David Nessle – årets sista bekantskap

Eftersom jag mentalt tillhör 30-talisterna så har jag aldrig stiftat närmare bekantskap med serieskaparen och författaren David Nessle. Jag har visserligen skymtat honom på en och annan sökresultatsida när jag varit ute på nätet i något obskyrt ärende. Jag har till och med varit inne och vänt på bloggen någon gång, observerat någon skön formulering och tänkt ”Hit får jag nog återvända någon gång…”

Men idag fastnade jag, när jag ännu en gång skruvade på sökbegreppet för Värmlands vapen. Jag skrev för ett tag sedan om heraldikerna Martin Sunnqvist och Elias Granqvist som gjort heraldiska utvikningar på sina i övrigt ickeheraldiska bloggar. Men att hitta en icke heraldisk bloggare som kåserar över svenska landskapenvapen var brutalt uppfriskande.

Inläggen har visserligen några år på nacken, men är tidlösa, så det är bara att njuta av Nessles reflektioner över landskapen och deras vapen. Utan synbara heraldiska kunskaper går han igenom provinserna en efter en, med deras vapen som resonansbotten – Härjedalen, Norrbotten, Ångermanland, Södermanland, Närke, Östergötland, Jämtland, Gästrikland, Dalsland, Dalarna, Västergötland, Uppland, Lappland, Hälsingland, Västerbotten, Västmanland och Medelpad.

Och så den om Värmlands landskapsvapen. Den är visserligen inte så utförlig som vissa andra artiklar, men han gör allt rätt för att fånga mitt intresse. För det första uppträder han på inledningsbilden, iförd vad som tydligen är vår gemensamma favorit-T-shirt. Min gymnasieala Kafka-T-shirt-fäbless delas tydligen av många 60-talister.

Dessutom poserar han exakt samma ställe där NWT-journaliseten Anna Sims placerade mig, när hon som redaktör för studenttidningen Citrus och skulle skriva om folk med udda intressen. Jag hade gjort mig känd som lokalhistorikern som tvångsguidar överförfriskade och hjälplösa studenter på väg hem från kåren.

Att plocka upp kopparsticket på Värmlands vapen ur Erik Dahlbergs Suecia är inte heller dumt.

Men, kanske mest avgörande –  karln har givit ut en bok med titeln ”Gasen i botten Hieronymus Bosch”. Måste ha!

Heraldiska bloggar och bloggande heraldiker

Appropå Jesper Waslings lista på heraldiska bloggar, kan man konstatera att det finns å ena sidan heraldiska bloggar och å andra sidan bloggande heraldiker. Som heraldiker är jag intresserad av bägge dessa kategorier, men av skilda anledingar.

Varför de heraldiska bloggarna intresserar mig är väl inte så konstigt. Vi är några hundra i Sverige som delar detta intresse och då är det ju inte inte så underligt att man med nördig lusta kastar sig över ett inlägg där Fredrik Brodin presenterar en ny version av Prinsessan Sibyllas vapen. Nördigt och trevligt för oss redan frälsta.

Men jag när ju också ett hopp om ett heraldiskt uppvaknande i Sverige. Och det är här de bloggande heraldikerna kommer in i bilden – de som skriver för en helt annan publik än den heraldiska.

Just nu är det två bloggande heraldiker med bakgrund inom juridiken som fångat mitt intresse.Varken Elias Granqvist eller Martin Sunnqvist skriver några heraldiska bloggar. Elias bloggar som moderat lokalpolitiker från Hässelby och i Martins blogg  ”förs tankar om rätt och rättskipning fram, särskilt om dömandets förutsättningar historiskt och i nutid”. Knappast något att punktmarkera för den som är specialintresserad av heraldik.

Och det är just det som är poängen. När dessa två gör en avstickare från sina huvudområden och kombinerar juridik eller politik med heraldik når de en ny målgrupp. Det kommer inte ske varje vecka, kanske inte ens varje månad. Men när det sker blir det intressant.

Just nu diskuterar de bägge heraldiken i domstolsväsendet (Elias, Martin). Är det ett sätt att få stockholmsmoderater och rättsfilosofer att intressera sig för heraldik? Förmodligen inte. Men jag hoppas på att få se fler i röster i diskussionen i respektive blogg – allra helst röster som jag aldrig hört förut.

Och jag hoppas även på att få läsa heraldiska diskussioner på andra bloggar, diskussioner som förs mellan miljöpartister, reklambranschfolk, folkmusiker, fotbollsfans och lastbilschaufförer.

