För ett tag sedan presenterades Thomas Falk ett nytt exlibris på sin blogg. Snyggt och elegant, med konstnären själv iförd smoking, nonchalant lutad mot sin skapelse – det falkska familjevapnet.
Men eftersom jag älskar konstnärers egna exlibris hade jag garanterat valt utkastet till höger – samma motiv, men färgen har inte hunnit torka än. Så ska ett konstnärsexlibris se ut!
Daniel Kindahl fortsätter att gräva fram värmländsk-uppsaliensiska artefakter åt mig. Den här lär härstamma från 1800-talet och själva fanan andas samtidens regementsfanor. Med sin guldsköld rättar den också in sig i 1800-talstraditionen.
Örnen är ganska spännande. Att den är vad vi kallar för av naturfärg är inte så märkligt – det hör till tiden. Inte heller att den är ser ut som hämtad ur en fågelbok. En ornitolog skulle nog kunna artbestämma den pippin som stått modell (och kanske avgöra om det verkligen är en örn eller en kanske en falk). Själv tycker jag att den för tankarna till de heraldiska djuren i Erik Dahlbergs Suecia, utan att för den skull vara ett dugg lik suecians örnar.
Det som imponerar på mig är örnen storlek. Sköldutfyllnad är visserligen en dygd, men här tycker jag att konstnären har tagit till i överkant. Den stackarn ser liten inklämd ut – en heraldisk örn behöver inte bara luft under vingarna, utan även kring dess spetsar.
Vektoriserade bilder har blivit ett självklart verktyg, både för amatörer och proffs bland heraldiska konstnärer som arbetar digitalt. Resultatet varierar såklart med talang och träning. Man kan faktiskt skapa konst med personligt uttryck med hjälp av de fria vektoriserade bilder som finns att ladda ner lite varstans.
Men vill det sig illa, åstadkommer man ett vapen med tvättäkta klipp och klistra-känsla, med dåliga proportioner och en salig blandning av konstnärliga stilar inom samma sköld. Syftet kan i och för sig vara att bara snabbt illustrera en heraldisk tanke och då duger det naturligtvis utmärkt. Då är det dålig heraldik med ett gott syfte.
Men det går också att hitta riktigt snygga exempel på usel heraldik. Bildbyrån The Vector Lab (tack för tipset, Peter!) erbjuder till exempel några uppsättningar med royaltyfria heraldiska bilder. Snygga, men heraldiskt ytliga. De flesta av dem för tankarna till herrkollektioner som skapats för KappAhl eller Dressman, och som ska föra tankarna till små exklusiva skolor på amerikanska östkusten eller engelska cricketplaner. Snyggt, men själlöst.
Andra exempel ser mer ut som underlag för tyska skivomslag i syntsvängen (som om jag visste något om sånt). Men tveksammast är nog det kompletta vapnet för en (förhoppningsvis utdöd) adlig släkt. Vad är motivet för en formgivare att köpa in den bilden? En beställning från den ursprungliga ägarens ättlingar?
”Heraldry to the max!” lyder den säljande bildtext. Max? Ja, det är ett fullständigt vapen.
Fast egentligen är jag bara avundsjuk på dem som över huvud taget kan göra något vettigt av de där vektoriserade bilderna. Mina egna konstnärliga försök sträcker sig till någon sorts collageteknik, men halvillegala stölder från riktiga konstnärer. Som nedan, där Ullvättern landskommun fick sätta till med eldslågan – det enda som inte gick att skapa med skärverktyget i Photoshop.
”Konstnär” Fredrik Höglund
Konstnär Brita Grep?
För en tid sedan opponerade jag mig över att heraldiske konstnären Thomas Falk fanns med i listan över heraldiska bloggare, när han synbarligen hade slutat att publicera heraldiska alster på bloggen. Men nu gör bloggen på adressen http://coatofarm.blogspot.com/ skäl för adressen igen och har fått överskriften ”Digital konst – Digital heraldik”.
