Värmlandslitteratur har lämnat järven

fullsizeoutput_564.jpegAldrig får man vara riktigt glad. Just som jag hade bestämt mig för att kolla upp hur det kommer sig att Föreningen Värmlandslitteratur har valt Margareta Grips värmländska järvvapen som sin symbol kom julnumret i brevlådan. Det visar sig att man plockat bort vapnet ur brevvinjetten. Typiskt!

Jag gillade såklart de gamla kuverten bättre. Och Bengt Berg är snyggare än tomten!

wermlandiana bengt berg

Annonser

Järven – Värmlands första landskapsdjur

Läsarfrågor är kul! Odd Andreas funderade på om det finns några sigillavtryck eller avritningar av det Värmlands första landskapsvapen, det med järven.

Några sigillavtryck känner jag inte till med järvvapnet och jag är ganska säker på att det aldrig har förekommit något sådant sigill. Tidigare ska allmogen i Värmland ha haft ett sigill med ett armborst att bekräfta gemensamma skrivelser med. Någon värmländsk hertig, som kunde ha behov av ett sigill, hann vi inte heller ha under den korta perioden med järven.

Däremot hann vapnet användas en del i officiella sammanhang under det knappa decennium det var aktuellt och det kom med i en del vapenböcker.

margaretagrip[2]Den mest kända varianten är nog den som finns med i handskriften som brukar kallas ”Fru Margareta Grips bok”.

Där ser man tydligt hur svårt det var för tidens konstnärer att skilja skogsdjuren åt. Det mesta hos det här djuret tyder på att det handlar om en järv, men den rutiga svansen har den visst lånat från en bäver. Bilden förekommer bland annat i Torsten Lenks uppsats om vapnet.

Den andra kända vapenboksbilden jag kommer att tänka på kommer ur den så kallade Parishandskriften. Den var okänd på Torsten Lenks tid, men dök upp på 1940-talet och kastade nytt ljus över de svenska landskapsvapnens tidiga historia, bland annat rörande vilka varianter av vapen som har existerat samtidigt. Den bilden har jag inte till hands just nu, men den saknar trästocken och är mer heraldiskt stiliserad än Margareta  Grips järv.

Gamla vapenböcker tenderar ibland att mer fokusera på avbildningar av vapen än deras blasoneringar. Med en beskrivning i ord kan man bli mer precis angående vapnets komposition, även om det inte är en garanti för att beskrivningen är korrekt. Under 1500-talet förekommer järv och bäver omväxlande i vapenböckerna, till exempel säger en handskrift från 1561 järv, medan en från 1563 säger bäver.

1567 var det alltså formellt slut på järvens och bäverns tid i Värmländsk heraldik, men de bet sig kvar ändå. De levde kvar parallellt med örnen under en tid, vilket bland annat illustreras av en märklig notering i en handskrift i Riksarkivet om svenska stadsvapen (citerad av Lenk):

»Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus» (Karlstad
vars vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn.)

Tanken svindlar. Karlstads vapen, som lär vara det första som förlänats åt en stad i dess privilegiebrev, borde vara extremt fixerat till sin form, men är det alltså bara som idé; det viktiga är att placera en referens till Värmland mellan de två tornen.

gunnarskogNär 1600-talet blev gammalt tog örnen över scenen helt. Det dröjde ända till mitt på 1900-talet innan järven kom tillbaka till värmländsk heraldik. Det skedde när Gunnarskogs landskommun nappade på riksheraldikerns förslag att återanvända järven i sitt vapen, kompletterad med grankvistar.

Efter att Gunnarskog inkorporerades i Arvika på 1970-talet blev även detta vapen historia, men Carl-Johan Ivarsson tipsade mig häromdagen om en rad exempel på kommunvapnets påverkan på Gunnarskog. Centralskolan fick namnet Järvenskolan på 1970-talet, huvudgatan genom kyrkbyn Stommen heter Järvens väg och det har också funnits en kör med namnet ”De Järva”.

