Gustaf Fröding – heraldikern

Om man har flera specialintressen, är det lätt hänt att dessa ibland korsbefruktar varandra. Rör man sig, som jag, inom ett geografiskt begränsat område, så är det oundvikligt att göra fynd inom heraldik, kulturhistoria, personhistoria, musikhistoria och litteraturhistoria, oavsett vad man egentligen tror sig läsa om för stunden. Gräver jag ner mig i 1800-talets Karlstad är det omöjligt att inte springa på grannar och släktingar till Gustaf Fröding. Och när jag i midsomras letade i Anders Fryxells Värmlandsflickan efter likheter med F. A. Dahlgrens Värmlänningarna, råkade jag ju hitta en del heraldiska kuriositeter.

Mina två riktiga nördområden – Värmlands heraldiska undervegetation respektive Gustaf Frödings liv och verk – möts dock ytterst sällan. Jag kan egentligen bara komma på ett enda tillfälle, nämligen i den postumt utgivna ungdomsdikten ”Till min pipa vid dess återkomst från Mangskogen”, där Gustaf antar ett framtida släktvapen åt sitt alterego Agust Kallson. Det är den enda heraldiska Frödingreferensen jag har känt till. Tills idag!

För närvarande håller jag på att rota i Gustaf Frödings barndomsår i Kristinehamn. Det är en period i hans liv som brukar hanteras ganska summariskt i Frödingbiografierna. Skolloven hos farmor Gustafva på Gunnerud brukar ställas i förgrunden, medan man kort konstaterar att familjen köpte hus i Kristinehamn, föräldrarna blev frireligiösa och att pappa Ferdinand drev skola i hemmet för Gustaf och några jämnåriga, innan de kunde skrivas in på läroverket för att förberedas för gymnasiestudier i Karlstad.

En detalj som ofta nämns, men bara helt kort, är att Ferdinand ordnade med en sorts fosterbror åt Gustaf, som själv bara hade systrar omkring sig. Mauritz Hellbergs och Cecilia Frödings böcker om Gustaf nämner honom, men ger inte så mycket kött på benen. Häromdagen råkade jag dock se att John Landquist citerade gossen, som hette Adolf Lundbom. Professor Landquist är ibland retsamt snål med källhänvisningar, men här bjussade han på uppgiften att citatet kom från Karlstads-Tidningen 12 november 1925.

Det visade sig att Karlstads-Tidningen, vars chefredaktör Mauritz Hellberg hade gett ut sina ”Frödingsminnen” på Bonniers samma år, hade skickat en reporter till Åmål, för att ta reda på om inte Adolf Lundbom, som nu hunnit bli en 65-årig målarmästare (anställd vid BJ:s verkstäder), hade några minnen att komplettera med. Det hade han, bortåt en hel spaltmeter!

Adolf Lundbom delade med sig av många intressanta detaljer om sina år i familjen Fröding. Till min stora tillfredsställelse berättar han att Gustaf uppenbarligen var heraldiskt intresserad som barn:

Romanfantasierna utlöstes också bl. a. genom instiftande av en riddarorden. Jag fick hedersuppdraget att teckna vapensköldar och insignier. Vapnet bestod av tre torn med tinnar, ett högre i mitten och två små på sidorna, med svenska flaggor draperade omkring. Det var mycket noga, när detta vapen bestämdes. Gustaf ledde förstås det hela. I ett kolsvart rum infördes pojkarna, dubbades till riddare och fingo riddarslaget av Gustafs träsvärd.

Själva riddarintresset har många berättat om. Riddarromaner fanns det gott om i hemmet och Sir Walter Scott var en av Frödings favoritförfattare. Inte minst John Landquist har pekat på hur Scott har påverkat Frödings eget skrivande. Men det var ju oerhört skönt att få ett bevis på att Gustaf faktiskt var en utövande heraldiker som barn!

Lungsunds kyrka och Storfors kommunvapen

Gästinlägg av Carl-Johan Ivarsson

Numera har alla 290 kommuner i Sverige sina egna registrerade vapen. 2007 blev Härryda den sista kommunen som fick ett sådant vapen registrerat. Det är inte samma sak som att kommunerna använder sina vapen.

Kommunvapnen har fått många inspirationskällor. De historiska städerna i Värmland har haft sina stadsvapen som sedan blivit kommunvapen. Andra vapen är inspirerade av gamla häradssigill, som Grums, Torsby och Årjäng. Andra är nyskapade som Sunne och Kil.

När bruksorten Storfors, som genom historien alltid hört till Kroppa socken, upphöjdes till rangen av köping 1949 så blev det aktuellt för köpingen att skaffa sig ett vapen. Detta aktualiserades för mig när jag besökte Lungsunds kyrka härom veckan.

Storfors kommunvapens blasonering är som följer: ”I fält av guld två röda tänger för lancashiresmide, den högra störtad, överlagda med en delad, av silver och svart genom styckande skuror spetsrutad bjälke”.

