Heraldik och brandhistoria

Den 10 mars skulle Värmlands Brandhistoriska Klubb ha haft årsmöte på brandstationen i Forshaga. Tanken var att jag skulle ha inlett årsmötet med ett föredrag under rubriken ”Heraldik och brandhistoria”. Den begynnande Corona-pandemin satte tyvärr stopp för både årsmöte och föredrag. Kvällen hade annars stora möjligheter att bli spännande. Det finns starka heraldiska kopplingar inom brandväsendet och brandhistorikernas nestor Björn Albinson hade kunnat fördjupa ämnet, där mina kunskaper tar slut.

Oavsett hur det blir med årsmötet har vi tänkt att föredraget ska bli av, någon gång  i framtiden. Tills vidare tänkte jag passa på att dela med mig av några av mina rent heraldiska iakttagelser här.

I Sverige har den åttauddiga stjärnan blivit en samlande symbol för räddningstjänsten. Symboliskt har den ett gemensamt ursprung med olika ordenstecken och de åtta spetsarna brukar förknippas med de åtta riddardygderna:

• trofasthet
• fromhet
• frikostighet
• tapperhet
• heder och ära
• dödsförakt
• hjälpsamhet
• vördnad för kyrkan

Räddningstänsterna har dock moderniserat dygderna och översatt dem till

• lojalitet
• kunskap
• mod
• omtanke
• skicklighet
• takt
• uppmärksamhet
• uthållighet

I stjärnans mitt brukar räddningstjänsten placera kommunens vapen, för att visa var och på vems uppdrag man verkar. Idag samverkar ofta flera kommuner i ett räddningstjänstförbund, vilket skapar utmaningar för den som ska formge förbundets emblem.

Till en början går det bra att kombinera två eller flera vapen i stjärnans mitt, men till slut blir det omöjligt. Så gjorde till exempel Karlstads räddningstjänstförbund, så länge man bara omfattade fyra kommuner. Idag, när förbundet omfattar sex kommuner har man tyvärr valt att överge den heraldiska linjen och använder en åttauddig stjärna som påminner om en Karlstadsol, belagd med en vattendroppe och en virvlande eld.

Ett av de intressantaste räddningstjänstemblemen i Värmland står Bergslagens räddningstjänstförbund för. Förbundet omfattar Värmlands fem östligaste kommuner och har därför valt Värmlands landskapsvapen som symbol, men har växlat fältets färg från silver till guld. För att signalera kopplingen till Bergslagen har ett par järtecken lagts in i omskriften. Att Hällefors, som ligger i Västmanland och Örebro län, också ingår i förbundet, har man inte tagit någon notis om.

Grandios Värmlandsheraldik i hotellmiljö

Länsmedia har rapporterat om den pågående restaureringen av takmålningen i Grands Matsalar, festvåningen i före detta Grand Hotell i Karlstad. Härdomdagen fick jag också möjlighet att ta mig en närmare titt på takmålningen, vars centralmotiv ju utgörs av ett Värmlandsvapen.

Grand Hotell är klassisk mark, bland annat var det där som den svenska delegationen bodde i samband med förhandlingarna inför unionsupplösningen mellan Sverige och Norge sommaren 1905. Om svenskarna tog bakvägen ut ur frimurarhuset och slank ut på Västra Torggatan kunde de ta sig till hotellet utan att stöta på broderfolkets delegater. Norrmännen använde huvudentrén på Tingvallagatan och sneddade över Stora Torget när de skulle hem till Stadshotellet på kvällarna.

När hotellet slutade vara hotell vet jag inte. I min barndom fick jag ibland följa med mamma till Gustaf Petterssons bosättningsaffär i bottenvåningen. I halvmörkret kryssade vi bland borden med finporslin i det atriumliknande rummet som måste ha varit hotellets restaurang. Längst in fanns en springbrunn där man kunde fiska upp slantar på botten, nästan utan att bli blöt.

