Grandios Värmlandsheraldik i hotellmiljö

Länsmedia har rapporterat om den pågående restaureringen av takmålningen i Grands Matsalar, festvåningen i före detta Grand Hotell i Karlstad. Härdomdagen fick jag också möjlighet att ta mig en närmare titt på takmålningen, vars centralmotiv ju utgörs av ett Värmlandsvapen.

Grand Hotell är klassisk mark, bland annat var det där som den svenska delegationen bodde i samband med förhandlingarna inför unionsupplösningen mellan Sverige och Norge sommaren 1905. Om svenskarna tog bakvägen ut ur frimurarhuset och slank ut på Västra Torggatan kunde de ta sig till hotellet utan att stöta på broderfolkets delegater. Norrmännen använde huvudentrén på Tingvallagatan och sneddade över Stora Torget när de skulle hem till Stadshotellet på kvällarna.

När hotellet slutade vara hotell vet jag inte. I min barndom fick jag ibland följa med mamma till Gustaf Petterssons bosättningsaffär i bottenvåningen. I halvmörkret kryssade vi bland borden med finporslin i det atriumliknande rummet som måste ha varit hotellets restaurang. Längst in fanns en springbrunn där man kunde fiska upp slantar på botten, nästan utan att bli blöt.

För sentida Karlstadsbor är nog hotellet mest förknippat med nöjen. Bosättningsaffären ersattes under det sena 1980-talet av den skandalomsusade krogen Carlstads Wapen (vars logotyp jag gärna skulle återse – jag har inget minne av hur heraldisk den eventuellt var). Wapen följdes av nattklubben Jäger, där jag tillbringade mina sena tonår och hörde storheter som Bo Kaspers, Lisa Nilsson och Jumper för första gången. Efter Jäger-eran flyttade Cubus klädaffär in en kort period innan O’Learys gjorde stället till sportbar under några år.

De gamla hotellrummen har varit studentlägenheter under de senaste decennierna, eftersom studenter sällan har synpunkter på störande ljud nattetid. Nu har de tydligen omvandlats till bostadsrättsförening, i samband med att hela huset har varit inpackat för renovering. Den där inpackningen var visst inte så lyckad, eftersom Värmlands Museums konservatorer nu finns på plats för att återställa takmålningarna, som delvis förstörts i en vattenskada.

Det var väldigt spännande att få återse festvåningen, eftersom jag nog varit på Grands Matsalar lika ofta som nere på Jäger genom åren, både som gäst och som underhållning. En av de mest minnesvärda spelningarna på Grands Matsalar var en privatfest som en kortlivad nöjesprofil i Karlstad anordnade. Hela festvåningen var fullsatt, det bjöds storstilat på mat och dryck och dans till Melkers Svänggäng. Värden för kalaset festade som om det inte fanns någon morgondag. När vi hade spelat färdigt och det var dags att betala gaget till bandet undrade han om det OK att vi fick betalt efter helgen istället. Visst, det kunde väl vara OK, tyckte vi. Problemet var bara att han försvann spårlöst från stan efter den där festen. Lite snopet för oss som hade offrat en lördagkväll på att underhålla honom och hans gäster. Ännu snopnare för kocken, som fick bjuda på hela middagen…

Takmålningen då? De centrala delarna hade klarat sig ganska bra från vattenskadan. Målningen är signerad Olof W. Nilsson, konstnären som även har gjort tak- och väggmålningar i Sockerslottet. Mitt i målningen svävar en okänd allegorisk dam (låt oss kalla henne Wermlandia), hållande en oval sköld med Värmlands landskapsvapen. Eftersom hotellet invigdes 1904 är det de klassiska svart-gula färgerna som gäller.

Heraldiskt stilmässigt är det en ganska tråkig skapelse. Ganska naturalistisk i stilen, men med klen näbb, tuppkam och vingarna i en onaturlig pose. Kanske kan man förklara sköldhållerskans lite trumpna min med att hon delar min heraldiska snobbism och drömmer om ett kraftfullare heraldiskt formspråk?

Men kompositionen i sig är däremot så grandios som man kan önska sig i festvåningen på ett sekelskifteshotell som aspirerar på att vara det största och finaste i provinsen! Något som är  ännu tjusigare är vapensviten i de blyinfattade fönstren ut mot Drottninggatan. Mer om det i ett senare blogginlägg.

