Värmlandsörnen i svart-vitt

Skriftserien Meddelanden från Riksheraldikerämbetet kräver sin genombläddring någon gång om året. Jag har synnerligen god ordning på dem, eftersom min handbokbindare har bundit in de tio häftena i tre band (I-VI, VII-IX och X).

När man läser häftena slås man av att det är ett och annat som man inte hade så bra koll på i början av 30-talet, men som faktiskt klarnade under det decennium som RHÄ gav ut sina meddelanden. I det sjätte häftet, som kom 1937, berättar riksheraldikern Harald Fleetwood om revisionen av Värmlands vapen. Där nämner han ”vissa källor” från 1500-talet, som talar om att ”landskapet såsom vapen skulle hava fört en bäver eller en järv.” Det där hade man däremot bra koll på under 1940-talet.

När jag läser Fleetwoods artikel från 1937 påminns jag om Värmlandsörnens korta svart-vita period. Både jag och Fleetwood förundras över hans företrädare Arvid Klingspor, som, efter att vapnet i 250 år av tradition hade framställts som svart örn i guldfält, 1885 drämmer till och fastställer vapnet som svart-vitt:

svart-vit-orn

”I silverfält örn, svart, med tunga, röd” (Kungl. Maj:ts beslut 20 februari 1885).

…för att omedelbart själv fortsätta att publicera gul-svarta varianter av vapnet, till exempel i Antikvarisk tidskrift 1886. Min gissning är att han helt sonika skrev fel i Kungl. Maj:ts beslut; skrev silver, men menade guld.

Oavsett om det var ett skrivfel, eller om han helt enkelt ångrade sig och ignorerade det kungliga beslutet, sitter jag dock här med en fundering som jag inte får rätsida på:

Var Värmlands vapen i själva verket svart-vitt från 20 februari 1885 ända till 19 juni 1936?

 

Annonser

En pinsam dementi om Värmlands vapen

Jag får härmed göra avbön. Jag har de senaste tjugo åren, bland annat på Wermlandsheraldik.se, hävdat att Johan III skulle ha infört Värmlands nuvarande vapen, en blå örn i silverfält. Så är icke fallet. Det var i själva verket Erik XIV som först skapade järvvapnet till Gustav Vasas begravning, för att sedan byta ut det mot örnvapnet, någon gång under 1567, alltså för 450 år sedan!

Torsten Lenck

Sanningen har funnits under näsan på mig hela tiden. Den hittills mest uttömmande beskrivningen av Värmlands vapen finns i Svenska Turistföreningens årsbok från 1928. Under avdelningen ”Smärre bidrag” har Torsten Lenk skrivit en illustrerad artikel på fem sidor om Värmlands vapen. Det mesta i artikeln är fortfarande giltigt, bortsett från att den är skriven då landskapsvapnen var fastställda i sin hävdvunna form (för Värmlands del en svart örn i gulfält), istället för den ursprungliga. Lenk stämmer in i kören som efterlyser en revision av vapenserien, något som sedan skulle bli sanning, bara några år senare.

När jag skulle skriva notisen om örnvapnets tillkomst på Wermlandsheraldik.se hade jag läst Lenks artikel så många gånger att jag inte trodde mig behöva kolla fakta. Jag visste ju att järvvapnet var skapat av Erik XIV för att bidra till den furstliga ståten vid Gustav Vasas begravning och att det ersattes av örnvapnet kort därefter. Alltså fick lillebror äran av förbättringen, när det egentligen var storebror som var upphovsman till bägge vapnen.

Så här ligger det i själva verket till:

Men den viktigaste arkivuppgiften och den som löser problemet är en i det ovan anförda bandet, Palmsköldska samlingen 256, befintlig avskrift »aff Secret. Rassmus Ludwigssons egenhendige annotation.» Den lyder: »K. Erich den 14:de har förandrat och förbättrat på Stockholms slått A:o 67 Wapnerne för Någre Swenske provincier, Nembligen för Westergötland en blå grijp udi hwit field, för Nerike ett förgylt kors medh 4 gåle lillier udi blått fiäld och en blå örn udi hwit fjäld för Wermland.» Kung Erik är alltså upphovsman även till vapnet i dess nya skepnad. Av de tre förändrade landskapsvapnen är det endast det sista som fått hävd. De andra synas icke ha vunnit burskap.