Det verkar som att det tog skruv strax efter nyår med nya heraldiska alster från Falk – ny version av familjevapnet och ett digitaliserat vapen för S:t Johanneslogen S:t Erik. Mer är på gång också – ny webb med nytt utseende är på gång. Det är så jag gillar att se Thomas – digital heraldik, klassiskt men med ett eget uttryck.
Nu väntar vi bara på fortsättningen på den avstannade nyhetsbrevsserien med Thomas reflektioner från sin verksamhet som heraldisk formgivare.
Vad ska en svensk heraldisk konstnär heta, om inte Sven Sköld? Han var för mig okänd tills jag plockade ut Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” ur bokhyllan i eftermiddags.
Det är kul att återerövra sitt eget bibliotek. När jag läste ”Borgerlig vapenrulla” förra gången, var i samband med att jag köpte den. Då ägnade jag inte illustrationerna särskilt stor uppmärksamhet, mer än att jag konstaterade att de var rena och snygga och gjorde blasoneringarna rättvisa. Vilket jag gav Arvid Berghman för – konstnären ägnade jag inte någon tanke.
Men eftersom jag för tillfället vurmar särskilt för våra heraldiska konstnärer noterade jag idag med tillfredsställelse att Sköld är omnämnd redan på titelbladet:
BORGERLIG
VAPENRULLAutgiven av
ARVID BERGHMAN
med teckningar av
SVEN SKÖLD
Bra där! Men Berghman kanske ska ha en del beröm för teckningarna han också, för om man ska tro Vem är vem? på Heraldik.se (och det ska man ju, för den bygger ju i allt väsentligt på Vem är vem? på Magnus Bäckmarks Gröna stubben), så var det Arvid Berghman som lärde upp Sven Sköld till heraldisk konstnär.
Sköld, Sven
(1909-86)
Heraldisk konstnär, exlibris- och medaljkonstnär, bokillustratör, reklamtecknare.
Han lärde sig heraldik av Arvid Berghman och samarbetade med denne bland annat med vapenteckningar till dennes Borgerlig vapenrulla, 1950.
Dessutom var han idégivare till Los, Orusts och Piteå landskommuns vapen.
Nu är jag ingen kännare av heraldiska stilarter, men man undrar om adepten Skölds framställning av sitt eget vapen (överst i inlägget). Berghman kunde ha ganska bestämda åsikter om ganska mycket – till exempel hjälmens placering på ovanpå skölden. Skölds hjälmprydnad blasoneras som ”två vingar av silver, vardera belagd med en röd sköldpadda med beväring av guld.
När man ser bilden måste man känna till blasoneringen för att lista sig till att det finns en sköldpadda till på bortsidan av bilden. Detsamma gäller Berghmans eget vapen i samma bok (till höger), där hjälmprydnaden blasoneras som ”två gröna vingar, vardera belagd med en bergsmansslägga och ett bergjärn av silver i kors”.
Men det kan man kanske ha överseende med och förmodligen har jag lärt mig något om hjälmprydnader idag. Annars hade nog inte Berghman låtit trycka bilderna, för i företalet till boken uttrycker han sin uppskattning av sin illustratör:
En annan viktig avsikt med arbetet är att propagera för god heraldisk konst. Jag har därför endast medtagit vapenteckningar av en kvalitet, som kan betecknas som förebildlig i konstnärligt hänseende. De ha alla utarbetats av konstnären Sven Sköld.
Jag kan bara instämma.
Jag fick även för mig att läsa om inledningen till vapenrullan idag, men det kunde jag ha låtit bli, för det är i allt väsentligt en utökad version Berghmans uppsats ”Borgerliga släktvapen” i Meddelande från RHÄ 1934. Är man nöjd med en text kan man ju lika gärna trycka den igen.
Gåtan om omslaget på ”En bok om Värmland av värmlänningar” har äntligen nått sin lösning. Egentligen har frågan malt sen Fredrik Brodin efterlyste konstnären för ganska exakt ett år sedan. När jag gjorde en förfrågan på Heraldica för tag sedan tyckte först Jesper Wasling att det vore ett bra uppslag för Vapenbilden. Men den idén sänkte Mats Persson genom att ge mig lösningen på gåtan.