Annonser

Värmland förr och nu – nu och då

I Värmlands Museums digitala arkiv kan man hitta ett och annat. Bland annat en massa gamla årgångar av museets årsbok Värmland förr och nu, en kulturhistorisk klenod som har utkommit i obruten svit sedan 1905. Det är väldigt sällan man ser alla omslagen uppradade sida vid sida, sådana bokhyllor har åtminstone inte jag här hemma. Men när man ser tumnaglarna av Värmland förr och nu på arkivets nerladdningssida är det just den effekten som uppnås.

Vid denna anblick slogs jag av en sak. Omslagens Värmlandsvapen, som jag har tänkt mig som identiska hela första halvseklet, förekommer faktiskt i flera olika varianter:

Värmland förr och nu 1905

1905: Första årgången. Värmlands vapen med skrafferad sköldyta, det vill säga prickar på skölden istället för det gyllne fältet. Vapnet kröns av en kunglig krona, vilket är väldigt ovanligt.

Värmland förr och nu 1906

1906: Redan till andra årgången har vapnet fått den traditionella hertigkronan, som hör hemma på ett landskapsvapen. Sköldens fält verkar inte längre vara skrafferat, utan helt enkelt svagt grå, för att illustrera något annat än vitt i den svart-vita framställningen. Örnen är också ritad i en annan konstnärlig stil.

Värmland förr och nu 1910

1910: Nu har vapnet fått en mer bekant utformning. Skölden har placerats inom en lagerkrans och kröns av en hertigkrona med tydligare stoppning (påminner lite om den som används av Värmlands Nation i Uppsala). Hela kompositionen känns betydligt säkrare, både konstnärligt och heraldiskt.

Värmland förr och nu 1927

1928: Vapnet håller sig nu inom samma grundkomposition. Kronans sidenstoppning är lite lägre, örnen har samma kraftfulla uttryck, men är mer stiliserad än de senaste 18 årens.

Värmland förr och nu 1946-47

1946-47: Nu byter vapnet skepnad igen. Kransen runt skölden är borta och örnen har fått  ett uttryck som ligger nära den version som publicerades i samband med riksheraldikerns revision av vapnet 1936. Kronans stil harmonierar med örnen.

Värmland förr och nu

1951: Nu har vapnet tappat sin krona, men ansluter stilmässigt väldigt nära till 1940-talets Brita Grep-inspirerade version. Utan kronan blir vapnet mycket nedtonat, men formgivningen i övrigt plockar upp de nygamla heraldiska färgerna vitt och silver.

Vad kan då dessa förändringar bero på? För det första har museet gjort helt rätt i att förändra vapnet successivt genom historien. I de första stegen kan man tala om rena förbättringar av vapnet, sedan om anpassningar till sin tids stilideal. Typsnittet på titelsidan har ju förändrats på samma sätt.

Men när har man gjort förändringarna? Det nya uttrycket 1928 sammanfaller exakt med att Helge Kjellin tillträdde som intendent för museet, året innan Cyrillus Johanssons museibyggnad på Sandgrundsudden togs i bruk. Nytt utseende för årsboken låter som en logisk åtgärd för en nytillträdd museichef. Det vackra vapnet är klart tyskt i stilen, vilket nog kändes helt rätt i mellankrigstidens Sverige.

Revisionen av landskapsvapnets färger 1936 fick inget snabbt genomslag och var nog inget man orkade ta itu med under kriget, men 1946/47 var det alltså dags. Kanske kändes det också bra att kunna gå ifrån den svart-gula varianten av vapnet, som ju faktiskt sammanföll med Tysklands statsvapen.

Nästa skifte sammanfaller med att Helge Kjellin efterträds av Gösta von Schoultz som museichef 1950. Nästa år var den nye chefen redo att sätta sin prägel på flaggskeppet Värmland förr och nu, med en ny modern formgivning. Denna formgivning behölls hela von Schoultz tid på museet, en bit in på 1970-talet. Fortsättningen är en annan historia, för då har vi kommit förbi museets digitaliserade årgångar av Värmland förr och nu.

