Slutlig uppgörelse med Fredrik Liljeblad

Skärmavbild 2018-07-19 kl. 00.44.32

När jag först kom i kontakt med Fredrik Liljeblads vapenok, var det nog främst titeln som fångade mitt intresse:

”Svenska rikets
jämte
landskaps, städers och läns
vapen.
Till vägledning för Arkitekter, Målare, Sten- och Bildhuggare, Gravörer, Sockerbagare samt Dekoratörer i allmänhet.
Samlade och utgivna af
F. Liljeblad.
Lärare vid slöjdskolan”

När man läser företalet till arbetet, kan man inte annat än känna sympati för hans intentioner. Alldeles för länge har konstnärer fått förlita sig på otillförlitliga källor när de skulle skapa avbildningar av de svenska landskaps-, läns- och stadsvapnen, men nu ska det få ett slut!

Liljeblad skriver i företalet:

Vapenskölden har under sekler utgjort och utgör nu mer än någonsin ett bland de vigtigaste af de många medel, man användt och använder vid dekorationer, vare sig desse äro afsedde för längre tid såsom prydnad å byggnader, monument, sigillstampar m. m., eller för stunden såsom vid festligheteroch högtider af skilda slag. Att erhålla kännedom om adliga ättevapen möter ingen svårighet, emedan tillförlitliga verk öfver dem finnas upprättade. Annorlunda gestaltar sig förhållandet, då orters, landskaps, städers eller läns vapen behöfva anskaffas. En och annan notis om dessa vapen påträffar man visserligen i åtskilliga ortbeskrivningar, men dessa äro för öfrigt ofta så motsägande hvarandra, att de i allmänhet ej förtjena stor tillit.

Då jag under många år sysselsatt mig med vapenmålning och derunder ofta känt obehaget af nyss omnände brist på en god källa, hvarur upplysningar kunnat med tillförsigt hämtas, har jag beslutit att efter bästa förstånd sammanföra och från trycket utgifva ”Svenska Rikets jämte Landskaps, Städers och Läns vapen” till vägledning för målare, bildhuggare, gravörer, arkitekter, stenhuggare,  sockerbagare m. fl. Detta mitt försök torde måhända äfven kunna blifva en maning till och ett trappsteg för fortsatta studier inom en hjelpvetenskap, som delvis berör fosterländska minnen, hvilka icke helt och hållet böra lemnas åt glömskan.

Då jag härmed i allmänhetens händer förtroendefullt öfverlemnar förstlingsförsöken af denna min verksamhet, väl vetande att ämnet dermed icke kan sägas vara uttömdt, beder jag att för de fel, som deri naturligtvis måste förefinnas, få anhålla om gunstbenäget öfverseende, och förklarar härmed min afsigt vara att, då ändringar och rättelser erfordras låta lämpligt sätt komma köpare af detta arbete tillhanda.

Efter en kort källförteckning och ett tack till civilministern (och blivande statsministern) Carl Johan Thyselius, som tydligen har förmedlat kontakter hos olika stadsarkiv, undertecknar författaren sitt arbete: Stockholm i November 1878, F. Liljeblad.

Något ”gunstbenäget öfverseende” med verkets fel och brister verkar läsekretsen inte ha haft. Åtminstone inte den heraldiska expertisen. Riksarkivarien Hans Hildebrand var till exempel inte nådig i sin kritik mot Liljeblad. I sin uppsats ”Heraldiska studier II” om landskapens vapen (publicerad i Antikvarisk tidskrift för Sverige 1905).

Hans Hildebrand tycker sig kunna spåra Fredrik Liljeblads brister bakåt i historien, ända till Erik Dahlbergs Svecia antiqua et hodierna. Dahlberg är trogen förlagan när han tecknar fanorna i Karl X Gustavs liktåg, men släpper de heraldiska tyglarna helt när han arbetar med Svecian, konstaterar Hildebrand. I och med den stora påverkan som Svecian hade på kommande generationers konstnärer, kunde an man spåra dess inte minst i fråga om utformningen av landskapsvapnen.

