Korrekta försvarsutbildare finns i Värmland!

Nu kommer bildbeviset på att det finns korrekta framställningar av vapnet för Försvarsutbildarna (gamla FBU). På brevpappret från Försvarsutbildarna Värmland kan man nämligen se den – enligt blasoneringen – riktiga bilden av förbundets vapen.

Blasonering: I blått ett kors av guld åtföljd av en medelst en sträng av silver avskild blå ginstam belagd med tre öppna kronor av guld.

Denna blasonering kan man läsa i databasen, Heraldiska källan och (tills nyligen) på Wikipedia.

Notera skilnaden mot bilden från hemsidan, där strängen är av guld.

Annonser

Förvirrande debut som försvarsutbildare

Idag begick en sextett ur tidigare Hemvärnets musikkår i Värmland debut som frivilliga musiker i Försvarsutbildarna i Värmland. Som nybliven försvarsutbildare måste jag såklart bli vän med vapnet, men än så länge är jag mest förvirrad. Jag jämför wikipediakonstnären lokal_profils version (ovan)  med den i loggan på hemsidan och konstaterar att de är identiska i allt väsentligt.

Men blasoneringen på Wikipedia (som stämmer med Heraldiska Källan)  stämmer inte överens med utseendet på någon av dem:

I blått ett kors av guld åtföljd av en medelst en sträng av silver avskild blå ginstam belagd med tre öppna kronor av guld.
I bägge fallen är strängen av guld. Här tarvas en utredning…

Alx is back!

Alx är tillbaka! Han är borta i långa perioder, men dyker upp på Heraldica då och då, likt Löpar-Nisse på ett värmländskt bröllop. För ett år sedan lyckades jag fånga hans intresse med en idé om att bygga en sökfunktion till en vapendatabas, där man filtrerar resultatet med hjälp av bilder. Idén kom från flaggdatabasen Flag Finder.

Den gången flammade hans intresse till med sedvanlig frenesi och falnade innan jag hann sätta mig in i vad han gjort och försöka förstå prototypen. Men nu är han alltså tillbaka (efter en tid som ideell kyrkokonservator) och har tagit upp min gamla tråd igen, så nu gäller det att hänga med i svängarna.

Utvecklingen går i en rasande fart och kan följas på hans hemsida Herldik.nu parallellt med en tråd på Herladica.

Jag tror att

Göta kanal I

Kanalboj

Originally uploaded by Wermlandsheraldik

Just nu kan jag inte komma på något bättre företagsvapen är det för Göta kanal-bolaget. Sköldemärket är retsamt simpelt – ”I fält av guld en av vågskuror bildad blå ginbalk.” Vore man en fysisk person hade man behövt ha driftiga förfäder, som utfört stordåd i konungens tjänst nån gång under juraperioden, för att lägga beslag på ett så bra vapen.

Vapnet hålls upp av två stiliga heraldiska bestar – en göteborskt hövilighetsvänd lejonhanne i samarbete med en östgötsk grip.

Man kan kanske ställa sig frågande inför vapnets unicitet. Registrerat i Heraldiska källan är det i vilket fall som helst, men det garanterar ju i och för sig inet om vapnets heraldiska kvalitet, bara att det existerar.

Jag hittar inget på nätet om vapnets tillkomst. Göta kanal har en vänförening, så jag ska höra med dem om vapnets historia.

Vem skriver Kommunalheraldiska institutets historia?

Är man intresserad av offentliga vapen stöter man då och då på institutionen Kommunalheraldiska institutet (KHI). KHI står som upphovman till många kommunala vapen, till exempel om man bläddrar i Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok”, söker i Heraldiska källan eller herlt enkelt googler efter ett kommunalt vapen.

Googlar man på ”Kommunalheraldiska intitutet” får man 455 träffar, som de flesta handlar om KHI som kraften bakom framtagandet av något kommunalt vapen, men man får väldigt knapphändiga fakta om själva KHI – och personerna bakom intitutet.

I stort sett är det två källor som har något matnyttigt att komma med. Den första är ett kort avsnitt i en text av heraldikern Per Andersson på en sida om Långarydssläkten:

Den förs­­ta kom­mu­nala bä­ra­ren av ett fast­ställt vapen vid sidan av städerna var Kinna muni­ci­pal­­sam­häl­le, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sam­man­taget sju va­pen för icke stads­kom­­­mun­er, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riks­­­­he­ral­­dikeräm­be­tets av­skaf­fande 63. Den när­maste tio­års­perioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Där­av var drygt en fjärdedel ut­ar­be­tade av den 1951 bildade pri­­vata stif­tel­sen Svenska komm­unalheraldiska in­sti­tut­et, vars vapen dock inte alltid av kom­munerna för­des till fast­stäl­lelse.

