Den gode herden på Facebook

På sin Facebook-sida delar Karlstads stift med sig av en underbar bild, där biskop Esbjörn Hagberg just har klivit ut på kyrkbacken i Karlstad tillsammans med en sprudlande glad nyvigd präst. Ett underbart motiv, fotografiskt snyggt och biskopens ryggtavla med den gode herden plockar upp grönskan i hängbjörkarna på Lagbergets krön. Men den är heraldiskt underbar också!  Hur?

Biskopsskruden är såklart översållad med kyrkliga symboler – den gode herden står i centrum, på skuldrorna har han ett par kors som symboliserar evangelisation och på huvudet mitran som en symbol för lågorna som stannade över apostlarnas huvuden den första pingsten. Allt är allmänkyrkligt  och katolskt.

Men så har vi det som gör den här skruden till Karlstadsbispens skrud och då tar man heraldiken och sfragistiken till hjälp. På mitrans band ser vi två symboler som placerar just den här biskpen i just det här stiftet: Domkapitlets och stiftsstadens sigill.

Korkåpans rygg och mitrans band.
Hela biskopen finns på stiftets Facebook-sida.

Domkapitlets sigill visar Kristus med segerfana på axeln. Den fick han på sjuttiotalet låna ut till stiftets vapen. Omskriften lyder ”Sigillum Consistorii  Carlstadiensis”. Stadens sigill har ingen omskrift. På motsvarande plats verkar det finnas ett sicksackmönster. Någon sorts strålkrans? Kanske en anspelning på Sola i Kallsta?

David Nessle – årets sista bekantskap

Eftersom jag mentalt tillhör 30-talisterna så har jag aldrig stiftat närmare bekantskap med serieskaparen och författaren David Nessle. Jag har visserligen skymtat honom på en och annan sökresultatsida när jag varit ute på nätet i något obskyrt ärende. Jag har till och med varit inne och vänt på bloggen någon gång, observerat någon skön formulering och tänkt ”Hit får jag nog återvända någon gång…”

Men idag fastnade jag, när jag ännu en gång skruvade på sökbegreppet för Värmlands vapen. Jag skrev för ett tag sedan om heraldikerna Martin Sunnqvist och Elias Granqvist som gjort heraldiska utvikningar på sina i övrigt ickeheraldiska bloggar. Men att hitta en icke heraldisk bloggare som kåserar över svenska landskapenvapen var brutalt uppfriskande.

Inläggen har visserligen några år på nacken, men är tidlösa, så det är bara att njuta av Nessles reflektioner över landskapen och deras vapen. Utan synbara heraldiska kunskaper går han igenom provinserna en efter en, med deras vapen som resonansbotten – Härjedalen, Norrbotten, Ångermanland, Södermanland, Närke, Östergötland, Jämtland, Gästrikland, Dalsland, Dalarna, Västergötland, Uppland, Lappland, Hälsingland, Västerbotten, Västmanland och Medelpad.

Och så den om Värmlands landskapsvapen. Den är visserligen inte så utförlig som vissa andra artiklar, men han gör allt rätt för att fånga mitt intresse. För det första uppträder han på inledningsbilden, iförd vad som tydligen är vår gemensamma favorit-T-shirt. Min gymnasieala Kafka-T-shirt-fäbless delas tydligen av många 60-talister.

Dessutom poserar han exakt samma ställe där NWT-journaliseten Anna Sims placerade mig, när hon som redaktör för studenttidningen Citrus och skulle skriva om folk med udda intressen. Jag hade gjort mig känd som lokalhistorikern som tvångsguidar överförfriskade och hjälplösa studenter på väg hem från kåren.

Att plocka upp kopparsticket på Värmlands vapen ur Erik Dahlbergs Suecia är inte heller dumt.

Men, kanske mest avgörande –  karln har givit ut en bok med titeln ”Gasen i botten Hieronymus Bosch”. Måste ha!

Underkänt för Norrköping

Efter drygt ett dygn i Norrköpings kommun (visserligen utan att besöka stadskärnan) är det dags att utfärda ett heraldiskt underkänt till kommunen. Jag kan visserligen förstå att ytterligare ett kommunvapen med ett tronande stadshelgon inte är någon som en PR-byrå gör saltomortaler över, men något mer fantasifullt än ett N kan man väl tänka sig?

När vi rullade in i kommunen, från Finspångshållet fick jag minnen från när jag bilade hem från Strängnäs på permission. Med nyväckt heraldiskt intresse såg jag fram emot varje kommungräns med vägverkets vapenskyltar.