Tängerna syftar förstås på smidet. Men den snedrutade bjälken kommer från ätten Linroths vapen. Ätten Linroth har haft mycket stor betydelse för hela bygden, men är tydligast kopplad till herrgårdar och kyrkor i Bjurtjärn och Lungsund. Det skulle dröja till 1967 innan Bjurtjärn och Lungsund, som då var delar av Ullvätterns kommun, blev inkorporerade i Storfors. Men eftersom en av de första Linrotharna, Claes Linroth inköpte Storfors bruk av kronan, så är kopplingen naturlig även där. Annars har Linrotharna också funnits på Säby i Visnum, Agnhammar i Grums och Västsjö i Övre Ullerud.

Det finns några kommunvapen som har anknytning till släkter och ätter. Ett av dem är Forshaga, där ett lagerlöv indikerar släkten Lagerlöfs ursprung från Skived inom kommunens gränser. Tre andra kommunvapen med referenser till adelsvapen är Motala (von Platen), Finspång (De Geer) och Boxholm (Stenbock).

Elias Linderoth var son till en avsatt präst vid namn Laurentius Theodori i Tjällmo socken i Östergötland. Linderoth blev bruksarrendator i Fellingsbro socken och sedan bergsfogde i Filipstads och Karlskoga bergslager. Han blev ägare till herrgårdarna i Lanfors och Alkvettern och avled i början av 1691 och begravdes i gravkoret vid Bjurtjärns kyrka.

Elias Linderoths barn adlades 1691 med namnet Linroth och sönerna introducerades under nr 1222 år 1693. 

Av sönerna blev Johan Linroth (1653-1720) brukspatron på Bjurbäcks bruk i Lungsund och tillsammans med hustrun Brita Rokes (1655-1698), rådmansdotter från Göteborg, donerade han altartavlan till Lungsunds kyrka, utförd av ”mäster Johan B.” i Kristinehamn. Kyrkobeskrivningen uppger att Linroth gjorde ritningen till altartavlan. Altartavlan magasinerades vid den stora renoveringen 1887 men återställdes till kyrkans 300-årsjubileum 1943. Även predikstolen skänktes av makarna.

Lungsunds kyrka

Ätten Linroths vapen fick som grundmotiv en rotförsedd lind, dekorerad med den spetsrutade bjälken, då. 

Även om det är många värmlänningar och andra som kan få med ätten Linroth i sina antavlor genom ättlingar på kvinnolinjerna – så var sönerna dåliga på att föra ätten vidare och till slut utslocknade ätten Linroth den 10 maj 2011, då den siste Linrothen dog i England. Detta verkar inte ha vållat någon större uppmärksamhet, och diskussionen om Linroth är kort i t.ex. Anbytarforum. Något krossande av ättens sköld ägde inte rum. 

Carl-Johan Ivarsson

Värmlänningar i Vaxholm

Jag har tänkt en hel del på Värmlands Fältjägare den senaste tiden. Jag har haft ett ganska långt förhållande till dem, men det har aldrig blivit av att jag grottat särskilt djupt i förbandets tillkomst och vidare öden. Det är lite underligt, med tanke på att jag gick klädd i deras uniform som tonåring och att jag på senare tid insett att flera av mina förfäder har tillhört ”di gröne”.

När jag i olika sammanhang får tillfälle att docera om värmländsk militärhistoria, brukar jag ta upp Värmlands fältjägare som ett exempel på tidigmodern kompetensutveckling. När förbandet lades ner 1901 ska manskapet nämligen ha skolats om till kustjägare, efter att ha fått lära sig simma 200 meter. ”Ska” skriver jag, för det är så jag har fått det berättat för mig. Några riktiga kustjägare lär de nog inte ha blivit, men sant är det att de, tillsammans med Hallands bataljon, blev överflyttade till Vaxholm och bildade Vaxholms grenadjärregemente 1902. (Hur det där faktiskt gick till ämnar jag ta reda på vid tillfälle).

Det där har jag alltså tänkt på och berättat om genom åren. Men jag har jag aldrig funderat på de rent heraldiska konsekvenserna av 1901 års härordning, alltså förra seklets första försvarsbeslut. Att Vaxholmsgrenadjärerna fortsatte att föra Värmlands fältjägares och Hallands bataljons fanor hade jag läst, men vad fick det nya förbandet för vapen?

En bildgoogling på ”Vaxholms grenadjärregemente” gav svaret. Självaste Wikipediaartikeln för regementet illustreras av dess vapensköld, förmodligen hämtad från någon uniformsdetalj. Någon blasonering presenteras inte och vapnet blev förmodligen aldrig formellt fastställt, men av bildens skraffering kan vi utläsa att vapnet, som delas av ett gaffelsnitt, har ett rött fält med en flammande granat, ett gyllne fält med en örn och ett blått fält med ett lejon. På goda grunder kan vi anta att örnen är svart och lejonet vitt. Den granaten är förmodligen gyllne.

Om det funnes en uppdelning mellan genealogiska och etymologiska vapen, så vore detta vapen någonting mittemellan. Övre fältet talar om att vi har med ett grenadjärregemente att göra. De två nedre fälten berättar om förbandets rötter i Värmland och Halland. Däremot får vi ingen som helst ledtråd om att vi befinner oss i Vaxholm eller över huvud taget i Stockholms skärgärd.

