Slutlig uppgörelse med Fredrik Liljeblad

Skärmavbild 2018-07-19 kl. 00.44.32

När jag först kom i kontakt med Fredrik Liljeblads vapenok, var det nog främst titeln som fångade mitt intresse:

”Svenska rikets
jämte
landskaps, städers och läns
vapen.
Till vägledning för Arkitekter, Målare, Sten- och Bildhuggare, Gravörer, Sockerbagare samt Dekoratörer i allmänhet.
Samlade och utgivna af
F. Liljeblad.
Lärare vid slöjdskolan”

När man läser företalet till arbetet, kan man inte annat än känna sympati för hans intentioner. Alldeles för länge har konstnärer fått förlita sig på otillförlitliga källor när de skulle skapa avbildningar av de svenska landskaps-, läns- och stadsvapnen, men nu ska det få ett slut!

Liljeblad skriver i företalet:

Vapenskölden har under sekler utgjort och utgör nu mer än någonsin ett bland de vigtigaste af de många medel, man användt och använder vid dekorationer, vare sig desse äro afsedde för längre tid såsom prydnad å byggnader, monument, sigillstampar m. m., eller för stunden såsom vid festligheteroch högtider af skilda slag. Att erhålla kännedom om adliga ättevapen möter ingen svårighet, emedan tillförlitliga verk öfver dem finnas upprättade. Annorlunda gestaltar sig förhållandet, då orters, landskaps, städers eller läns vapen behöfva anskaffas. En och annan notis om dessa vapen påträffar man visserligen i åtskilliga ortbeskrivningar, men dessa äro för öfrigt ofta så motsägande hvarandra, att de i allmänhet ej förtjena stor tillit.

Då jag under många år sysselsatt mig med vapenmålning och derunder ofta känt obehaget af nyss omnände brist på en god källa, hvarur upplysningar kunnat med tillförsigt hämtas, har jag beslutit att efter bästa förstånd sammanföra och från trycket utgifva ”Svenska Rikets jämte Landskaps, Städers och Läns vapen” till vägledning för målare, bildhuggare, gravörer, arkitekter, stenhuggare,  sockerbagare m. fl. Detta mitt försök torde måhända äfven kunna blifva en maning till och ett trappsteg för fortsatta studier inom en hjelpvetenskap, som delvis berör fosterländska minnen, hvilka icke helt och hållet böra lemnas åt glömskan.

Då jag härmed i allmänhetens händer förtroendefullt öfverlemnar förstlingsförsöken af denna min verksamhet, väl vetande att ämnet dermed icke kan sägas vara uttömdt, beder jag att för de fel, som deri naturligtvis måste förefinnas, få anhålla om gunstbenäget öfverseende, och förklarar härmed min afsigt vara att, då ändringar och rättelser erfordras låta lämpligt sätt komma köpare af detta arbete tillhanda.

Efter en kort källförteckning och ett tack till civilministern (och blivande statsministern) Carl Johan Thyselius, som tydligen har förmedlat kontakter hos olika stadsarkiv, undertecknar författaren sitt arbete: Stockholm i November 1878, F. Liljeblad.

Något ”gunstbenäget öfverseende” med verkets fel och brister verkar läsekretsen inte ha haft. Åtminstone inte den heraldiska expertisen. Riksarkivarien Hans Hildebrand var till exempel inte nådig i sin kritik mot Liljeblad. I sin uppsats ”Heraldiska studier II” om landskapens vapen (publicerad i Antikvarisk tidskrift för Sverige 1905).

Hans Hildebrand tycker sig kunna spåra Fredrik Liljeblads brister bakåt i historien, ända till Erik Dahlbergs Svecia antiqua et hodierna. Dahlberg är trogen förlagan när han tecknar fanorna i Karl X Gustavs liktåg, men släpper de heraldiska tyglarna helt när han arbetar med Svecian, konstaterar Hildebrand. I och med den stora påverkan som Svecian hade på kommande generationers konstnärer, kunde an man spåra dess inte minst i fråga om utformningen av landskapsvapnen.