• Strängnäs: S:t Petrus och S:t Paulus
• Eskilstuna: Smedsarm ur moln, bankande på städ
• Köping: Blått kors med korsade armar
• Arboga: Örn med stjärnor på vingarna
• Örebro: Örn, måne och stjärna
• Karlskoga: Korslagda kanoner och järnmärken
• Kristinehamn: Bojort i brusande vågor
• Karlstad: Lasse Sandbergs sol

Det tog mig tio år att förlika mig med att kommunen försökt dribbla bort att man har ett kommunvapen. Hoppas att inte norrköpingsborna har samma fördragsamhet med sitt kommunkontor.

Ä sola en han???

Jag har just lärt mig att en bildad sol (en sol med ansikte, som Sola i Karlsta och den i Solnas stadsvapen) är maskulinum på engelska. Medan en måne med liknande drag är en hon.

The sun ”in his splendour” or ”in his glory”. The number of rays may vary – 12, 16 and 24 being the most common. The rays may be straight or wavy, usually alternately. He (the sun is considered male) may be shown with a face or without.
The moon ”in her complement” or ”in plenitude”. She (always feminine) may be represented with a human face or without.

Så är det förmodligen på de flesta språk. När jag tänker tillbaka på italiensktimmarna på Tingvallagymnasiet kommer jag ihåg att det även heter Il sole och La luna.

Men för en värmlänning är det där väldigt förvirrade – sola ä ju ho, å månen ä han!

Jänta å ja’

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uppå landavägen, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uppå landavägen.
Där mötte ja’ henn’ e môra så rar,
då sola ho sken på himmalen så klar,
å däjli som ljusan dagen ho var-
mett hjârte, vart tog dä vägen?

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti Rannsätts körke, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti Rannsätts körke.
Där bliga ho på mej så himmalens blått,
å yja di sköt så blextrande brått,
så allri ha mett hjârte tåcka salve fått;
ja’ messta’ kav mi hele störke.

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt på messômmers-vaka, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt på messômmers-vaka.
Där råka vi varann mä fräsande fröjd,
å allri nônstinn ha ja’ känt mej så nöjd,
ja’ kasta mine ben i himmalens höjd
å hoppa övver alle taka.

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti pålskedansen, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti pålskedansen.
Då tog ja’ tag så vackert uti hennas hann,
för yja skömdes bårt bå himmalen å lann;
hur dansen hadd’ gått te, dä vesst’ ja int ett grann,
när som ja’ kom igen te sansen.

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti gröna lunden, å ja’,
jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti gröna lunden.
Där stal ja’ mej en köss så rosande rö
å tala om för henne hele mi nö
å fråga, om ho ville dele mett brö,
å ho svara ja på stunden.

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti Rannsätts körke, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti Rannsätts körke.
Där stog vi nu två ve altere just
å lôva vår tro i nö å i lust
å att te den allre sistaste pust
så troget varannre dörke.

Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uppå landavägen, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uppå landavägen.
På livsens lannsväg vannrer ja’ nu
så gladeligen mä mi lelle hustrú,
å allri nônstinn ska vi skeljes vi tu,
fôrrn döen går oss i vägen.

Ur Viser på varmlanske tongmåle

Den vapenlösa kommunen?

Det är inte mycket som sägs om Karlstads kommuns vapen på kommunens hemsida. Det utmärkta avsnittet om den grafiska profilen har en enda brist – den är helt ”avväpnad”. Man kan få intrycket att kommunen faktiskt saknar ett kommunvapen.Använder man sökmotorn hittar man några trevliga dokument att ladda ner. Man har skött formalian i alla fall: 

Det första dokumentet kommer ur Karlstads kommuns författningssamling, heter ”Karlstads kommuns vapen och flagga” och ”länder alla som vederbör till efterrättelse”. Tyvärr är det inte Karsltads kommun 2009 som är så rättfram i vad som gäller angående vapenbruket, utan det är beslutet från kommunsammanslagningen 1971, som i sin tur citerar Gustaf V:s vapenfastställelse 1949.Det andra har ett färskare datum – började gälla 1 januari 2009 och är fortfarande aktuellt – Reglemente för kommunstyrelsen, som ska täcka upp allt som inte kommunallagen reglerar. Under avsnittet ”Övrig förvaltning” kan vi läsa att kommunstyrelsen ansvarar för ”ärenden angående kommunens heraldiska vapen och logotyp”. Däremot inget om hur vapnet ska eller får användas.

Kilens öde ska utredas

Jag ligger lite efter när det gäller att bevaka den pågående debatten om Kils kommuns logotyp. Facebookgruppen ”Ändra inte Kils logotyp” har växt till 479 medlemmar sedan jag tittade till den sist. Och det har tydligen skett ett replikskifte i VF mellan upprorseldarna Marc Olofsson och Claes Dahlgren (För oss ÄR det förvirrande) och kommunalrådet Mikael Johansson (Kilsvapnet ersätts inte).