Lenk, Torsten, 1928, s. 295-296

Förlåt.

Nu återstår bara att hitta ett sätt att uppdatera artikeln på Wermlandsheraldik.se.

En mödosam vandring med Arvid Berghman

”En svensk, som vill ägna heraldiken ett verkligt ingående studium, har […] en mödosam väg att vandra. Den svenska heraldiska litteraturen är knapphändig och väger föga tungt” beklagar sig Arvid Berghman i sin exposé över heraldisk litteratur i Meddelanden från Riksheraldikern 1935.

Det har visserligen hänt en del de senaste 75 åren, men trots ett ökat intresse för ämnet heraldik är hans litteraturgenomgång skrämmande aktuell. Och inte minst nyttig och underhållande läsning!

Berghmans torra upprapande av heraldiska standardverk blixtrar till ibland med välmenande varningar till läsaren. ”En del små monografier om diverse [vapen]  finnas förtecknade […] men få av dem hava något nämnvärt värde” berättar han, men tillägger att det finns några undandtag, bland annat Torsten Lencks ”Värmlands vapen” och Emmanuel Bergmans ”Dalslands namn och vapen”.

”Klent försedda äro vi med vapenböcker över de officiella vapnen. F Liljeblands 1878 utgivna ”Svenska rikets jämte landskaps, städers och läns vapen” torde hava gjort mera skada än gagn” varnar han med all rätt på ett annat ställe.

En mödosam vandring blir det också om man vill hänga med på Berghmans internationella utblick, där man får reda på alla titlar på originalspråket, men inte på svenska. Det kan man kanske leva med när man håller sig inom de germanska och latinska språksfärerna. Men där slutar mina allmänna språkkunskaper. Så vill man veta mer exakt vad en rysk eller polsk bok handlar om, får man nog ta Google translate till hjälp.

Mödosam eller inte, så tänker jag fortsätta den heraldiska vandringen – bitvis i sällskap av Arvid Berghman.

Årets mest oväntade sökträff 2010: Värmlands hårdrocksblogg

Årets mest oväntade sökträff 2010 dök upp sent. Strax innan jul googlade jag som värst efter Värmlands vapen och fick upp min gode vän och kollega, heavy metal-konnässören  Jonathan Strandlund och hans organ ”Värmlands hårdrocksblogg” som översta sökträff. Mycket förbryllande! Sedan dess har jag försökt att förstå hur Google använder sina stjärnmärkta träffar, men hittar ingen vettig förklaring.

Det enda tänkbara är att jag under de senaste tio åren lyckats indoktrinera Jonathan, så att han omedvetet lägger in heraldiska baklängesmeddelanden på sin blogg. Så måste det ligga till.

Konsten att Googla sig själv utan att veta om det III

I min jakt på nya nya varianter på Värmlands vapen skruvade jag på sökbegreppen och hamnade återigen på en sida med bekant text och bild. Den här gången är det min dåligt uppdaterade sida om örnen som har citerats.

Bilden har jag själv stulit och förvandskat – Bror Jaques de Waerns variant av Värmlands vapen, som jag spegelvänt och givit felaktiga tinkturer. Så jag är väl lika god kålsupare som taekwondoföreningen Samurang.

Värmlandsörnen äntligen på plats!

Värmlandsflagg I

Originally uploaded by Wermlandsheraldik

Jag lever visserligen mitt liv under värmländsörnen, men nu kan jag bokstavligen inta mitt eftermiddagskaffe under värmländsörnen. Fasadflaggan med Värmlands vapen kom från Småland med posten igår och nu är den monterad på hedersplats vid min altan.

Tack Jonny Adolfsson på Landskapsflaggor.se för lysande service! Jag uppmanar hela läsekretsen att omedelbart bli kunder!