För sentida Karlstadsbor är nog hotellet mest förknippat med nöjen. Bosättningsaffären ersattes under det sena 1980-talet av den skandalomsusade krogen Carlstads Wapen (vars logotyp jag gärna skulle återse – jag har inget minne av hur heraldisk den eventuellt var). Wapen följdes av nattklubben Jäger, där jag tillbringade mina sena tonår och hörde storheter som Bo Kaspers, Lisa Nilsson och Jumper för första gången. Efter Jäger-eran flyttade Cubus klädaffär in en kort period innan O’Learys gjorde stället till sportbar under några år.

De gamla hotellrummen har varit studentlägenheter under de senaste decennierna, eftersom studenter sällan har synpunkter på störande ljud nattetid. Nu har de tydligen omvandlats till bostadsrättsförening, i samband med att hela huset har varit inpackat för renovering. Den där inpackningen var visst inte så lyckad, eftersom Värmlands Museums konservatorer nu finns på plats för att återställa takmålningarna, som delvis förstörts i en vattenskada.

Det var väldigt spännande att få återse festvåningen, eftersom jag nog varit på Grands Matsalar lika ofta som nere på Jäger genom åren, både som gäst och som underhållning. En av de mest minnesvärda spelningarna på Grands Matsalar var en privatfest som en kortlivad nöjesprofil i Karlstad anordnade. Hela festvåningen var fullsatt, det bjöds storstilat på mat och dryck och dans till Melkers Svänggäng. Värden för kalaset festade som om det inte fanns någon morgondag. När vi hade spelat färdigt och det var dags att betala gaget till bandet undrade han om det OK att vi fick betalt efter helgen istället. Visst, det kunde väl vara OK, tyckte vi. Problemet var bara att han försvann spårlöst från stan efter den där festen. Lite snopet för oss som hade offrat en lördagkväll på att underhålla honom och hans gäster. Ännu snopnare för kocken, som fick bjuda på hela middagen…

Takmålningen då? De centrala delarna hade klarat sig ganska bra från vattenskadan. Målningen är signerad Olof W. Nilsson, konstnären som även har gjort tak- och väggmålningar i Sockerslottet. Mitt i målningen svävar en okänd allegorisk dam (låt oss kalla henne Wermlandia), hållande en oval sköld med Värmlands landskapsvapen. Eftersom hotellet invigdes 1904 är det de klassiska svart-gula färgerna som gäller.

Heraldiskt stilmässigt är det en ganska tråkig skapelse. Ganska naturalistisk i stilen, men med klen näbb, tuppkam och vingarna i en onaturlig pose. Kanske kan man förklara sköldhållerskans lite trumpna min med att hon delar min heraldiska snobbism och drömmer om ett kraftfullare heraldiskt formspråk?

Men kompositionen i sig är däremot så grandios som man kan önska sig i festvåningen på ett sekelskifteshotell som aspirerar på att vara det största och finaste i provinsen! Något som är  ännu tjusigare är vapensviten i de blyinfattade fönstren ut mot Drottninggatan. Mer om det i ett senare blogginlägg.

Stadshistoria med heraldiska höjdpunkter

Jag har äntligen fått hem Värmlands Museums årsbok 2018, alltså Bengt Schüllerqvists nya stadshistoria ”Tingvalla som stad – Karlstads historia 1584-2018”. Kan det vara nödvändigt med en ny stadshistoria? kan man fråga sig. Vi har ju redan Karlstads historia i fyra band. Självklart behövs den!

För det första finns det lyckligtvis många fler historier att berätta än de som hedersmännen Nygren, Dahlgren, Mogren och Ronge redan har berättat. För det andra saknar vi av naturliga skäl det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet i de tidigare böckerna. Och för det tredje saknar vi en stadshistoria berättad på ett modernt sätt.

Nu har jag ju inte hunnit mer än bläddra igenom boken, men jag kan konstatera att den är snyggt formgiven och rikt illustrerad. Jag hittar både klassiska bilder (sådana som måste vara med) och mer eller mindre nya bilder (porträtt, foton, kartor och föremål ur samlingarna) som gör att historien känns ny. När de två faktorerna kombineras uppstår magi, åtminstone för mig. Jag ska ta ett enda exempel.