Google rotar också farm en annons för ett intressant planschverk som presenterar uniformer från Vaxholms grenadjärregemente och det samtidigt bildade grenadjärregementet i Karlskrona.

Jag har aldrig haft möjlighet att bläddra i själva häftet, men av bilderna i annonsen ser det ut som att presentationerna av respektive regemente inleds med något som kan beskrivas som ett heraldiskt stilleben.

Karlskrona grenadjärregemente, som bildades av Blekinge bataljon och Smålands grenadjärregemente, representeras av en en brinnande granat över Karlskronas stadsvapen och Smålands landskapsvapen. (Enligt Wikipeida förde karlskroniterna Smålands vapen oförändrat).

Vaxholms grenadjärregemente representeras av en motsvarande komposition. Under den brinnande granaten ser vi en rund sköld med något som borde representera Vaxolm stad, även om det inte stämmer med någon beskrivning eller avbildning av Vaxholms stadsvapen som jag kan hitta. På sinister sida finns Värmlands landkapsvapen, så som det såg ut fram till mitten av 1900-talet, med en tydligt svartskrafferad örn i ett gyllne fält. Av någon anledning har Hallands vapen utelämnats ur kompositionen.

När man skärskådar dessa två kompositioner slås man av två saker. För det första har konstnären placerat ett band i en rosett bakom Karlskronavapnen, medan Vaxholmskompositionen har korslagda gran- och tallkvistar över vad som borde vara ett jägarhorn, men sommer liknar ett posthorn.

För det andra har de flammande granaterna färgmarkerats på lite olika sätt. Den karlskronitiska är gyllne, medan den vaxholmska är röd. Det skulle kunna vara en slump, men eftersom konstnären uppenbarligen har koll på heraldisk skraffering (vapnen för Karlskrona, Småland och Värmland är korrekta), så får man anta att det finns en tanke även bakom granaternas tinkturer.

Vermlandsflickans andra heraldiska guldkorn

En vecka in på semestern är det dags att infria löftet från midsommarhelgen att presentera det andra heraldiska guldkornet från Anders Fryxells sångspel ”Vermlandsflickan”. Vid närmare eftertanke kanske det inte var så mycket mer än ett korn.

När jag läste ”Vermlandsflickan” tyckte jag mig skönja ett tydligt stråk av örnsymbolik i texten. Fryxell behövde inte bryta ryggen av sig för att få till liknelserna – pjäsen handlade ju om frihet, unga, friska, stolta människor i en vild värmländska natur och grönklädda soldater från Värmlands fältjägare, vars fana pryddes av Värmlandsörnen, springer kors och tvärs över scenen.

Referenserna finns på flera ställen, men tydligast här:

Sven (i Jägare-uniform, sjunger):

Vermelands-jägaren, i skog och mark han svärmar kring;
Så tapper och modig, han fruktar ingenting,
Intet han
Frukta kan!
Hurtigt han herrskar kring berg och dal och strand.

Nåväl, det kanske inte var mer än ett korn, men det har fått mig att fortsätta fundera över Värmlands fältjägare. Just nu fascineras jag mest av att Anders Fryxell förlägger handlingen till ”1790 års fälttåg”, alltså samma år som Värmlands fältjägarkår sattes upp av Gustaf III. Men det finns inte en enda referens i texten till att fältjägarna skulle vara något nytt inslag i det värmländska folkmedvetandet, snarare tvärt om. När Fryxell skrev sin pjäs, 32 år senare, hade ”di gröne” tydligen blivit så bekanta att gemene man trodde att de hade funnit i Värmland i alla tider.

Det kommer mer om Värmlands fältjägare. Kanske redan ikväll…

Heraldiska inslag i Värmlands första nationalepos

För att friska upp minnet plockade jag igår fram Anders Fryxells pjäs ”Vermlandsflickan”, som han skrev för PDA Atterboms pocket ”Poetisk kalender” 1822. Det jag var ute efter var likheter mellan ”Vermlandsflickan” och ”Wermlänningarne” som FA Dahlgren skrev ett par decennier senare. Den som bara har läst om ”Wermlänningarne” på Wikipedia, eller har ett vagt minne av en artikel i Sohlmans musiklexikon, brukar säga att Fryxells pjäs var en förlaga till Dahlgrens pjäs, men det är att göra det lite för lätt för sig. Likheterna kan summeras i två låtstölder (”Värmlandsvisan” och ”Hej hopp sasa”), flicknamnet Anna, ung kärlek med förhinder, Värmland som miljö och en romantisk syn på landskapet och dess invånare. Då kan man lika gärna säga att han ”Romeo och Julia”, som Dahlgren nyss hade översatt, är lika mycket förlaga. (För den som är nyfiken klistrar jag in min sammanfattning av ”Vermlandsflickan” sist i inlägget.)

