Biskop Johan Jacob Hedréns blasonering

Jag önskar ibland att jag hade tid åt arkivforskning inom heraldik och en rad andra ämnen. Idag har jag åter igen bevisar för mig själv att det inte är nödvändigt än på många år. Det finns fortfarande gott om fynd att göra i olika bibliotek. Till och med i min egen ganska blygsamma samling av heraldisk litteratur.

Alldeles nyss hittade jag till exempel en, vad det verkar, samtida blasonering av biskopen, hovpredikanten och ledamoten av Serafimerorden, Johan Jacob Hedrén.

Jag har tidigare fått puffar i rätt riktning ordenskapitlet i Stockholm och Jan-Eric Olsson i Eksjö, men det slutgiltiga svaret hittade jag för en stund sedan i Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” när jag letade efter något annat.

Blasoneringen lyder:

”I rött fält ett på en grön kulle stående, latinskt kors av guld, omslingrat av en naturfärgad ranka av murgröna.”

Berghman säger att vapnet är ”antaget” av Hedrén, vilket borde innebära att han antog det i samband med utnämningen till ledamot av Serafimetorden. Det som får mig att anta att blasoneringen är från Hedréns egen tid är att murgrönan (ganska onödigt) anges som ”naturfärgad”. Om Begshman skulle ha skrivit den efterhand, hade han nog kallat murgrönan för grön, oavsett hur den var målad på serafimerplåten.

Biskop Dalevis vapen börjar användas

I söndags vigdes Sören Dalevi till biskop i Uppsala domkyrka och på söndag installeras han i domkyrkan i Karlstad. Glädjande nog har hans ämbetsvapen som biskop redan börjat komma till användning i stiftet!

Det värmer lite att Svenska kyrkans logotyp med rikskyrkans vapen inte är det enda som får förekomma i likriktningens tidevarv. För bara tiotalet år sedan satt Karlstads stifts vapen som en ljusskylt på stiftskanliets byggnad, på hörnet ut mot Stora torget i Karlstad. Men så gjorde de strängare grafiska profilerna sitt intåg i organisationssverige och stiftets 60-talsvapen byttes mot rikskyrkans ännu yngre vapen. Det är en utveckling jag förstår och har bidragit till som koncernkommunikatör, men som jag inte omfamnar som amatörheraldiker och hobbyteolog.

Men här får alltså biskopens splitter nya vapen ledsaga texten om stiftet i annonsens huvud och Svenska kyrkan finns med i avsändarhörnet, så att vi vet vad det handlar om. Snyggt, tycker jag.

Kul är det också att man låter biskopens ämbetsvapen representera stiftet, lite som Ludvig XIV:s ”Staten, det är jag!”. Inte fel, men lite spännande. Just det här biskopsvapnet påminner ju inte så litet om Stora riksvapnet, men sitt kors mellan sköldens fyra fält. (Korset ju hör varken till biskopens eller stiftets vapen och behövs dessutom inte för att skilja fälten åt, så det är en lite udda konstruktion, just för det här ämbetsvapnet).

Stora riksvapnet är ju egenligen regentens personliga vapen, men eftersom han är statschef får det stå för hela staten. Så kan man kanske se på biskopen och stiftet också – det är ju den nytillträdde biskpen som nu ska bygga sitt lag. ”Laget – inte jaget”, som det står i annonsen.

Jag gillar’t!

Biskop Johan Jacob Hedréns vapen – igen

Jag blev ju ganska till mig när jag hittade biskop Johan Jacob Hedréns serafimervapen. Till skillnad från andra samtida biskopar (som ofta för en gyllne kräkelböj i blå sköld) är han väldigt kreativ med sitt omslingrade kors.

En tid efter att jag hade skrivit om vapnet kunde jag inhämta tips för att komma vidare från två olika håll. Hedréns serafimerplåt hänger ju tillsammans med alla andra avlidna riddares och ledamöters sköldar i Riddarholmskyrkan i Stockholm, så jag vände mig till kyrkans Twitter-konto @riddholmskyrk för att få lite mer kött på benen. Kanske de hade en blasonering?

Eftersom många utnämnda riddare från icke vapenförande släkter fick förses med nykomponerade (och ofta ganska krystade) vapen i samband med utmämningen, är det lite si och så med blasoneringar och dokumentation kring icke furstliga och adliga vapen. Ordenskapitlet var dock snälla och tog fram en blasonering när jag frågade:

’I rött fält ett på en grön kulle stående latinskt kors av guld kring vilket slingrar sig gröna lönnblad.’

