Vapen för Alsterdalen på gång!

I början av augusti gjorde jag ett heraldiskt fynd – Alsterdalens hembydsförenings emblem. Nu har vi fått en förklaring till symboliken bakom skölden. Det är Olle Andersson som ger en förklaring i en kommentar till mitt inlägg:

Det kanske skall påpekas att denna konstruerade symbol inte gör anspråk på att vara ett heraldiskt vapen och därmed följa det regelverk som sådana utformas efter.

Symbolen gäller inte heller en socken utan snarare en ort – ett område kring Alsterälvens nedre del.

Emblemet symboliserar i all enkelhet trakten kring Alsters bruk där hembygdsföreningen verkar.

Symboldelarna:
Längst ner Vänern, till Vänern leder Alsterälven. Vi har järnväg och skog.

Synpunkter från en heraldiker mottages med tacksamhet så att vi får ett heraldiskt korrekt vapen.

Jag tolkar det som en inbjudan och kontaktar genast vännerna i Sockenheraldiska Institutet. Socken eller inte, så vore det kul att få vara med att skapa ett nytt värmländskt vapen.

Som sagt, socken eller inte. Ett vapen kan ju beteckna vad som helst – person, nation, släkt, trakt, landskap, stad, socken, landsända, län eller parkeringsplats.

Annonser

Dagens kvasiheraldiska fynd – Alsterdalens hembygdsförening

Det är inte varje dag man nästan hittar ett nytt vapen från sin egen hembygd. Men ikväll, så… Jag hamnade via Google på Wermlandsbilder.se och fick syn på en okänd sköld vid sidan av Karlstads och Nyeds vapen.

Det är symbolen för Alsterdalens hembygdsförening. Trevligt sköldformad, men tyvärr helt oheraldisk. Men det ska man väl kunna råda bot på! Emblemet är en bra utgångspunkt för diskussion om hur ett vapen skulle kunna se ut.

Hembygdsföreningen lär få påhälsning av Sockenheraldiska Institutet inom kort…

Vem skriver Kommunalheraldiska institutets historia?

Är man intresserad av offentliga vapen stöter man då och då på institutionen Kommunalheraldiska institutet (KHI). KHI står som upphovman till många kommunala vapen, till exempel om man bläddrar i Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok”, söker i Heraldiska källan eller herlt enkelt googler efter ett kommunalt vapen.

Googlar man på ”Kommunalheraldiska intitutet” får man 455 träffar, som de flesta handlar om KHI som kraften bakom framtagandet av något kommunalt vapen, men man får väldigt knapphändiga fakta om själva KHI – och personerna bakom intitutet.

I stort sett är det två källor som har något matnyttigt att komma med. Den första är ett kort avsnitt i en text av heraldikern Per Andersson på en sida om Långarydssläkten:

Den förs­­ta kom­mu­nala bä­ra­ren av ett fast­ställt vapen vid sidan av städerna var Kinna muni­ci­pal­­sam­häl­le, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sam­man­taget sju va­pen för icke stads­kom­­­mun­er, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riks­­­­he­ral­­dikeräm­be­tets av­skaf­fande 63. Den när­maste tio­års­perioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Där­av var drygt en fjärdedel ut­ar­be­tade av den 1951 bildade pri­­vata stif­tel­sen Svenska komm­unalheraldiska in­sti­tut­et, vars vapen dock inte alltid av kom­munerna för­des till fast­stäl­lelse.

Källa: http://www.langarydsslakten.se/heraldik.htm

Fler matnyttiga – och mustiga – uppgifter, finns i ett gammalt nummer av Vapenbilden (nr 61, 2005), där Jan-Eric Olsson berättar minnen från den sjunde internationella heraldiska kongressen i Haag 1961:

En dag stod plötsligt Uno Lindgren utanför
en föreläsningssal. Utan att känna mig öste
hans kvaller ur sig om alla närvarande svenskar.
Eftersom Lindgren är avliden sedan 1992 torde
jag utan att störa friden över hans minne våga
erkänna att det under de följande tjugotvå års
kongresser som vi båda deltog i för min del
gällde att hålla mig utom syn- och hörhåll från
denne orosmakare.
s. 286
Och:
Uno Lindgren (1915–1992), Älvsjö, till
vardags avdelningsdirektör i vägverket, hade
en tid varit deltidsanställd medarbetare vid
dåvarande Riksheraldikerämbetet, vilken
befattning han med någon överdrift latiniserat
till ”secretarius” på ett av sina exlibris (här
i naturlig storlek). Han har gett ut Heraldik
i svenska författningar (1951) ochvarmannen
bakom Kommunalheraldiska institutet, som
genom flitiga vapenförslag sporrade många
kommuner att anta vapen.
Bildtext på s. 287
Den där sista bildtexten är jag osäker på om det är Olsson själv eller redaktören Magnus Bäckmark som skrivit. Bäckmarks egen, annars mycket fyllliga, ”Vem är vem?” på Gröna Stubben listar förresten bara Lindgren som författare och nämner inte hans verksamhet med KHI:

UNO LINDGREN, 1915–92, författare av ”Heraldik i svenska författningar” (Lund 1951), var någon tid (före 1953 och åtminstone 1949) deltidsanställd medarbetare vid Riksheraldikerämbetet. Källa: HT 66, s 281, Riksarkivets beståndsöversikt, del 6, s 47; hans exlibris från 1949.

http://hem.passagen.se/gronstub/kannarna.htm

Idag finns inte KHI längre – den kommunalheraldiska sverigekartan är så gott som färdigritad. Istället verkar   Sockenheraldiska institutet (SHI) med ungefär samma syfte, fast nu att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen.  SHI är en verksamhet inom Svenska Heraldiska Föreningen, och det är därför  mycket lätt att hitta information om det. SHF är mycket bra på att informera om sin verksamhet och att skriva sin egen historia.
Men vem skriver Kommunalheraliska institutets historia?