Han brydde sig alldeles icke om de heraldiska former, som förut varit använda, utan tecknade nu vapenbilderna så, att de svarade mot hans uppfattning af den monumentala konstens lagar. De hafva derigenom fått ett ganska prydligt utseende, men äro ur heraldisk synpunkt från början till slut förkastliga.

Det är emellertid vapnen i Svecia antiqua et hodierna, som blifvit bestämmande för den följande tidens framställningar af landskaps och läns vapen i alla de fall, då man ej tecknade dem alldeles på måfå. Den sista yttringen af dessa senare Dahlbergska vapenbilder finna vi i F. Liljeblads år 1878 utgifna Svenska Rikets jemte landskaps, städers och läns vapen, ett i högsta grad underhaltigt arbete, som icke förtjent den uppmuntran det erhållit.

Friherre A. W. Stjernstedt, som vid den tid, då arbetet utgafs, innehade riksheraldikersembetet, fann, då han icke hade blifvit på förhand tillfrågad, sig skyldig att anmärka en del af de gröfsta misstagen, och lappar, innehållande de ändringar han hade förordat, klistrades in i de ännu icke i handeln utsläppta exemplaren af boken.

Uppgifterna om riksheraldikern A. W. Stjernstedts reaktion på boken, blev extra spännande för mig personligen. Mitt exemplar av Liljeblads bok har nämligen följande dedikation:

fullsizeoutput_115d

Till Riksheraldikern. Kommendören och Riddaren
m.m.
Högvälborne Friherre A. W. Stiernstedt
med vördnad och tacksamhet
från Utgivaren

Om man, som Fredrik Liljeblad, har rott iland ett arbete med ett så ädelt syfte och stora ambitioner, och dessutom kan konstatera att man har producerat ett praktverk, måste det vara med en viss stolthet man, om än i underdånighet, skickar ett exemplar till rikets främste auktoritet i ämnet. Liljeblad hade nog inte kunnat föreställa sig att riksheraldikern skulle känna sig nödgad att klistra korrekturlappar i hela restupplagan!

 

 

Annonser

Ferdinand Boberg och Stockholmsutställningen 1897

Letandet efter Liljeblads synder på Stockholmsutställningnen 1909 ledde in på en del trevliga villospår. Bland annat lyckades jag illustrera en efterlysning på Facebook med en bild från Stockholmsutställningen 1897. Jag får ursäkta mig med att det var Ferdinand  Boberg som var huvudarkitekt för bägge utställningarna.

Utställningen 1909 är alltså den bortglömda utställningen med den ”Hvita staden”, medan 1897 års utställning är den mer kända, som dyker upp först om man söker på Stockholmsutställningen.

Bilderna från utställningen är helt magiska, särskilt de handkolorerade vykorten, som ger Ferdinand Bobergs huvudbyggnad med minareter en känsla av Disneyland.

Stockholm_photochrom2-2.jpg

Det finns dock en baksida med det handkolorerade – lämna aldrig det jobbet till någon som inte riktigt har koll på detaljerna. (På Kungahuset.se finns en korrekt version, men den är ju inte riktigt lika kul.)

Med tanke på färgerna som unionsflaggan har fått vågar jag inte föreställa mig hur vapnen på huvudpaviljongens portal har målats. Eller, ja, föreställa sig kan man väl kosta på sig. Och zooma lite.

Skärmavbild 2018-07-13 kl. 23.27.35

Med tanke på att det bör vara en svensk svit av landskapsvapen som avbildas kan man ju börja med att konstatera att det lite väl många vapen i färgställningen rött-svart. Men fotot är vackert, det måste man erkänna.

Överhuvudtaget måste känsliga heraldiker avhålla sig från att titta på bilder från den här perioden. Utställningen skulle ha ett skandinaviskt tema, så en affisch med svenska och norska unionsflaggorna tillsammans med den danska flaggan är inte helt långsökt. Det blir snarare utsökt, när konstnären heter Richard Bergh.