På 1500-talet, när järven valdes för att representera Värmland, måste det ha setts som en viktig naturresurs. I modern tid har järven däremot varit sällsynt i värmlandska skogarna, men nu verkar det som att den är tillbaka. Länsstyrelsen har till och med proklamerat att vi nu är ett ”järvlän”.

Jag har aldrig sett någon järv i skogen, men järvvapenet i Margareta Grips version ser jag regelbundet, då jag får brev från Föreningen Värmlandslitteratur. De använder sig nämligen av hennes bild som emblem.

wermlandiana bengt berg

Det kan ha varit gamle Erik Elinders påfund. Jag tror jag vet vem jag ska fråga…

En pinsam dementi om Värmlands vapen

Jag får härmed göra avbön. Jag har de senaste tjugo åren, bland annat på Wermlandsheraldik.se, hävdat att Johan III skulle ha infört Värmlands nuvarande vapen, en blå örn i silverfält. Så är icke fallet. Det var i själva verket Erik XIV som först skapade järvvapnet till Gustav Vasas begravning, för att sedan byta ut det mot örnvapnet, någon gång under 1567, alltså för 450 år sedan!

Torsten Lenck

Sanningen har funnits under näsan på mig hela tiden. Den hittills mest uttömmande beskrivningen av Värmlands vapen finns i Svenska Turistföreningens årsbok från 1928. Under avdelningen ”Smärre bidrag” har Torsten Lenk skrivit en illustrerad artikel på fem sidor om Värmlands vapen. Det mesta i artikeln är fortfarande giltigt, bortsett från att den är skriven då landskapsvapnen var fastställda i sin hävdvunna form (för Värmlands del en svart örn i gulfält), istället för den ursprungliga. Lenk stämmer in i kören som efterlyser en revision av vapenserien, något som sedan skulle bli sanning, bara några år senare.

När jag skulle skriva notisen om örnvapnets tillkomst på Wermlandsheraldik.se hade jag läst Lenks artikel så många gånger att jag inte trodde mig behöva kolla fakta. Jag visste ju att järvvapnet var skapat av Erik XIV för att bidra till den furstliga ståten vid Gustav Vasas begravning och att det ersattes av örnvapnet kort därefter. Alltså fick lillebror äran av förbättringen, när det egentligen var storebror som var upphovsman till bägge vapnen.

Så här ligger det i själva verket till:

Men den viktigaste arkivuppgiften och den som löser problemet är en i det ovan anförda bandet, Palmsköldska samlingen 256, befintlig avskrift »aff Secret. Rassmus Ludwigssons egenhendige annotation.» Den lyder: »K. Erich den 14:de har förandrat och förbättrat på Stockholms slått A:o 67 Wapnerne för Någre Swenske provincier, Nembligen för Westergötland en blå grijp udi hwit field, för Nerike ett förgylt kors medh 4 gåle lillier udi blått fiäld och en blå örn udi hwit fjäld för Wermland.» Kung Erik är alltså upphovsman även till vapnet i dess nya skepnad. Av de tre förändrade landskapsvapnen är det endast det sista som fått hävd. De andra synas icke ha vunnit burskap.

Lenk, Torsten, 1928, s. 295-296

Förlåt.

Nu återstår bara att hitta ett sätt att uppdatera artikeln på Wermlandsheraldik.se.

Djerf – inte järv, men djärv

Jag är visst inte den förste som reflekterat över Karlskoga klubben OK Djerfs namn och symbol. Klubben webbmaster Bengt Gruvberger berättar:

Under alla år har det spekulerats och dryftats om vad klubbnamnet egentligen står för. Den officiella förklaringen hittar du på hemsidan. Att det skulle ha med djuret ”Järv” att göra är det sällan (aldrig) någon som talar om. Det finns också en annan alternativ förklaring och den är att namnet egentligen kommer från en klubb som på den tiden fanns och som hette Frejd, dvs vårt klubbnamn baklänges. Vi får nog hålla oss till den förklaring som finns på hemsidan…

Allltid kul med lite mystik kring namnet! När jag nu ser örnen på lite närmre håll än på NWT:s bild, så tycker jag kanske inte att den är någon typsik representant för sin art. Vingbredden har den, men näbben känns lite vek. Men vad gör det – en värmlandsörn är den lika fullt!