När jag ändå lusläste kunna jag inte undvika att notera vissa heraldiska referenser i texten. Anders Fryxell skulle med tiden bli en flitig arkivbesökare och hade nog sett ett och annat lacksigill. Någon blasonering för Karlstads vapen hade han uppenbarligen aldrig läst. I pjäsens inledning kommer länsman, som jag tror Fryxell vill framställa som komisk och löjeväckande figur, in med en inkallelseorder:

Pehr (kommer ut): Hvad står på, Herr Länsman, att I för ett sådant väsen?

Länsman: Hvad står det på? Jo, jo! nu är det tid att föra väsende, det må ni veta. Vi halva fienderna över oss! Det ingenting blir af med freden. Här har jag bref från Landhöfdingen fått – – (han tar opp ett bref).

Se! här är hans Sigill, så bredt och rödt; en halffläckt Örn emellan tvenne pålar – –

En halv fläkt örn mellan två pålar är onekligen en beskrivning av Karlstads sigill. Har man bara sett lackavgjutningar av sigillet är det inte konstigt om man tror att de två tornen med spetsiga huvar är två stolpar.

Det kan kanske tyckas lite märkligt att residensstaden Karlstads stadsvapen pryder det sigill som förseglat landshövdingens brev och inte landskapets/länets vapen, men så kanske praxis var i slutet av 1700-talet? Att man ibland talade om ”Karlstads län” var heller inte så konstigt, flera av länen är ju fortfarande uppkallade efter sin residensstad.

Ett annat alternativ hade ju varit att använda landshövdingens eget vapen i sigillet (länsman säger ju faktiskt ”hans sigill”. I så fall skulle det ha varit vapnet för friherrliga ätten Uggla (nr 69), eftersom pjäsen utspelar sig under 1790 års fälttåg, ett år efter att det nuvarande Värmlands län hade brutits loss från Örebro län med landshövdingen Johan Gustaf Uggla som chef.

* * *

”Vermlandsflickan” bjöd på ytterligare ett heraldiskt guldkorn, men det får vi spara till imorgon. Här kommer istället min sammanfattning av pjäsens handling:

Historien handlar om den unga Anna, dotter till den rike bonden och nämndemannen Pehr. Anna är förlovad med Sven, som tidigare studerat i Karlstad, med sikte på att bli präst, men av oklar anledning hoppat av och nu är en fattig dräng och soldat i Värmlands Fältjägarkår.

Pjäsen börjar med att Anna sjunger ”Hej, hopp sasa! Hej, hopp sasa! Munter och glättig ständigt är jag!” Det är oroligheter vid gränsen. Sven bli inkallad och Anna och hennes bror Axel blir skickade till farfar Gunnar, som kämpat med Karl XII, men nu vaktar sin kolmila långt uppe i skogen. Där blir Anna tillfångatagen av en dansk kapten, men fritas av Sven, som själv blir tillfångatagen.

Sven vaktas av en norsk jägare, som sjunger om sitt fosterland och ber Sven att sjunga om sin tös. Sven kontrar då med att sjunga Värmlandsvisan. Anna kommer till det dansk-norska lägret utklädd till en gosse och hjälper Sven att fly. Strid utbryter, men länsman kommer och berättar att kriget är slut, varvid nämndeman lovar att Anna och Sven ska få gifta sig.

Stefan Holm reder ut begreppen kring ÖDIK

Igår blev jag ju lite nyfiken på det där med likheten mellan de två fotbollsklubbarna Östra Deje IK och Olsäters SK, från Nedre respektive Övre Ullerud i nuvarande Forshaga kommun. Jag slängde ut en fråga i några olika riktningar och fick jag hjälp av ÖDIK-spelaren, -supportern och -konnässören Stefan Holm.

Stefan Holm i ÖDIK-ställ med dubbla emblem 2011

Stefan hade inga teorier om likheten mellan märkena, men kunde berätta annat intressant om ÖDIK-märkets historia.

Det rombiska klubbmärket är inte ÖDIK:s ursprungliga emblem. Från början ska man ha använt ett annat märke: ett vitt fält (en parallelltrapets, väl?) med initialerna ÖDIK, ovanpå en fotboll. Klubben bytte av oklar anledning till det rombiska märket någon gång runt 1972-73. Stefan berättar:

På lagbilden från när de vinner division VI 1971 har de det gamla klubbmärket, på lagbilden när de vinner division V 1974 har de det nya. När jag började rota i det där på hösten 2010 var det ingen av dem jag pratade med, inklusive min far, som visste säkert varför de bytt eller knappt ens minns det gamla. Men när vi lyckats med konststycket att återskapa det så kändes det i alla fall igen och ”ja, visst ja, så där såg det ju ut…” och fick godkänt av den äldre generationen.

Inför klubbens 80-årsjubileum 2011 ville man återuppta det gamla märket. Tyvärr fanns det inget bevarat märke att utgå ifrån, men man använde sig av gamla fotografier med lyckat resultat, så i ett par säsonger fanns bägge klubbmärkena med på tröjan.

Stefan hade också ett par gamla lagbilder ur ÖDIK-arkivet. På fotbollsbilden nedan ser vi ett exempel på det gamla märket med bollen. Jag inte beredd att ta gift på att det är samma emblem som bandylaget har på sina tröjor, men jag litar på Stefans ord, när han säger att det är så.

