Karlstads stifts diakoniråds emblem

Förutom uppgiften att Gert Borgenstierna hade ett ämbetsvapen som biskop finns det fler guldkorn i Bengt Olof Käldes notis om Karlstads stift i sin stora artikel ”Den Svenska kyrkans heraldik”. Ett sådant är en tillämpning av stiftsvapnet som Kälde själv låg bakom.

Det är ett emblem som ska han använts som stämpel för ”Karlstads stifts diakoniråd”, en institution som inte verkar vara verksam längre.

Kälde gjorde sin teckning 1967 och det är uppenbart att man var nöjd med den nya stämpeln. Den finns med som avslutning på ”stiftskrönikan” i Karlstads stifts julbok från samma år. Det märkliga är bara att det inte är samma bild som presenteras i de bägge skrifterna. Det finns flera små särskiljande detaljer, men det mest uppenbara är att julbokens vapen inte stämmer överens med blasoneringen: ”I blått fält en nedhängande, tvåtungad segerfana av silver, belagd med ett rött, grekiskt kors med utåtböjda armar.Julboken har rakt avslutade armar på sitt grekiska kors, medan Heraldisk tidskrift visar det korrekta vapnet.

Är det en klåfingrig julboksredaktör som varit framme och petat i originalteckningen? Har man råkat publicera ett ofärdigt utkast? Eller är det Kälde själv som rättat till ett tidigare misstag tio år senare?

img_1355img_1463

Gert Borgenstiernas biskopsvapen

Lars-Eric Olsson i Eksjö har hjälpt mig att täppa till ännu en lucka i Karlstads biskopars och superintendenters vapenrulla!

Jag har länge trott att Bengt Wadensjö var den förste biskop i Karlstad som använde sig av ett ämbetsvapen efter det nygamla mönstret, med stiftets vapen kvadrerat med det personliga. Lyckligtvis hade jag fel!

Lars-Eric tipsade mig om avsnittet om Karlstads stift i Bengt Olof Käldes uppsats ”Den Svenska Kyrkans heraldik” i Heraldisk Tidskrift nr. 35 från 1977, som berättar att Gert Borgenstierna använde sig av ett ämbetsvapen:

I en teckning av ämbetsvapen för biskop Gert Borgenstierna (1956-76) insattes i gängse ordning stiftets i 1. och 4., medan de olika sköldemärkena i det delade vapnet för adliga ätten 1647 – vars huvudman biskopen är – uppdelades på 2. och 3. fälten, alltså som i ärkebiskop Söderbloms serafimervapen.

HT 1977:35, s. 235

nathan_soderblom_serafimerAlltså: Nathan Söderblom hade antagit ett personligt vapen innan han blev biskop, visande ”ridande  S:t Göran och däröver en ginstam belagd med en bild av Trönö kyrka”. Kälde berättar i samma artikel (s. 218) att det förekommer på en brudpäll skänkt till Uppsala domkyrka 1919.

När Söderbloms serafimervapen skulle målas på plåten för Riddarholmskyrkan sattes alltså vapnets två bilder in i separata fält i den kvadrerade skölden, med en variant på ärkestiftets vapen i de två andra.

På samma sätt ska man alltså ha gjort med Gert Borgenstiernas vapen. Karlstads stifts vapen sattes i fälten 1 och 4, med de två bilderna från adliga ätten Borgenstiernas vapen i fält 2 och 3.

1647 Karlstad_stift_vapen

Någon illustration har tyvärr inte Kälde med i sin artikel och han berättar inte heller vem konstnären ska ha varit. Kanske är det han själv eller någon konstnär knuten till Riksarkivets heraldiska sektion.

Artikeln berättar inte heller vilket år vapnet ska ha målats eller hur det användes. Det kan dock inte vara äldre än 1961, då stiftsvapnet skapades för biskopsgårdens nya servis.

Jag har börjat en genombläddring av Karlstads stifts julböcker för att hitta någon illustration, men sökandet är ännu fruktlöst.

Nepotism i heraldiska akademien?

Fick för mig att jag skulle kolla vilka skandinaver som sitter i L’Académie Internationale d’Héraldique, men hittade inget på något av de germanska språken.  Så jag tog Google translate till hjälp och förskräcktes av resultatet. Där siter nämligen Fru Doktor Clara Brorsöner. En skymf mot förra statsheraldikern Clara Nevéus! Hon är visserligen doktor, och dessutom gift med en doktor om jag inte missminner mig, men jag tror inte att några brorsöner var inblandade när hon valdes in i akademin!