Källa: http://www.langarydsslakten.se/heraldik.htm

Fler matnyttiga – och mustiga – uppgifter, finns i ett gammalt nummer av Vapenbilden (nr 61, 2005), där Jan-Eric Olsson berättar minnen från den sjunde internationella heraldiska kongressen i Haag 1961:

En dag stod plötsligt Uno Lindgren utanför
en föreläsningssal. Utan att känna mig öste
hans kvaller ur sig om alla närvarande svenskar.
Eftersom Lindgren är avliden sedan 1992 torde
jag utan att störa friden över hans minne våga
erkänna att det under de följande tjugotvå års
kongresser som vi båda deltog i för min del
gällde att hålla mig utom syn- och hörhåll från
denne orosmakare.
s. 286
Och:
Uno Lindgren (1915–1992), Älvsjö, till
vardags avdelningsdirektör i vägverket, hade
en tid varit deltidsanställd medarbetare vid
dåvarande Riksheraldikerämbetet, vilken
befattning han med någon överdrift latiniserat
till ”secretarius” på ett av sina exlibris (här
i naturlig storlek). Han har gett ut Heraldik
i svenska författningar (1951) ochvarmannen
bakom Kommunalheraldiska institutet, som
genom flitiga vapenförslag sporrade många
kommuner att anta vapen.
Bildtext på s. 287
Den där sista bildtexten är jag osäker på om det är Olsson själv eller redaktören Magnus Bäckmark som skrivit. Bäckmarks egen, annars mycket fyllliga, ”Vem är vem?” på Gröna Stubben listar förresten bara Lindgren som författare och nämner inte hans verksamhet med KHI:

UNO LINDGREN, 1915–92, författare av ”Heraldik i svenska författningar” (Lund 1951), var någon tid (före 1953 och åtminstone 1949) deltidsanställd medarbetare vid Riksheraldikerämbetet. Källa: HT 66, s 281, Riksarkivets beståndsöversikt, del 6, s 47; hans exlibris från 1949.

http://hem.passagen.se/gronstub/kannarna.htm

Idag finns inte KHI längre – den kommunalheraldiska sverigekartan är så gott som färdigritad. Istället verkar   Sockenheraldiska institutet (SHI) med ungefär samma syfte, fast nu att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen.  SHI är en verksamhet inom Svenska Heraldiska Föreningen, och det är därför  mycket lätt att hitta information om det. SHF är mycket bra på att informera om sin verksamhet och att skriva sin egen historia.
Men vem skriver Kommunalheraliska institutets historia?

Databaser med potential

Signaturen AA, vilket bör vara densamme som AALEX på Heraldica och mannen bakom mycket av funktionaliteten i Heraldiska källan, har noterat mina funderingar kring heraldiska databaser. Han verkar ha idéer om hur man kan skapa en sökfunktion som liknar Flag Finder, som söker i en vexillogisk databas utifrån färger och former.

Det finns väl två hemligheter bakom det där. Det ena är det grafiska gränssnittet, där man måste vara pedagogisk. Det andra är att ha en hierarkiskt uppbygd databas i botten, enligt nåt smart system. Det systemet tror jag finns i Raneke/Klingspors vapenbok. Men den ligger nerpackad i en banankartong i garaget. Kanske dags att försöka ta sig fram till det heraldiska biblioteket snart?

Alla dessa databaser

Om man till 00-talets decenniekrönika ska plocka ut en enskild företeelse som möjliggjorts av Internet och som fångar heraldikens väsen måste det vara databasen. Själva grundidén med heraldiken är ju att varje vapen ska vara unikt. Därför blev det en central uppgift för medeltidens härolder att hålla ordning på alla existerande vapen, för att ingen skulle råka anta ett vapen som redan var i bruk i samma hörn av världen.

Vapenrulla hette det från början. Vapenböcker har det kallats senare i historien. Men syftet har varit detsamma – att hålla ordning på vem som antagit ett vapen och hur det blasoneras, alltså beskrivs i ord.

De gamla härolderna delade med sig bäst de kunde av sina vapenrullor och skrev av när de träffades. Boktryckarkonsten gjorde det lättare att dela med sig av sina förteckningar. Både medeltida härolder och renässansens hovgenealoger skulle bli gröna av avund om de hade hört talas om Internet och möjligheten att göra sina samlingar tillgängliga och sökbara för alla.

De heraldiska hemsidorna från 90-talet hade detta som en viktig ingrediens – att förteckna och publicera vapen inom ett område – Värmländska på Wermlandsheraldik, borgerliga på Gröna Stubben, eller adliga på Adel på Internet.

Men sen kom möjligheten att publicera enkla databaser på nätet. Hur simpelt som helst, men kraftfullt. Standardiserat och trevligt.

Först ut var Riddarhuset med sin ätte- och vapendatabas. De hade verkligen rutin på att publicera vapenrulla, efter många år med illustrationer till Adelskalendern. 2008 kom Statsheraldikerns databas över offentliga vapen i Sverige med kommuner, län och landskap. Bägge dessa var viktiga tillskott på nätet.

Men den viktigaste måste vara Svenska Heraldiska Föreningens databas Heraldiska källan, eftersom den listar så mycket. Vapen för borgerliga släkter. Adliga vapen, inte bara de levande ätterna som man finner på Riddarhuset, utan även de utdöda. Och så den sköna kategorin ”Allmänna” vapen, alltså allt annat – myndigheter, föreningar, företag, byar, städer, härader och socknar.