En pinsam dementi om Värmlands vapen

Jag får härmed göra avbön. Jag har de senaste tjugo åren, bland annat på Wermlandsheraldik.se, hävdat att Johan III skulle ha infört Värmlands nuvarande vapen, en blå örn i silverfält. Så är icke fallet. Det var i själva verket Erik XIV som först skapade järvvapnet till Gustav Vasas begravning, för att sedan byta ut det mot örnvapnet, någon gång under 1567, alltså för 450 år sedan!

Torsten Lenck

Sanningen har funnits under näsan på mig hela tiden. Den hittills mest uttömmande beskrivningen av Värmlands vapen finns i Svenska Turistföreningens årsbok från 1928. Under avdelningen ”Smärre bidrag” har Torsten Lenk skrivit en illustrerad artikel på fem sidor om Värmlands vapen. Det mesta i artikeln är fortfarande giltigt, bortsett från att den är skriven då landskapsvapnen var fastställda i sin hävdvunna form (för Värmlands del en svart örn i gulfält), istället för den ursprungliga. Lenk stämmer in i kören som efterlyser en revision av vapenserien, något som sedan skulle bli sanning, bara några år senare.

När jag skulle skriva notisen om örnvapnets tillkomst på Wermlandsheraldik.se hade jag läst Lenks artikel så många gånger att jag inte trodde mig behöva kolla fakta. Jag visste ju att järvvapnet var skapat av Erik XIV för att bidra till den furstliga ståten vid Gustav Vasas begravning och att det ersattes av örnvapnet kort därefter. Alltså fick lillebror äran av förbättringen, när det egentligen var storebror som var upphovsman till bägge vapnen.

Så här ligger det i själva verket till:

Men den viktigaste arkivuppgiften och den som löser problemet är en i det ovan anförda bandet, Palmsköldska samlingen 256, befintlig avskrift »aff Secret. Rassmus Ludwigssons egenhendige annotation.» Den lyder: »K. Erich den 14:de har förandrat och förbättrat på Stockholms slått A:o 67 Wapnerne för Någre Swenske provincier, Nembligen för Westergötland en blå grijp udi hwit field, för Nerike ett förgylt kors medh 4 gåle lillier udi blått fiäld och en blå örn udi hwit fjäld för Wermland.» Kung Erik är alltså upphovsman även till vapnet i dess nya skepnad. Av de tre förändrade landskapsvapnen är det endast det sista som fått hävd. De andra synas icke ha vunnit burskap.

Lenk, Torsten, 1928, s. 295-296

Förlåt.

Nu återstår bara att hitta ett sätt att uppdatera artikeln på Wermlandsheraldik.se.

Värmland vs. Värmland

”Värmland vår hembygd” är som sagt enastående i sin presentation av de vapen som fanns i Värmland på femtiotalet. Alla utförda av samma konstnär. Konstnärligt blir extra intressant, eftersom Värmlands vapen framställs två gånger av samma konstnär – på samma sida.

Det första bladet i vapen presentationen visar två vapen –  Värmlands landskapsvapen och Värmlands läns vapen. Inte ens ett tränat öga kan skilja dem åt – helt enkelt eftersom de är heraldiskt identiska när de presenteras utan sina kronor (hertiglig för landskapet och kunglig för länet).

På den här tiden fanns ju inga digitala tryckmetoder och fyrfärg var fortfarande lite exklusivt i bokproduktioner. Men det fanns ändå ganska avancerade reproduktionstekniker, så helt nödvändigt var det ju inte att samma konstnär skulle framställa ett och samma vapen två gånger.

Uppenbart skapade av samma hand, i samma manér har de lite olika uttryck. Det historiska landskapet Värmland karaktäriseras av en örn med lite melankolisk, nästan bedrövad, blick och yvig frisyr, nästan med dragning åt griparnas öron, medan den administrativa enheten Värmlands läns örn ser lite vattenkammad ut, med samlad, lite uttryckslös blick.

Fanns det någon tanke bakom? Troligtvis inte. Men tanken är lockande.

Men konstnären då? Är det Brita Grep eller inte? Jag måste få klarhet i det nu.


Överst: Värmland Under: Värmlands län

Örninventering #4

Örninventeringen fortsätter. Här kommer en bild som varit upp till diskussion förr, så vi gör ett försök igen, med lite bättre ledtrådar. Det är omslaget till ”En bok om Värmland av värmlänningar”, från 1917 med Sixten Samuelsson som redaktör. I bokens bildförteckning står kort och gott att omslagsvgnetten visar ”Värmlands vapen, godkänd av Riksheraldikern” – inget  om konstnären. Men det det finns en signatur som kan ge lite ledning för den som kan sina konstnärer.