Annars ser den skandinaviska bänken ut som följer:

36 (1981) M. Nils G. BARTHOLDY (Danemark)
Archiviste aux Archives royales du Danemark et leur rapporteur pour l’héraldique et la sigillographie.

62 (2000) M. Tom BERGROTH (Finlande)
Conservateur au Musée historique de la province d’Abo; membre du Conseil héraldique d’État près les Archives nationales de Finlande; secrétaire du Comité national finlandais pour la généalogie et l’héraldique.

66 (1984) M . Hans CAPPELEN (Norvège)
Avocat ; Membre du bureau de la Societas heraldica scandinavica; ancien président de la Norsk heraldisk forening; ancien référendaire de la Norsk slektshistorisk Forening.

22 (2006) M. Steen CLEMENSEN (Danemark)
Biochimiste; cadre supérieur à l’Agence danoise de protection de l’environnement; secrétaire de la Societas Heraldica Scandinavica.

29 (1998) M. Bengt-Olof H. KÄLDE (Suède)
Peintre armoriste et conservateur des Ordres royaux à Stockholm; membre du Conseil héraldique des Archives de l’État; secrétaire du comité national de généalogie et d’héraldique.

10 (2009) M. le dr Henrik KLACKENBERG
Héraldiste d’État de Suède; ancien conservateur en chef du Cabinet royal des médailles.

45 (1977) M. le dr Jan von KONOW (Suède)
Ancien directeur du Musée de l’armée de Stockholm; ancien héraldiste de l’État.

28 (1998) Mme le dr Clara NEVÉUS (Suède)
Archiviste; héraldiste d’État; secrétaire du Conseil héraldique des Archives royales de Suède; membre du Comité national suédois de généalogie et d’héraldique.

52 (2002) M. le prof. Knud PRANGE (Danemark)
Vice-président du Samfundet for dansk genealogi og personal-historie et de la Dansk historik Faellesforening; directeur de la section d’histoire régionale à l’Université de Copenhague; ancien président de la Societas heraldica scandinavica.

49 (2000) M. le dr Lars TANGERAAS (Norvège)
Docteur en histoire; ambassadeur; chef du protocole et conseiller héraldique du ministère des Affaires étrangères.

 

Kälde och Sankt Lars – igen

S:t Laurenti församling

Eftersom Karlstads stift är i det närmaste kliniskt rent på församlingsvapen fick jag ta mig en titt i fotoalbumet och hamnade i Söderköping. Och vad hittar jag där, om inte S:t Laurentius – igen – i Bengt Olof Käldes tappning – igen!

Det var något som sade mig att besöket i S:t Laurenti kyrka i Söderköping skulle bli riktigt bra. Och det stämde. Bengt Olof Kälde hade satt mer än ett avtryck i kyrkobyggnaden. Det jag först lade märke till var såklart församlingsvapnet som han hade bidragit med. Det hängde, skuren i trä, på norra väggen.

Dåligt med församlingsheraldik på hemmaplan, som sagt, men här fick jag ändå ett exempel på ett vapen som används i kyrkan och som är ständigt närvarande i kyrkorummet.

Inte långt därifrån, lite längre åt öster på samma vägg hade han gjort ett stort fönster över tidegärden. Inte tokigt alls. Jag skänkte kyrkorådet en tacksamhetens tanke och införskaffade en liten informationsskrift som höll mig sysselsatt ända upp i Tiveden.

Nio frågor till Claus K Berntsen om Laurentiistiftelsens banér

Artikeln om Laurentiistiftelsens banér väckte ytterligare frågor, så jag vände mig till Claus K Berntsen för att få dem besvarade.

Vad var motivet för att ta fram ett banér för Laurentiistiftelsen?
— Man ville gärna lyfta fram stiftelsens vapen.

Varifrån kom initiativet?
— Församlingens dåvarande ordförande hade pratat ihop sig med den dåvarande informationsansvarige, Gabriel Fjellander, som jag arbetade ihop med för att ta fram ett vapen. De kom att prata om stiftelsens vapen och hur det skulle kunna användas igen, utöver sigillet.