Fotbollslaget med det gamla ÖDIK-märket på tröjorna. Notera Jonny Holm längst upp till vänster.
ÖDIK:s bandylag med det gamla emblemet.

Jag hoppas att inte sista ordet är sagt angående de bägge Ullerudssocknarnas idrottsheraldiska flora i och med detta inlägg, men som avslutning för idag vill jag dela en bild som jag googlade upp från Tradera. En klubbnål med ett rött ÖDIK-märke! Där ser man…

Röd ÖDIK-nål.

Forshagas fotbollsklubbars klubbmärken

Provkartan över Forshaga kommuns fotbollsklubbmärken visar på väldigt samband mellan klubbarna. Egentligen ser jag bara en tydlig koppling – mellan Östra Deje IK och Olsäters SK.

ÖDIK-emblemet har visserligen två extra uddar, som ett par rävoron, som sticker ut från rombens övre långsidor, men annars är likheterna slående. Den 20 år yngre Olsätersklubbens märke känns bara som en mer renodlad efterbildning. Är det månne en lokal Ullerudstradition vi har att göra med?

Vid en snabb utblick i Fotbollsvärmland kan jag bara hitta fyra andra klubbar med den här typen av rombiska märken, nämligen Sörmark IF, Utterbyns IF, Rännbergs IK och Röjdåfors IF, samtliga från nuvarande Torsby kommun.

Alla sex märkena har en märklig halvcirkelformad variant av lagerkrans. Sörmark och Utterbyn har samma extra uddar som som ÖDIK. Annars liknar Sörmarks märke mest ett IFK-emblem, med sina blå-vita fält, gyllne konturer och den fyrauddiga kamratstjärnan. Även Röjdåfors har en stjärna, men den är sexuddig.

I övrigt finns det som sagt inte några direkt linjer mellan klubbarna i det som nu är Forshaga kommun:

Forshaga IF:s startår 1907 imponerar i sammanhanget. Kanske finns det en antydan till det rombiska märket redan där? Eftersom jag alltid har förknippat klubben med ishockey har jag sett de två motställda F-en som två hockeyklubbor och pricken över i som en puck, men om märket är lika gammalt som klubben lär det inte finnas några sådana tankar bakom.

Skiveds IF:s har något som nästan ser ut som en svensk friherrekrona ovanpå sin sköld. Det svängiga S-et som nästa helt fyller ut skölden för tankarna till en meandrande Klaräl, men den som känner till Sydvärmlands geografi vet att älven är i det närmaste spikrak efter Forshagaforsen.

Som vanligt blir jag nyfiken på de saknade klubbarna i sammanställningen:

  • Olsäters IF
  • IFK Öjenäs
  • Öjenäs SK
  • Övre Ulleruds IK

Om man nu ska skryta om geografikunskaper, så blir jag återigen förundrad över klubbtätheten i Öjenäs. Trots att Öjenäs inte direkt ligger i obygden har det väl idag bara något tiotal invånare.

Edas fotbollsklubbars klubbmärken

Det här inlägget var egentligen planerat till för ett par dagar sedan, men så kom Radio Värmland med sitt förslag om en omröstning, och då rubbades mina cirklar. Men jag är inte särskilt ledsen för det. Alls. Ett helt dygn under en storhelg, med nyhetssändningar som refererar till Värmlands Heraldiska Sällskap och radioreportrar som använder ordet ”heraldik” som vore det lika självklart om ”epidemiologi”. Bara att tacka och ta emot!

Men nu är det bäst att fortsätta den Värmländska fotbollsodyssén från A till Å med bokstaven E, som i Eda. Och varför inte börja med Värmlands näst vackraste klubbmärke, Åmotfors IF? Jag gör det enkelt för mig och citerar mitt eget inlägg från igår:

Rent grafiskt är märket ett av de djärvaste, med tydliga kontraster, bra balans och ett motiv som man kan titta på länge, utan att bestämma sig för vad det föreställer. Visst står det ÅIF, men sen då? Bildar Å-et en kvinna i klänning? Är Å-et en person över huvud taget? Omsluts Å-et av två palmkvistar, eller är det kanske en öppen lagerkrans?

Märket blir bara bättre och bättre ju mer jag tittar på det! Idag har jag dessutom fått reaktioner på att det inte alls finns någon människa i bilden, någon ser ett troll och någon ser eldslågor. Far har gått till källorna och kollat i klubbens 75-årsskrift och kunde konstatera att det verkar ha funnits med i hela klubbens historia.

Innan vi lämnar Åmot och tittar på helheten i Eda kommun, kan vi lika gärna passa på att beta av ortens andra fotbollsförening. Pappersbruket ska alltså ha haft en idrottsförening, som deltog i seriespel i fotboll under ett par år under 30-talet. Som klubbemblem är det inte mycket att hurra för, men som företeelse är det ganska intressant. Det vore något att gräva i för den som är intresserad av idrottsrörelse, fackföreningsrörelse och korporativism i 30-talets Sverige. En besläktad klubb finns det i IK Järnvägen från Charlottenberg, var märke tyvärr inte finns med i Ingemar Bergs samling på Klubbmärken.com.

