Stodene – 1700-talets svar på Ilandakorset

OK, jag fortsätter att försöka bringa lite ordning i Arvid Ernviks information om Stodene gästgiveri. Alla gästgiverier hade ju en mer eller mindre strategisk placering i geografin. För Stodenes del handlade det om ett vägskäl i kommunikationerna norr- och väster ut från Karlstad, vilket idag väl egentligen motsvaras av Ilandakorset, där riksväg 61 och 62 delar sig. Vägen hade bara en lite annorlunda dragning på den tiden. Ingen hade då kommit på den befängda idén att spränga sig förbri Hultsberg för att kunna dra landsvägen över Ilandaslätten.

Och skjutsar detta gästgiveri på vägen åt Älvdalen samt åt Eda skans och är beläget ifrån Karlstad 3/4 (gamla) mil; till Illberg i Kils hd 3/4 mil, samt till Torp i Nedre Ullerud 1 3/4 mil, alltsammans uppmåld väg; d:o över skogen åt Lillnor i Nors sn 1 1/2 mil omåld väg.

Ernvik, s. 142

Illberg, strax söder om Apertin, är alltså närmaste gästgivargården på vägen mot Eda skans, det vill säga väster ut genom Värmland – dagens 61:a. Norrut, motsvarande 62:an, hette närmaste gästgiveri Torp i Nedre Ullerud. Exakt var Torp ligger berättar nog Ernvik på annat ställe. De 1 3/4 gamla milen tar oss cirka 18,7 km uppåt Älven, vilket borde vara en ledtråd.

Från Karlstad via Stodene och vidare norr- och väster ut var vägen ”måld”, vilket innebar att den var uppmätt med vägstenar, kanske även med stolpar. Över skogen kunde man även bli skjutsad till gästgiveriet Lillnor i närhet av Nors kyrka. Här är det närmast en motsvarighet till nuvarande Trossnäsvägen vi pratar om.

Annonser

Stodene – ett villaområde med medeltida anor

Villaområdet Stodene sträcker sig från Västra stambanan i väster till Klarälven i öster och från Torpnoret i söder nästan upp till Grava kyrka i norr. Både på Wikipedia och andra ställen beskrivs den kort och gott som en del av tätorten Skåre i Karlstads kommun. Detta stämmer visserligen idag, men egentligen är det ett hemman med medeltida anor.

Detta är inte längre något man kan se med blotta ögat och vill man läsa sig till områdets historia före 1970-talet får man gå till ett folkbibliotek eller knacka på hos någon farbror i området och be att få låna en bok i ämnet.

Detta är alltså något man borde göra något åt, och eftersom det tar en stund att förändra stadsplanemässiga fadäserna, tänkte jag börja på Wikipedia. Till att börja med var gården Stodene både gästgivargård och tingsställe under många år.

Förhoppningsvis är artikeln om Stodene något fylligare än såhär efter sommaren:

Stodene är en del av tätorten Skåre i Karlstads kommun och består till stor del av villabebyggelse.

Stodeneparken var samlingsplats för ungdomar på 1930-talet, och bytte ägare till Missionsförbundet och heter nu Solliden och är föreningsgård för SMU Skåre.[1]

Den gode herden på Facebook

På sin Facebook-sida delar Karlstads stift med sig av en underbar bild, där biskop Esbjörn Hagberg just har klivit ut på kyrkbacken i Karlstad tillsammans med en sprudlande glad nyvigd präst. Ett underbart motiv, fotografiskt snyggt och biskopens ryggtavla med den gode herden plockar upp grönskan i hängbjörkarna på Lagbergets krön. Men den är heraldiskt underbar också!  Hur?

Biskopsskruden är såklart översållad med kyrkliga symboler – den gode herden står i centrum, på skuldrorna har han ett par kors som symboliserar evangelisation och på huvudet mitran som en symbol för lågorna som stannade över apostlarnas huvuden den första pingsten. Allt är allmänkyrkligt  och katolskt.

Men så har vi det som gör den här skruden till Karlstadsbispens skrud och då tar man heraldiken och sfragistiken till hjälp. På mitrans band ser vi två symboler som placerar just den här biskpen i just det här stiftet: Domkapitlets och stiftsstadens sigill.

