Ett sällskap för Värmland med omnejd

Den västgötske heraldiske skriftställaren Jesper Wasling är så produktiv att man inte hänger med i hans utgivning. Bland annat missade jag vad han skrev om Värmländska Heraldiska Sällskapet i mellandagarna. Jesper har känt till mina planer på ett värmländskt heraldiskt sällskap länge och konstaterar att vi äntligen har gjort slag i saken. Jag kan bara instämma – det var på tiden!

Jesper förskräcks dock över sällskapets ambitioner att verka i Värmland, Dalsland och Närke. Det behöver han inte göra. Visst kan det låta överambitiöst, men tanken är inte att vi ska ordna regelbundna sammankomster i de tre landskapen, snarare att ta någon form av ansvar dem i heraldiska sammanhang. För även om man försöker koncentrera sig på Värmland går det inte att komma ifrån kopplingarna åt öster och sydväst.

Carl_IX_SP009.jpgVärmland kan spåra mycket av sin administrativa historia tillbaka till hertig Carls dagar på 1500-talet då han styrde över Södermanland, Värmland och Närke. Värmland, Dalsland och Närke utgjorde tillsammans Närkes och Värmlands län under 1600-talet och hela Värmland hörde till Örebro län innan vi fick egen landshövding 1779.

Karlskoga berglag, alltså nuvarande kommunerna Karlskoga och Degerfors tillhör fortfarande Örebro län. Värmlands landskapsvapen ingår därför i Örebro läns vapen. Besöker man Örebro slott finner man många heraldiska referenser till Värmland.

I kyrkligt hänseende är Värmland och Dalsland sammankopplade genom Karlstads stift sedan 1581, då vi skiljdes från moderstiftet Skara. Detta har gjort att Värmland och Dalsland häger ihop även i akademiska sammanhang. Dalslänningar har ofta börjat sin akademiska bana vid läroverket i Karlstad och de har därför av tradition organiserats av de värmländska nationerna i Uppsala och Lund.

Även militärt finns det starka band, främst mellan Värmland och Närke. Det som vi idag tänker på som Kungl. Värmlands regemente var egentligen Närke-Värmlands regemente under större delen av sin existens. Efter många pragmatiska ombildningar är det idag åter Örebro-Värmlandsgruppen som organiserar det värmländska militära försvaret.

Allt detta gör att de tre landskapen Värmland, Dalsland och Närke är intimt sammanflätade i administrativt, historiskt och därmed även heraldiskt hänseende.

Så Jesper kan vara lugn. Vi är inte överambitiösa, även om jag förstår hur han tänker.

En sak måste dock göras klar: Det är inte okej att kalla vårt verksamhetsområde för ”norra Götaland”. Det ursäktas icke! Dalsland må höra till Götaland, men Värmland och Närke gör det icke!

Annonser

Svart-gula band till Värmland

Många värmländska institutioner har kommit till under perioden mellan 1650 och 1936, alltså under den period som värmlandsörnen var svart. När Riksheraldikern gjorde sin revidering på trettiotalet, så hade de svart-gula färgerna satt sig ganska djupt på många håll.

Värmlands regemente och dess efterföljare har svart och gult som traditionsfärger, ärvda från regementsfanan. När det var dags att bli ordentlig och fastställa ett heraldiskt vapen för regementet blev det det korrekta värmlandsvapnet, timbrerat med infanteriets bössor. Så ska det se ut, men Värmlands militära historia är och förblir svart-gul.

Fredrik Tersmeden berättar att fallet var så i Lund också – man har en gammal fana med svart örn och en modern med blå. Så lär det ha varit även i Uppsala. Här ser vi Daniel Kindahl i Uppsala med Nationens gulkantade svarta band över höger axel.

Det är mycket möjligt att jag har sett någon av hans företrädare på 80-talet På den gamla goda tiden, när jag var stamgäst på  Studenternas IP i Uppsala brukade studenter i frack och på skridskor agera fanvakt inför SM-fanalen i bandy. Undrar om den traditionen består – det ska jag ta reda på nästa gång Boltic spelar SM-final på Studenteras!

Studier i värmländsk militär idrottsheraldik

Före spelningen i lördags fann jag mig, än en gång, trollbunden av något så osexigt som ett prisskåp.  Det har hänt mer än en gång att jag stått med näsan tryckt mot glaset till ett vitrinskåp i något styrelserum för att försöka utröna vad det egentligen är som står där inne.

Den här gången stod jag på tå, och försökte med mobilkamerans hjälp föreviga en rad bordsstandar ovanpå skåpet. Själva skåpet bör, eftersom vi befann oss i hemvärnsgården i Karlstad, tillhöra Värmlands regementes idrottsförening I2IF. De flesta standaren var mycket riktigt representanter för värmländsk idrott i allmänhet och värmländsk militär idrott i synnerhet.

Det var alltså läge att testa min högst ovetenskapliga tes att svart och gult/guld är vanlig i värmländska idrottssymboler, eftersom det funnits en koppling mellan regementet och idrottsrörelsen. Men tesen höll inte särskilt bra. Jag är inte ens säker på att svart-gult är så dominerande som jag alltid trott.

