När jag först kom i kontakt med Fredrik Liljeblads vapenok, var det nog främst titeln som fångade mitt intresse:
”Svenska rikets
jämte
landskaps, städers och läns
vapen.
Till vägledning för Arkitekter, Målare, Sten- och Bildhuggare, Gravörer, Sockerbagare samt Dekoratörer i allmänhet.
Samlade och utgivna af
F. Liljeblad.
Lärare vid slöjdskolan”
När man läser företalet till arbetet, kan man inte annat än känna sympati för hans intentioner. Alldeles för länge har konstnärer fått förlita sig på otillförlitliga källor när de skulle skapa avbildningar av de svenska landskaps-, läns- och stadsvapnen, men nu ska det få ett slut!
Liljeblad skriver i företalet:
Vapenskölden har under sekler utgjort och utgör nu mer än någonsin ett bland de vigtigaste af de många medel, man användt och använder vid dekorationer, vare sig desse äro afsedde för längre tid såsom prydnad å byggnader, monument, sigillstampar m. m., eller för stunden såsom vid festligheteroch högtider af skilda slag. Att erhålla kännedom om adliga ättevapen möter ingen svårighet, emedan tillförlitliga verk öfver dem finnas upprättade. Annorlunda gestaltar sig förhållandet, då orters, landskaps, städers eller läns vapen behöfva anskaffas. En och annan notis om dessa vapen påträffar man visserligen i åtskilliga ortbeskrivningar, men dessa äro för öfrigt ofta så motsägande hvarandra, att de i allmänhet ej förtjena stor tillit.
Då jag under många år sysselsatt mig med vapenmålning och derunder ofta känt obehaget af nyss omnände brist på en god källa, hvarur upplysningar kunnat med tillförsigt hämtas, har jag beslutit att efter bästa förstånd sammanföra och från trycket utgifva ”Svenska Rikets jämte Landskaps, Städers och Läns vapen” till vägledning för målare, bildhuggare, gravörer, arkitekter, stenhuggare, sockerbagare m. fl. Detta mitt försök torde måhända äfven kunna blifva en maning till och ett trappsteg för fortsatta studier inom en hjelpvetenskap, som delvis berör fosterländska minnen, hvilka icke helt och hållet böra lemnas åt glömskan.
Då jag härmed i allmänhetens händer förtroendefullt öfverlemnar förstlingsförsöken af denna min verksamhet, väl vetande att ämnet dermed icke kan sägas vara uttömdt, beder jag att för de fel, som deri naturligtvis måste förefinnas, få anhålla om gunstbenäget öfverseende, och förklarar härmed min afsigt vara att, då ändringar och rättelser erfordras låta lämpligt sätt komma köpare af detta arbete tillhanda.
Efter en kort källförteckning och ett tack till civilministern (och blivande statsministern) Carl Johan Thyselius, som tydligen har förmedlat kontakter hos olika stadsarkiv, undertecknar författaren sitt arbete: Stockholm i November 1878, F. Liljeblad.
Något ”gunstbenäget öfverseende” med verkets fel och brister verkar läsekretsen inte ha haft. Åtminstone inte den heraldiska expertisen. Riksarkivarien Hans Hildebrand var till exempel inte nådig i sin kritik mot Liljeblad. I sin uppsats ”Heraldiska studier II” om landskapens vapen (publicerad i Antikvarisk tidskrift för Sverige 1905).
Hans Hildebrand tycker sig kunna spåra Fredrik Liljeblads brister bakåt i historien, ända till Erik Dahlbergs Svecia antiqua et hodierna. Dahlberg är trogen förlagan när han tecknar fanorna i Karl X Gustavs liktåg, men släpper de heraldiska tyglarna helt när han arbetar med Svecian, konstaterar Hildebrand. I och med den stora påverkan som Svecian hade på kommande generationers konstnärer, kunde an man spåra dess inte minst i fråga om utformningen av landskapsvapnen.
Han brydde sig alldeles icke om de heraldiska former, som förut varit använda, utan tecknade nu vapenbilderna så, att de svarade mot hans uppfattning af den monumentala konstens lagar. De hafva derigenom fått ett ganska prydligt utseende, men äro ur heraldisk synpunkt från början till slut förkastliga.
Det är emellertid vapnen i Svecia antiqua et hodierna, som blifvit bestämmande för den följande tidens framställningar af landskaps och läns vapen i alla de fall, då man ej tecknade dem alldeles på måfå. Den sista yttringen af dessa senare Dahlbergska vapenbilder finna vi i F. Liljeblads år 1878 utgifna Svenska Rikets jemte landskaps, städers och läns vapen, ett i högsta grad underhaltigt arbete, som icke förtjent den uppmuntran det erhållit.
Friherre A. W. Stjernstedt, som vid den tid, då arbetet utgafs, innehade riksheraldikersembetet, fann, då han icke hade blifvit på förhand tillfrågad, sig skyldig att anmärka en del af de gröfsta misstagen, och lappar, innehållande de ändringar han hade förordat, klistrades in i de ännu icke i handeln utsläppta exemplaren af boken.
Uppgifterna om riksheraldikern A. W. Stjernstedts reaktion på boken, blev extra spännande för mig personligen. Mitt exemplar av Liljeblads bok har nämligen följande dedikation:
Till Riksheraldikern. Kommendören och Riddaren
m.m.
Högvälborne Friherre A. W. Stiernstedt
med vördnad och tacksamhet
från Utgivaren
Om man, som Fredrik Liljeblad, har rott iland ett arbete med ett så ädelt syfte och stora ambitioner, och dessutom kan konstatera att man har producerat ett praktverk, måste det vara med en viss stolthet man, om än i underdånighet, skickar ett exemplar till rikets främste auktoritet i ämnet. Liljeblad hade nog inte kunnat föreställa sig att riksheraldikern skulle känna sig nödgad att klistra korrekturlappar i hela restupplagan!
Några interiörbilder från ”kupolsalen” har jag inte lyckats hitta. Jag är inte ens säker på i vilken byggnad den låg, men en god kandidat är den byggnad som är utmärkt med nr 24 på utställningskartan, rakt innanför huvudentrén. Den tillhörde utställningen arrangör, Svenska slöjdföreningen (nuvarande Svensk form).
Bror Jaques de Waern, konstnär hos Statsheraldikern
Värmlands regementes (och Värmlandsgruppen, m fl) vapen. Borde vara skapat hos Stasheraldikern.
Under Wermlandsörnen 