Men det kanske är dags att titta på helheten i Eda kommun?

Man skulle ju kunna tro att min favorit här är anrika IF Örnen i Charlottenberg, grundad redan 1911. Och visst har märket sina fördelar, både att den anknyter till Värmlandsörnen och att den använder färgerna rött, svart och gult, som inte är helt vanliga i trakten. Men rent konstnärligt tycker jag inte att märket funkar.

Då tycker jag att Eda IF har centralortens vackraste märke, med den gyllne (eller svarta) lagerkransen. Snyggt och traditionstyngt och står liksom på egna ben, utan att snylta på den heraldiska sköldens historiska tyngd. En lagerkrans är ändå en lagerkrans.

När det gäller Eda United vet jag inte hur jag ska ställa mig. Eftersom jag är allergisk mot engelskspråkiga namn på svenska idrottsföreningar (de enda jag egentligen tycker om är Buffalo Billingsfors och Nordmaken Bears) har klubben en kämpig uppförsbacke från första början. Hade man kallat sig Edaaliansen, hade man vunnit min sympati från första stund. Men annars är det såklart en sympatisk tanke, att använda kommunvapnet som enande symbol, när bygdens två klubbar går samman. Märket vinner kanske i längden, men det har en lite för stark kommunal doft, för min smak.

En liten bit utanför Charlottenberg hittar vi IFK Ås, kommunens enda kamratförening. Som sig bör, har föreningen en blå sköld, med en vit ginbalk. IFK i första fältet, ÅS skrivet i ginbalken och året 1944 tillsammans med den fyrauddiga stjärnan i nedre blå fältet. Vi får återkomma till emblemet för olika IFK-föreningar i ett senare inlägg. Det som fascinerar mig just nu är att man mitt under andra världskriget orkade lägga energi på att bilda en idrottsförening. Eller så var det ett gryende hopp man såg 1944.

På ett ytligt plan har Koppoms IF:s märke stora likheter med IFK-klubbarnas. Färgerna stämmer, ginbalken stämmer och årtalet och stjärnan finns det. Men det är inte IFK:s fyrauddiga stjärna (som vi får återkomma till i ett senare inlägg), utan Koppoms bruks femuddiga stjärna, som började användas som en symbol för bruket i slutet av 1800-talet.

Liksom Koppom har övriga klubbar i sammanställningen sköldformade klubbmärken, som Växviks SK och Brevik SK. Någon heraldisk påverkan är däremot svår att hitta. De flesta klubbarna är grundade före den stora vågen när Sveriges landskommuner skaffade sig vapen på 1950-talet.

När man hör AIK tänker man kanske spontant på svart-gult, men svart-vitt, som Köla AIK kör med, väl lika klassiskt (ett antagande som jag bygger på min mycket grunda AIK-kunskap. Utöver Solna-AIK är det väl bra SAIK och VAIK jag har koll på).

Det är inte underligt att det fanns många fotbollsföreningar förr, det fanns helt enkelt mer folk på landsbygden förr. Men man kan undra lite hur det kommer sig att en metropol som Växvik har haft tre olika föreningar med fotboll på programmet. Då är det desto mer imponerande att det startades en ny fotbollsklubb i lilla Häljeboda så sent som 1992!

Eda kommun är en av dem som det finns flest luckor i sammanställningen. Den som vet något om följande klubbar får gärna höra av sig:

  • Adolfsfors IF
  • Järnskogs IF
  • IK Järnvägen, Charlottenberg
  • Koppoms IK/Köla AIK
  • Köla BoIK
  • Köla IF
  • Skillingmarks IF
  • Skillingsfors SK
  • Växviks BK
  • Växviks IK

Värmlands tio snyggaste klubbmärken

Nu är det avgjort. Degerfors IF har Värmlands vackraste klubbmärke. Radio Värmland inledde påskhelgen med att arrangera en omröstning och jag fick det hedrande uppdraget att agera fotbollsheraldisk Christer Björkman och plocka ut de tio finalisterna. Frågan väckte tydligen stort engagemang bland lyssnarna, för hela 1312 personer deltog i omröstningen och de rasade in kommentarer på radions Facebook-sida. Mest handlade kommentarerna om vilken av de tio alternativen som var bäst, men glädjande nog var det ganska många som presenterade motkandidater också.

I samband med att omröstningen drog igång på skärtorsdagens eftermiddag träffade jag reportern Jonas Berglund i östra straffområdet på Tingvalla IP, för att prata lite om klubbmärken i allmänhet och vad det kan ha för kopplingar till heraldiken. Då hann vi inte gå in på hur jag hade valt ut de tio alternativen, så det tänkte jag presentera här. De grundläggande kriterierna var att de skulle vara av god konstnärlig kvalité, effektiva som kännetecken och representativa för någon stilriktning bland klubbmärkena. Vi tar väl topplistan från plats 1 till 10:

1. Degerfors IF (284 röster)

Ett klassiskt emblem om, som ansluter ganska väl till heraldikens principer. Få färger, bra kontraster och en tydlig symbol, som fyller ut sköldytan på ett bra sätt. Järnmärket ger en solklar lokal anknytning och funkar dessutom att lyfta ut ur skölden som ett fristående märke, utan att kopplingen till klubben går förlorad.

