Nya kompanifanor till Värmlands hemvärn

Det här med militär organisation och hur militära traditioner förs vidare är inte lätt. När Värmlands regemente, lades ner fördes vissa av regementets traditioner vidare av hemvärnet i Värmland. Det värmländska hemvärnet organiseras från Örebro, men hör idag till Kungl. Livregementets husarer (K3) i Karlsborg.

Arvet efter Värmlands regemente präglar såklart alla högtidligare ceremonier och går igen även i annat. Till exempel har man namngivit sina kompanier efter olika värmländska bygder, på samma sätt som på I2. Jag har alltid trott att var en gammal tradition, men den är faktiskt inte äldre än 50 år. Även om det finns kopplingar bakåt i tiden var det så sent som 1967 man valde att döpa regementets kompanier efter landskapets härader. Då var de åtta till antalet:

  1. Fryksdals  kompani (livkompaniet)
  2. Grums kompani
  3. Alster kompani
  4. Älvdals kompani
  5. Jösse kompani
  6. Nordmarks kompani
  7. Näs kompani
  8. Gillbergs kompani

Listan är lite lustig, eftersom den omfattar sex av femton tänkbara härader. Plus en socken, Alster. Placerar man dem geografiskt kan man konstatera att det är en viss slagsida åt väster. Det kan det kanske finnas någon tanke bakom, även om den inte står helt klar för mig just nu. En ledtråd kan finnas i att man ville skapa göra en koppling till de bygder som de värnpliktiga kom ifrån och samtidigt åstadkomma någon form av historisk blinkning till de gamla uppbådsfanorna.

i2_kompanistandar

Kompanifanorna pryddes med motiv från häradssigillen. Enligt boken från regementets 350-årsjubileum (som citerar en VF-artikel från 23/6 -67) ska regementet ha tagit fram ett färdigt förslag till utformning av fanorna, som skulle vara svart-gula, liksom regementets fana. Man hoppades att kommunerna inom de olika häraderna skulle bekosta fanorna, men i senare formuleringar står det ”anskaffades”, så översten fick nog betala dem själv.

Illustrationen ovan är från samma sida (s. 140) i 350-årsboken, men där kan man ana av gråtonerna att det inte är något svart-gult förslag, utan de färdiga fanorna som avbildas. ”I färger och symboler finns anknytning till häradskompanierna” berättar Sir Henry i sin regementshistoria från 1994 (s. 169).

Det där med färgen tycker jag är extra spännande, eftersom ytterst få av häradssgillen har blasonerats och fått definierade färger. På vilket sätt kunde man knyta färgerna till ett härad? Är anknytningen framåt eller bakåt i tiden? Syftar han på moderna uniformsdetaljer? Är det  uppbådsfanorna som spökar igen, eller har man sneglat på folkdräkter och kyrkmålningar?

Efter femtio år uppstod tydligen ett behov av nya kompani fanor. De gamla kanske har slitits ut eller förkommit i och med alla omorganisationer av försvaret. Klokt nog tog man kontakt med statsheraldikern för att få stöd i utformandet av de nya fanorna. Tydligen finns det numera fem värmländska hemvärnskompanier, för statsheraldikern har nu presenterat förlagor till följande fanor på sin hemsida:

  1. Fryksdals  kompani
  2. Älvdals kompani
  3. Grums kompani
  4. Alster kompani
  5. Jösse kompani

Jag kan inget om rangordning mellan kompanierna, men om man jämför listorna kan man konstatera att det är de fem främsta i nummerordningen från 1967 som lever vidare i våra dagar.

fryksdalskompani

Fryksdals kompanifana

älvdalskompani

Älvdals kompanifana

HV3

Grums kompanifana

alsterskompani

Alsters kompanifana

jössekompani

Jösse kompanifana

Likheterna är stora mellan de nya och de gamla fanorna. De har samma färger och det fortfarande häradssigillen som utgör motiven. Sigillbilderna har dock getts en säkrare och stramare utformning. På 1967 års fanor är de i stort sett identiska med de valhänt naivistiska bilder som vi känner igen från avgjutningar av häradssigillen. Här har konstnären, som vi får förmoda är Henrik Dahlström, gett dem en säkrare utformning, utan att förta känslan av sigillbild.

