Än finns det liv Under Wermlandsörnen!

Aktiviteten här Under Wermlandsörnen har varit väldigt skral på senare år. Egentligen hade jag tänkt att bloggen i första hand skulle bli en plats att pliktskyldigt redovisa nytt material på Wermlandsheraldik.se. Men istället blev det en plats för heraldisk reflektion och kommunikation med andra intresserade runt om i Norden. Dessutom har det funnits plats att breda ut andra tankar om sådant som intresserar mig i min tillvaro Under Wermlandsörnen – frödingiana, lokalhistoria, militärmusik och annat livsviktigt.

Men när tiden tryter blir det inte mycket tid till att formulera sina reflektioner i skift, och då uppstår tyvärr inte heller någon kommunikation. Tittar man bakåt kan man konstatera att jag blixtrar till någon gång då och då på lediga stunder, under sommar- och julledigheter.

Däremellan har jag sett att det faktiskt finns intresse för Wermlandsheraldik & co på webben. Några bloggkommentarer dyker upp då och då (tack Fredrik Tersmeden, Enar Nordvik, James Butler, Per Perald, Lokal_Profil och alla andra!), statistiken skvallrar om att någon använder sig av delningsfunktionen på Werlandsheraldik.se och antalet gillare på Facebook tickar sakta uppåt och fyller på med både kända och okända namn.

Nu närmar sig sju veckors frånvaro från statsförvaltningen. i form av semester och föräldraledighet. Kanske är det läge att släppa lös formuleringslustan igen då? Det finns en hel del som jag gärna skulle få lite synpunkter på. Just nu inte inom heraldikens område, utan inom lokalhistoria. Extremt lokal, nämligen rörande villaområdet Stodene. Ett villeområde med medeltida anor. Det återkommer vi till!

Annonser

Vänner med udda intressen ska man vara rädd om!

Ibland är det ganska praktiskt att folk har lagt märke till ens udda intressen. Som när en vilt främmande student börjar förse en med spännande bilder på föremål som man annars inte skulle komma i kontakt med. Tack Daniel Kindahl!

Eller när ens kollegor kommer smygande med upphittade standar, glasklumpar och slipsar med vapen på. Tack alla, men James i synnerhet!

Eller när före detta kollegor tänker på en, när de fördjupar sig i sina egna obskyra intressen. Tack Björn Albinson, som i jakt på brandistoria, bläddrar i ett översiktsverk över de första hundra åren med kommunallagen och under rubriken ”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962” ramlar över en uppsats med titeln ”Den kommunala heraldiken” och omedelbart slänger den i skannern för min skull!

Uppsatsen är författad Svenska kommunalheraldikska institutets skapare Uno Lindgren, en peson som jag gärna läser mer av. Det blir kvällens kvällslektyr, till sista perioden av hockeyn.

Imorgon får jag nog lägga senaste årsboken från Grava hembygdsförening i skannern och förära Björn en kopia av  notisen om hur Grava landskommun skaffar sig ny brandspruta.

Heraldiska djävlar från Old Trafford

Ämnet för söndagens betraktelse är Manchester. Alltså inte det fantastiska bomullstyget som jag och James hellre kallar korderoj, utan staden, dess fotbollslag och deras symboler. Själva staden har, till skillnad från vad vi är vana vid i Sverige, ett fullständigt vapen.

Här är det ju bara Landskrona som har ett vapen med sköldhållare på postament och hela köret. Och kunglig krona till på köpet. Och så Halmstad och Malmö (kanske någon till), som ligger i divisionen under, med hjälm, täckte och hjälmprydnad. Lite pråligt för att vara svenska städer, kan man tycka, med det ska vi inte hålla emot dem, eftersom de har fått sig vapnen förärade från högre ort.

De tre gyllne strängarna i rött har man fått från stadens forna länsherrar, the Lords of Manchester. Skeppet i det övre fältet representerar, tillsammans med den bibeströdda jordgloben, sjöfarts- och handelsstaden som sprider varor via de sju haven.

Sköldhållarna ska ha lånats in från kung Henrik VI av England. Den heraldiskt högra besten ska föreställa en antilop!

Klubben som delar namn med staden – Manchester City – anknyter till hemstaden ganska snyggt, genom att ändra vapnets tinkturer till klubbens färger. Men så slänger man in det heraldiskt diskvalificerande svarta fältet med klubbens initialer mitt i härligheten.

Storebror i stan – Manchester United – hade tidigare ett klubbmärke på samma tema; en heraldiskt misshandlad version av stadsvapnet. Exemplet till höger är från 1960-talet och lämnar väl allt heraldiskt att önska. På 1970-talet  ryckte man dock upp sig grafiskt, när smeknamnet Red Devils togs till heders som symbol.

Det lär inte ha varit medvetet, men man gjorde dessutom en heraldisk uppryckning när man fjärmade sig från stadsvapnet. Ytan som stadsvapnets fartyg har placerats i kan visserligen vara svårblasonerad, men annars är det ju en heraldiskt sett bättre symbol man skaffade sig 1973.