När Degerfors klubbdirektör Suzanne Hällström gav segerintervju i eftermiddags, berättade hon att det tidigare har funnits ett blå-vitt märke, som snarare anslöt till kommunvapenets färger. Det var en ganska spännande uppgift, eftersom jag i ett tidigare inlägg har konstaterat att Degerfors IF är cirka 50 år äldre än Degerfors kommun. Det blir något att forska vidare i.

2. Åmotfors IF (261 röster)

Med bara 23 röster mindre än ettan, placerade sig Åmotfors IF på en överraskande andraplats i omröstningen. Rent grafiskt är märket ett av de djärvaste, med tydliga kontraster, bra balans och ett motiv som man kan titta på länge, utan att bestämma sig för vad det föreställer. Visst står det ÅIF, men sen då? Bildar Å-et en kvinna i klänning? Är Å-et en person över huvud taget? Omsluts Å-et av två palmkvistar, eller är det kanske en öppen lagerkrans?

3. IFK Arvika (197 röster)

IFK Arvika har det heraldiskt bästa klubbmärket av de tio. Genom att använda sig av hela stadsvapnet i sitt märke och bara lägga till IFK i ett eget fält ovanför, har man faktiskt klarat att hålla sig inom heraldikens ramar, utan att bryta mot förbudet mot bokstäver eller siffror inne skölden.

Tyvärr försvann klubbmärket efter sammanslagningen med Arvika FK 1988. Förhoppningsvis kan det återkomma vid någon senare revidering av klubbmärket.

Arvika var för övrigt en av mycket få kamratföreningar som inte använde sig av den nästan obligatoriska FIK-skölden.

4. Hertzöga BK (186 röster)

Hertzögas BK:s emblem representerar en klassisk typ av klubbmärke. En sköld med en ginbalk (det vita diagonala fältet), klubbnamnet och startåret inskrivet i skölden och en fotboll och lagerkvistar under. Färgkombinationen gult och grönt är dessutom ganska ovanlig.

5. IFK Likenäs (94 röster)

Idrottsföreningen kamraterna från Likenäs följer standardmallen för IFK-märken. Det finns faktiskt normalstadgar som en ny IFK-förening kan anta. Blå sköld med en vit ginbalk, där ortnamnet är inskrivet. I det övre blå fältet ska IFK stå och i det undre ska de fyrauddiga stjärnan finnas. Det finns till och med bestämmelser om vilka typsnitt som ska användas.

Någon konstaterade på radions Facebook-sida att han röstade på Likenäs för att märket liknade hans egen favoritklubb, vilket ju är själva idén med detta märke.

6. Mallbackens IF (81 röster)

Mallbackens märke hör till den enkla variant där man har lekt med klubbens initialer. Det gröna M-et har dragits ut till fyra grantoppar och får mig att tänka på samma glänta i skogen, som jag tänker på när jag hör namnet Mallbacken. Enkelt, unikt och effektivt. Det vore intressant att veta om det finns någon särskild tanke bakom den fyrabladiga ytterkonturen, eller om det bara kändes för tråkigt med en cirkel eller en romb.

7. IF Göta (71 röster)

I IF Götas klubbmärke ska Värmlandsörnen just slå sig ner i en G-formad gyllne lagerkrans. Märket kan ibland kännas lite plottrigt, särskilt eftersom örnen framträder dåligt mot Götas röda tävlingstrikårer (fotbollen är ju nedlagd sedan länge), men det funkar väldigt bra ändå.

8. Ulvsby IF (59 röster)

Ulvsby är en av få klubbar som lyckats att få in en anspelningen på ortnamnet på ett bra sätt i sitt märke. Initialerna UIF ser visserligen lite småskeva ut om man tittar för noga, men det finns ändå en fin balans i emblemet med den ylande vargen. Men vad är det som omger märket? Är det en lagerkrans, eller är det två sädesax från trakterna kring Vallargärdet?

9. Värmlands-Bro IK (43 röster)

Det är inte många som känner till Värmlands-Bro IK. Jag blev faktiskt uppringd efter sändningen av en Säfflebo, som undrade om det verkligen var DET Värmlands-Bro man menade.

Klubben var aktiv på 30- och 40-talet och fick vara med i omröstningen, på grund av sin originella, men ändå lite tidstypiska formgivning. Dessutom har man plockat in Värmlandsörnens vingar på ett bra sätt och får på så sätt både en kraftfull symbol och en anspelning på ortnamnet.

10. Karlstads BK (36 röster)

KBK:s klassiska märke visar att Sola i Kallsta har rent heraldiska kvalitéer. En enkel sköld (som med heraldiska termer skulle blasoneras som ”I blått fält en gyllne sol”) och initialerna KBK på en banderoll under. De gula ”legoplupparna” på sköldens övre kan ger associationer till stadvapnets murkrona.