En av de mest klassiska bilderna från Karlstad före den senaste stora stadsbranden, är fotografiet av hur Karlstads kvinnor överräcker den fana som de har låtit tillverka åt stadens skarpskyttekår. Det är den 15:e maj 1864, ett år före branden. Torget är fullpackat med folk, skarpskyttekåren står uppställd framför landshövdingeresidenset och landskontoret (dåtidens länsstyrelse). I bakgrunden syns det stora Assembéhuset (dåtidens frimurarhus). Fanan överräcks av kvinnornas representant Euphrosyne Nygren till skarpskyttekårens kapten Sparre. Det ser vi inte på bilden, men det vet vi av bildtexten i museets bilddatabas.

I årsboken finns bilden med på ett helt uppslag. Man ser fler detaljer än vanligt på fotot, men tyvärr inte så mycket av själva fanan. Här kommer en av bokens styrkor. Som komplement till fotot av den historiska tilldragelsen har man nämligen plockat fram själva objektet; skarpskyttekårens fana. 150 år efter överlämnandet kan man fortfarande hitta den i museets samlingar.

Fanan består av en svensk flaggduk med Karlstads stadsvapen målat i guld och svart på vitt siden i korsmitten. Vapnet kröns av en öppen krona. Bara den bilden gör att boken är värd sitt pris.

Men vid genombläddringen har jag hittat en del del andra heraldiska småskatter som jag nog återkommer till, som hertig Karls vapen i kalksten från kungsgården Karlberg, kartor med Karlstads stadsvapen i flera varianter, samt Kristinehamns och Filipstads sigill.

Efterlängtat besök hos statsheraldikern

Förra veckan passade jag på att göra ett väldigt efterlängtat besök hos statsheraldikern på Riksarkivet i Stockholm. Jag hade faktiskt sån tur att 2/3 av personalstyrkan på Riksarkivets heraldiska sektion var på plats och tog emot mig. De två tredjedelarna var statsheraldikern Henrik Klackenberg och biträdande statsheraldikern Carl Michael Raab. Endast heraldiske konstnären Henrik Dahlström var borta för dagen.

För en som har umgåtts med stats- och riksheraldikerns verksamhet i ett par decennier kändes det såklart väldigt högtidligt att få en rundvandring i lokalerna. Det lilla Heraldiska biblioteket, med en del inredning från Riksheraldikerämbetets lokaler i Gamla stan var helt klart sevärt. Det var många bekanta ryggar från mitt eget bibliotek och ännu fler kända titlar från antikvariats- och bibliotekskatalogerna, om man tittade lite närmare. Förutom böcker pryds väggarna av en uppsättning sköldar med gamla sockenvapen från Dalarna, med Storfors vapen som en katt bland hermelinerna.

De riktiga rariteterna fanns såklart nere i berget, flera våningar under Mälarens yta, men för mig räckte det gott att få nosa runt lite i Heraldiska närarkivet, med dokumentation om våra kommun- och häradsvapen. Här fanns korrespondens mellan riksheraldikern och vapenantagande kommuner, små utredningar i samband med kommunsammanslagningar och inte minst otaliga originalteckningar av Brita Grep.

Man hinner ju inte göra så många nedslag under ett kort besök. Jag fick stålsätta mig för att inte titta för djupt i mapparna, men nu vet jag vad jag ska leta om jag vill veta vad Staffan Hallström skrev till C.G.U. Scheffer inför bildandet av storkommunen Karlstad 1974 eller hur det kom sig att tingsrätten i Arvika skulle ha ett stort jössehäradsvapen på väggen.

Jag lär återvända…

Lyckad premiär för Värmlands Heraldiska Sällskap

Förhandsintresset var stort inför den heraldisk stadsvandringen runt Karlstads torg på internationella heraldikdagen i söndags. Men hur skulle det gå? Uppslutningen var fantastisk! Ungefär 25 personer dök upp i värmen, så det var en ganska behändig grupp att guida. Varken ljudanläggning eller drickaback att stå på behövdes, även om det blev en och annan konstpaus på grund av passerande bussar och helikoptrar.

Eftersom vi man lättast ser fasader och takkrön på håll, höll vi oss mest i skuggan av träden på södra sidan av torget. Programmet tog nog närmare en timme, på grund av initierade frågor som eldade på berättarlustan hos guiden.