Korkåpans rygg och mitrans band.
Hela biskopen finns på stiftets Facebook-sida.

Domkapitlets sigill visar Kristus med segerfana på axeln. Den fick han på sjuttiotalet låna ut till stiftets vapen. Omskriften lyder ”Sigillum Consistorii  Carlstadiensis”. Stadens sigill har ingen omskrift. På motsvarande plats verkar det finnas ett sicksackmönster. Någon sorts strålkrans? Kanske en anspelning på Sola i Kallsta?

Uno Lindgren sågar Gunnarskog

Jag börjar bli riktigt bekant med Uno Lindgrens texter nu och gillar hans sanningssägande mer och mer. Den lilla artikeln ”Den kommunala heraldiken” som jag kom över för ett tag sedan innehåller den ena sköna sågningen efter den andra.  Gunnarskogs vapen faller på – hör och häpna – relevans!

Det förekommer också, att landskapssymboler används i kommunvapen, exempelvis i vapnet för Malmköping. Stora Tuna har såsom Dalarnas tingsplats i äldre tid fått landskapets äldre symboler i sitt vapen, en yxa och en pilbåge, vilka förekommer i det landskapssigill från 1435, som användes vid tingen. Ett kommunalt vapen representerar en menighet, dvs. befolkningen inom ett visst landområde, och det får därför anses vara oriktigt att i Gunnarskogs vapen upptaga Värmlands landskapsvapen tiden 1561-67. Vapnets bild av en järv kan inte stå som symbol för någon menighet i Gunnarskogs kommun, eftersom kommunen vid denna tid var obefolkad – ett exempel på att ett vapen bör vara riktigt ur historisk synpunkt.

”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962″, s. 766

Lindgren har visserligen rätt i att kommunen var obefolkad på 1500-talet (åtminstone i det närmaste) men om man har sådana kriterier för att något ska få  ”stå som symbol för någon menighet” så blir det näst intill omöjligt att uppta eller ens anspela på gamla symboler i nya vapen.

Provinshuvudstaden Karlstad skulle kanske kunna få behålla sin örn, särskilt som den är halv och därmed en heraldisk förkortning som underordnar sig värmlandsvapnet. Men hur skulle det gå för Säffle? Vore Olof Trätäljas aktiviteter i gamla Sifhälla skäl nog att låta den uppstigande värmlandsörnen stå som symbole för en menighet i Säffle köping på 1940-talet?

Men jag gillar Unos ambition.

Sverige blir ett vapen fattigare

Sverige och Karlstad blir ett vapen fattigare när Pliktverket byter namn till Rekryteringsmyndigheten (NWT, VF). Skylten, som togs ner från Karolinens tak igår var nog det största vapnet i stan. Men nu är vapnet ett minne blott.

Namnbytet är logiskt, när verksamheten förändras med den vilande värnplikten. Även om regeringens intention med efterledet -myndigheten ska vara att signalera att Rekryteringsmyndigheten är fristånede från Försvarsmakten:

Samtidigt markerar regeringen med namnbytet – från verk till myndighet – att Rekryteringsmyndigheten är helt fristående från Försvaret. (NWT)

Vilket nära koppling till Försvaret har Statens pensionsverk, Riksrevisionsverket och Patent- och registreringsverket som inte Rekryteringsmyndigheten har? Under Försvarsdepartementet lyder elva myndigheter, varav ett verk, tre myndigheter, en anstalt, en kommission, ett institut, en inspektion och en domstol, samt Försvarmakten och Kustbevakningen. Skulle Försvarsdepartementets tre myndigheter ha en lösare bindning till Försvaret än de övriga?  Nej, det är snarare en modenyck hos regeringen att inrätta myndigheter istället för verk.