Domstolsvapen och heraldiken i politiken

Elias Granqvist skriver på sin blogg om domstolsväsendets heraldik. Sveriges domstolar har av någon anledning tagit sig en uppsjö nya vapen under senare år, samtidigt som man verkar samla sig under Domstolsverkets vapen externt. Som heraldikvänner är den spontana reaktionen den samma hos mig och Elias – det är trevligt med mångfald och det berikar den offentliga heraldiken om domstolarna för sina egna vapen.

Som yrkesmän drar vi dock motsatta slutsatser. Som kommunikatör har  jag ju såklart intressere av att hålla ihop den grafiska profilen för en stor och spridd organisation, som Kyrkan, Polisen eller domstolarna. Kliver jag in i en kyrka i ett annat stift, vill jag veta att den tillhör just Svenska kyrkan, följer samma gudstjänstordning och sjunger ur samma psalmbok.

Möter jag Lagens långa arm på fjällsemestern i Åre har jag samma behov. Jag vill veta att konstapeln i fråga tillhör samma svenska statliga våldsmonopol som hemma, och inte någon republikansk jämtländsk bygdemilis som skriver sina egna lagar. Att de sedan lyder under en länpolismästare i Östersund eller Karlstad är av underordnad betydelse.

Den grafiska profilen, med det herladiska vapnet som en viktig beståndsdel, gör att jag snabbt kan dra dessa slutsatser.

Samma inställning har jag till domstolsväsendet. Om jag, Gud förbjude, skulle hamna inför skranket, vore det oerhört skönt att veta att det är samma lagbok som ligger på domartribunen och inte någon landskapslag. För de flesta torde det räcka med att se den kungliga kronan över domstolsvapnet, för att inse att så är fallet och att man inte riskerar att dömas efter äldre västgötalagen. Men för en del räcker det inte, och då är det bra med en gemensam grafisk profil för hela domstolsapparaten.

Alltså är det helt i sin ordning att man samlas under Domstolsverkets grafiska profil. Eller? Elias Granqvist får mig att vackla. Ligger det ett värde i att att framhäva domstolens oberoende som egen myndighet?

Elias skriver:

Som jurist är det min professionella uppfattning att det bör finnas en sammanhållen tanke bakom domstolarnas visuella profil och att domstolarna med sin roll inom staten bör visa denna roll på ett tydligt sätt. Domstolarna är inrättade genom beslut som formellt är politiska och i dessa beslut fastställs också deras namn och deras domkretsar, och domstolarnas bruk av vapen borde spegla den indelningen. Här kommer vi också in på politiken, vilket förklarar varför jag skriver om detta på en politisk blogg – det är inte min roll som politiker att på något sätt detaljstyra domstolarnas verksamhet, men synpunkter på riktlinjerna för deras bruk av vapen handlar inte om detaljstyrning utan ligger på samma övergripande nivå utanför den dömande verksamheten där också frågorna om domstolarnas namn och domkretsar finns.

Och vidare;

Med tanke på domstolarnas roll i samhället och deras betydelse som del av den statliga verksamheten, borde de inte använda en och samma symbol om denna inte är riksvapnet. Domstolsväsendets vapen kunde mycket väl användas som en samlande symbol för domstolarna tillsammans och skall förstås kunna användas av Domstolsverket, men var och en av domstolarna borde inte använda detta vapen som symbol för sin egen verksamhet. I stället borde varje domstol ha sitt eget vapen. Detta skulle också underlätta identifieringen av vilken domstol som har avkunnat en viss dom. De högsta rättsinstanserna i riket, Högsta domstolen och Regeringsrätten, borde använda riksvapnet, eftersom de är den dömande maktens främsta företrädare.

Om Elias har rätt – att det är viktigt att framhålla den enskilda domstolen som fristående myndighet – så blir plötsligt kommunikatören och heraldikern inom mig rörande överens om att domstolarna bör kommunicera sina egna vapen.

Eget vapen eller Lilla riksvapnet? Det är en intressant tanke. Att samla alla myndigheter under Lilla riksvapnet var ju en tanke som fanns med i förvaltningsproppen i våras.

Elias reflekterar ju själv över det faktum att han debatterar heraldik i en politisk blogg, men det tycker jag är helt i sin ordning. Den offentliga heraldiken är på sätt och vis en dimension av vårt demokratiska system och som sådant måste han intressera sig för det.

Vem är det som kokar gröten?

