Detta är inte en logotyp!

Maria Küchen skriver om Svenska kyrkans rödgula symbol i sin ledarkommentar i senaste Kyrkans tidning.

Såhär avslutas inlägget:

Som så riktigt påpekas i ledaren ovan måste kyrkan hitta sin kärna och man måste våga tro att kärnan håller och bär, i vår tid som i andra tider. Och kärnan i kyrkan – jag är ledsen att behöva bli så här jobbigt entydig – är Jesus. Och det går inte att sälja in Jesus hos en materialistisk sekulär allmänhet, redan Paulus insåg det, han påpekade att de troende är dårar i världens ögon.
Därmed blir det övertydligt vilken verkligt usel aktör kyrkan onekligen reduceras till så fort hon försöker agera som alla andra i en sekulär kontext.

Till att börja med föreslår jag i stället en fet annonskampanj med kyrkans logotyp och krigsrubriken DET HÄR ÄR INGET VARUMÄRKE, och under detta en finstilt helt ärlig harang, helt utan taktiskt målgrupps- och marknadstänk, om vad kyrkan faktiskt ÄR.
Jag prövade idén på en reklamkille som sa att den är helt genial. Våga!

Jag är benägen att hålla med henne i allt – utom språkbruket. Svenska kyrkans symbol är ingen logotyp, utan ett vapen. Men det är inte Maria Küchens problem, utan mitt 😉

Hoppas att ärkebiskopen köper hennes reklamkampanj. Att få se Sverige tapetserat med Svenska kyrkans vapen vore en nåd att stilla bedja om.

Skål för Otto Hupp!

Ölheraldiken kunde vara en vetenskap för sig. Mången tvivelaktig lager har förhöjts genom heraldisk/geografisk anknytning. Men jag har svårt att tänka mig någon ädlare representant för ölheraldiken än varumärket Spatens logotyp. Visserligen har bryggarmästarens signatur smugit sig in i skölden, men heter konstnären Otto Hupp kan man förlåta det mesta.

Värmlandsörnen ger sig på taekwondo

Måste bara konstatera att jag gillar vad idrottsföreningen Samurang Taekwondo har gjort med Värmlandsörnen. Man sökte en funktionell symbol för sin verksamhet och grävde där man stod:

Vi har valt symbol för samurang med hänsyn till historiken där Johan III fastslog att Värmlands vapen skall vara en svart örn på gul botten. Vår örn har ett modernt snitt, är enkel, lätt att komma ihåg samt är definitivt påväg mot sitt mål. Det målet som du själv ställt upp för din träning.

Värmlands idrottsrörelses färger är svart och gult. Jag förmodar att det har med rörelsens framväxt under första halvan av 1900-talet, då Värmland fortfarande befann sig i heraldiskt förfall (vilket lyckligtvis inte var ett estetiskt förfall). Det finns många vackra men heraldiskt inkorrekta svart-gula värmlandsörnar. Möjglitvis kan Värmlands regementes svart-gula fana ha färgat av sig på idrottsrörelsen också.

Och heder åt alla som vårdar och berättar om sina symboler!

Nio frågor till Claus K Berntsen om Laurentiistiftelsens banér

Artikeln om Laurentiistiftelsens banér väckte ytterligare frågor, så jag vände mig till Claus K Berntsen för att få dem besvarade.

Vad var motivet för att ta fram ett banér för Laurentiistiftelsen?
— Man ville gärna lyfta fram stiftelsens vapen.

Varifrån kom initiativet?
— Församlingens dåvarande ordförande hade pratat ihop sig med den dåvarande informationsansvarige, Gabriel Fjellander, som jag arbetade ihop med för att ta fram ett vapen. De kom att prata om stiftelsens vapen och hur det skulle kunna användas igen, utöver sigillet.

Hur kommer banéret att användas i församlingslivet?
— Det används vid större gudstjänster, exempelvis vid pontifikalhögmässor, och vid liturgiska processioner, senast vid processionen från Domkyrkan till St. Laurentii kyrka i anledning av stiftelsens och kyrkans jubileer.

Vilken roll har banéret när det används i dessa ceremonier?
— Vapnet representerar Laurentiistiftelsen som institution och församling.

Hur förvaras banéret när det inte används?
— När banéret inte används står det inne i St. Laurentii kyrka, var det har fått en plats på södra sidan, intill orgeln.

Hur används vapnet i andra sammanhang?
— Vapnet i övrigt används, just nu, enbart i stiftelsens sigill och logotyp. Tidigare har det funnits brevpapper med enbart vapnet som studenterna kunde köpa.

Det finns ju med i stiftelsens sigill på hemsidan – används det fristånde med bara skölden?
— Inte vad jag vet, men man skulle kunna låta tillverka en riktig vapenflagga, efter den förlaga som Ronny Andersen har ritat, om man en dag får en flaggstång.

Hur kom vapnet till?
— Enligt boken ”Laurentiistiftelsen i brytningstid” av förre föreståndaren Sven O. Berglund togs vapnet fram 1962 av Bengt Olof Kälde. Uppenbarligen fanns det ett äldre vapen, men ”det var inte bra”.

Finns det någon heraldisk tradition i övrigt inom Laurentiistiftelsen, bland dess präster eller andra funktionärer?
— Inte vad jag vet, men jag arbetar på det…

 

Claus K Berntsen (Foto: Johannes Jansson) 

Det bidde ingen ny logga, det bidde en hemsida

Hur gick det egentligen med Kils kommuns nya grafiska profil? Det blev ju massivt mothugg både på insändarsidorna och på Facebook när förslaget till ny logga presenterades. Ytterligare ett nytt förslag togs fram, men inte heller det var särskilt lyckat.

