Lindgren sågar Gunnarskog

Jag börjar bli riktigt bekant med Uno Lindgrens texter nu och gillar hans sanningssägande mer och mer. Den lilla artikeln ”Den kommunala heraldiken” som jag kom över för ett tag sedan innehåller den ena sköna sågningen efter den andra.  Gunnarskogs vapen faller på – hör och häpna – relevans!

Det förekommer också, att landskapssymboler används i kommunvapen, exempelvis i vapnet för Malmköping. Stora Tuna har såsom Dalarnas tingsplats i äldre tid fått landskapets äldre symboler i sitt vapen, en yxa och en pilbåge, vilka förekommer i det landskapssigill från 1435, som användes vid tingen. Ett kommunalt vapen representerar en menighet, dvs. befolkningen inom ett visst landområde, och det får därför anses vara oriktigt att i Gunnarskogs vapen upptaga Värmlands landskapsvapen tiden 1561-67. Vapnets bild av en järv kan inte stå som symbol för någon menighet i Gunnarskogs kommun, eftersom kommunen vid denna tid var obefolkad – ett exempel på att ett vapen bör vara riktigt ur historisk synpunkt.

”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962″, s. 766

Lindgren har visserligen rätt i att kommunen var obefolkad på 1500-talet (åtminstone i det närmaste) men om man har sådana kriterier för att något ska få  ”stå som symbol för någon menighet” så blir det näst intill omöjligt att uppta eller ens anspela på gamla symboler i nya vapen.

Provinshuvudstaden Karlstad skulle kanske kunna få behålla sin örn, särskilt som den är halv och därmed en heraldisk förkortning som underordnar sig värmlandsvapnet. Men hur skulle det gå för Säffle? Vore Olof Trätäljas aktiviteter i gamla Sifhälla skäl nog att låta den uppstigande värmlandsörnen stå som symbole för en menighet i Säffle köping på 1940-talet?

Men jag gillar Unos ambition.

Annonser

Heraldisk litteratur med proveniens

Idag låg senaste tillskottet till mitt heraldiska bibliotek – ”Heraldik i svenska författningar” av Uno Lindgren, i brevlådan när jag kom hem från jobbet. Boken gav ett ganska tilltufsat intryck, men var vid närmare granskning inte särskilt välläst. Jag lovar både mig själv och salig Uno Lindgren att läsa den bättre än dess förste ägare!

Proveniens när det gäller heraldisk litteratur brukar innebära exlibris, men här avslöjas bokens förste ägare av en dedikation från författaren på pärmens insida:

Till Friherre Johan Brauner julen 1968
från tillgivne vännen förf.

Jag antar att vänskapen mellan den tillgivne författaren och Baron Brauner var ömsesidig, men intreset för heraldiken verkar de inte ha delat. Boken är inte sprättad längre än till sidan 27 – bara förord, inledning och en liten bit in i vasatiden i den historiska översikten. Plus de avslutande sidorna med bokens 60 illustrationer.

Det är osäkert om jag själv kommer att lusläsa boken, men jag ska i varje fall sprätta sidorna, så att jag kan läsa mig något om heraldiken i våra författningar!

Vänner med udda intressen ska man vara rädd om!

Ibland är det ganska praktiskt att folk har lagt märke till ens udda intressen. Som när en vilt främmande student börjar förse en med spännande bilder på föremål som man annars inte skulle komma i kontakt med. Tack Daniel Kindahl!

Eller när ens kollegor kommer smygande med upphittade standar, glasklumpar och slipsar med vapen på. Tack alla, men James i synnerhet!

Eller när före detta kollegor tänker på en, när de fördjupar sig i sina egna obskyra intressen. Tack Björn Albinson, som i jakt på brandistoria, bläddrar i ett översiktsverk över de första hundra åren med kommunallagen och under rubriken ”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962” ramlar över en uppsats med titeln ”Den kommunala heraldiken” och omedelbart slänger den i skannern för min skull!

Uppsatsen är författad Svenska kommunalheraldikska institutets skapare Uno Lindgren, en peson som jag gärna läser mer av. Det blir kvällens kvällslektyr, till sista perioden av hockeyn.

Imorgon får jag nog lägga senaste årsboken från Grava hembygdsförening i skannern och förära Björn en kopia av  notisen om hur Grava landskommun skaffar sig ny brandspruta.

Vad gör Jesper Wasling år 2032?

Vad ägnar vi oss åt år 2032? Det kan man fråga sig. Själv kommer jag vara nära sextio och har, om jag inte kommit på bättre tankar, just erhållit medalj för Nit och redlighet i Rikets tjänst.

En annan som kommer att vara farligt nära pensionsstrecket är heraldikern och skriftställaren Jesper Wasling. Det är nog bra, för då kommer han ha gott om tid att sätta sig in i arkivmaterialet från Svenska kommunalheraldiska institutet. Sex arkivkartonger från av institutets material kommer att finnas tillgängliga för forskningen på Riksarkivet från och med januari detta år.

Jesper, som i en bisats nästan lovat att skriva kommunalheraldiska institutets historia, har nog värmt upp ordentligt vid det laget, för redan 2025 kommer korrespondensen mellan institutets primus motor, Uno Lindgren och makarna Ragna och Gunnar Lundberg att offentliggöras.

Det är Bengt Rur som har fiskat upp uppgifterna om Lindgrens arkivalier ur Riksarkivets tryckta beståndsöversikt 8:2.

