Petrus Magni Gyllenius sigill

Om allt går som planerat går jag i pension någon gång kring år 2040. Då hoppas jag få gott om tid att ägna mig åt arkivforskning i en rad ämnen. Något jag kommer att spana efter i arkiven är sigill av olika slag, bland annat prästers sigill. De finns där, det kan vi vara säkra på, som äkthetsstämpel på mantalslängder, sockendtämmeprotokoll och andra viktiga dokument som de ansvarat för i jobbet som präster och statstjänstemän.

Men innan jag har fått all den tiden får jag hoppas på att göra fynd i litteraturen. Ett sådant fynd dök upp häromdagen i förordet till Petrus Magni Gyllenius dagbok, som Värmlands Museum gav ut i sin årsboksserie ”Värmland förr och nu” 1962.

Bilden i boken visar en avgjutning av sigillet på en mantalshandling från 1671, med en sköld innehållande en uppväxande blomma med två blad. Över ses nitialerna PMG.

Petrus Magni Gyllenius använde sig alltså av ett vapen, även om det kanske aldrig målades i färg eller fick någon blasonering.

Den gode herden på Facebook

På sin Facebook-sida delar Karlstads stift med sig av en underbar bild, där biskop Esbjörn Hagberg just har klivit ut på kyrkbacken i Karlstad tillsammans med en sprudlande glad nyvigd präst. Ett underbart motiv, fotografiskt snyggt och biskopens ryggtavla med den gode herden plockar upp grönskan i hängbjörkarna på Lagbergets krön. Men den är heraldiskt underbar också!  Hur?

Biskopsskruden är såklart översållad med kyrkliga symboler – den gode herden står i centrum, på skuldrorna har han ett par kors som symboliserar evangelisation och på huvudet mitran som en symbol för lågorna som stannade över apostlarnas huvuden den första pingsten. Allt är allmänkyrkligt  och katolskt.

Men så har vi det som gör den här skruden till Karlstadsbispens skrud och då tar man heraldiken och sfragistiken till hjälp. På mitrans band ser vi två symboler som placerar just den här biskpen i just det här stiftet: Domkapitlets och stiftsstadens sigill.

Korkåpans rygg och mitrans band.
Hela biskopen finns på stiftets Facebook-sida.

Domkapitlets sigill visar Kristus med segerfana på axeln. Den fick han på sjuttiotalet låna ut till stiftets vapen. Omskriften lyder ”Sigillum Consistorii  Carlstadiensis”. Stadens sigill har ingen omskrift. På motsvarande plats verkar det finnas ett sicksackmönster. Någon sorts strålkrans? Kanske en anspelning på Sola i Kallsta?

Nio frågor till Claus K Berntsen om Laurentiistiftelsens banér

Artikeln om Laurentiistiftelsens banér väckte ytterligare frågor, så jag vände mig till Claus K Berntsen för att få dem besvarade.

Vad var motivet för att ta fram ett banér för Laurentiistiftelsen?
— Man ville gärna lyfta fram stiftelsens vapen.

Varifrån kom initiativet?
— Församlingens dåvarande ordförande hade pratat ihop sig med den dåvarande informationsansvarige, Gabriel Fjellander, som jag arbetade ihop med för att ta fram ett vapen. De kom att prata om stiftelsens vapen och hur det skulle kunna användas igen, utöver sigillet.

Hur kommer banéret att användas i församlingslivet?
— Det används vid större gudstjänster, exempelvis vid pontifikalhögmässor, och vid liturgiska processioner, senast vid processionen från Domkyrkan till St. Laurentii kyrka i anledning av stiftelsens och kyrkans jubileer.

Vilken roll har banéret när det används i dessa ceremonier?
— Vapnet representerar Laurentiistiftelsen som institution och församling.

Hur förvaras banéret när det inte används?
— När banéret inte används står det inne i St. Laurentii kyrka, var det har fått en plats på södra sidan, intill orgeln.

Hur används vapnet i andra sammanhang?
— Vapnet i övrigt används, just nu, enbart i stiftelsens sigill och logotyp. Tidigare har det funnits brevpapper med enbart vapnet som studenterna kunde köpa.

Det finns ju med i stiftelsens sigill på hemsidan – används det fristånde med bara skölden?
— Inte vad jag vet, men man skulle kunna låta tillverka en riktig vapenflagga, efter den förlaga som Ronny Andersen har ritat, om man en dag får en flaggstång.