Den stora skillnaden mellan bildsviterna är att samtliga sigillbilder 2018 har ritats in på en sköldformad yta, medan motsvarande ytor på 1967 års fanor har gjorts ovala, med undantag för Älvdals och Fryksdals kompanier. Anledningen till detta ser man om man studerar häradssigillen – även där är det bara Älvdals och Fryksdals härader som för skålformade märken i sina sigill.

Sen har vi det där med Alsters kompani. Det enda som inte har namngivits av ett härad. Det får nog bli ett eget kapitel.

Annonser

Preussiska värmlandsörnar

Man kan hitta mycket spännande i ett glasskåp i en hemvärnsgård. Lördagens mest upphetsande fynd av två värmlandsörnar som uppenbarligen flugit lite för nära Tyskland. Preussisk disciplin kan man gärna hålla sig med inom både inom lagidrott och utbildning av beväringar, men man ska nog passa sig för att ta in preussiska örnar i klubbmärket.

Vid en första anblick kan man lockas att tro att man velat särskilja idrottsörnen från den gängse värmlandsörnen genom att lägga till den preussiska ”klöverstängeln” på vingarna (jag kände igen bilden, men var tvungen att konsultera expertisen på Heraldica för att få ett namn på den).

På det ena standaret, för Värmlands friidrottsförbund är stängeln neutralt vit. På det andra, för Värmlands idrottsförbund, är den röd, vilket dessutom ger en tinkturkrock mot den blå fjäderdräkten. Har man då velat skapa en ny symbol?

Värmlands friidrottsförbund


Värmlands idrottsförbund

Är det då en ambition att skapa ett nytt vapen? Förmodligen rör det sig om bristande kunskap hos konstnären. Det är inte bara klöverstänglarna som visar att att de två örnarna är nära släkt. Bägge två ser misstänkt tyska ut i stilen, med sina nedåtpekande fjädrar. Det är i stort sett bara idrottsförbundets kraftigare huvud som skiljer dem åt i stilen.

Konstnären – ska vi gissa att det rör sig om en ”reklamman” på 1950-talet? – har nog inte haft så stora kunskaper om vare sig heraldik eller Värmlands landskapsvapen. I brist på en bra förlaga har han använt sig av en heraldisk örn som han hittat någonstans och den råkade visst vara preussisk.

Bättre hade det varit om han hade hört sig för med länsstyrelsen, hembygdsförbundet eller någon annan som kunde ha lånat ut statsheraldikerns modellritning från fastställelsen av läns- och landskapsvapnet 1936. Då kunde det ha sett ut som handbolls-, mångkamps- eller militäridrottsförbundets standar.

Preussens vapen från Wikipeida

Vad är en heraldiker?

För ett tag sedan, efter att ha läst en artikel i Heraldisk Tidskrift, ställde jag mig frågan ”Vem är heraldiker?” Jag utvecklade inte funderingen närmare den gången, men själv kallar jag mig med gott samvete för heraldiker med stöd av Nationalenceklopedin, som konstaterar att det är en person med heraldisk fackkunskap. Hur djupa kunskaper man bör ha kan väl diskuteras, men jag anser mig vara heraldiker med samma rätt som en person som är sjukligt intresserad av fåglar får kalla sig för en ornitolog.

OK, men vilka färdigheter ska man då besitta. Jag är ingen konstnär och när det kommer till blasoneringar kan jag läsa, men inte författa dem själv. Ändå anser jag mig ha heraldisk fackkunskap. NE igen:

heraldi´k, vetenskapen om sköldemärken (bild som pryder vapensköld) och deras tillbehör. Teoretisk heraldik (vapenkunskap) avser vapenväsendets uppkomst, utveckling, regler och symboltolkning, och praktisk heraldik (vapenkonst) innebär tillämpning av heraldikens regelsystem vid konstnärligt inriktad bildframställning.

Anledningen till att jag ställer den här frågan just nu beror på att Wikipedia, som ju inte anses lika verhäftig som NE, (med viss rätt) klumpar ihop de teoretiska och praktiska heraldikerna i samma kategori.

Av nedanstående artikelförteckning kan man torrt konstatera att inte ens samtliga på Wikipedia omnämnda Stats- och riksheraldiker finns listande. Och inte många av dem som jag idag skulle hålla högst bland dem som verkar inom området. Dessutom tror jag mig sakna många inom den praktiska heraldien, alltså konstnärerna.

Men det är inte mycket att gnälla över. Wikipedia är användargenererat, så det är bara att ge sig in och redigera.

Artiklar i kategorin ”Svenska heraldiker”

Följande 21 sidor (av totalt 21) finns i denna kategori.