1897_3

Men om man ger samma upplägg till konstnären Victor Andrén, kan man få detta resultat:

affisch97

Ut ur den nationalromantiska 1600-talsdimman kliver en trumpetare, iförd älghudskyller, kragstövlar och polkagrisrandiga pösbrallor, framför ett fantasivapen värdigt Kalmarunionen. I skandinavismens anda kan jag förlåta mycket…

Fredrik Liljeblad, Ferdinand Boberg och Stockholmsutställningen 1909

Konstindustriutst_1909_katalog

Efter att ha upptäckt likheten mellan Wermlandsbankens hus vid Stora torget i Karlstad och Fredrik Liljeblads vapenbok Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen har jag ständigt varit på jakt efter andra exempel på byggnader eller konstverk som har påverkats av Liljeblads vapenserier.

Leonard Fredrik Lefflers uppsats De svenska landskapsvapnen i nyare framställningar Personhistorisk tidskrift 1909 har gett mig flera ledtrådar i detta sökande. Det mest spännande är nog att Liljeblad ska ha använts som förlaga:

I Kupolsalen i vår ”Hvita stad” å Djurgården ha landskapsvapnen blifvit anbragda upptill på väggarna. Men tyvärr röjes ävfen här den fullkomligaste okunnighet om dessa vapens riktiga former. Om man fäster sig vid mindre detaljer kan man säga, att ej ett enda vapen är riktigt; många uppvisa grofva fel. Vi skola icke upptaga utrymmet med att motivera detta omdöme i detalj. det är nog att nämna, att det är det misslyckade Liljebladska arbetet, som i hufvudsak legat till grund för dessa bilder.

Väl må man förundra sig öfver, att de som ombesörjt dessa båda nu senaste granskade vapenafbildningar [alltså Kupolsalen och en serie landskapsvapen i Svenska Kalendern från 1909, min anmärkning] icke haft det förståndet att rådgöra sig med Riksheraldikern (eller annan sakkunnig person).

Leffler, s. 96

Det som plågar mig lite i sammanhanget är att en av mina favoriter Ferdinand Boberg kan ha varit medskyldig till de heraldiskt undermåliga utsmyckningarna. Jag skriver kan ha varit, för även om Boberg huvudarkitekt för utställningen 1909, är det såklart svårt att veta hur inblandad han var i alla detaljer.

Det har varit ganska svårt att hitta några utförliga uppgifter om Stockholmsutställningen 1909, eller Konstindustriutställningen, som var dess officiella namn. Wikipedias artikel är ganska knapphändig, och de flesta sökningar tar med resultat från Stockholmsutställningen 1897, som även den hade Ferdinand Boberg som huvudarkitekt.    Utställningen 1909 kallas på något ställe för ”den bortglömda Stockholmsutställningen”, i skuggan av 1897 och 1930 års utställningar.

Utställningskarta_1909Några interiörbilder från ”kupolsalen” har jag inte lyckats hitta. Jag är inte ens säker på i vilken byggnad den låg, men en god kandidat är den byggnad som är utmärkt med nr 24 på utställningskartan, rakt innanför huvudentrén. Den tillhörde utställningen arrangör, Svenska slöjdföreningen (nuvarande Svensk form).

Sth.Utst.1909.43789.AE.82-2

Finaste bilderna har jag hittat på på en sida med vykort som funnits till salu hos Leopolds antikvariat i Stockholm (där ovanstående bild är stulen). Hela sidan är värd ett besök! Det är inte svårt att förstå att utställningsområdet kom att kallas ”Hvita staden” av  Stockholmarna.

Några interiörbilder från Kupolsalen har jag alltså inte kunnat hitta och byggnaden finns inte kvar. Det ser ut som ganska gedigna byggen på bilderna, men eftersom man alltid rev merparten av byggnaderna efter den här typen av utställningar, måste det ha varit lite av kulisser.

Uno Lindgren sågar Gunnarskog

Jag börjar bli riktigt bekant med Uno Lindgrens texter nu och gillar hans sanningssägande mer och mer. Den lilla artikeln ”Den kommunala heraldiken” som jag kom över för ett tag sedan innehåller den ena sköna sågningen efter den andra.  Gunnarskogs vapen faller på – hör och häpna – relevans!