Hur kom vapnet till?
— Enligt boken ”Laurentiistiftelsen i brytningstid” av förre föreståndaren Sven O. Berglund togs vapnet fram 1962 av Bengt Olof Kälde. Uppenbarligen fanns det ett äldre vapen, men ”det var inte bra”.

Finns det någon heraldisk tradition i övrigt inom Laurentiistiftelsen, bland dess präster eller andra funktionärer?
— Inte vad jag vet, men jag arbetar på det…

 

Claus K Berntsen (Foto: Johannes Jansson) 

Nordmarksbjörnen i försäkringsbranschen

…och nu blir det reklam! Tänkte bara kolla hur det gått för Årjängs kommun med nya profilen, men hamnade  istället på Nordmarks härads försäkringsbolags hemsida. Som tydligen också gått igenom en grafisk uppiffning. Det verkar dessutom som att man gått från klarhet till klarhet – från sigill till sigill, vilket man också stolt berättar om på sin hemsida.

På kulturhistoriska grunder kan man ju inte annat än rekommendera ett sådant försäkringsbolag!

Det är såklart nordmarksbjörnen har lockat in i sitt varumärke:

Före…

…och efter

Jämtska separatister i Karlstad

Separatist

Originally uploaded by Wermlandsheraldik

När Jämtska separatister hade parkerat bilen farligt nära min arbetsplats häromdagen, slogs jag av att jag aldrig kollat historiken baom flaggan. Och aldrig tittat närmare på sigillet.

På Jamtamot.org fanns såklart svaret:

De tre fälten står för Jämtland, Ragunda och Härjedalen – de tre delrupblikerna i Republiken Jämtland. Färgerna står för den blåa himlen, vita fjället och de görna hängarna och skogen. Inte så konstigt kanske.

Men det är ju sigillet som är det intressanta i sammanhanget. Min ”farhåga” att det skulle vara norskt besannades. Det är den jämtska allmogens sigill, med det norges vapen. Bakom sköldhållarnas ses bågskyttar med siktet inställt på varsin ekorre, för att kunna erlägga skatt till norske kungen i form av gråverk.

Om flaggans tillblivelse kan man läsa på Jamtamot.org (även om man såklart har svårt att skilja mellan flagga och fana, men det må väl vara dem förlåtet).

April: Kils härad

April 2011? Kils härads sigill ska såklart vara med. Grava hamnade visserligen till sist i Karlstads härad, men historiskt så är det Kils härad som gäller. Mig veterligen har inte sigillet heraldiserats och fått färger, men att det gör sig i en sköld är ju uppenbart. Fritt fram att färglägga i påskbrevstider, alltså!

Läs mer om Kils härads sigill på Wermlandsheraldik.se

Början på en decenniekrönika?

Funderar på om 00-talet utgör en heraldisk epok på något sätt. Kanske är det lite för kort perspektiv att tala om eopker på tio år, när det handlar om ett ämne med månghundraåriga traditioner? Förmodligen,

Men något utmärkande har väl alla perioder under genom heraldikens historia måste det ha varit olika faktorer som hållit liv i denna konstart. Till att börja med var det såklart hela riddarbranschen, sedan kanske bruket av lacksigill på viktiga dokument, adlandet under någon period, sällskapsordnarna under någon annan. På femtiotalet kan det ha varit hembygdsrörelsen och landskomunnernas identitetsskapande. På åttiotalet rollspelare och lajvare, medeltidsveckor och riddarspel på nittiotalet.

Men vad utmärker det heraldiska 00-talet? Det får nog bli en decenniekrönika.

Värmländska republiker

För att vara Kronan bland Svea Rikes länder, tycker jag att det finns lite väl många autonoma statsbildnignar inom Värmland. Jag insåg det när jag letade efter något om Republiken Finnskogen som grundats i Gottlunds anda bortåt 200 efter hans tid.

Man hamnar på märkliga stälen när man surfar på måfå, men inte trodde jag att jag skulle hamna på tidningen Husvagn & Camping i det här ämnet, men det gjorde jag – artikeln Åsen – Värmlands äldsta republik sammanfattar den Värmländska republikanska historien rätt väl.

Det verkar stå lite olika till med statsvapen för de olika republikerna. Skogsfinnarna verkar ju använda sig av Gottlunds sigill och Repuliken Klarälvdal’n har ju sitt kvasiheraldiska emblem. Hur det står till med Bondböneriket och Republiken Åsen återstår att utforska.

