Om man till 00-talets decenniekrönika ska plocka ut en enskild företeelse som möjliggjorts av Internet och som fångar heraldikens väsen måste det vara databasen. Själva grundidén med heraldiken är ju att varje vapen ska vara unikt. Därför blev det en central uppgift för medeltidens härolder att hålla ordning på alla existerande vapen, för att ingen skulle råka anta ett vapen som redan var i bruk i samma hörn av världen.
Vapenrulla hette det från början. Vapenböcker har det kallats senare i historien. Men syftet har varit detsamma – att hålla ordning på vem som antagit ett vapen och hur det blasoneras, alltså beskrivs i ord.
De gamla härolderna delade med sig bäst de kunde av sina vapenrullor och skrev av när de träffades. Boktryckarkonsten gjorde det lättare att dela med sig av sina förteckningar. Både medeltida härolder och renässansens hovgenealoger skulle bli gröna av avund om de hade hört talas om Internet och möjligheten att göra sina samlingar tillgängliga och sökbara för alla.
De heraldiska hemsidorna från 90-talet hade detta som en viktig ingrediens – att förteckna och publicera vapen inom ett område – Värmländska på Wermlandsheraldik, borgerliga på Gröna Stubben, eller adliga på Adel på Internet.
Men sen kom möjligheten att publicera enkla databaser på nätet. Hur simpelt som helst, men kraftfullt. Standardiserat och trevligt.
Först ut var Riddarhuset med sin ätte- och vapendatabas. De hade verkligen rutin på att publicera vapenrulla, efter många år med illustrationer till Adelskalendern. 2008 kom Statsheraldikerns databas över offentliga vapen i Sverige med kommuner, län och landskap. Bägge dessa var viktiga tillskott på nätet.
Men den viktigaste måste vara Svenska Heraldiska Föreningens databas Heraldiska källan, eftersom den listar så mycket. Vapen för borgerliga släkter. Adliga vapen, inte bara de levande ätterna som man finner på Riddarhuset, utan även de utdöda. Och så den sköna kategorin ”Allmänna” vapen, alltså allt annat – myndigheter, föreningar, företag, byar, städer, härader och socknar.
Alx är tillbaka! Han är borta i långa perioder, men dyker upp på Heraldica då och då, likt Löpar-Nisse på ett värmländskt bröllop. För ett år sedan lyckades jag fånga hans intresse med 
Under Wermlandsörnen 