Elias Granqvist gillar mitt nya förkläde, men funderar på om det sänder ut rätt signaler till övriga i köket:

Det är förstås passande med en sköld på ett förkläde, båda skall ju skydda kroppen. Däremot är det väl tveksamt om någon som inte tillhör länsstyrelsen egentligen skall använda ett förklä’ med vapnet krönt med den kunliga kronan…

Kommentar till inlägget ”Modeskaparen Bror Jaques de Waern”

Håller fullständigt med, Elias! Ungarna kan ju tro att jag kokar gröt på uppdrag av landshövdingen i Örebro, och det vill vi ju inte. Men frågan är om det är så många fler än du och jag som bryr oss om skillnaden mellan en krönt och icke krönt sköld.

Jag drar omdelbara paralleller till polisväsendet. Det gick en rysning av välbehag genom min kropp när jag beställde nytt pass häromsistens. Damen som betjänade mig hade lilla riksvapnet på bröstet, krönt av kunglig krona. Men utan fasces och eklöv.

För mig är budskapet tydligt. När jag möter den här personen, i polishuset, vet jag att det här är en person som assisterar lagens långa arm, men som inte tänker tillgripa våld och inte heller är utbildad för det.

Det motsatta gäller när jag möter en ordningsvakt på festplatsen. Nu är det fråga om en person som inte jobbar åt Staten, men som med Statens goda minne har rätt att bruka en smula våld mot mig och har utbildats för det. Fasces och eklöv – ingen kunglig krona.

Om vapentältets rätta natur

Det var visst fler som uppmärksammat det bäckmarkska golfvapnet på Bro Hof. Ämnet hade redan initierats av Elias Granqvist på Heraldica i våras. Inte första gången jag ropar ”eureka!” när badrumsmattan redan har torkat 😉

Där handlade diskussionen för övrigt om ett vapentälts rätta väsen. Jag måste erkänna att jag aldriga funderat särskilt mycket över problemet, men köper Claus K Berntsens definition rakt av och konstaterar att ”ett vapentält är fristående från skölden, omger skjölden totalt, medan det uppknutna hjälmtäcket utgår från bindeln.” Skönt att ha en åsikt utan att behöva slåss för den.

Fast nu blir väl frågan ”får man ha snoddar i hjälmtäcket?”

S:t George, S:t Erik och Hertigen av Värmland

Herrens vägar äro outgrundliga. Liksom forumtrådarnas. Jag ställde en fråga om Världsboksdagen på Heraldica, men samtalet leddes in på något mycket intressantare – lokala flaggdagar.

Världsboksdagen 23 april sammanfaller med S:t George-dagen, så engelsmannen flaggade med sin Union flag på tomten i Stodene, i brist på S:t George-kors på duk. Men när ska han hissa sin värmlandsflagga?

13 maj, när Hertigen av Värmland fyller år! föreslog Elias Granqvist. Självklart!

Själv saknar jag tyvärr både värmlandsflagg och flaggstång på tomten, men lyckligtvis upptäckte jag just att det finns fasadflaggor för alla landskap att beställa på nätet.

Jag lägger min beställning nu. Det är fem dagar kvar till 13 maj, så vi får se om den hinner fram till dess. Annars får jag cykla bort till grannen Chris Green och titta på hans.

Och den 18 maj hoppas jag att den naturaliserade stockholmaren Stephen Coombs firar ersmässa med att hissa S:t Eriks-flaggan!

Heraldiska kommentarer till förvaltningsproppen

Det har kommit in ett par kommentarer till min lilla recension av förvaltningspolitiska propositionen ”Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt”, både på bloggen (Claus K Berntsen och Mats Persson) och på Heraldica (Elias Granqvist).

Fler tankar?

Tydligare och vackrare

Noterar att frågan om heraldiskt korrekta flaggor har blivit aktuell igen. Claus K Berntsen, vice ordöfrande i Svenska Heraldiska Föreningen och aktiv i Societas Heraldica Lundensis, har väckt frågan genom ett medborgarförslag till Lunds kommun. Och Elias Granqvist efterlyser utgången av ett ärende i Boden, där en folkpartisten Carola Larsson 2008 motionerade om att gå över till kvadratiska flaggdukar.

Egentligen har jag svårt att harmas över att en organisation låter trycka sin logotyp på ett tygstycke, som de hissar upp i en flaggstång. De är ju helt naturligt och inte något etikettsbrott som stör mig. Vad som stör mig mer är att de reklambyråer som arbetar med att hjälpa våra myndigheter med sin visuella identitet inte förstår bättre.

Ett grafiskt profilprogram tas fortfarande oftast fram med tanke på de behov som finns för tryck på papper. Under senare år har man dessutom insett att webben ställer andra krav, vad gäller typsnitt, kontraster, färgåtergivning, storlekar, och så vidare. Webben är helt enkelt ett nytt medium, och man har skapat ett nytt kapitel i profilpärmen för detta behov.