@riddarholmskyrk på Twitter

När jag hittade vapnet i Serafimerboken tyckte jag att vapnets kors var av silver och inte gyllne, men med tanke på hur färger kan åldras var det inte så förvånande att jag tog miste.

Däremot är växtligheten i vapnet ganska spännande. Själv identifierade jag den som en vinranka. Vinet är ju en förutsättning för att fira mässa och desstuom stämmer det ihop med biskopens valspråk ”Amplexu Adsurgit” (”Det växer genom att söka stöd”). Så tänkte jag.

Heraldikvännen Jan-Eric Olsson i Eksjö gav mig dock annat att tänka på. Han kunde nämligen upplysa om ett samband mellan vapnet, valspråket och biskopens släktnamn.  Jan-Erics idé, som jag nu ansluter mig till, är att det snarare är murgröna som omslingrar korset. Murgrönans latinska namn är ”Hedera helix” och skulle alltså fonetiskt kunna kopplas till namnet Hedrén.

Jag är ingen botaniker, men nog är liknar både blad och växtsätt mer murgröna än Ordenskapitlets lönnlöv, även om de också är femflikiga. Och om min idé om vinranka skulle hålla hade man nog kunnat förvänta sig en och annan druva i vapnet.

Alltså: Såväl murgrönan som biskop Hedrén och hans kristna tro växer genom att söka stöd.

Biskop Sören Dalevis vapen

Om några veckor vigs Sören Dalevi till ny biskop över Karlstads stift. Han ställer sig i en lång tradition, som den 29:e stiftschefen och 16:e biskopen i stiftet.

Idag har  han presenterat sitt vapen och valspråk och blir därmed den tredje som skaffar sig ett personligt vapen att kombineras med stiftets till ett ämbetsvapen.

Vapnet har offentliggjorts på Svenska kyrkans hemsida och där berättas hur Sören har tänkt kring vapenkompositionen. För det konstnärliga och heraldiska stödet har Riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström svarat.

Biskop Sörens motto och vapen

Sören Dalevi har valt ”Människa bland människor” som sitt motto.

Uttrycketet handlar om Jesus och är hämtat från de allra första kristna. Det återfinns såväl i brevet till Diogneteus som hos kyrkofadern och teologen Ireneus (130-200 e. Kr.) Biskop Sören hänvisar också till författaren Teodor Kallifatides som i Ett liv bland människor konstaterar: ”Jag måste försöka vara och förbli en människa bland människor”.

För Ireneus, som Sören vill lyfta fram, var det viktigt att betona det mänskliga och att vi först och främst är människor. Han stred också för att Gamla testamentet skulle vara med i den kristna bibeln, liksom att evangelisterna skulle var fyra – Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Därför är det en bibel med i det biskopsvapen som Sören valt.

Till vänster i bibeln ses den judiska menoran, den sjuarmade ljusstaken, som symbol för Gamla testamentet, den judiska bibeln. Till höger ses fisken, en av de äldsta kristna symbolerna, som symbol för Nya testamentet. De andra fälten utgörs av Karlstads stifts vapen, ett standar med ett kors på. Jesus Kristus – sann människa och sann Gud – har segrat för hela världens skull.

Biskopsvapnet har en uttalat stram och enkel form. Det har tagits fram av Riksarkivets heraldiska konstnär Henrik Dahlström i nära samarbete med Sören Dalevi.

På kyrkans hemsida har inte någon blasonering presenterats, men det kommer förhoppningsvis med tiden. Det ska bli spännande att se hur biskop Sören väljer att använda sitt vapen efter att han har tillträtt!

Biskop Johan Jacob Hedréns vapen

Det finns en viktig komplettering att göra till vapenrullan för biskopar och superintendenter i Karlstads stift, nämligen att Johan Jacob Hedrén var ledamot av Serafimerorden. Normalt sett var det bara ärkebiskoparna (som varande på samma nivå som generaler, amiraler och statsministrar) som togs upp i Serafimerorden. Hedrén utgör alltså ett undantag, tillsammans med Gottfrid Billing. De två var visserligen ”gemena” biskopar, men dessutom överhovpredikanter.