Frånsett kanske att skeppet, som sig bör, seglar åt heraldiskt höger, medan den lille djävulen vänder sig åt vänster. En feg djävul, alltså. Inte något som fansen på Old Trafford skulle skriva under på tror jag…

Gåtan gav en ny gåta

Det hade varit spännande med ett vapen för en bok, tyvärr var det inte så. En sökning på ”aeskulapstav” och ”dykarhjälm” träffade rätt direkt: Försvarsmaktens dykeri och navalmedicinska centrum.

Blasonering: Medelst en karvskura delat i guld vari en treudd korslagd med en eskulapstav båda blå och i blått vari en dykarhjälm av guld. Krona:Kunglig

Nu när jag har hittat vapnet blev det till en gåta i sig. Hur använder man sig av vapnet egentligen? På hemsidan förekommer inte vapnet alls. Där använder man sig istället av moderorganisationen Marinbasens vapen.

På bloggen ”Suddenly in Karlskrona” finns en bild av skylten utanför entrén. Med vapnet – utan krona. Samma sak gäller James utklippta vapen från boken. Man måste inte slaviskt använda sig av kunglig krona bara för att man har rätt att sätta den på skölden, men det är ändå lite märkligt när man är en statlig myndighet.

Kan det vara för att man är en del av Marinbasen och inte en självständig myndighet?

Dagens gåta – ett vapen för en idé

James kom med dagens heraldiska gåta. Han lämnade en liten urklippt vapensköld på mitt skrivbord, med enda ledtråden att det förmodligen rör sig om ett vapen för en bok. Det är alltså något så abstrakt som ett vapen som inte är kopplat till någon fysisk eller juridisk person som bärare, utan snarare till en idé.

Av vapnets komposition att döma så lär det vara en marinofficer som har fått den idén… ”Mission impossible”, sa James, men vi får väl se!

Funderingar på bron

Vexillogi var ämnet för dagen, när kollegorna sammanstrålade på Västra bron över Klarälven, som Svenska rallyt till ära är prytts med nationsflaggor i dagarna. Vilken är nationen bakom den fjärde flaggan från höger på norra sidan mot stadshotellet?

Jag måste erkänna att jag blev lätt störd av att inte komma på det, men det finns ju alltid svar på nätet. Heraldiska databaser verkar ju anses vara 00-talets gåva till heraldiken. Själv är jag inte övertygad, men hade de så bra sökmöjligheter som de vexillogiska databaserna, vore jag såld. Se bara på ”Flag finder” – tack James för tipset!

Efter att ha artbestämt trikoloroen på bron är jag säker på att det rör sig om Dominikanska republikens flagga. Men nu stör det mig att jag inte hittar någon dominikansk republikan i startlistan på RallySweden.com, men det är ju inte mitt problem…

Både-och på myndighetsfronten

Det är dags att runda av 00-talets heraldiska decenniekrönika. Jag gör det med att sammanfatta några tankar från Heraldica – om myndighetsheraldik på 00-talet. Jag har själv inte tänkt på det som särskilt utmärkande för 00-talet, men andra gör det, och av vitt skilda anledningar.

Somliga hävdar att svenska myndigheter visar ett allt mindre intresse för heraldik, medan andra pekar på ett ökat vapenantagande bland myndigheterna. Och naturligtvis har bägge sidor rätt i sina påståenden.

James Butler pekar på en rad myndigheter – MSB, och Sadev, Språkrådet, Transportstyrelsen och Migrationsverket – som under 00-talet tagit sig ickeheraldiska symboler av olika skäl – ”socio-kulturella-politiska anledningar”. Och det stämmer.

Andra, som till exempel Marcus Karlsson, pekar på att det skapats många nya myndighetsvapen. För en lång rad domstolar, till exempel. Det är bara att kolla statsheraldikerns lista på nya vapen, år för år, så ser man facit.

2001 Västmanlands tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Linköpings tingsrätt.
2002 Domstolsverket, Lunds tingsrätt och Norrköpings tingsrätt.
2003 Göta hovrätt, Mariestads tingsrätt, Malmö tingsrätt och Hässleholms tingsrätt plus Folke Bernadotteakademin.
2004 Länsrätten i Blekinge, Länsrätten i Kalmar län, Länsrätten i Gotlands län, Blekinge tingsrätt, Borås tingsrätt, Kristianstads tingsrätt och Skellefteå tingsrätt.
2005 Helsingsborgs tingsrätt, Växjö tingsrätt, Kronobergs tingsrätt och Varbergs tingsrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Kriminalvården.
2006 Ystad tingsrätt.
2007 Länsrätten i Västmanlands län, Notaricus Publicus i Karlstad,
2008 Lotteriinspektionen, Skaraborgs tingsrätt, Hudiksvalls tingsrätt, Notaricus Publicus i Östersund, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.
2009 Försvarsunderrättelsedomstolen.

”Problemet” med listan är inte att den är innehåller för få myndigheter, utan ”fel” myndigheter. Var är de centrala myndigheterna som uppstått under 00-talet, genom sammanslagningar och nybildningar.

Och hur ser det ut om man tittar på stora myndigheter som Skolverket, Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, Jordbruksverket och så vidare. Hur är intresset för heraldik där?

Nej, 00-talet var nog ett ganska mediokert decennium för myndighetsheraldiken i stort, även om det ser rätt bra ut på domstolsfronten.