Då borde steget inte vara så långt till att inse att det ställs helt andra krav på den symbol som ska ses på stort avstånd – kanske till och med uppe på ett hustak. Den kan helt enkelt inte vara utformad på samma sätt som loggan som ska tryckas på blyertspennan som delas ut i kommunens monter på universitetets arbetsmarkandsdag.

Och då finns det en vetenskap som sysslat med symbolers tydlighet i olika format. Det som värmer när man läser Carola Larssons argument för att Bodens kommun ska flagga kvadratiskt är att hon har insett hur heraldikens krav på en flaggduk har uppkommit: ”En flagga där bilden tar upp hela ytan är också tydligare och vackrare”, Bättre kan det inte uttryckas. Skla man klämma in kommunvapnet i en sköld och dessutom låta den trängas med en murkrona och kommunens typograferade namn syns det helt enkelt inte vad collaget föreställer.

När man från heraldiskt håll ställer krav på att kommunens vapen bör uppta hela flaggduken är det inte för att krångla med de styrande i kommunen. Lika litet som informationsavdelningen tar fram ett grafiskt profilprogram för kommunen för att göra sig viktiga och göra livet surt för den övriga organisationen. Det blir helt enkelt tydligare och vackrare.

De heraldiska hemsidorna

De heraldiska hemsidorna hör egentligen 90-talet till, men förtjänar ändå en plats i 00-talets decenniekrönika, eftersom de synliggjorde heraldikens utövare för varandra. En sak är nämligen säker när det gäller heraldikens 00-tal – kontakten mellan dess denna konstarts utövare har definitivt intensifierats.

När jag började intresseramig för ämnet i början av 90-talet, utgjorde Karlstads stadsbiblioteks Ky-hylla min arena. Inte mycket till umgänge där, inte. När jag lånade om en bok kunde jag av stämplarna konstatera att den inte lämnat hyllan sedan jag hade den sist. Jag föreslog någon gång att man skulle deponera hela det heraldiska beståndet hemma hos mig, men det nappade man inte på.

Idag är min heraldiska boksamling flera gånger större än Stadsbibliotekets, så det var länge sedan jag besökte Ky-hyllan. Och om jag tog mig dit, tror jag inte att det är mycket större drag än för femton år sedan.

När Internet gjorde entré i mitt liv var det självklart att utforska vad som erbjöds på det heraldiska området. Det är svårt att komma ihåg hur man gjorde före Google. Själva sökandet skedde troligtvis med den fantastiska sökmotorn Altavista, men den största hjälpen fick man av länklistor på andra sidor.

Ute i den stora världen fanns det såklart en del att läsa om heraldik, men för den som var intresserad av svenska förhållanden fanns det en handfull sidor. Oftast fanns det någon form av eldsjäl/folkbildare bakom – en Granqvist, en Bäckmark eller, med största säkerhet, en Wasling.

Jag gissar att de här herrarna började på ungefär samma sätt som jag själv senare gjorde, med att konstatera att Dreamweaver var ett trevligt program om man vill hålla ordning på text och bild i ett ämne och samtidigt göra det tillgängligt för andra. Gratiswebbhotellen stod både för lagring och adress, när se-domänerna var något exklusivt, förbehållet ”riktiga” avsändare.

Elias Granqvists sida om heraldik i Sverige lär ha raderats av en obetänksam internetleverantör, Och Jepser Waslings webbprojekt har avlöst varandra, även om adressen ibland har varit densamma, så där finns det nog inget kvar att se från 1900-talet.

Men Magnus Bäckmarks utmärkta ”Gröna Stubbens heraldik för ofrälse” finns kvar på nätet. Otroligt charmig webb av årgång -95! Gröna stubbens länkar är i många fall döda, men surfar man runt får man en god bild av den tidens Heraldikverige på Internet.

Även Svenska Heraldiska Föreningens, Heraldiska sällskapets och Skandinaviska Heraldiska Sällskapets webbar hör till samma tradition. Idag finns de på Heraldik.se, respektive .org, men tog sin början på gratishotell.

Min egen Wermlandsheraldik har gjort samma resa – från gratishotell till egen domän. Tekniken och sidorna som ligger där är i grunden de samma som för tio eller femton år sedan, men Yahoo!’s gratistjänst Geocities.com, där många av oss publicerade våra sidor, har äntligen stängt. Den symboliska slutpunkten på den folkbildande eldsjälens första decennium på nätet.