Det fanns visst flera Gustaf Adolf

Appropå Sockenheraldiska Institutet, så hajade jag till när jag skrollade igenom Thomas Falks blogg och tittade på hans nya alster – enhetliga teckningar av vapen för Svenska Vapenkollegiets vapenrulla. Bland dessa fanns det nya vapnet för Gusav Adolf socken.

Spontant trodde jag såklart att det rörde sig om gamla Gustaf Adolf socken, som numera ingår i Hagfors-Gustaf Adolfs församling i Värmland. Men så var det såklart inte.  Det visade sig att det finns minst sex Gustaf Adolf-socknar i Sverige. Synd på ett vackert vapen att det inte är Värmländskt…

Hemkommen till vapenlös bygd

Repatrierad till hemsocknen Grava konstaterar jag att jag befinner mig i vapenlöst land. Det finns visserligen ett sköldformat emblem, som tagits fram av Grava hembygdsförening, men det är inte ett heraldiskt vapen. Måhända ett embryo till ett sådant.  Mina funderingar kring detta kan man läsa på Wermlandsheraldik.se.

Som adjungerad ledamot av Sockheraldiska Institutet är detta naturligtvis ett kärt besvär. Det är nog dags att skrida till verket snart.

Det heraldiska föreningslivets decennium

Detta är del fem i den heraldiska decenniekrönikan – om det sjudande föreningslivet i Heraldiknorden. Det som skrivs stämmer kanske i någon mån in på Societas Heraldica Scandinavica, Norsk Heraldisk Forening eller Heraldiska Sällskapet i Finland. Men Svenska Heraldiska Föreningen – som jag känner bäst – får stå som representant.

Svenska Heraldiska Föreningen gick in i 00-talet med en relativt ung funktionärskader. Kärnan utgjordes av ett gäng entusiastiska västsvenskar, företrädelsevis boråsare, kompletterade med några uppsvenskar från trakterna kring huvudstaden.

Att styrelsen var så västsvensk är inte så konstigt, eftersom föreningen har sitt säte i Göteborg, men det har inte präglat föreningens verksamhet nämnvärt.

SHF har inte heller drabbats av någon skadlig inavel, vilket annars kan vara faran för en riksförening inom ett till synes smalt område som heraldik. Förmodligen har forumet Heraldica spelat en viktig roll, när det gäller att få in nytt blod i föreningen: Jesper Wasling lämnar följande intressanta kommentar från styrelserummet:

Jag minns en tid då nya kandidater till Svenska Heraldiska Föreningens styrelse avslogs därför att personerna inte var kända och inte kunde komma till ett årsmöte i en annan del av landet. Det var ingen bra tid.
Jag misstänker starkt att SHS fungerade precis likadant, även om de äldre där inte har varit villiga att prata lika högt om sina interna problem som vi i SHF (och NHF med, för den delen).

Jesper Wasling appropå Heraldica

Jag tror att hemligheten bakom Henric Åsklunds tid på ordförandeposten i SHF (som startade 2003) har varit att man har hittat en skön balans mellan den struktur och formalia som måste finnas i en fungerande förening, med en prestigelöshet mot och ett väldigt effektivt nätverkande med det övriga Heraldiknorden. Samma inställning verkar finnas även hos övriga aktörer i Skandinavien.

SHF och Heraldiska Samfundet samarbetar kring utgivningen av Vapenbilden. Heraldica skapades inte som ett svenskt forum, utan som ett nordiskt. De nordiska nationella föreningarna samarbetar med SHS kring heraldikkongresserna. SHF samarbetar med lokala föreningar kring utflykter, föredrag och workshops – ena stunden är lokalavdelningen knuten till SHF, nästa till SHS, nästa fristående – slumpen verkar ha avgjort vilket. Listan på samarbetsformer kan göras lång.

SHF:s styrelse har också haft en märklig förmåga att utnyttja föreningslivets positiva kombination av strukturfascism och folkbildningsanarki. Det sägs att om oss man sammanför fler än två värmlänningar på en plats, så bildar de automatiskt ett dansband. Samma fenomen verkar finnas inom SHF – är fler två medlemmar intresserade av en och samma aspekt av heraldiken har styrelsen omedelbart sanktionerat dem som officiell arbetsgrupp. Ett oerhört smart sätt att ta till vara på enskilda initiativ och visa sin uppskattning för nedlagt arbete.

Jag nöjer mig med att peka på två lyckade arbetsgrupper – Sockenheraldiska Institutet och kyrkoheraldikgruppen. Den ena med mål att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen, den andra att beväpna alla nyvalda biskopar.

Det här synsättet på ideellt arbete, med en styrelse som litar på sina aktiva medlemmar har gjort att mer arbete kunnat utföras för svensk heraldik – ofta dessutom i föreningens namn.

Så kanske är ändå 00-talet det heraldiska föreningslivets decennium?