Värmlands djerfaste örn

Orienteringsklubben OK Djerf från Karlskoga har, namnet till trots, en örn som symbol. NWT berättar historien bakom symbolen och klubbnamnet i samband med att man firade 75 år i höstas:

14 november 1935 bildades ”Orienteringsklubben 1935”. Redan några dagar senare, 29 november, ändrades namnet till Orienteringsklubben Djerf.

Klubbnamnet ”Djerf” är gammalstavning för ordet ”djärv”, vars synonymer enligt korsordsnyckeln lär vara; dristig, oförvägen, resolut, våghalsig, tilltagsen och till och med överdådig och dumdristig.

1936 instiftades klubbmärket: en flygande örn – Värmlandsörnen – med namnet Djerf i svart på gul botten. I februari samma år arrangerade Djerf sin första tävling som var en skidtävling i Granbergsdal och den 26 april deltog för första gången djerfare i en orienteringstävling och den arrangerades av en Katrineholmsklubb.

NWT 2010-11-25

Själv associerar jag såklart till järven. Det vore ju otroligt fyndigt att kombinera de två värmländska landskapsdjuren – en djärv orienterare borde ju ha örnens helikopterperspektiv och ta sig fram i skogen som en järv.

Men järven har aldrig stavat sitt namn med dj, inte enligt SAOB i alla fall. Jag får trösta mig med att värmlandsörnen, i all sin svart-gula prakt, slår sina lovar ända ut över Kilsbergen och även bevakar delarna av reviret som råkat hamna på fel sida länsgränsen.

Lucka 29 i adventskalendern

Jaha -då var det dags att öppna andra luckan i kalendern – lucka 29. Där döljer sig ännu ett unikt värmländskt vapen. Det är Gunnarskogs, som på 1950-talet lade beslag på Värmlands första landskapsdjur järven. Den gjorde storstilad entré i samband med Gustav Wasas begravning 1560, men försvann lika fort ingen, när Erik XIV bestämde sig för att örnen var tjusigare.

Järven är ju ett ganska skyggt djur, så det är ju inte så konstigt att det dröjde nästan fyra hundra år innan den vågade sig tillbaka.

Mer om Gunnarskogs vapen finns på Wermlandsheraldik.se!

Adventskalender under Wermlandsörnen – tdigare luckor:

Lucka 29 – första advent

 

Konsten att googla sig själv utan att veta om det

Att googla sig själv är inget konstigt – man blir helt enkelt nyfiken på vilka avtryck man har lämnat på olika ställen på nätet. Men när man har smala intressen händer det att man googlar sig själv utan att vara medveten om det. Man söker efter något man är intresserad av, hittar det och blir glad över att någon har skrivit om det – och så visar det sig att det är man själv som är författaren…

Föreningen för värmlandslitteraturs lilla skrift Wermlandica kom i brevlådan härmomdagen. På kuvertet använder de Värmlands äldsta landskapsvapen, med järven på. Men i vilken variant? Var det den ur handskriften Fru Margareta Grips bok?

Jodå, Googles bildsök ledde mig rätt – den första träffen var bilden jag var ute efter. Sidan som bilden kom ifrån handlade dessutom om Värmlands vapen – kul att någon kommer ihåg den gamla järven! Men det var något bekant över själva uppställningen. Och de yxiga bilderna. Aha – de har varit hos mig på Wermlandsheraldik.se och lånat. Trevligt! Men texten var också bekant. I sin helhet. Hm… Hedrande, men en källhänvisning hade varit kul.

Suddar man i url-en hamnar man på startsidan för Wermland Dals Gille i Västerbotten, grundat 1938. Uppenbarligen en förening med fina intressen, så jag lånar gärna ut min text. Värmlänningar i alla länder – förenen eder!