Kategori: Myndighetsheraldik

Ordningen återställd på Plikt- och prövningsverket!

1 januari 2021 är en glädjens dag för svensk (och värmländsk) myndighetsheraldik! Efter en tioårig heraldisk ökenvandring som Rekryteringsmyndigheten, med en ganska besvärlig logotyp, har man idag bytt namn till Plikt- och prövningsverket och dessutom återtagit det heraldiska vapen som Pliktverket på sin tid använde. Ett lika enkelt som bra val, vilket tyder på att man lyssnat på goda råd från Riksarkivet.

Vapen för Plikt- och prövningsverket (2021-) och Pliktverket (1995-2010)

Blasoneringen lyder: Vapen: I blått fält tre kronor av guld, ställda två över en. Skölden krönt med kunglig krona och lagd över ett svärd och en palmkvist i kors, båda av guld.

Eftersom bägge vapnen bygger på lilla riksvapnet med timbreringar har jag aldrig grävt så djupt i deras historik, men en inte allt för vild gissning är att det helt enkelt handlar om förändringar i myndighetsuppdraget. Värnpliktsverket, som jobbade med mönstring och inskrivning av värnpliktiga till det militära försvaret hade symbolerna för Försvarsmaktens tre grenar bakom skölden, svärd för armén, ankare för marinen och bevingad propeller för flygvapnet.

Pliktverket, eller Totalförsvarets pliktverk bildades 1995 och ersatte Värnpliktsverket och Vapenfristyrelsen, samtidigt som systemet med vapenfri tjänst ersattes av civilpliktsutbildning. Den nya myndigheten skulle alltså även mönstra personal till det civila försvaret. Svärdet bör då stå för hela det militära försvaret och palmkvisten för det civila försvaret.

Det ska bli spännande att se vilka nya myndighetsvapen som kan komma ur återuppbyggnaden av totalförsvaret. Får vi en myndighet med ”totalförsvar” i namnet, kanske svärdet och palmkvisten får flytta in i skölden?

Rekryteringsmyndighetens logotyp (2011-2021)
Vapen för Värnpliktsverket (1968-1995) i Wikipedias version.
Annons

Heraldiska inslag i Värmlands första nationalepos

För att friska upp minnet plockade jag igår fram Anders Fryxells pjäs ”Vermlandsflickan”, som han skrev för PDA Atterboms pocket ”Poetisk kalender” 1822. Det jag var ute efter var likheter mellan ”Vermlandsflickan” och ”Wermlänningarne” som FA Dahlgren skrev ett par decennier senare. Den som bara har läst om ”Wermlänningarne” på Wikipedia, eller har ett vagt minne av en artikel i Sohlmans musiklexikon, brukar säga att Fryxells pjäs var en förlaga till Dahlgrens pjäs, men det är att göra det lite för lätt för sig. Likheterna kan summeras i två låtstölder (”Värmlandsvisan” och ”Hej hopp sasa”), flicknamnet Anna, ung kärlek med förhinder, Värmland som miljö och en romantisk syn på landskapet och dess invånare. Då kan man lika gärna säga att han ”Romeo och Julia”, som Dahlgren nyss hade översatt, är lika mycket förlaga. (För den som är nyfiken klistrar jag in min sammanfattning av ”Vermlandsflickan” sist i inlägget.)

När jag ändå lusläste kunna jag inte undvika att notera vissa heraldiska referenser i texten. Anders Fryxell skulle med tiden bli en flitig arkivbesökare och hade nog sett ett och annat lacksigill. Någon blasonering för Karlstads vapen hade han uppenbarligen aldrig läst. I pjäsens inledning kommer länsman, som jag tror Fryxell vill framställa som komisk och löjeväckande figur, in med en inkallelseorder:

Pehr (kommer ut): Hvad står på, Herr Länsman, att I för ett sådant väsen?

Länsman: Hvad står det på? Jo, jo! nu är det tid att föra väsende, det må ni veta. Vi halva fienderna över oss! Det ingenting blir af med freden. Här har jag bref från Landhöfdingen fått – – (han tar opp ett bref).

Se! här är hans Sigill, så bredt och rödt; en halffläckt Örn emellan tvenne pålar – –

En halv fläkt örn mellan två pålar är onekligen en beskrivning av Karlstads sigill. Har man bara sett lackavgjutningar av sigillet är det inte konstigt om man tror att de två tornen med spetsiga huvar är två stolpar.

Det kan kanske tyckas lite märkligt att residensstaden Karlstads stadsvapen pryder det sigill som förseglat landshövdingens brev och inte landskapets/länets vapen, men så kanske praxis var i slutet av 1700-talet? Att man ibland talade om ”Karlstads län” var heller inte så konstigt, flera av länen är ju fortfarande uppkallade efter sin residensstad.