Degerfors fotbollsklubbars klubbmärken

En utomstående betraktare skulle lätt kunna tro att fotbollsklubben Degerfors IF har plockat in kommunvapnets mest framträdande symbol, järnmärket, i sitt emblem. Men så kan det inte vara, eftersom klubben är nästan ett halvsekel äldre än både kommunen och vapnet. Om jag hade haft känningar hos riksheraldikern på 40-talet hade jag nog lagt ett ord för att Degerfors köpings vapen skulle gå i rött och silver. Istället valde man blått, för att anspela på Sveafallen, som störtade sig i havet, just på gränsen mellan Värmland och Närke, vid tiden för den senaste istiden.

Den gemensamma nämnaren talar däremot sitt tydliga språk om vad som varit förutsättningen för både fotbollen och kommunen – järnbruket. Tittar man på Ingemar Bergs provkarta över Degerfors klubbmärken från Klubbmärken.com ser man en del intressanta saker.

Degerfors FF står lite oväntat för Degerfors Finska Förening. De har också det mest oväntade klubbmärket, kanske för att det i första hand inte är ett fotbollsemblem. Finska föreningen har helt enkelt tagit Degerfors kommunvapen och bytt ut dess kugghjul och järnmäke mot tre vita svanar. Sångsvanen är nämligen Finlands nationalfågel. Det här emblemet skulle kunna bli ett riktigt vapen, om man rensar bort bokstäverna ur skölden. Jag tror att jag ska skriva till föreningen och föreslå att man låter registrera följande vapen:

I fält av silver en av vågskuror bildad blå balk, belagd med tre simmande sångsvanar av silver.

Föreningsnamnet kan man lika gärna skriva på en banderoll eller i en cirkel runt vapnet. Och så kanske man ska låta svanarna simma lite mer organiserat, men det är mer en smaksak.

Vilket förhållande kvartersklubben Strömtorps IK har till storebror Degerfors IF vet jag inte. Men anar man inte ett visst släktskap dem emellan, när man ser klubbmärket för Degerfors IF Ungdom (DUFF)?

Kvartersklubbar finns det gott om i lilla Degerfors. Den som vet bakgrunden till Skogalunds SK:s 60-talslogga får gärna höra av sig. Märket är snyggt, men vad föreställer det?

Detsamma gäller om någon kan förklara varför 2000-talsklubben Ängebäck BK har en grön sköld med en gyllen fransk lilja. Jag trodde först att det var en avläggare till scoutrörelsen, men någon sådan koppling kan jag inte hitta.

Veteranklubben (?) gOld Stars FK:s märke vill jag hälsa inte kommentera. Om det stämmer att klubben var grundad 2002, så måste klubbmärket ha varit riktigt 80-talsretroironiskt från första början.

Då går mer igång på Kanada BK:s märke. Kanada för ju inte tankarna till fotboll direkt, men namnet kommer från ett bostadsområde i Degerfors. Något jag funderar särskilt på är huruvida klubbmärket är jämngammalt med klubben. 1952 hade Kanada nämligen inte fått sin nuvarande nationalflagga ännu, den antogs först 1965. Innan hade man, liksom Australien och Nya Zeeland, haft en flagga med Union Jack uppe i vänstra hörnet, men när kanadickerna skulle skicka fredsbevarande styrkor till Egypten efter Suezkrisen behövde man en flagga utan uppenbar brittisk koppling.

Degerfors blir ju ofta bortglömt när man talar om Värmland och det är kanske bara när det kommer till fotboll, som värmlänningen i gemen är direkt intresserad av att erkänna Degerfors. Men hur är det egentligen med landskapstillhörigheten?

Man brukar ju säga att Värmlands län består av landskapet Värmland, utom Karlskoga bergslag, det vill säga kommunerna Degerfors och Karlskoga, som hör till Örebro län. Men hela Degerfors kommun är faktiskt inte värmländskt. Geografin är riktigt, riktigt stökig där nere.

Nysunds socken bildades på 1600-talet genom att man tog delar av Rudskoga i Värmland och Kvistbro i Närke och bildade en ny socken, mitt på landskapsgränsen, som utgörs av Letälven, som rinner mellan sjöarna Möckeln och Skagern. Där går landskapsgränsen fortfarande och mitt på gränsen ligger Åtorp, på bägge sidor om älven. Idrottsplatsen, affären och kyrkan ligger på Värmlandssidan, så vi får nog räkna Åstorps IF som en klar Värmlandsförening. (Pizzerian ligger i Närke).

Helt klart i Närke ligger Svartå IF. Liksom Åtorp spelar man i svart-gult, så man kan fundera på om det föreligger något släktskap mellan de bägge idrottsföreningarna. Annars verkar det lite krångligt att ha samma färger som närmaste grannen.

* * *

Jag är som vanligt intresserad av alla formera av inspel och teorier kring mina funderingar. Om ni dessutom råkar ha något av följande märken tror jag att Ingemar Berg skulle bli glad:

  • Nysunds IF (Bildad 28/2-1936)
  • IFK Åtorp
  • Österviks IF 16/4-1957