Kulturhistorisk bebyggelse i Stodene

Efter 1970-talets kommunsammanslagningar kändes det viktigt för både tjänstemän och politiker att lära känna de nya kommundelarna på olika sätt. Värmlands museum presenterade 1979 en rapport med Karlstads kommuns kultur- och byggnadsnämnder som främsta målgrupp. Rapporten, som skulle utgöra en vägledning i nämndernas långsikta arbete, redovisade resultaten av den kulturhistoriska inventering som genomfördes i kommunen 1976-78.

Rapporten innehåller en del intressant material från Grava, men tyvärr inget från Stodene, eftersom den till största del fokuserar på landsbygden och fornminnen.

Den nybildade Karlstads kommun hade redan 1971 påbörjat ett eget arbete på Stadsarkitektkontoret för att inventera kulturhistorisk bebyggelse. Arbetet bedrevs från 1975 inom Kommittén för kulturhistorisk bebyggelse, som från 1981 fick en parlamentarisk sammansättning. Kommittén kunde 1984, samma år som staden Karlstad firade sitt 100 årsjubiléum, presentera sin slutrapport ”Kultorhistorisk bebyggelse i Karlstads kommun”.

Det är i denna rapport vi hittar de intressanta notiserna för Stodenes, som i rapporten placeras in i området ”Skåre östra”, tillsammans med Skåre centrum. Följande har kommittén att berätta om de sex intressanta fastigheterna i Stodene (siffrorna är en kartfererens och hänvisar till den löpande numreringen rapporten):

412

STODENE 1:50, Granlidsvägen 39

Timrad liten stuga med faluröd lockläktpanel och tegeltäckt sadeltak. Troligen uppfört 1874.

Det bäst bevarade av de små enkla stugorna från slutet av 1800-talet, som ligger utmed den gamla landsvägen

413

STODENE 1:55, Granlidsvägen 31

1½-vånings bostadshus, reveterat med ljusgul fasad och tegeltäckt tak.

Mycket välbevarat. Även fönster och dörrar är ursprungliga.

414

STODENE 1:82, Granlidsvägen 47

Bostadshus i trä, byggt 1916. Sockel av natursten och fasad med faluröd lockläktpanel. Taket är tackt med korrugerad plåt.

Ett av de äldsta kvarvarande små stugorna utmed gamla landsvägen. Husets ursprungliga karaktär är bevarad.

415

STODENE 1:99, Tallrotsvägen 23

1½-vånings bostadshus från 1922 med faluröd lockläktpanel och vita detaljer. Taket är täckt med tegel.

Mycket välbevarat, tidstypiskt bostadshus.

416

STODENE 1:100, Granlidsvägen 42

1½-vånings, litet bostadshus från 1915, med faluröd lockläktpanel och vita detaljer. Taket är täckt med tegel.

Ett av de äldsta kvarvarande små husen utmed den gamla landsvägen.

418

STODENE 1:744, Fruktvägen 3

Timrad mangårdsbyggnad i 1½ våning från slutet av 1800-talet. Fasaden är av stående gulmålad lockpanel. Sadeltaket är täckt med tegel. På tomten finns också ett uthus i samma stil.

Välbevarad mangårdsbyggnad från 1800-talet.

Vad har man tyckt vara värt att bevara? De flesta av de intressanta byggnaderna ligger i eller i närheten Granlidenområdet. De är bostadshus som på något sätt minner om tiden innan Stodene exploaterades, visserligen inte innan järnvägen och industrialiseringen kom till Grava, men väl innan den på allvar nådde Stodene. Det verkar som att komittéen velat bevara minnet av småbrukar- och arbetarhemmen som växte upp längs landsvägen norr om den stora arbetsplatsen Skåresågen en kilometer söderut.

Det här kan väl vara något att komplettera Wikipedia med? Jag börjar pytsa ut informationen redan nu!