Det dök upp en del kluriga frågor efteråt också, bland annat om svenska hertigdömen och grevskap, så det var tur att jag hade några av uppsatserna i specialnumret av Heraldisk tidskrift (Nordiske hertugvåbener) i färskt minne.

Intresset för det nybildade Värmlands Heraldiska Sällskap var också stort och flera deltagare berättade att de ville bli medlemmar. Så här två dagar efteråt är det sju personer som har gjort slag i saken.

Det mediala intresset måste också beskrivas som massivt (återigen med värmländska heraldiska mått mätt). Både Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen hade folk på plats och skrev om ”Med örnkoll på symboler” (VF) och ”Stadsvandring med fokus på unik historia” (NWT). I torsdags hade Karlstads-Tidningen en helsida med rubriken ”Upptäck Karlstads vapen”.

 

Foto: nyblivne medlemmen Henrik L Barvå.

Stort intresse för heraldisk stadsvandring

”Att ge ut en diktsamling är som att släppa en löv i Grand Canyon och vänta på ekot” var det någon som sa. Heraldik och poesi har vissa likheter, vilket jag var medveten om när jag annonserade min heraldiska stadsvandring.

Förhandsintresset har dock varit överväldigande, i såväl verkliga världen, som i sociala medier och i lokalpressen. Med värmländska heraldiska mått har Facebook-evenemanget gjort viral succé och ärevördiga Karlstads-Tidningen ägna vandringen en helsida i veckans nummer!

Stodene – 1700-talets svar på Ilandakorset

OK, jag fortsätter att försöka bringa lite ordning i Arvid Ernviks information om Stodene gästgiveri. Alla gästgiverier hade ju en mer eller mindre strategisk placering i geografin. För Stodenes del handlade det om ett vägskäl i kommunikationerna norr- och väster ut från Karlstad, vilket idag väl egentligen motsvaras av Ilandakorset, där riksväg 61 och 62 delar sig. Vägen hade bara en lite annorlunda dragning på den tiden. Ingen hade då kommit på den befängda idén att spränga sig förbri Hultsberg för att kunna dra landsvägen över Ilandaslätten.

Och skjutsar detta gästgiveri på vägen åt Älvdalen samt åt Eda skans och är beläget ifrån Karlstad 3/4 (gamla) mil; till Illberg i Kils hd 3/4 mil, samt till Torp i Nedre Ullerud 1 3/4 mil, alltsammans uppmåld väg; d:o över skogen åt Lillnor i Nors sn 1 1/2 mil omåld väg.

Ernvik, s. 142

Illberg, strax söder om Apertin, är alltså närmaste gästgivargården på vägen mot Eda skans, det vill säga väster ut genom Värmland – dagens 61:a. Norrut, motsvarande 62:an, hette närmaste gästgiveri Torp i Nedre Ullerud. Exakt var Torp ligger berättar nog Ernvik på annat ställe. De 1 3/4 gamla milen tar oss cirka 18,7 km uppåt Älven, vilket borde vara en ledtråd.

Från Karlstad via Stodene och vidare norr- och väster ut var vägen ”måld”, vilket innebar att den var uppmätt med vägstenar, kanske även med stolpar. Över skogen kunde man även bli skjutsad till gästgiveriet Lillnor i närhet av Nors kyrka. Här är det närmast en motsvarighet till nuvarande Trossnäsvägen vi pratar om.

Stodene – ett villaområde med medeltida anor

Villaområdet Stodene sträcker sig från Västra stambanan i väster till Klarälven i öster och från Torpnoret i söder nästan upp till Grava kyrka i norr. Både på Wikipedia och andra ställen beskrivs den kort och gott som en del av tätorten Skåre i Karlstads kommun. Detta stämmer visserligen idag, men egentligen är det ett hemman med medeltida anor.

Detta är inte längre något man kan se med blotta ögat och vill man läsa sig till områdets historia före 1970-talet får man gå till ett folkbibliotek eller knacka på hos någon farbror i området och be att få låna en bok i ämnet.