Ett annat alternativ hade ju varit att använda landshövdingens eget vapen i sigillet (länsman säger ju faktiskt ”hans sigill”. I så fall skulle det ha varit vapnet för friherrliga ätten Uggla (nr 69), eftersom pjäsen utspelar sig under 1790 års fälttåg, ett år efter att det nuvarande Värmlands län hade brutits loss från Örebro län med landshövdingen Johan Gustaf Uggla som chef.

* * *

”Vermlandsflickan” bjöd på ytterligare ett heraldiskt guldkorn, men det får vi spara till imorgon. Här kommer istället min sammanfattning av pjäsens handling:

Historien handlar om den unga Anna, dotter till den rike bonden och nämndemannen Pehr. Anna är förlovad med Sven, som tidigare studerat i Karlstad, med sikte på att bli präst, men av oklar anledning hoppat av och nu är en fattig dräng och soldat i Värmlands Fältjägarkår.

Pjäsen börjar med att Anna sjunger ”Hej, hopp sasa! Hej, hopp sasa! Munter och glättig ständigt är jag!” Det är oroligheter vid gränsen. Sven bli inkallad och Anna och hennes bror Axel blir skickade till farfar Gunnar, som kämpat med Karl XII, men nu vaktar sin kolmila långt uppe i skogen. Där blir Anna tillfångatagen av en dansk kapten, men fritas av Sven, som själv blir tillfångatagen.

Sven vaktas av en norsk jägare, som sjunger om sitt fosterland och ber Sven att sjunga om sin tös. Sven kontrar då med att sjunga Värmlandsvisan. Anna kommer till det dansk-norska lägret utklädd till en gosse och hjälper Sven att fly. Strid utbryter, men länsman kommer och berättar att kriget är slut, varvid nämndeman lovar att Anna och Sven ska få gifta sig.

Snyggaste huset i Vapenbilden

Jag vet inte när jag första gången konstaterade att Ferdinand Bobergs postkontor är Sveriges vackraste byggnad. Det börjar bli ett tag sedan, men jag har inte ändrat mig. Idag upptäckte jag till min stora glädje att Vladimir Iserell ägnar byggnadens fasad ett helt uppslag i senaste numret av Vapenbilden.

Artikeln gav mig några svar angående de utländska sköldarna (varav en medmed oheraldiskt) på husets norra sida. Jag ska ta den vägen, via Gamla Brogatan,  när jag promenerar från tåget till kontoret på Kungsgatan imorgon. Då ska jag även se om jag kan lokalisera Bogergs lek med stora riksvapnet, där han lagt in ett fält med postens vapen längst ner, som på ett oskarianskt hertigvapen.

Värmland vs. Värmland

”Värmland vår hembygd” är som sagt enastående i sin presentation av de vapen som fanns i Värmland på femtiotalet. Alla utförda av samma konstnär. Konstnärligt blir extra intressant, eftersom Värmlands vapen framställs två gånger av samma konstnär – på samma sida.

Det första bladet i vapen presentationen visar två vapen –  Värmlands landskapsvapen och Värmlands läns vapen. Inte ens ett tränat öga kan skilja dem åt – helt enkelt eftersom de är heraldiskt identiska när de presenteras utan sina kronor (hertiglig för landskapet och kunglig för länet).

På den här tiden fanns ju inga digitala tryckmetoder och fyrfärg var fortfarande lite exklusivt i bokproduktioner. Men det fanns ändå ganska avancerade reproduktionstekniker, så helt nödvändigt var det ju inte att samma konstnär skulle framställa ett och samma vapen två gånger.

Uppenbart skapade av samma hand, i samma manér har de lite olika uttryck. Det historiska landskapet Värmland karaktäriseras av en örn med lite melankolisk, nästan bedrövad, blick och yvig frisyr, nästan med dragning åt griparnas öron, medan den administrativa enheten Värmlands läns örn ser lite vattenkammad ut, med samlad, lite uttryckslös blick.

Fanns det någon tanke bakom? Troligtvis inte. Men tanken är lockande.

Men konstnären då? Är det Brita Grep eller inte? Jag måste få klarhet i det nu.


Överst: Värmland Under: Värmlands län

Medaljspaning i Karlstad

Det är dumt att gå och grubbla för länge på något, så jag skrev till Karlstads kommun och bad att få ta del av statuterna för Karlstads kommuns förtjänstmedalj. Har man med offentliga institutioner att göra så är det alltid någon som är beredd att reda ut frågetecken åt en.