Stodene – enligt G.M. Sandins Gravabok

Stodene var redan under medeltiden anslaget till stomhemman åt prästen i Tingvalla., och skulle ”Nillss i Stodönn” giva ”smör 5 p:d, genjerd 1c. jern”. 1548 heter landbonden Gullbron i Stodönn och skall lämna 5 lispund smör och 100 osmundjärn samt utgöra 4 daxverke, vilket emellertid ”präste fritt niuter” och behövde alltså inte lämna något till kronan. 1572 bortskänktes Stodene till frälse men har sedermera indragits till kronan och är nu 1mantal skatte.

Under många år höll Karlstads tingslag ting härstädes. Stodene var likaledes under många år gästgivaregård. Namnet har under tidernas lopp skrivits på många olika sätt. Dess första led är formsvenskans ”stadh”, nu sto. Sista delen är det gamla ordet ”önne” lika med ö. Gården har tydligen varit helt kringflugen av vatten.

Hemmanet omfattar 221,7 har varav 77,4 äro åker, 3,8 äng och 98,7 skogsmark. Hemmanet har 7 brukningsdelar och hade laga skifte 1829.

Det är vad G. M. Sandin berättar i notisen Stodene i sin bok Grava och Forshaga, Kulturhistoriska anteckningar, utgiven på eget förlag i Forshaga 1930. Det finns en del utspritt om Stodene på andra håll i boken också, bland annat om gästgiveriet under rubriken ”Samfärdsel” och något kopplat till en försäljning av uthus från Grava kyrka.

Tyvärr anger inte Sandin några källor till citaten i notisen om Grava. Någon notapparat finns inte, så man får gissa sig fram utifrån den generella källförteckningen för hela boken. Men det räcker nog för att komplettera den knapphändiga informationen på Wikipedia. Vi börjar där.

Stodene – ett villaområde med medeltida anor

Villaområdet Stodene sträcker sig från Västra stambanan i väster till Klarälven i öster och från Torpnoret i söder nästan upp till Grava kyrka i norr. Både på Wikipedia och andra ställen beskrivs den kort och gott som en del av tätorten Skåre i Karlstads kommun. Detta stämmer visserligen idag, men egentligen är det ett hemman med medeltida anor.

Detta är inte längre något man kan se med blotta ögat och vill man läsa sig till områdets historia före 1970-talet får man gå till ett folkbibliotek eller knacka på hos någon farbror i området och be att få låna en bok i ämnet.

Detta är alltså något man borde göra något åt, och eftersom det tar en stund att förändra stadsplanemässiga fadäserna, tänkte jag börja på Wikipedia. Till att börja med var gården Stodene både gästgivargård och tingsställe under många år.

Förhoppningsvis är artikeln om Stodene något fylligare än såhär efter sommaren:

Stodene är en del av tätorten Skåre i Karlstads kommun och består till stor del av villabebyggelse.

Stodeneparken var samlingsplats för ungdomar på 1930-talet, och bytte ägare till Missionsförbundet och heter nu Solliden och är föreningsgård för SMU Skåre.^[1]

Korrekta försvarsutbildare finns i Värmland!

Nu kommer bildbeviset på att det finns korrekta framställningar av vapnet för Försvarsutbildarna (gamla FBU). På brevpappret från Försvarsutbildarna Värmland kan man nämligen se den – enligt blasoneringen – riktiga bilden av förbundets vapen.

Blasonering: I blått ett kors av guld åtföljd av en medelst en sträng av silver avskild blå ginstam belagd med tre öppna kronor av guld.

Denna blasonering kan man läsa i databasen, Heraldiska källan och (tills nyligen) på Wikipedia.

Notera skilnaden mot bilden från hemsidan, där strängen är av guld.

Förvirrande debut som försvarsutbildare

Idag begick en sextett ur tidigare Hemvärnets musikkår i Värmland debut som frivilliga musiker i Försvarsutbildarna i Värmland. Som nybliven försvarsutbildare måste jag såklart bli vän med vapnet, men än så länge är jag mest förvirrad. Jag jämför wikipediakonstnären lokal_profils version (ovan)  med den i loggan på hemsidan och konstaterar att de är identiska i allt väsentligt.