Tidigare inlägg:

Uno och institutet – so far

Vem skriver Kommunalheraldiska institutets historia?

Bohusländsk stadshärold?

Uno och Institutet #3

Bengt Rur har levererat ytterligare en pusselbit till mina funderingar kring Uno Lindgren och Kommunalheraldiska institutet:

Uno Lindgrens arkiv finns hos Riksarkivet. Dessa handlingar är tills vidare belagda med sekretess och sålunda ej tillgängliga.

Något liknande gäller om det Berghmanska brevarkivet hos Kungl. Biblioteket.

Att handlingarna finns hos Riksarkivet och inte i någons garderob känns förtroendeingivande. Tidsnog får nån intresserad heraldiker ta del av dem och kan göra något kreativt av dem. Nu återstår väl bara att ta reda på vilken form av sekretess de är belagda med. Ett litet brev till Riksarkivet, alltså.

Vem skriver Kommunalheraldiska institutets historia?

Är man intresserad av offentliga vapen stöter man då och då på institutionen Kommunalheraldiska institutet (KHI). KHI står som upphovman till många kommunala vapen, till exempel om man bläddrar i Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok”, söker i Heraldiska källan eller herlt enkelt googler efter ett kommunalt vapen.

Googlar man på ”Kommunalheraldiska intitutet” får man 455 träffar, som de flesta handlar om KHI som kraften bakom framtagandet av något kommunalt vapen, men man får väldigt knapphändiga fakta om själva KHI – och personerna bakom intitutet.

I stort sett är det två källor som har något matnyttigt att komma med. Den första är ett kort avsnitt i en text av heraldikern Per Andersson på en sida om Långarydssläkten:

Den förs­­ta kom­mu­nala bä­ra­ren av ett fast­ställt vapen vid sidan av städerna var Kinna muni­ci­pal­­sam­häl­le, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sam­man­taget sju va­pen för icke stads­kom­­­mun­er, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riks­­­­he­ral­­dikeräm­be­tets av­skaf­fande 63. Den när­maste tio­års­perioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Där­av var drygt en fjärdedel ut­ar­be­tade av den 1951 bildade pri­­vata stif­tel­sen Svenska komm­unalheraldiska in­sti­tut­et, vars vapen dock inte alltid av kom­munerna för­des till fast­stäl­lelse.

Källa: http://www.langarydsslakten.se/heraldik.htm

Fler matnyttiga – och mustiga – uppgifter, finns i ett gammalt nummer av Vapenbilden (nr 61, 2005), där Jan-Eric Olsson berättar minnen från den sjunde internationella heraldiska kongressen i Haag 1961:

En dag stod plötsligt Uno Lindgren utanför
en föreläsningssal. Utan att känna mig öste
hans kvaller ur sig om alla närvarande svenskar.
Eftersom Lindgren är avliden sedan 1992 torde
jag utan att störa friden över hans minne våga
erkänna att det under de följande tjugotvå års
kongresser som vi båda deltog i för min del
gällde att hålla mig utom syn- och hörhåll från
denne orosmakare.
s. 286
Och:
Uno Lindgren (1915–1992), Älvsjö, till
vardags avdelningsdirektör i vägverket, hade
en tid varit deltidsanställd medarbetare vid
dåvarande Riksheraldikerämbetet, vilken
befattning han med någon överdrift latiniserat
till ”secretarius” på ett av sina exlibris (här
i naturlig storlek). Han har gett ut Heraldik
i svenska författningar (1951) ochvarmannen
bakom Kommunalheraldiska institutet, som
genom flitiga vapenförslag sporrade många
kommuner att anta vapen.
Bildtext på s. 287
Den där sista bildtexten är jag osäker på om det är Olsson själv eller redaktören Magnus Bäckmark som skrivit. Bäckmarks egen, annars mycket fyllliga, ”Vem är vem?” på Gröna Stubben listar förresten bara Lindgren som författare och nämner inte hans verksamhet med KHI:

UNO LINDGREN, 1915–92, författare av ”Heraldik i svenska författningar” (Lund 1951), var någon tid (före 1953 och åtminstone 1949) deltidsanställd medarbetare vid Riksheraldikerämbetet. Källa: HT 66, s 281, Riksarkivets beståndsöversikt, del 6, s 47; hans exlibris från 1949.

http://hem.passagen.se/gronstub/kannarna.htm

Idag finns inte KHI längre – den kommunalheraldiska sverigekartan är så gott som färdigritad. Istället verkar   Sockenheraldiska institutet (SHI) med ungefär samma syfte, fast nu att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen.  SHI är en verksamhet inom Svenska Heraldiska Föreningen, och det är därför  mycket lätt att hitta information om det. SHF är mycket bra på att informera om sin verksamhet och att skriva sin egen historia.
Men vem skriver Kommunalheraliska institutets historia?

Bohuslänsk stadshärold?

Tjänstesans obligatoriska antikvariatsbesök resulterade i inköp av fyra heraldiska uppsatser om bohuslänsk heraldik av Uno Lindgren i ett särtryck ur ”Bohuslän – en jubileumsskrift” utgivna av Bohusläns gille i Stockholm. Tryckt i Uddevalla 1957 och med dedikation från tillgivne förf. till en Sven Sköld.

Innehållet kanske inte är så upphetsande, men omslaget visar vad som förmodligen är författarens vapen – en sköld lagd över två härodsstavar, som verkar vara krönta med krenelerade murkronor. Ett värdighetstecken för Lindgren som chef för Kommunalheraldiska institutet?