Såhär lyder statuterna:

Bestämmelser för utdelning av Karlstads kommuns förtjänstmedalj

§ 1

Karlstads kommuns förtjänstmedalj får tilldelas

1)      medarbetare samt förutvarande medarbetare i Karlstads kommuns tjänst,

2)      kommunala förtroendevalda samt förutvarande kommunala förtroendevalda hos kommunen,

3)      annan person som genom utomordentliga insatser hedrat kommunen eller av särskilda skäl anses ha gjort sig förtjänt av denna utmärkelse.

Med förutvarande medarbetare och förutvarande kommunalt förtroendevald avses person som under aktuellt år hunnit avgå med pension eller på annat sätt slutat sin anställning innan beslut om utdelning av förtjänstmedalj och som uppfyller nedan angivna kvalifikationsvillkor.

§ 2

För att medarbetare eller förutvarande medarbetare i kommunen ska kunna erhålla förtjänstmedalj krävs

1)      att medarbetaren har en sammanlagd anställningstid i kommunen om 25 år. Som anställningstid räknas endast grupp 1 anställning. Från anställningstiden ska avräknas tjänstledighet utan lön för egna angelägenheter överstigande tre månader, tjänstledighet utan lön för att pröva annat arbete utanför kommunen samt tjänstledighet utan lön för att studera,

2)      synnerligen väl vitsordad tjänstgöring.

Reglerna tillämpas lika i såväl förvaltning som kommunens helägda bolag. All tid i koncernen får tillgodoräknas.

Medarbetare som genom kommunsammanläggning och/eller ändrat huvudmannaskap mellan kommunen och landstinget överförts till Karlstads kommun får tillgodoräkna sig tid från tidigare huvudman.

§ 3

För att kommunal förtroendevald eller förutvarande kommunal förtroendevald ska erhålla medalj krävs att denne med nit och intresse fullgjort förtroendeuppdrag hos kommunen minst 25 år.

§ 4

Förtjänstmedaljen kan i särskilda undantagsfall erhållas även om tidsgränserna i § 2 och 3 inte uppnåtts.

§ 5

Styrelser och nämnder i koncernen Karlstads kommun ska årligen före september månads utgång inkomma med förteckning över de medarbetare, som vid årets utgång anses ha uppfyllt villkoren för erhållande av medaljen enligt § 2 eller 4. Förteckning ska inges till den i § 6 omnämnda representationsnämnden enligt särskilt formulär.

Medaljutdelning till kommunal förtroendevald enligt § 3 eller 4 tas upp av representations-nämnden, i förekommande fall efter förslag av vederbörande styrelser och nämnder.

§ 6

Förtjänstmedaljen utdelas enligt beslut av representationsnämnden som också beslutar om tolkningen av bestämmelserna.

§ 7

Det åligger representationsnämnden att minst en gång per år ta under prövning de förslag som inkommit rörande utdelning av medaljer. Efter begäran från den som gjort sig förtjänt av medalj, kan representationsnämnden medge att denne istället tilldelas annan särskild minnesgåva.

§ 8

Det ankommer på representationsnämnden att bestämma tidpunkt för medaljutdelning samt att se till att den sker under värdiga och högtidliga former.

§ 9

Namnen på dem som mottagit medalj eller annan särskild minnesgåva införs i särskild liggare.

§ 10

Dessa bestämmelser gäller fr o m  1997 års utdelning.

Sverige blir ett vapen fattigare

Sverige och Karlstad blir ett vapen fattigare när Pliktverket byter namn till Rekryteringsmyndigheten (NWT, VF). Skylten, som togs ner från Karolinens tak igår var nog det största vapnet i stan. Men nu är vapnet ett minne blott.

Namnbytet är logiskt, när verksamheten förändras med den vilande värnplikten. Även om regeringens intention med efterledet -myndigheten ska vara att signalera att Rekryteringsmyndigheten är fristånede från Försvarsmakten:

Samtidigt markerar regeringen med namnbytet – från verk till myndighet – att Rekryteringsmyndigheten är helt fristående från Försvaret. (NWT)

Vilket nära koppling till Försvaret har Statens pensionsverk, Riksrevisionsverket och Patent- och registreringsverket som inte Rekryteringsmyndigheten har? Under Försvarsdepartementet lyder elva myndigheter, varav ett verk, tre myndigheter, en anstalt, en kommission, ett institut, en inspektion och en domstol, samt Försvarmakten och Kustbevakningen. Skulle Försvarsdepartementets tre myndigheter ha en lösare bindning till Försvaret än de övriga?  Nej, det är snarare en modenyck hos regeringen att inrätta myndigheter istället för verk.

