Liket lever!

Det var ett par år sedan jag publicerade något på den här bloggen. Och några heraldiska reflektioner har jag inte lagt ut här sedan 2012. Därför var det både hedrande och lite genant när ”Under Wermlandsörnen” dök upp i Marcus Karlssons artikel om heraldiska bloggar i senaste numret av Vapenbilden. Hedrande att få stå i samma lista som bloggarna Berntsen, Wasling, Sunnqvist, Segersven och Breitholtz, samt konstnärerna Zovko, Falk och Andersen. Genant, eftersom jag låtit bloggen först spåra in på lokalhistoria för att sedan överge den.

Men det säger nog en del om heraldiken som ämne att Marcus tog med mig i listan. Att blogginläggen inte är rykande färska gör inget, eftersom det de behandlar är tidlöst. Det märker jag inte minst själv, när jag ibland googlar något jag funderar på och upptäcker att jag tidigare har tangerat ämnet i någon gammal bloggpost.

Marcus uppmuntran och de senaste dagarnas funderande på Karlstads biskopars vapen har lett fram till att jag nu måste bryta tystnaden. Länge leve heraldiken!

De lokalhistoriska funderingarna har för övrigt fått maka på sig och kanaliseras nu på bloggen http://gravahistoria.wordpress.com.

Annonser

Heraldisk yra på Bishops Arms?

Det arbetas för högtryck på nya biskopsvapen. Nye växjöbispen har just intagit sitt stift och nu väntar Martin Modéus på att få efterträda Martin Lind i Linköping och nyvalde Sven-Bernhard Fast på att efterträda Lennart Koskinen i Visby under 2011.

Det innebär att det är fullt upp för svenska kyrkoheraldiker med primus motor Claus K Berntsen i spetsen. Claus lär överväga att ”skicka nyvalda biskopar i kloster ett halvår, så de får förbereda sig, och enbart låta dem ha kontakt med deras heraldiker…” Nog med förslag!

När det lugnar ner sig för Svenska Heraldiska Föreningens kyrkoheraldikgrupp tycker jag att man ska verka för att pubkedjan The Bishops Arms lever upp till sitt namn. Pubarna i våra stiftstäder borde prydas en vapensvit för stiftets biskopar!

Själv funderar jag på att muta någon konstnärligt lagd kumpan att smyga sig till Bishops Arms i Karlstad någon mörk natt och förse den ölfryntlige pösmunken på skylten med den betydligt spänstigare Esbjörn Hagbergs anletsdrag. Jag håller vakt och passar stegen! Någon frivillig?

Före…

…och efter!

Äntligen kom biskopens blasonering

Idag damp senaste numret av Vapenbilden ner i min brevlåda – med nye växjöbiskopens vapen på omslaget. Den här gången var det inteSvenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrklig heraldik som låg bakom. Istället verkar vapenmålaren Leif ‘Ericsson ha varit drivkraften bakom framtagandet, men SHF har varit involverat i form av Claus K Berntsen, som har assisterat med blasoneringen av vapnet.

Att blasoneringen har dröjt till nu är intressant på många sätt. Själv skulle jag inte våga publicera mitt vapen utan att ha  blasoneringen klar för mig. Det är ju blasoneringen som utgör själva vapnet, det enda beständiga i sammanhanget. Men om gemene man ska kunna ta till sig en heraldisk komposition måste det nog finnas en framställning. Annars blir det nog lika begripligt som att ta till sig en hemsida via HTML-koden.

Hönan och ägget-frågan med teckning och blasonering har på Claus initiativ diskuterats en del på Heraldica. Jag har inte hunnit mer än skumma igenom tråden, men har noterat att det sagts en del kärnfullt i frågan, så jag ska ta mig tid nån gång och meditera över temat.

Nu har alltså Biskop Jan-Olofs blasonering presenterats för den heraldiska publiken i Vapenbilden och jag konstaterar nöjt att örnens vingar beskrivs som en vanlig flygande örn och inte som en örn med änglavingar. Gott så!

Såhär lyder blasoneringen:

I blått en stråle av silver och en flygande örn av motsatta tinkturer, med röd beväring och hållande en yxa av silver, samt i övre dexter hörn en framskjutande rundel av silver förenad med strålen och belagd med en blå femuddig stjärna.

Societas Sancti Laurentii

Jag frågade ju Claus K Berntsen om det fanns fler vapen knutna till Laurentiistiftelsen i Lund, bland dess prästerskap eller funktionärer. Det gjorde gjorde det inte. Men något som Claus kunde ha nämnt är vapnet för bönegemenskapen Societas Sancti Laurentii, som är knuten till stiftelsen. Han är ju till och med dess upphovsman!

Jag hittade vapnet i en tråd på Heraldica, där man även kan följa hur vapnet kommit till och hur okomplicerat det kan vara att bolla idéer kring ett nytt vapen. Claus lanserade ett antal uppslag, som sedan stöttes och blöttes på forumet. Det finns visserligen stora skilnader mellan det slutgiltiga vapnet och de som diskuterades under arbetets gång. Men följer man tråden finner man många intressanta tankar kring hur ett vapen ska utformas om det ska anknyta till en moder- eller systerorganisation.

Vapnet som slutligen beslutades vid Societas Sancti Laurentii 53 generalkapitel, 20 oktober 2009 var detta:

I rött fält, ett svävande kors av silver belagt med ett svart Kristusmonogram, och däröver en ginstam av guld belagd med ett liggande svart halster med skaftet åt sinister, åtföld dexter av en penningpund och sinister av en evangeliebok, båda röda.

Glädje åt hela Småland!