Biskop Hedrén räknas till åttonde flocken av riddare och ledamöter av orden, det vill säga de som utsågs av Karl XV, men var överhovpredikant hos hans farfar Karl XIV Johan och stod alltså kungahuset nära. Utmäningen skedde på slottet i dåvarande Kristiania och ska ha föranletts av att han blivit jubeldoktor, alltså i samband med 50-årsminnet av hans utnämning till teologie doktor.

Vapnet är en fröjd om man jämför med andra biskopsvapen bland serafimerriddarna. Det visar i röd sköld, ett vitt latinskt kors stående på en grön kulle, på vilket en vinranka klättrar. Vapnets komposition kompletteras av valspråket ”Amplexu Adsurgit”, vilket översätts som ”Det växer genom att söka stöd”, kröns av en röd mitra, men är inte timbrerat med någon kräkla, som övriga biskopsvapen.

Johan Jacob Hedrén var en dekorerad herre. När biskopsporträttet målades hade han ännu inte fått Serafimerorden, men på tavlan bär han utöver biskopskorset även Karl XIV Johans kröningsmedalj i dubbel kedja, ledamotstecknet för Nordstjärneorden, samt halskors och bröstkors för Carl XIII:s orden.

Det sista skvallrar om att han även var höggradig frimurare, vilket innebär att han hade ett heraldiskt vapen till. Detta kan, men måste inte, vara identiskt med hans vapen som ledamot av Serafimerorden.

Hedrén var även kommendör med stora korset av Nordstjärneorden, men det är av underordnad heraldisk betydelse.

Kompletteringar till Karlstads biskopars vapenrulla

Ett lyckligt spontanlån på lunchen (sista arbetsdagen innan semesteromgång 2) gör att jag kan göra minst en komplettering till min vapenrulla över Karlstads stifts biskopar och superintendenter. Det är Hans-Olof Boströms utmärkta lilla bok ”Biskopsporträtt i Karlstads stift, utgiven av stiftet och Stiftshistoriska sällskapet.

Åtminstone kan man konstatera en lucka jag missat – att Johan Jacob Hedrén var ledamot av Serafimerorden. Normalt sett var det bara ärkebiskoparna som togs  upp i Serafimerorden, Hedrén hörde tydligen till undantagen.

Sen tror jag att det kan dölja sig en och annan höggradig frimurare bland biskoparna och då lär de även ha varit vapenförande. Dags att leta Carl XIII-kors på biskopsporträtten!

Liket lever!

Det var ett par år sedan jag publicerade något på den här bloggen. Och några heraldiska reflektioner har jag inte lagt ut här sedan 2012. Därför var det både hedrande och lite genant när ”Under Wermlandsörnen” dök upp i Marcus Karlssons artikel om heraldiska bloggar i senaste numret av Vapenbilden. Hedrande att få stå i samma lista som bloggarna Berntsen, Wasling, Sunnqvist, Segersven och Breitholtz, samt konstnärerna Zovko, Falk och Andersen. Genant, eftersom jag låtit bloggen först spåra in på lokalhistoria för att sedan överge den.

Men det säger nog en del om heraldiken som ämne att Marcus tog med mig i listan. Att blogginläggen inte är rykande färska gör inget, eftersom det de behandlar är tidlöst. Det märker jag inte minst själv, när jag ibland googlar något jag funderar på och upptäcker att jag tidigare har tangerat ämnet i någon gammal bloggpost.

Marcus uppmuntran och de senaste dagarnas funderande på Karlstads biskopars vapen har lett fram till att jag nu måste bryta tystnaden. Länge leve heraldiken!

De lokalhistoriska funderingarna har för övrigt fått maka på sig och kanaliseras nu på bloggen http://gravahistoria.wordpress.com.

Sankt Bernhard av Visby?

Det kanske blir en sankt bernhardshund i visbybispens nya vapen? Det är ju inte ovanligt att man tar upp något som anspelar på sitt dophelgon när man tar sig ett personligt vapen. Det gjorde till exempel biskop Jan-Olof Johansson i Växjö, som anspelar på både aposteln Johannes och S:t Olof, med örn respektive yxa.

Hur resonerar Sven-Bernhard Fast när han ska ta sig ett vapen som nybliven biskop i Visby stift.

Något Sven-helgon tror jag inte att vi hann prestera innan reformationen. Det närmaste man kommer är väl stackars Sankt Eskil som slogs ihjäl av Blot-Sven (kanske en win-win-situation – om den ene kom till himlen och den andre kom till Valhal?).

