En vecka in på semestern är det dags att infria löftet från midsommarhelgen att presentera det andra heraldiska guldkornet från Anders Fryxells sångspel ”Vermlandsflickan”. Vid närmare eftertanke kanske det inte var så mycket mer än ett korn.
När jag läste ”Vermlandsflickan” tyckte jag mig skönja ett tydligt stråk av örnsymbolik i texten. Fryxell behövde inte bryta ryggen av sig för att få till liknelserna – pjäsen handlade ju om frihet, unga, friska, stolta människor i en vild värmländska natur och grönklädda soldater från Värmlands fältjägare, vars fana pryddes av Värmlandsörnen, springer kors och tvärs över scenen.
Referenserna finns på flera ställen, men tydligast här:
Sven (i Jägare-uniform, sjunger):
Vermelands-jägaren, i skog och mark han svärmar kring;
Så tapper och modig, han fruktar ingenting,
Intet han
Frukta kan!
Hurtigt han herrskar kring berg och dal och strand.
Nåväl, det kanske inte var mer än ett korn, men det har fått mig att fortsätta fundera över Värmlands fältjägare. Just nu fascineras jag mest av att Anders Fryxell förlägger handlingen till ”1790 års fälttåg”, alltså samma år som Värmlands fältjägarkår sattes upp av Gustaf III. Men det finns inte en enda referens i texten till att fältjägarna skulle vara något nytt inslag i det värmländska folkmedvetandet, snarare tvärt om. När Fryxell skrev sin pjäs, 32 år senare, hade ”di gröne” tydligen blivit så bekanta att gemene man trodde att de hade funnit i Värmland i alla tider.
Det kommer mer om Värmlands fältjägare. Kanske redan ikväll…
Under Wermlandsörnen 