Men blasoneringen på Wikipedia (som stämmer med Heraldiska Källan)  stämmer inte överens med utseendet på någon av dem:

I blått ett kors av guld åtföljd av en medelst en sträng av silver avskild blå ginstam belagd med tre öppna kronor av guld.

I bägge fallen är strängen av guld. Här tarvas en utredning…

Heraldisk firre till kvällsmat?

Eftersom vi hälsade på faster i skärgården idag såg Oskar till att det blev varmrökt honungsmarinerad lax från Lillängshamnen till kvällsmat. Det hade väl framgått om det var en gullspångslax, men det kan inte uteslutas.

Googlade just på Gullspångs vapen och konstaterar belåtet att Wermlandsheraldik slår Wikipedia. Men det hör till ovanligheterna numera.

Detta är inte ett vapen

Att det här inte är ett pipa, det har jag lärt mig av René Magritte. Men nästa bild, då. Är det ett vapen?

Om man får tro Wikipedia så är det i varje fall så. Bilden visar Kristi pinoredskap, passionsionsredskapen, även kallade Arma Christi. Begreppet innefattar allt som kan förknippas med Jesu lidande under påsken. Inget konstigt med det.  Men när jag läste artikeln på Wikipedia blev jag förbryllad:

Föremålen är vapen i heraldisk mening och vapen med meningen verktyg, som Jesus behövde för att uppnå sina mål.

Oj, vilken dålig översättning. Trodde jag. Men den engelska säger faktiskt samma sak:

They are seen as arms in the sense of heraldry, and also as the weapons Christ used to achieve his conquest over Satan; the prime member, the Cross, had been introduced to Christian art in the 4th century as the crux invicta, a symbol of victory.

Hur i hela fridens namn kan man få dem till ”vapen i heraldisk mening”? Det måste röra sig om heraldik i mycket överförd mening –  ”om Jesus hade haft ett vapen så skulle det mycket väl kunna se ut så här”. Ungefär som ”Kristi adelsmärke”.

Sankt Bernhard av Visby?

Det kanske blir en sankt bernhardshund i visbybispens nya vapen? Det är ju inte ovanligt att man tar upp något som anspelar på sitt dophelgon när man tar sig ett personligt vapen. Det gjorde till exempel biskop Jan-Olof Johansson i Växjö, som anspelar på både aposteln Johannes och S:t Olof, med örn respektive yxa.

Hur resonerar Sven-Bernhard Fast när han ska ta sig ett vapen som nybliven biskop i Visby stift.

Något Sven-helgon tror jag inte att vi hann prestera innan reformationen. Det närmaste man kommer är väl stackars Sankt Eskil som slogs ihjäl av Blot-Sven (kanske en win-win-situation – om den ene kom till himlen och den andre kom till Valhal?).

Förutom att Sankt Bernhard från Clairvaux är namne med den nye biskopen har han ju anknytning till stiftet, eftersom det gotländska Roma kloster hörde till cisterciensorden. Man kanske lånar något från dess vapen?

Cisterciensordens vapen

Fast han verkar ju ha haft ett eget vapen som man kan knycka bilder från. Så vitt jag kan förstå så ska det vara vapnet till vänster (heraldiskt höger) här:

St Bernhards vapen från Flickr

När det gäller helgon är det nog vanligare att man väljer att plocka in dess attribut i vapnet. Vilket attribut har då Sankt Bernhard? Här måste till lite ordentlig källkritik, för jag har inte hittat två samstämmiga källor på nätet:

”Hjul”, säger svenska Wikipedias lista över helgonattribut

”Pen, Bees, Instruments of passion” säger engelska Wikipedias sida Saint symbolism

”…a demon fettered to his feet, or to a rock beside him, in token of his success in putting down heresy, and writing materials, in allusion to his homilies in praise of the Virgin” säger Catholic-saints.info

Jaha. Det är väl i stort sett bara skrivredskapen som återkommer på två ställen, men jag litar nog mest på den engelska sidan.

Bernhard av Clairvaux har famnen full av symboler som Sven-Bernhard av Visby kan välja mellan i kompositionen av sitt vapen. Men jag hoppas att han nöjer sig med några få – överlastade biskopsvapen finns det redan några stycken och man behöver inte presentera allt man står för i sitt vapen.