Förutom att Sankt Bernhard från Clairvaux är namne med den nye biskopen har han ju anknytning till stiftet, eftersom det gotländska Roma kloster hörde till cisterciensorden. Man kanske lånar något från dess vapen?

Cisterciensordens vapen

Fast han verkar ju ha haft ett eget vapen som man kan knycka bilder från. Så vitt jag kan förstå så ska det vara vapnet till vänster (heraldiskt höger) här:

St Bernhards vapen från Flickr

När det gäller helgon är det nog vanligare att man väljer att plocka in dess attribut i vapnet. Vilket attribut har då Sankt Bernhard? Här måste till lite ordentlig källkritik, för jag har inte hittat två samstämmiga källor på nätet:

”Hjul”, säger svenska Wikipedias lista över helgonattribut

”Pen, Bees, Instruments of passion” säger engelska Wikipedias sida Saint symbolism

”…a demon fettered to his feet, or to a rock beside him, in token of his success in putting down heresy, and writing materials, in allusion to his homilies in praise of the Virgin” säger Catholic-saints.info

Jaha. Det är väl i stort sett bara skrivredskapen som återkommer på två ställen, men jag litar nog mest på den engelska sidan.

Bernhard av Clairvaux har famnen full av symboler som Sven-Bernhard av Visby kan välja mellan i kompositionen av sitt vapen. Men jag hoppas att han nöjer sig med några få – överlastade biskopsvapen finns det redan några stycken och man behöver inte presentera allt man står för i sitt vapen.

Heraldisk yra på Bishops Arms?

Det arbetas för högtryck på nya biskopsvapen. Nye växjöbispen har just intagit sitt stift och nu väntar Martin Modéus på att få efterträda Martin Lind i Linköping och nyvalde Sven-Bernhard Fast på att efterträda Lennart Koskinen i Visby under 2011.

Det innebär att det är fullt upp för svenska kyrkoheraldiker med primus motor Claus K Berntsen i spetsen. Claus lär överväga att ”skicka nyvalda biskopar i kloster ett halvår, så de får förbereda sig, och enbart låta dem ha kontakt med deras heraldiker…” Nog med förslag!

När det lugnar ner sig för Svenska Heraldiska Föreningens kyrkoheraldikgrupp tycker jag att man ska verka för att pubkedjan The Bishops Arms lever upp till sitt namn. Pubarna i våra stiftstäder borde prydas en vapensvit för stiftets biskopar!

Själv funderar jag på att muta någon konstnärligt lagd kumpan att smyga sig till Bishops Arms i Karlstad någon mörk natt och förse den ölfryntlige pösmunken på skylten med den betydligt spänstigare Esbjörn Hagbergs anletsdrag. Jag håller vakt och passar stegen! Någon frivillig?

Före…

…och efter!

Äntligen kom biskopens blasonering

Idag damp senaste numret av Vapenbilden ner i min brevlåda – med nye växjöbiskopens vapen på omslaget. Den här gången var det inteSvenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrklig heraldik som låg bakom. Istället verkar vapenmålaren Leif ‘Ericsson ha varit drivkraften bakom framtagandet, men SHF har varit involverat i form av Claus K Berntsen, som har assisterat med blasoneringen av vapnet.

Att blasoneringen har dröjt till nu är intressant på många sätt. Själv skulle jag inte våga publicera mitt vapen utan att ha  blasoneringen klar för mig. Det är ju blasoneringen som utgör själva vapnet, det enda beständiga i sammanhanget. Men om gemene man ska kunna ta till sig en heraldisk komposition måste det nog finnas en framställning. Annars blir det nog lika begripligt som att ta till sig en hemsida via HTML-koden.

Hönan och ägget-frågan med teckning och blasonering har på Claus initiativ diskuterats en del på Heraldica. Jag har inte hunnit mer än skumma igenom tråden, men har noterat att det sagts en del kärnfullt i frågan, så jag ska ta mig tid nån gång och meditera över temat.

Nu har alltså Biskop Jan-Olofs blasonering presenterats för den heraldiska publiken i Vapenbilden och jag konstaterar nöjt att örnens vingar beskrivs som en vanlig flygande örn och inte som en örn med änglavingar. Gott så!

Såhär lyder blasoneringen:

I blått en stråle av silver och en flygande örn av motsatta tinkturer, med röd beväring och hållande en yxa av silver, samt i övre dexter hörn en framskjutande rundel av silver förenad med strålen och belagd med en blå femuddig stjärna.