När jag tittar in på Kil.se möts jag av en ny, snyggare hemsida än sist. Men det är fortfarande 70-talsloggan som ligger kvar i sidhuvudet. Och där funkar den rikgit bra, tycker jag. Lite retro, kanske?

En ny variant av loggan  finns med som  favicon uppe i adressfältet också. På nära håll ser det kanonbra ut, men på lite håll (med datorn i knät i soffan) ser det mer ut som en fotbollströja. Men det ska jag inte gnälla över nu – det är inte lätt att få till de där ikonerna – det kan jag skriva under på!  Statsheraldikern kanske skulle ta fram goda råd till kommuner och myndigheter som vill göra faviconer av sina vapen?

Helhetsintrycket av nya sidan (den kanske inte alls är ny, men för mig är den ju det) är mycket gott. Särskilt gillar jag det ljusblå fältet med ikoner för olika verksamheter mitt i sidan och den ordentliga sidfoten med alla nivå 2-alternativ i menyn. En bra lösning på kriget om startsidan!

Jag var såklart tvungen att plåga sökmotorn när jag ändå var i farten. Några döda länkar lyckades jag såklart preseta när jag sökte på ”grafisk profil”, för att se hur det gått med förslaget. Däremot hamnade jag i en PDF av interntidningen ”KommunNytt” från juni 2009, där Roger Kvarnlöv beksriver tankarna kring vapen och logotyp, strax innan reaktionerna från allmänheten brakade loss:

Kommunvapnet togs fram 1963 och är ett så kallat talande vapen (kilen står för Kil). Det har fått goda vitsord bland annat i tidningen Cap & Design som gav två av Sveriges kommunvapen högsta betyg, Malmö och Kil.Eftersom vapnet är unikt och bär på en viktig del av Kils historia föreslås att kommunvapnet ska användas för standar, utmärkelser och vidandra exklusiva tillfällen.

Vår nuvarande logotyp togs fram någon gångunder 1970-talet och föreslås ersättas med enny mer folklig logotyp utifrån de ledtrådar ochden kunskap som fokusgrupperna gett oss. Denär tänkt att användas i kommunens vardagliga kommunikation. I vilken grad förmedlar den nuvarande logotypen de kärnvärden som kommit fram i fokusgrupperna? Kan en ny logotyp bättre förmedla dessa värden?

Nordmarksbjörnen i försäkringsbranschen

…och nu blir det reklam! Tänkte bara kolla hur det gått för Årjängs kommun med nya profilen, men hamnade  istället på Nordmarks härads försäkringsbolags hemsida. Som tydligen också gått igenom en grafisk uppiffning. Det verkar dessutom som att man gått från klarhet till klarhet – från sigill till sigill, vilket man också stolt berättar om på sin hemsida.

På kulturhistoriska grunder kan man ju inte annat än rekommendera ett sådant försäkringsbolag!

Det är såklart nordmarksbjörnen har lockat in i sitt varumärke:

Före…

…och efter

Fall framåt för Kil?

Jaha. Jag ligger visst några veckor efter och mina VF-läsande kollegor har missat att tipsa mig. Men det verkar som att Kils kommun har lyssnat på reaktionerna mot att byta ut sitt blå-silvriga kommunvapen mot ett grönt, brustet hjärta i den grafiska profilen.

Det är visserligen positivt at tman lyssnar på kritiken, men jag är tveksam till om man ska se det som en förbättring eller inte. Man har visserligen valt en symbol som använder kommunens egna färger och associerar till kommunvapnet. Detta kanske kan blidka traditionalisterna i opinionen, men om de tänker en gång till så inser de att man genom att behåla slödformen och invertera färgerna har man faktisikt skapat ett nytt vapen. Som inte är Kils vapen.

Rent grafiskt tycker jag att det nuvarande är mycket bättre än både nuläget och det ratade gröna hjärtat. Vad ska man göra då? Ta bort sloganen ”på rätt spår”, som bara retar folk, och invertera tillbaka färgerna, så får man det man borde ha beställt från byrån från början: en ny vapenritning med en modernare typgrafering av kommunnamnet.

Fast det kommer man nog inte våga sig på – rösterna i opinionen skriker inte efter heraldisk eller typografisk kvalitet, utan handlar bara om enkonomi. Politikerföraktet har tyvärr fått sällskap av konsult- och tjänstemannaförakt.

Stadsvapnet – bara en sopig logga?

Stadsvapnet – bara en sopig logga?

Originally uploaded by Wermlandsheraldik

Karlstads kommun säger sig bara använda sitt heraldiska vapen i mycket högtidliga sammanhang, till exempel på förtjänstmedaljen, minnesgåvor och i skrivelser från kommunstyrelsens ordförande.

Men det verkar finnas en de facto-standard för det offentliga rummet i svenska städer, som man inte lyckas ta sig undan. Vilket jag såklart uppskattar. Kommunens profilprogram är mycket lyckat och loggan funkar i de flesta sammanhang både i tryckt och digital framställning.

Men när det gäller mer eller mindre arkitektonisk utsmyckning är det bra att man väljer att hålla sig till det tidlösa – det som funkat så bra sedan 1584.

Papperskorgar i gjutjärn eller vad det nu kan vara för gods i dem nu för tiden lär inte bytas ut med en ny politisk majoritet i stadshuset eller av nya kreativa kommundirektörer. Inte heller brunnslocken, som dök upp för några år sedan. De måste av nödvändighet vara tidlösa. Frågan är vem i stadshuset som fattat det, men så är det.