Jag måste fortfarande uppdatera mig om var i beslutsprocessen man befinner sig, men följande citat ur Johanssons VF-insändare är ju upplyftande:

Den föreslagna logotypen, gröna hjärtat med en kil, är ännu inte beslutad eftersom kommunstyrelsen tyckte att frågan bör utredas ytterligare. Den utredningen får visa hur vi ska gå vidare.

Och tidigare i inlägget:

Många tror att det är kommunvapnet ska göras om eller ersättas. Så är det inte. Kommunvapnet från 1963 bär på en viktig del av Kils historia och det ska vi ha kvar enligt förslaget och vapnet ska i fortsättningen användas till standar, utmärkelser med mera.
Den gamla logotypen från 70-talet ska dock ersättas av en ny logotyp.

Det verkar som att man söker sig mot ett upplägg liknande Karlstads, med en modern logotyp i marknadsföringssammanhang och ett heraldiskt vapen i högtidliga sammanhang. Men förhållandena är inte jämförbara.

Karlstad har ett vapen som för den oinvigde har mycket svag koppling till staden, medan Kil för ett talande vapen som till sin enkla komposition bara kan jämföras med de äldsta adelssläkterna i den svenska heraldikens äldsta tid. ”Vapnet är för ögat vad namnet är för örat” och det är få kommuner förunnat att han en grafisk symbol – vapen eller logotyp – som omdelbart kan förknippas med kommunen.

Karlstads kommun valde en logotyp, vars motiv till skillnad från deras vapen, är starkt förknippat med staden. Upphovsmannen är dessutom en erkänd illustratör med stark koppling till staden. Sola i Karlstad av Lasse Sandberg – en lyckad kombination. Kils föreslagna logotyp är har inte – se bara alla utlåtanden i debatten – samma styrkor som Sola i Karlstad.

Johanssons resonemang håller helt enkelt inte. Visserligen har han rätt i att 1970-talets logotyp behöver ersättas, men det bör vara en logotyp som bygger på kommunens heradiska vapen. Lyft ut den ur sköldformen, om ni tycker att den känns otidsenlig, men behåll det heraldiska vapnet!

Johansson har dock rätt på en punkt, nämligen att 200 000 för ett grafsikt profilprogram inte är dyrt. Ska det skrivas av på trettio år är det riktigt billigt. Men det är ju hur man utformar uppdraget som avgör vad man får för pengarna. Där har man ett ansvar som beställare. Om fullmäktige förkastar förslaget är det 200 000 i sjön, men en besparing om man jämför med skadan den nya logotypen skulle göra.

Grattis, Doktor Ståhl!

Jag sprang på nypromoverade Doktor Ståhl i helgen och fick för första gången beskåda Karlstads universitets doktorsring. Mobilkameran fixade inte att fånga dyrgripen, men på KAU:s webb kan man beskåda den.

Sola i Karlstad är den centrala symblen, båe på ringen och hatten. Den har även stått som modell för Karlstadsversionen av Parnassen. På sidan om traditioner beskriver universitetet tankarna bakom symbolen:

Karlstads universitets symbol består av en cirkel med en sol och texten Karlstads universitet inuti. Symbolen utformades för det nya universitetet och rymmer flera värden som vårt unga universitet står för. Ett sådant värde är det gränsöverskridande arbetssättet och mångvetenskapen. Ett annat är att framtiden kan påverkas av förstklassig utbildning och forskning samt att framtiden formas av tankar som ännu inte är tänkta. Anknytningen till svenska och internationella universitet är självklar, samtidigt som solen också symboliserar förnyelsebar energi och för tankarna till en hållbar samhällsutveckling.

Den universella symboliken finns också med. Solen är förutsättningen för att liv ska kunna födas och existera. Den ger värme, energi och ett ständigt upprepat gryningsljus. Det finns gott om exempel i världshistorien, där solen och ljuset fått symbolisera det goda och upplysta, förhoppningar om ett nytt, upplyst och bättre samhälle, vishet och insikt om sanningen.

Det är smått skrattretande i sammanhanget att man inte säger ett ord om att solen även är Karlstads symbol.  Det knystades inte ett ljud om det när symbolen var ny och universitetet nygrundat heller. Då var man livrädd för allt som kunde uppfattas som provincialikstiskt. Ingen skulle komma och påstå att det nya lärosätet var ett landsortsuniversitet!

Samma ängslan hade man från början när det gällde traditioner. När det skulle firas akademisk högtid första gången 1999 var det oerhört viktigt att undvika allt som kunde uppfattas som traditionellt eller konservativit.