Detta är alltså något man borde göra något åt, och eftersom det tar en stund att förändra stadsplanemässiga fadäserna, tänkte jag börja på Wikipedia. Till att börja med var gården Stodene både gästgivargård och tingsställe under många år.

Förhoppningsvis är artikeln om Stodene något fylligare än såhär efter sommaren:

Stodene är en del av tätorten Skåre i Karlstads kommun och består till stor del av villabebyggelse.

Stodeneparken var samlingsplats för ungdomar på 1930-talet, och bytte ägare till Missionsförbundet och heter nu Solliden och är föreningsgård för SMU Skåre.^[1]

Den gode herden på Facebook

På sin Facebook-sida delar Karlstads stift med sig av en underbar bild, där biskop Esbjörn Hagberg just har klivit ut på kyrkbacken i Karlstad tillsammans med en sprudlande glad nyvigd präst. Ett underbart motiv, fotografiskt snyggt och biskopens ryggtavla med den gode herden plockar upp grönskan i hängbjörkarna på Lagbergets krön. Men den är heraldiskt underbar också!  Hur?

Biskopsskruden är såklart översållad med kyrkliga symboler – den gode herden står i centrum, på skuldrorna har han ett par kors som symboliserar evangelisation och på huvudet mitran som en symbol för lågorna som stannade över apostlarnas huvuden den första pingsten. Allt är allmänkyrkligt  och katolskt.

Men så har vi det som gör den här skruden till Karlstadsbispens skrud och då tar man heraldiken och sfragistiken till hjälp. På mitrans band ser vi två symboler som placerar just den här biskpen i just det här stiftet: Domkapitlets och stiftsstadens sigill.

Korkåpans rygg och mitrans band.
Hela biskopen finns på stiftets Facebook-sida.

Domkapitlets sigill visar Kristus med segerfana på axeln. Den fick han på sjuttiotalet låna ut till stiftets vapen. Omskriften lyder ”Sigillum Consistorii  Carlstadiensis”. Stadens sigill har ingen omskrift. På motsvarande plats verkar det finnas ett sicksackmönster. Någon sorts strålkrans? Kanske en anspelning på Sola i Kallsta?

Uno Lindgren sågar Gunnarskog

Jag börjar bli riktigt bekant med Uno Lindgrens texter nu och gillar hans sanningssägande mer och mer. Den lilla artikeln ”Den kommunala heraldiken” som jag kom över för ett tag sedan innehåller den ena sköna sågningen efter den andra.  Gunnarskogs vapen faller på – hör och häpna – relevans!

Det förekommer också, att landskapssymboler används i kommunvapen, exempelvis i vapnet för Malmköping. Stora Tuna har såsom Dalarnas tingsplats i äldre tid fått landskapets äldre symboler i sitt vapen, en yxa och en pilbåge, vilka förekommer i det landskapssigill från 1435, som användes vid tingen. Ett kommunalt vapen representerar en menighet, dvs. befolkningen inom ett visst landområde, och det får därför anses vara oriktigt att i Gunnarskogs vapen upptaga Värmlands landskapsvapen tiden 1561-67. Vapnets bild av en järv kan inte stå som symbol för någon menighet i Gunnarskogs kommun, eftersom kommunen vid denna tid var obefolkad – ett exempel på att ett vapen bör vara riktigt ur historisk synpunkt.

”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962″, s. 766

Lindgren har visserligen rätt i att kommunen var obefolkad på 1500-talet (åtminstone i det närmaste) men om man har sådana kriterier för att något ska få  ”stå som symbol för någon menighet” så blir det näst intill omöjligt att uppta eller ens anspela på gamla symboler i nya vapen.

Provinshuvudstaden Karlstad skulle kanske kunna få behålla sin örn, särskilt som den är halv och därmed en heraldisk förkortning som underordnar sig värmlandsvapnet. Men hur skulle det gå för Säffle? Vore Olof Trätäljas aktiviteter i gamla Sifhälla skäl nog att låta den uppstigande värmlandsörnen stå som symbole för en menighet i Säffle köping på 1940-talet?

Men jag gillar Unos ambition.