I Gottlunds fotspår

Föredömligt beskrivet! utropade jag igår angående artikeln om Carl Axel Gottlunds förslag. Men hur var det egentligen med beskrivningen? Den stämde inte riktigt med den bild som fanns på bladet från Finnkulturrundan. Tar en extra check med övriga källor på nätet, och det verkar som att alla har samma beskrivning:

Skogsfinnarnas sista 150 år – från folkspillra till forskningsobjekt (Nordvarmland.com):

Petitionen åtföljdes av en ritning till sigill. Inskriptionen löd SUOMALAISTEN LIITTO-MERKKI – FINNSKOGENS HÄRADS SIGILL och hade årtalet 1824, då man hoppades att det nya området skulle vara etablerat. I en lagerkrans omkring sigillet stod orden ”Rauha ja rakkaus” (Fred och kärlek) samt ”Sopu ja sovinto” (Endräkt och samstämmighet) att läsa. Ovanpå dem fanns två händer, som tryckte varandra, samt vapnen för Savolax, Karelen samt – i betydligt mindre format – för Sverige och Norge.

 Seppo Remes hemsida om Finnskogen:

Han ritade även det nya häradets sigill som innehöll det svenska och finska riksvapnen samt symboler för Karelen och Savolax.  Ett handslag var huvudmotivet och finskspråkiga texten lyder; Rauha ja rakkaus – sopu ja sopuisuus ( fred och kärlek – sämja och enighet).

Var står det där om fred-kärlek-sämja-enighet? Det kan jag inte se på min bild i varje fall. Av någon outgrundlig anledning har jag förlitat mig på Google och vad jag tyckte var rätt begrepp, i mitt sökande. När jag gick bet och bara sökte på ”finnkultur” kom jag till Solør-Värmland Finnkulturförening, som uppenbarligen använder sig av märket som sin symbol. Deras version av sigillet är lite större än min inskannade. Och är det inte så att det står något i kransen? Kanske.

Mycket klokare på sigillet blir jag nog inte idag. Men jag har om inte annat lärt mig en hel del om mannen Carl Axel Gottlund och skogsfinnarnas förutsättningar på 1800-talet.

Livet i Finnskogarna #1

Mor och syster var på rundtur i Värmlands finnskogar i somras. Med sig hem hade de en broschyr som varken de eller jag trodde att jag skulle vara intresserad av. Mycket riktigt innehöll den långa tirader och rökstugor och uthus fördelade på ett dussintal finngårdar i norra och västra Värmland. Sådan litteratur ska läsas på plats vid pörtet och gör sig bäst om den intas tillsammans med motti och fläsk.

Men till min förvåning fanns det en intressant bild på förstasidan som gjorde mig oväntat uppspelt. Finnskogens härads sigill skulle det föreställa. Och jag som trodde att jag hade koll på alla häradssigll, tack vare att Magnus Bäckmark var snäll och tänkte på mig vid ett besök hos Riksheraldikern. Häradsavdelningen på Wermlandsheraldik ska vara så gott som komplett.

Jag hade för mig att jag sett någonstans att Finnskogens härad skulle ha varit ett kortlivat experiment, men efter lite googlande har jag slutit mig till att det var ett förslag som nog aldrig realiserades. Det som itne finns omnämnt på Värmlandsrötter har aldrig funnits.

Allt pekar på att denna lilla finnskogssymbol är en produkt av politiska strävanden från en viss Carl Axel Gottlund. Om honom finns det förvånansvärt mycket att läsa på nätet. På norvarmland.com kan man läsa om hans projekt att skapa ett område med finskt självstyre i dubbelmonarkin Sverige-Norkes finnbygder:

Petitionen åtföljdes av en ritning till sigill. Inskriptionen löd SUOMALAISTEN LIITTO-MERKKI – FINNSKOGENS HÄRADS SIGILL och hade årtalet 1824, då man hoppades att det nya området skulle vara etablerat. I en lagerkrans omkring sigillet stod orden ”Rauha ja rakkaus” (Fred och kärlek) samt ”Sopu ja sovinto” (Endräkt och samstämmighet) att läsa. Ovanpå dem fanns två händer, som tryckte varandra, samt vapnen för Savolax, Karelen samt – i betydligt mindre format – för Sverige och Norge.

Föredömligt beskrivet!