Namnbytet är alltså inte mycket att orda om. Däremot är det lite bekymmersamt att ännu en statlig myndighet byter symbol, från lilla riksvapnet till en intetsägande logotyp. Frågan är om man följde regeringens rekommendation i senaste förvaltningsproppen:

5.4 Myndigheternas namn och symboler

Regeringens bedömning:
Namn på statliga myndigheter bör avspegla att de är statliga myndigheter och vilken huvudsaklig verksamhet de bedriver.
Myndigheter som avser att skaffa en symbol, eller förändra en befintlig, bör göra det i samråd med Riksarkivet. 

Den nya webbplatsens design är snygg och funktionell – som en rekryteringsfirmas webb ska se ut. Men hur skiljer den sig från Poolia, Manpower och Monster? Hur ser man att det här är en rekryteringsmyndighet och inte ett vanligt bemanningsföretag? Vapnet hade gjort det jobbet. Som tur är har myndigheten lagstadgad rätt att när som helst byta tillbaka till sitt vapen.

Gåtan gav en ny gåta

Det hade varit spännande med ett vapen för en bok, tyvärr var det inte så. En sökning på ”aeskulapstav” och ”dykarhjälm” träffade rätt direkt: Försvarsmaktens dykeri och navalmedicinska centrum.

Blasonering: Medelst en karvskura delat i guld vari en treudd korslagd med en eskulapstav båda blå och i blått vari en dykarhjälm av guld. Krona:Kunglig

Nu när jag har hittat vapnet blev det till en gåta i sig. Hur använder man sig av vapnet egentligen? På hemsidan förekommer inte vapnet alls. Där använder man sig istället av moderorganisationen Marinbasens vapen.

På bloggen ”Suddenly in Karlskrona” finns en bild av skylten utanför entrén. Med vapnet – utan krona. Samma sak gäller James utklippta vapen från boken. Man måste inte slaviskt använda sig av kunglig krona bara för att man har rätt att sätta den på skölden, men det är ändå lite märkligt när man är en statlig myndighet.

Kan det vara för att man är en del av Marinbasen och inte en självständig myndighet?

Dagens gåta – ett vapen för en idé

James kom med dagens heraldiska gåta. Han lämnade en liten urklippt vapensköld på mitt skrivbord, med enda ledtråden att det förmodligen rör sig om ett vapen för en bok. Det är alltså något så abstrakt som ett vapen som inte är kopplat till någon fysisk eller juridisk person som bärare, utan snarare till en idé.

Av vapnets komposition att döma så lär det vara en marinofficer som har fått den idén… ”Mission impossible”, sa James, men vi får väl se!

Kronprinsessans trosor

När man sträckläst några årgångar av Meddelanden från Riksheraldikerämbetet är det ganska trevligt att få små reklampauser emellan uppsatserna. Reklamen är inte av det där slaget som får en att konsekvent hålla sig till de statskontrollerade medierna. Snarare av den karaktär som gjorde att svenskarna fordom lade sig vinn om att komma i tid till bion (Killar med sprätt i gillar Mazetti!)

Egentligen är det rätt chockerande för en nutida statsbyråkrat att se att näringsidkare inom en myndighets verksamhetsområde tilläts annonsera i dess publikationer. Det känns nästan futuristiskt på något sätt. Men på trettiotalet var man nog lite oskuldfullare än idag.

Vem var då intresserad av att annonsera i ”Meddelanden från Riksheraldikerämbetet”? Heraldiska konstnärer inom olika områden, såklart – gravörer, smeder, bildhuggare och juvelerare. Men även taxibolag, skräddare och konditorer intresserade sig för den heraldiska marknaden.

En radda hovleverantörer bjöd också ut sina tjänster. Idag har vi bara hovleverantörer som utses av Kungen och Drottningen. Men under mellankringstiden var det här en brokigare bransch. Porla bordsvatten kunde till exempel stoltsera med att vara hovleverantör både till Gustaf V och kronprins Gustaf Adolf. Följaktligen annonserade man med både riksvapnet och kronprinsens personliga vapen.

Man kunde även vara hovleverantör till kronprinsessan – i det här fallet den blivande drottning Louise. Vad som först verkade vara ett helt vanligt hovleverantörsmärke, som det ser ut idag, med stora riksvapnet, rymmer istället ett alliansvapen mellan kronprinsparet – Bernadotten Gustaf Adolf och hans maka Louise, född Lady Mountbatten.

Ville man ekipera sig som prinsessan Louise skulle man vända sig till Germas, specialister på korsetter, underkläder och strumpor.

Mountbatten

Prins Bertil lär ha varit den siste som höll sig med egna hovleverantörer vid sidan av kungaparet, men hovet låter meddela att inget utesluter att nya hovleverantörer utses för kungabarnen. Det ska bli spännande att se vilka leverantörer som Hertigen av Värmland utser!