Jan-Olof Johanssons biskopsvapen

Domprosten i Växjö, Jan-Olof Johansson, har utsetts till ny biskop i stiftet. På senare år har Svenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrkoheraldik ofta varit inblandad i framtagande av nya biskopsvapen, men inte den här gången. Vapen är komponerat och målat av vapenmålaren vid Kungl. Maj:ts orden Leif Ericsson, med visst bistånd från Claus K Berntsen från SHF.

Blasoneringen låter tydligen vänta på sig, men tankarna bakom vapnet berättas det utförligt om på stiftets hemsida:

Biskopens valspråk och vapen – Svenska kyrkan – Växjö stift

Det personliga vapnet för biskpen – Johannes (Jans) örn, hållande en yxa (Olof) i ljuset av Bethlehems stjärna funkar bra, trots att ”motsatta tinkturer” ofta blir utmanande när konstnären ska få vapnet tydligt.

Något som klingar lite märkligt i  mina öron är en association kring stiftsvapnet – de tre huvudena för S:t Sigfrids systersöner:

I vapnets första och fjärde fält finns stiftets vapen som utgörs av tre huvuden. Det är Smålands apostel S:t Sigfrids tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman som var hans följeslagare på missionsresan i Småland. De blev de första kristna martyrerna i det som sedan blev Växjö stift.  De påminner oss om missionsuppdraget och kan också tillsammans med Betlehemsstjärnan ge associationer till de tre vise männen, som ofta ses som uttryck för kyrkans internationalitet.

Hur kan man koppla huvudena till de tre vise männen, mer än till tretalet?

Nio frågor till Claus K Berntsen om Laurentiistiftelsens banér

Artikeln om Laurentiistiftelsens banér väckte ytterligare frågor, så jag vände mig till Claus K Berntsen för att få dem besvarade.

Vad var motivet för att ta fram ett banér för Laurentiistiftelsen?
— Man ville gärna lyfta fram stiftelsens vapen.

Varifrån kom initiativet?
— Församlingens dåvarande ordförande hade pratat ihop sig med den dåvarande informationsansvarige, Gabriel Fjellander, som jag arbetade ihop med för att ta fram ett vapen. De kom att prata om stiftelsens vapen och hur det skulle kunna användas igen, utöver sigillet.

Hur kommer banéret att användas i församlingslivet?
— Det används vid större gudstjänster, exempelvis vid pontifikalhögmässor, och vid liturgiska processioner, senast vid processionen från Domkyrkan till St. Laurentii kyrka i anledning av stiftelsens och kyrkans jubileer.

Vilken roll har banéret när det används i dessa ceremonier?
— Vapnet representerar Laurentiistiftelsen som institution och församling.

Hur förvaras banéret när det inte används?
— När banéret inte används står det inne i St. Laurentii kyrka, var det har fått en plats på södra sidan, intill orgeln.

Hur används vapnet i andra sammanhang?
— Vapnet i övrigt används, just nu, enbart i stiftelsens sigill och logotyp. Tidigare har det funnits brevpapper med enbart vapnet som studenterna kunde köpa.

Det finns ju med i stiftelsens sigill på hemsidan – används det fristånde med bara skölden?
— Inte vad jag vet, men man skulle kunna låta tillverka en riktig vapenflagga, efter den förlaga som Ronny Andersen har ritat, om man en dag får en flaggstång.

Hur kom vapnet till?
— Enligt boken ”Laurentiistiftelsen i brytningstid” av förre föreståndaren Sven O. Berglund togs vapnet fram 1962 av Bengt Olof Kälde. Uppenbarligen fanns det ett äldre vapen, men ”det var inte bra”.

Finns det någon heraldisk tradition i övrigt inom Laurentiistiftelsen, bland dess präster eller andra funktionärer?
— Inte vad jag vet, men jag arbetar på det…

 

Claus K Berntsen (Foto: Johannes Jansson) 

Laurentiistiftelsens banér

Tankarna på Svenska kyrkans stiftsbanér ledde mig till ett av de färskaste banéren i Kyrkan, det för Laurentiistiftelsen i Lund. Här är det alltså inte längre fråga om stiftsvapen, utan heraldik på församlingsnivå.

Vi har kunna läsa om banéret i olika heraldiska publikationer under året. I Laurentiistiftelsens egen tidning ”Meddelanden från Laurentiistiftelsen” december 2009 presenteras det av  Claus K Berntsen – en av upphovsmännen till banéret och dessutom drivande i Svenska Heraldiska Föreningens arbetsgrupp för kyrklig heraldik. 

Söndagen den 18 oktober 2009 installerades Laurentiistiftelsens nye föreståndare Carl-Johan Axskjöld av biskop Biörn Fjärstedt. Samma dag togs Laurentiistiftelsens nya banér i bruk.

Banéret föreställer stiftelsens vapen, komponerat 1961 av den kände kyrkokonstnären och heraldikern Bengt Olof Kälde, och är utfört efter en förlaga till vapenflagga av den danske kunglige vapenmålaren Ronny Andersen.

Vapnet, och därmed banéret, föreställer S:t Laurentii halster, taget från Lunds stiftsvapen, samt en evangeliebok och en penningpung. Evangelieboken och penningpungen visar på det fornkyrkliga diakonatets huvuduppgifter – den liturgiska och den karitativa.

Vapnets heraldiska beskrivning, dess blasonering är: ”I ett fält av guld ett balkvis ställt, svart halster med nedåtvänt skaft åtföljt ovan av en evangeliebok och nedan av en penningpung, båda röda.”

Banéret är utfört i gult linne med svarta och röda sammetsapplikationer av Claus K Berntsen, Gabriel Fjellander och Fredrik Norberg.

Det arbetas för närvarande på en permanent bäranordning. Den som användes vid föreståndarinstallationen, var inlånad från Lunds domkyrka.