B

F

K

K forts.

L

M

N

R

S

U

W

Örninventering #1

Johans fråga om konstnären bakom örnen fick mig vilja gå till botten (eller gå under?) med örnbeståndet på nätet. Hur många varianter florerar egentligen av vårt landskapsvapen egentligen.  Googles bildsök i all ära, men här måste man strukturera lite. Så här inleds en örninventering. Lyckas den får den nog hamna på Wermlandsheraldik.se så småningom.

Rabattfrimärke (1980-talet)

Förekommer bland annat i NE.se

Bror Jaques de Waern, konstnär hos Statsheraldikern

lokal_profil från Wikipedia

Med hertigkrona. Användes bland annat av Karlstads studentkår.

?

Värmlands regementes (och Värmlandsgruppen, m fl) vapen. Borde vara skapat hos Stasheraldikern.

Nu började de vettiga sökträffarna för ”Värmlands landskapsvapen” ta slut, så vi får väl byta sökbegrepp och ta nya tag en annan dag.

Konstnärer efterlyses!

Johan frågade efter konstnären bakom lucka 24 i adventskalendern. Men jag blev svaret skyldig, så jag har slängt ut en efterlysning på Heraldica. Och jag passar på att efterlysa fler på samma gång. För att citerar mig själv:

Vilka är egentligen upphovsmännen bakom våra vanligaste framställningar av våra vanligaste vapen?

Vilka konstnärer har varit verksamma hos Riks- och Statsheraldikern under olika perioder? De verkar ha verkat i det tysta, men som formgivare/konstnärer har de varit väldigt inflytelserika.

Jag kommer att ladda upp en del bilder i den här tråden med efterlysning av konstnären. Hoppas att ni kan hjälpa mig!

Följ efterlysningarna på Heraldica!

Det bidde ingen ny logga, det bidde en hemsida

Hur gick det egentligen med Kils kommuns nya grafiska profil? Det blev ju massivt mothugg både på insändarsidorna och på Facebook när förslaget till ny logga presenterades. Ytterligare ett nytt förslag togs fram, men inte heller det var särskilt lyckat.

När jag tittar in på Kil.se möts jag av en ny, snyggare hemsida än sist. Men det är fortfarande 70-talsloggan som ligger kvar i sidhuvudet. Och där funkar den rikgit bra, tycker jag. Lite retro, kanske?

En ny variant av loggan  finns med som  favicon uppe i adressfältet också. På nära håll ser det kanonbra ut, men på lite håll (med datorn i knät i soffan) ser det mer ut som en fotbollströja. Men det ska jag inte gnälla över nu – det är inte lätt att få till de där ikonerna – det kan jag skriva under på!  Statsheraldikern kanske skulle ta fram goda råd till kommuner och myndigheter som vill göra faviconer av sina vapen?

Helhetsintrycket av nya sidan (den kanske inte alls är ny, men för mig är den ju det) är mycket gott. Särskilt gillar jag det ljusblå fältet med ikoner för olika verksamheter mitt i sidan och den ordentliga sidfoten med alla nivå 2-alternativ i menyn. En bra lösning på kriget om startsidan!

Jag var såklart tvungen att plåga sökmotorn när jag ändå var i farten. Några döda länkar lyckades jag såklart preseta när jag sökte på ”grafisk profil”, för att se hur det gått med förslaget. Däremot hamnade jag i en PDF av interntidningen ”KommunNytt” från juni 2009, där Roger Kvarnlöv beksriver tankarna kring vapen och logotyp, strax innan reaktionerna från allmänheten brakade loss:

Kommunvapnet togs fram 1963 och är ett så kallat talande vapen (kilen står för Kil). Det har fått goda vitsord bland annat i tidningen Cap & Design som gav två av Sveriges kommunvapen högsta betyg, Malmö och Kil.Eftersom vapnet är unikt och bär på en viktig del av Kils historia föreslås att kommunvapnet ska användas för standar, utmärkelser och vidandra exklusiva tillfällen.

Vår nuvarande logotyp togs fram någon gångunder 1970-talet och föreslås ersättas med enny mer folklig logotyp utifrån de ledtrådar ochden kunskap som fokusgrupperna gett oss. Denär tänkt att användas i kommunens vardagliga kommunikation. I vilken grad förmedlar den nuvarande logotypen de kärnvärden som kommit fram i fokusgrupperna? Kan en ny logotyp bättre förmedla dessa värden?