Det förekommer också, att landskapssymboler används i kommunvapen, exempelvis i vapnet för Malmköping. Stora Tuna har såsom Dalarnas tingsplats i äldre tid fått landskapets äldre symboler i sitt vapen, en yxa och en pilbåge, vilka förekommer i det landskapssigill från 1435, som användes vid tingen. Ett kommunalt vapen representerar en menighet, dvs. befolkningen inom ett visst landområde, och det får därför anses vara oriktigt att i Gunnarskogs vapen upptaga Värmlands landskapsvapen tiden 1561-67. Vapnets bild av en järv kan inte stå som symbol för någon menighet i Gunnarskogs kommun, eftersom kommunen vid denna tid var obefolkad – ett exempel på att ett vapen bör vara riktigt ur historisk synpunkt.

”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962″, s. 766

Lindgren har visserligen rätt i att kommunen var obefolkad på 1500-talet (åtminstone i det närmaste) men om man har sådana kriterier för att något ska få  ”stå som symbol för någon menighet” så blir det näst intill omöjligt att uppta eller ens anspela på gamla symboler i nya vapen.

Provinshuvudstaden Karlstad skulle kanske kunna få behålla sin örn, särskilt som den är halv och därmed en heraldisk förkortning som underordnar sig värmlandsvapnet. Men hur skulle det gå för Säffle? Vore Olof Trätäljas aktiviteter i gamla Sifhälla skäl nog att låta den uppstigande värmlandsörnen stå som symbole för en menighet i Säffle köping på 1940-talet?

Men jag gillar Unos ambition.

Dagens landskapsvapen: Browning M1911. Go Utah!

DN berättar att delstaten Utah i Amerikas förenta stater har valt handeldvapnet Browning M1911 som sitt landskapsvapen. Varför inte? Man ska ju välja sina symboler med omsorg.

Browning M1911.

Observera att vapnet på bilden är fegvänt! Fegvänd betyder att det pekar åt vänster, alltså sinister på heraldiska. På amerikanska har sinister följande betydelser:

  • OLYCKSBÅDANDE
  • ONDSKEFULL
  • LÖMSK
  • VÄNSTER
  • Vet inte vad dem amerikanska extremhögern tycker om det, men det är ju inte mitt problem.

    Osökt kommer jag att tänka på Fredrik Lindström, som i TV-programmet Ingesson delade ut landskapsdatorer till våra svenska provinser. Om jag minns rätt fick Dalsland en ABC80 för att kompensera att man av Fiskeriverket fått hornsimpa som landskapsfisk. Men jag kan ha fel.

    Utahs landskapsfisk är förresten en öring som heter Oncorhynchus clarki utah på latin. Om de har en landskapsdator vet jag inte, men om man kan vara säker på något så är det väl inte PCn, för den måste väl tillhöra Washington. Annars finns det ingen rättvisa här i världen.

    Närkes vapen enligt Psyklopedin

    Källkritik på nätet är viktigt, har vi fått lära oss. Man ska dubbelkolla data och inte lita på Wikipedia. Då kanske Psyklopedin.org kan vara något? Man hittar åtminstone alternativa data om Närke och dess landskapsvapen. Något som åtminstone roar en värmlänning.

    Stilen är omisskännlig, men jag gissar att det inte är de Waern själv som skapat den här varianten av närkevapnet.

    Om oss värmlänningar kan man läsa följande:

    Värmland är ett län, och egen Sovjetrepublik (Värmländska SSR), inom Reinfältet. I Värmland bor så kallade värmlänningar, dessa är ett konstigt släkte. Deras språk är något av ett mysterium, men språkforskare tror det härstammar från arabiskan. En mannlig värmlänning är i snitt 199 centimeter lång och väger 115 kilo, vad gäller kvinnorna är det mer ovisst, ty en värmlänning av hon-kön har aldrig skådats. Troligaste orsaken till detta är att värmlänningarna oftast åker till Nigeria och träffar en kvinna där. Sedan när kvinnan fått en son så flyttar far och son tillbaka till Värmland.

    Åker du till Värmland kan du besöka Ransäter, där Sveriges tidigare diktatorstatsminister Tage Erlander föddes.

    Närkevapnet var kul, men de pubertala texterna tycker jag får 80-talets små uppslagsböcker i Svenska MAD att framstå som intellektuellt djuplodande och förfinade.