Arthur Sjögren
Konstnären bakom vapenillustrationen heter Arthur Sjögren – ”inte bara en röd revolutionär”, berättar Mats, som går och väntar på Sjögrens biografi. Sjögren var illustratör och bokhistoriker, en av de tidigaste representanterna för jugendstilen och personlig vän med Strindberg.
Letar jag ordentligt tror jag faktiskt att jag har något mer av Sjögrens verk i gömmorna. Jag får ha Sjögrens stil och signatur i bakhuvudet när jag gallrar i ”magasinet” (bokhyllorna i garaget) i vår.
Fredrik Tersmeden gav mig ett spännande sidospår i sökandet efter Arthur, nämligen Agi Lindegren. Även Lindegren var flitig bokillustratör, men även arkitekt. Han ligger bland annat bakom Biologiska museet på Djurgården – en av de där favoritbyggnaderna som jag aldrig har varit inne i (främst i den kategorin finns nog Ferdinand Bobergs posthus på Vasagatan – Sveriges vackraste byggnad, som gör promenaden mellan Stockholms central och kontoret på Kungsgatan mödan värd).
Agi Lindegren
Byggandet av Agi Lindegrens biologiska stavkyrka på Djurgården utgör för övrigt en episod i Lars Anderssons ”Vattenorgeln”. Huvudpersonen för stunden, rackstadkolonisten Gustaf Fjaestad har ännu inte funnit sitt kall, men assisterar sin blivande mentor Bruno Liljefors, som arbetar som fondmålare i Gustav Kolthoff naturalistiska museum. Jag minns inte om det förekommer någon arkitekt i ”Vattenorgeln”, men det är en av få böcker som jag känt för att läsa om och då får jag hålla ögonen öppna.
Historien om Gustaf Fjaestad, som börjar vid en strandkant i Boston, tar oss via cykel runt Mälaren till en stabbig frukost hos Bruno Liljefors. På grund av en inkonsekvent fotnot kraschlandar den tyvärr olyckligt i Lars Andersson skrivarlya efter ett hårt skridskopass på Oslofjorden.
Jag hade gärna följt med Fjaestad till Arvika och hört något om livet kring Racken. Så om jag någonsin träffar på Lars Andersson (vilket jag lär göra förr eller senare) så ska jag be honom att skriva färdigt historien. Historicitet är trevligt, men en värmländsk författare är i sin fulla rätt att vri å ljuge bäst han vill. Man behöver inte fara med osanning bara för att man ljuger!
Ölheraldiken kunde vara en vetenskap för sig. Mången tvivelaktig lager har förhöjts genom heraldisk/geografisk anknytning. Men jag har svårt att tänka mig någon ädlare representant för ölheraldiken än varumärket Spatens logotyp. Visserligen har bryggarmästarens signatur smugit sig in i skölden, men heter konstnären Otto Hupp kan man förlåta det mesta.
Örninventeringen fortsätter. Här kommer en bild som varit upp till diskussion förr, så vi gör ett försök igen, med lite bättre ledtrådar. Det är omslaget till ”En bok om Värmland av värmlänningar”, från 1917 med Sixten Samuelsson som redaktör. I bokens bildförteckning står kort och gott att omslagsvgnetten visar ”Värmlands vapen, godkänd av Riksheraldikern” – inget om konstnären. Men det det finns en signatur som kan ge lite ledning för den som kan sina konstnärer.
Danska TV2 Lorry (fantastiskt kul namn för oss som såg på svensk TV på åttiotalet) har just visat ett långt inslag om riddarsköldarna i Fredriksborgs slottskapell. I inslaget kan vi se kunglige danske vapenmålaren Ronny Andersen i auktion med pensel i hand.
Själv är jag stolt ägare till en teckning av Ronny. Liksom övriga vapenförande medlemmar av Svenska Heraldiska Föreningen, eftersom han gjort vapenteckningarna till vår senaste matrikel. Snacka om medlemsförmån!
Under Wermlandsörnen 