Sankt Bernhard av Visby?

Det kanske blir en sankt bernhardshund i visbybispens nya vapen? Det är ju inte ovanligt att man tar upp något som anspelar på sitt dophelgon när man tar sig ett personligt vapen. Det gjorde till exempel biskop Jan-Olof Johansson i Växjö, som anspelar på både aposteln Johannes och S:t Olof, med örn respektive yxa.

Hur resonerar Sven-Bernhard Fast när han ska ta sig ett vapen som nybliven biskop i Visby stift.

Något Sven-helgon tror jag inte att vi hann prestera innan reformationen. Det närmaste man kommer är väl stackars Sankt Eskil som slogs ihjäl av Blot-Sven (kanske en win-win-situation – om den ene kom till himlen och den andre kom till Valhal?).

Förutom att Sankt Bernhard från Clairvaux är namne med den nye biskopen har han ju anknytning till stiftet, eftersom det gotländska Roma kloster hörde till cisterciensorden. Man kanske lånar något från dess vapen?

Cisterciensordens vapen

Fast han verkar ju ha haft ett eget vapen som man kan knycka bilder från. Så vitt jag kan förstå så ska det vara vapnet till vänster (heraldiskt höger) här:

St Bernhards vapen från Flickr

När det gäller helgon är det nog vanligare att man väljer att plocka in dess attribut i vapnet. Vilket attribut har då Sankt Bernhard? Här måste till lite ordentlig källkritik, för jag har inte hittat två samstämmiga källor på nätet:

”Hjul”, säger svenska Wikipedias lista över helgonattribut

”Pen, Bees, Instruments of passion” säger engelska Wikipedias sida Saint symbolism

”…a demon fettered to his feet, or to a rock beside him, in token of his success in putting down heresy, and writing materials, in allusion to his homilies in praise of the Virgin” säger Catholic-saints.info

Jaha. Det är väl i stort sett bara skrivredskapen som återkommer på två ställen, men jag litar nog mest på den engelska sidan.

Bernhard av Clairvaux har famnen full av symboler som Sven-Bernhard av Visby kan välja mellan i kompositionen av sitt vapen. Men jag hoppas att han nöjer sig med några få – överlastade biskopsvapen finns det redan några stycken och man behöver inte presentera allt man står för i sitt vapen.

Historien om IF Götas örn

Äntligen snubblade jag på den – historien bakom IF Götas symbol! Och en teori om deras namn kom på köpet:


Idag har Göta namnsdag och dagen till ära tänkte vi presentera historien om hur Götas vackra klubbmärke kom till. Men innan dess kan vi ju spekulera lite i hur föreningen överhuvudtaget fick det namn som står i almanackan just idag. Enligt författaren och historieläraren Erik Bengtsson så har grundarna troligen inspirerats av de Gotiska förbundet som var starkt i början av 1900-talet. Det fanns/finns ju ytterligare ett par klubbar med namnet Göta i Sverige, nämligen i Stockholm och Helsingborg. Nåväl, åter till klubbmärket:

Året var 1919. Fram till dess hade Göta som klubbmärke helt sonika använt sig av Värmlandsörnen. Nu grodde tankarna på ett ”eget” klubbmärke. Sedan Isse Smedberg, Pampen Borgström och Svenna Runström över en rykande varm arrakstoddy på Smedbergs Konditori skissat på ett nytt klubbmärke och kommit fram till ”Värmlandsörnen i nedslag i ett lagerkransat ”G”” förfärdigade den konstnärligt begåvade Isse ett förslag som vann den lilla exekutivens gillande. Kort därpå stadfäste Götas styrelse förenigens klubbmärk och just detta märke som här avbildats är unikt. Det är nämligen Götas allra första klubbnål! !

/Björn Eliasson & Anders Borgström/

Det där kommer från klubbens hemsida, där man samlat anekdoter i samband med klubbens 100-årsjubileum 2004.

Jag har alltid dragit samma slutsats som Erik Bengtsson angående Götas namn, men jag tror inte att det stämmer angående Stockholmsgöta, som, om jag inte missminner mig, grundades på Göta Lifgarde.