Namnbytet är alltså inte mycket att orda om. Däremot är det lite bekymmersamt att ännu en statlig myndighet byter symbol, från lilla riksvapnet till en intetsägande logotyp. Frågan är om man följde regeringens rekommendation i senaste förvaltningsproppen:

5.4 Myndigheternas namn och symboler

Regeringens bedömning:
Namn på statliga myndigheter bör avspegla att de är statliga myndigheter och vilken huvudsaklig verksamhet de bedriver.
Myndigheter som avser att skaffa en symbol, eller förändra en befintlig, bör göra det i samråd med Riksarkivet. 

Den nya webbplatsens design är snygg och funktionell – som en rekryteringsfirmas webb ska se ut. Men hur skiljer den sig från Poolia, Manpower och Monster? Hur ser man att det här är en rekryteringsmyndighet och inte ett vanligt bemanningsföretag? Vapnet hade gjort det jobbet. Som tur är har myndigheten lagstadgad rätt att när som helst byta tillbaka till sitt vapen.

Adlersparre och Adlercreutz – Värmlandsörnen 1809

Just nu befinner jag mig mitt inne i 1809 års revolution. Egentligen borde man väl ha läst in sig för ett par år sedan, för att vara rustad inför 200-årsjubiléet, men så blev det inte. Jag önskade mig Anders Isakssons bok ”Kärlek och revolution” om Georg Adlersparre och hans avtåg från Eda skans med hela Västra arméen, ockupation av Karlstad och inställt intagande av Stockholm. Men eftersom jag skrev ”Isakssons bok om revolutionen 1809” på önskelistan lyckades jag få Börje Isakssons ”Två dygn som förändrade Sverige” istället. Det gjorde inget, för nu får jag sträckläsa bägge två istället.

Det är många vapen som fladdrar förbi på varje boksida. Inte konstigt, eftersom statlig ämbeten intill detta år var förbehålla adelsmännen och dessa av naturen var begåvade med heraldiska vapen. Lite förvirrande är det, att två av handlingens kontrahenter bägge har namn på Adler-: Georg Adlersparre och Carl Johan Adlercreutz. Bägge finns förtjänstfullt beskrivna i Marcus Karlssons tråd ”Vapen för kända och ökande personer” på Heraldica:

Adlersparres friherrevapen

Hans [Georg Adlersparres] bidrag till 1809 års statskupp var att han helt resolut förde sin armékår (den s.k. värmländska fördelningen) från Värmland mot Stockholm; utan denna åtgärd är det möjligt att kuppen hade runnit ut i sanden. Han utnämndes till friherre (och sedan greve) av den nya regeringen, och han förbättrade då det gamla Adlersparre-vapnet genom att lägga till texten ”Wermländska Fördelningen 1809” runt skölden – ett inte helt lyckat tilltag ur strikt heraldisk synvinkel. När han sedan blev greve behöll han friherrevapnet oförändrat, men lade till en tredje hjälm ovanför skölden.

Banne mej! Hittar vi inte en värmlandsörn i hjälmprydnaden (ja, jag är chauvinist!) Dexter örn, som stiger upp ur kronan ska jag inte göra till värmlänning, men på sinisterhjälmen ser jag en svart örn på gul fanduk och kan inte få det till annat.

Även Adlercreutz-sköden visar en svart örn i gyllne fält, men den ska jag inte försöka annektera. Adlercreutzarna var av finländsk börd:

Carl Johan Adlercreutz, som också bidrog till att kuppen inte rann ut i sanden. Han arresterade personligen Gustav IV Adolf när denne försökte springa ut på Kungl. slottets borggård och ropa på hjälp. Som militär hade han vunnit flera segrar i Finska kriget och blev redan 1808 friherre, varvid han förbättrade det gamla adlercreutzka vapnet som syns i hjärtskölden:

Adlercreutz friherrevapen

Alsterdalen – lite bättre!

Gravaemblemet har förresten tagit plats i navigationen på www.wermlandsbilder.se, tillsammans med Norra Råda, Karlstad, Nyed och Alsterdalens.  Alsterdalens hembygdsförenings sköld har bytt färger sen jag såg det sist, och frågan är om det inte klarar tinkturreglerna i sin nuvarande färgsättning. Nu återstår nog bara att blasonera skapelsen och kolla om den är unik nog för att registreras för föreningen. Någon verkar ha läst på det heraldiska reglementet!

Före

Efter