Vad är en heraldiker?

För ett tag sedan, efter att ha läst en artikel i Heraldisk Tidskrift, ställde jag mig frågan ”Vem är heraldiker?” Jag utvecklade inte funderingen närmare den gången, men själv kallar jag mig med gott samvete för heraldiker med stöd av Nationalenceklopedin, som konstaterar att det är en person med heraldisk fackkunskap. Hur djupa kunskaper man bör ha kan väl diskuteras, men jag anser mig vara heraldiker med samma rätt som en person som är sjukligt intresserad av fåglar får kalla sig för en ornitolog.

OK, men vilka färdigheter ska man då besitta. Jag är ingen konstnär och när det kommer till blasoneringar kan jag läsa, men inte författa dem själv. Ändå anser jag mig ha heraldisk fackkunskap. NE igen:

heraldi´k, vetenskapen om sköldemärken (bild som pryder vapensköld) och deras tillbehör. Teoretisk heraldik (vapenkunskap) avser vapenväsendets uppkomst, utveckling, regler och symboltolkning, och praktisk heraldik (vapenkonst) innebär tillämpning av heraldikens regelsystem vid konstnärligt inriktad bildframställning.

Anledningen till att jag ställer den här frågan just nu beror på att Wikipedia, som ju inte anses lika verhäftig som NE, (med viss rätt) klumpar ihop de teoretiska och praktiska heraldikerna i samma kategori.

Av nedanstående artikelförteckning kan man torrt konstatera att inte ens samtliga på Wikipedia omnämnda Stats- och riksheraldiker finns listande. Och inte många av dem som jag idag skulle hålla högst bland dem som verkar inom området. Dessutom tror jag mig sakna många inom den praktiska heraldien, alltså konstnärerna.

Men det är inte mycket att gnälla över. Wikipedia är användargenererat, så det är bara att ge sig in och redigera.

Artiklar i kategorin ”Svenska heraldiker”

Följande 21 sidor (av totalt 21) finns i denna kategori.

Statsheraldiker B Arvid Berghman Elias Brenner F Harald Gustaf Fleetwood David Friefeldt K Henrik Klackenberg Carl Arvid Klingspor

K forts. Jan von Konow Bengt Olof Kälde L Adam Lewenhaupt Jonas Carl Linnerhielm M Pontus Möller N Clara Nevéus Per Nordenvall

R Jan Raneke S Gunnar Scheffer Anders Schönberg d.y. August Wilhelm Stiernstedt Lars C. Stolt U Carl Hildebrandsson Uggla W Bror Jacques de Wærn

Närkes vapen enligt Psyklopedin

Källkritik på nätet är viktigt, har vi fått lära oss. Man ska dubbelkolla data och inte lita på Wikipedia. Då kanske Psyklopedin.org kan vara något? Man hittar åtminstone alternativa data om Närke och dess landskapsvapen. Något som åtminstone roar en värmlänning.

Stilen är omisskännlig, men jag gissar att det inte är de Waern själv som skapat den här varianten av närkevapnet.

Om oss värmlänningar kan man läsa följande:

Värmland är ett län, och egen Sovjetrepublik (Värmländska SSR), inom Reinfältet. I Värmland bor så kallade värmlänningar, dessa är ett konstigt släkte. Deras språk är något av ett mysterium, men språkforskare tror det härstammar från arabiskan. En mannlig värmlänning är i snitt 199 centimeter lång och väger 115 kilo, vad gäller kvinnorna är det mer ovisst, ty en värmlänning av hon-kön har aldrig skådats. Troligaste orsaken till detta är att värmlänningarna oftast åker till Nigeria och träffar en kvinna där. Sedan när kvinnan fått en son så flyttar far och son tillbaka till Värmland.

Åker du till Värmland kan du besöka Ransäter, där Sveriges tidigare diktatorstatsminister Tage Erlander föddes.

Närkevapnet var kul, men de pubertala texterna tycker jag får 80-talets små uppslagsböcker i Svenska MAD att framstå som intellektuellt djuplodande och förfinade.