Hur kommer banéret att användas i församlingslivet?
— Det används vid större gudstjänster, exempelvis vid pontifikalhögmässor, och vid liturgiska processioner, senast vid processionen från Domkyrkan till St. Laurentii kyrka i anledning av stiftelsens och kyrkans jubileer.

Vilken roll har banéret när det används i dessa ceremonier?
— Vapnet representerar Laurentiistiftelsen som institution och församling.

Hur förvaras banéret när det inte används?
— När banéret inte används står det inne i St. Laurentii kyrka, var det har fått en plats på södra sidan, intill orgeln.

Hur används vapnet i andra sammanhang?
— Vapnet i övrigt används, just nu, enbart i stiftelsens sigill och logotyp. Tidigare har det funnits brevpapper med enbart vapnet som studenterna kunde köpa.

Det finns ju med i stiftelsens sigill på hemsidan – används det fristånde med bara skölden?
— Inte vad jag vet, men man skulle kunna låta tillverka en riktig vapenflagga, efter den förlaga som Ronny Andersen har ritat, om man en dag får en flaggstång.

Hur kom vapnet till?
— Enligt boken ”Laurentiistiftelsen i brytningstid” av förre föreståndaren Sven O. Berglund togs vapnet fram 1962 av Bengt Olof Kälde. Uppenbarligen fanns det ett äldre vapen, men ”det var inte bra”.

Finns det någon heraldisk tradition i övrigt inom Laurentiistiftelsen, bland dess präster eller andra funktionärer?
— Inte vad jag vet, men jag arbetar på det…

 

Claus K Berntsen (Foto: Johannes Jansson) 

Laurentiistiftelsens banér

Tankarna på Svenska kyrkans stiftsbanér ledde mig till ett av de färskaste banéren i Kyrkan, det för Laurentiistiftelsen i Lund. Här är det alltså inte längre fråga om stiftsvapen, utan heraldik på församlingsnivå.

Vi har kunna läsa om banéret i olika heraldiska publikationer under året. I Laurentiistiftelsens egen tidning ”Meddelanden från Laurentiistiftelsen” december 2009 presenteras det av  Claus K Berntsen – en av upphovsmännen till banéret och dessutom drivande i Svenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrklig heraldik. 

Söndagen den 18 oktober 2009 installerades Laurentiistiftelsens nye föreståndare Carl-Johan Axskjöld av biskop Biörn Fjärstedt. Samma dag togs Laurentiistiftelsens nya banér i bruk.

Banéret föreställer stiftelsens vapen, komponerat 1961 av den kände kyrkokonstnären och heraldikern Bengt Olof Kälde, och är utfört efter en förlaga till vapenflagga av den danske kunglige vapenmålaren Ronny Andersen.

Vapnet, och därmed banéret, föreställer S:t Laurentii halster, taget från Lunds stiftsvapen, samt en evangeliebok och en penningpung. Evangelieboken och penningpungen visar på det fornkyrkliga diakonatets huvuduppgifter – den liturgiska och den karitativa.

Vapnets heraldiska beskrivning, dess blasonering är: ”I ett fält av guld ett balkvis ställt, svart halster med nedåtvänt skaft åtföljt ovan av en evangeliebok och nedan av en penningpung, båda röda.”

Banéret är utfört i gult linne med svarta och röda sammetsapplikationer av Claus K Berntsen, Gabriel Fjellander och Fredrik Norberg.

Det arbetas för närvarande på en permanent bäranordning. Den som användes vid föreståndarinstallationen, var inlånad från Lunds domkyrka.

Grattis på födelsedagen, Carl Philip!

 

Idag fyller H.K.H Prins Carl Philip, Hertig av Värmland 31 år. Här Under Wermlandsörnen firar vi det genom att ta en titt på ett av världens vackraste vapen.

Det är såklart bilden av hans vapen som serafimerriddare, målat av Bengt Olof Kälde. Vapenplåten förvaras någonstans på Stockholms slott och kommer att hängas upp i Riddarholmskyrkan på hand begravningsdag, om sisådär 60-70 år.

Som Hertig av Värmland och Prins av Sverige är hans vapen detsamma som Sveriges stora riksvapen, men med tredje fältets lejon utbytt mot värmlandsörnen. Runt skölden ligger hans serafimerkedja, som han tilldelades av kungen på sin myndighetsdag och överst vilar hans rangkrona, som berättar att han är svensk hertig.

Vackrare än såhär blir det bara inte!