Såväl Värmlands idrottsförbund, som Värmlands friidrottsförbund, Värmlands handbollsförbund och Värmlands mångkampsförbund har blå-vita värmlandsvapen. Och till och Värmlands militäridrottsförbund. Bara självaste I2IF körde med svart-gult standar. Jag får nog höra med Värmlands idrottshistoriska sällskap om det finns någon som har funderat på det här.

Men jag upptäckte en hel del annat spännande – fortsättning följer…

Värmlandsörnen ger sig på taekwondo

Måste bara konstatera att jag gillar vad idrottsföreningen Samurang Taekwondo har gjort med Värmlandsörnen. Man sökte en funktionell symbol för sin verksamhet och grävde där man stod:

Vi har valt symbol för samurang med hänsyn till historiken där Johan III fastslog att Värmlands vapen skall vara en svart örn på gul botten. Vår örn har ett modernt snitt, är enkel, lätt att komma ihåg samt är definitivt påväg mot sitt mål. Det målet som du själv ställt upp för din träning.

Värmlands idrottsrörelses färger är svart och gult. Jag förmodar att det har med rörelsens framväxt under första halvan av 1900-talet, då Värmland fortfarande befann sig i heraldiskt förfall (vilket lyckligtvis inte var ett estetiskt förfall). Det finns många vackra men heraldiskt inkorrekta svart-gula värmlandsörnar. Möjglitvis kan Värmlands regementes svart-gula fana ha färgat av sig på idrottsrörelsen också.

Och heder åt alla som vårdar och berättar om sina symboler!

Örninventering #1

Johans fråga om konstnären bakom örnen fick mig vilja gå till botten (eller gå under?) med örnbeståndet på nätet. Hur många varianter florerar egentligen av vårt landskapsvapen egentligen.  Googles bildsök i all ära, men här måste man strukturera lite. Så här inleds en örninventering. Lyckas den får den nog hamna på Wermlandsheraldik.se så småningom.

Rabattfrimärke (1980-talet)

Förekommer bland annat i NE.se

Bror Jaques de Waern, konstnär hos Statsheraldikern

lokal_profil från Wikipedia

Med hertigkrona. Användes bland annat av Karlstads studentkår.

?

Värmlands regementes (och Värmlandsgruppen, m fl) vapen. Borde vara skapat hos Stasheraldikern.

Nu började de vettiga sökträffarna för ”Värmlands landskapsvapen” ta slut, så vi får väl byta sökbegrepp och ta nya tag en annan dag.

Bäversvansad militär pippi

Hamnade av en slump på hemsidan för Värmlands militärhistoriska förening (eller Wermlands Militär Historiska Förening, som man väljer att kalla sig). Och det vore väl skam om man inte hade hittat en värmlandsörn där!

Örnen i den här upplagan verkar vara en lätt retuscherad version av örnen på regementsfanan. Huruvida emblemet (eller vapnet, för det är ju fatiskt inplacerat i en sköld) alltid är svart-vitt eller om det verkligen rör sig om en svart örn i fält av silver, är svårt att säga. Vore kul annars.

När man ser regementsfanans örn utlyft ur sitt sammanhang på det här sättet funderar man ju lite på dess anatomi. Här för inte stjärtfjädrarna tankarna till någon bengtssonsk bubblande tallkotte, men frägan är, om inte det är en eventuell värmlandsbäver från Medelpad som varit inblandad, när mamma värmlandsörn värpte regementsfanans pippi?

Rosslande av skräck med en bubblande tallkotte i analen

Känsliga heraldiker och vexillologer varnas – här kommer en av de mustigare beskrivningarna av en Värmlandsörn som jag nån gång läst.

En ståtlig karl var han en gång, löjtnant Frykfeldt. Vem minns inte honom som ung fänrik förande regementets flagga  [sic!] vid högvakten i Stockholm för fem år sedan? Den gula flaggduken drev ut i vinden över honom, blottande de stolta segernamnen Fredriksodde, Lund, Narva, Malatitze, Gadebusch för den domesticerade stockholmska menigheten.

Nå, en ståtlig karl är han väl fortfarande. Men idag är han årbräckt av fyllsjuka och bondånger. Den mäktiga värmländska örn som han den där blåsiga, grå oktoberdagen för fem år sedan var ett med har förlorat flygförmågan. Svagt rosslande av skräck faller den räddningslöst mot marken. Vingar med en fjärils kraft försöker förgäves bromsa, blåser upp som en slängkappa. Stela klor spretar desperat för att mildra stöten mot marken. I analöppningen föder en vettlös fasa en bubblande tallkotte av exkrement.

Ur Erik Bengtssons ”Hurra för de gossar som till Trossnäshea gå”, s. 83-84

Själv tycker jag att det är kul att man använder värmlandsörnen som litterärt motiv för att illustrera en fyllsjuk löjtnant. Man måste dock vara välbekant med regementsfanans örn, för att förstå det där med den bubblande tallkotten. Det hade kanske varit snyggare att låta ändalyktens fjädrar forma en fransk lilja, men det låg nog inte i tiden…

Vad som däremot stör mig något gruvlig är att Bengtsson, som annars är mycket noggrann med ordval,  när det gäller allt från timmerkälkens konstruktion till vadmalsbyxornas sömmar, lyckas kalla regementsfanan för en flagga! Inte har man väl plockat med sig den blå-gula svenska korsflaggan från kaserngårdens flaggstång till Stockholm för att släpa med sig i vaktparaden? Nej, jag tänkte väl det…