Han brydde sig alldeles icke om de heraldiska former, som förut varit använda, utan tecknade nu vapenbilderna så, att de svarade mot hans uppfattning af den monumentala konstens lagar. De hafva derigenom fått ett ganska prydligt utseende, men äro ur heraldisk synpunkt från början till slut förkastliga.

Det är emellertid vapnen i Svecia antiqua et hodierna, som blifvit bestämmande för den följande tidens framställningar af landskaps och läns vapen i alla de fall, då man ej tecknade dem alldeles på måfå. Den sista yttringen af dessa senare Dahlbergska vapenbilder finna vi i F. Liljeblads år 1878 utgifna Svenska Rikets jemte landskaps, städers och läns vapen, ett i högsta grad underhaltigt arbete, som icke förtjent den uppmuntran det erhållit.

Friherre A. W. Stjernstedt, som vid den tid, då arbetet utgafs, innehade riksheraldikersembetet, fann, då han icke hade blifvit på förhand tillfrågad, sig skyldig att anmärka en del af de gröfsta misstagen, och lappar, innehållande de ändringar han hade förordat, klistrades in i de ännu icke i handeln utsläppta exemplaren af boken.

Uppgifterna om riksheraldikern A. W. Stjernstedts reaktion på boken, blev extra spännande för mig personligen. Mitt exemplar av Liljeblads bok har nämligen följande dedikation:

fullsizeoutput_115d

Till Riksheraldikern. Kommendören och Riddaren
m.m.
Högvälborne Friherre A. W. Stiernstedt
med vördnad och tacksamhet
från Utgivaren

Om man, som Fredrik Liljeblad, har rott iland ett arbete med ett så ädelt syfte och stora ambitioner, och dessutom kan konstatera att man har producerat ett praktverk, måste det vara med en viss stolthet man, om än i underdånighet, skickar ett exemplar till rikets främste auktoritet i ämnet. Liljeblad hade nog inte kunnat föreställa sig att riksheraldikern skulle känna sig nödgad att klistra korrekturlappar i hela restupplagan!

 

 

Annonser

Ferdinand Boberg och Stockholmsutställningen 1897

Letandet efter Liljeblads synder på Stockholmsutställningnen 1909 ledde in på en del trevliga villospår. Bland annat lyckades jag illustrera en efterlysning på Facebook med en bild från Stockholmsutställningen 1897. Jag får ursäkta mig med att det var Ferdinand  Boberg som var huvudarkitekt för bägge utställningarna.

Utställningen 1909 är alltså den bortglömda utställningen med den ”Hvita staden”, medan 1897 års utställning är den mer kända, som dyker upp först om man söker på Stockholmsutställningen.

Bilderna från utställningen är helt magiska, särskilt de handkolorerade vykorten, som ger Ferdinand Bobergs huvudbyggnad med minareter en känsla av Disneyland.

Stockholm_photochrom2-2.jpg

Det finns dock en baksida med det handkolorerade – lämna aldrig det jobbet till någon som inte riktigt har koll på detaljerna. (På Kungahuset.se finns en korrekt version, men den är ju inte riktigt lika kul.)

Med tanke på färgerna som unionsflaggan har fått vågar jag inte föreställa mig hur vapnen på huvudpaviljongens portal har målats. Eller, ja, föreställa sig kan man väl kosta på sig. Och zooma lite.

Skärmavbild 2018-07-13 kl. 23.27.35

Med tanke på att det bör vara en svensk svit av landskapsvapen som avbildas kan man ju börja med att konstatera att det lite väl många vapen i färgställningen rött-svart. Men fotot är vackert, det måste man erkänna.

Överhuvudtaget måste känsliga heraldiker avhålla sig från att titta på bilder från den här perioden. Utställningen skulle ha ett skandinaviskt tema, så en affisch med svenska och norska unionsflaggorna tillsammans med den danska flaggan är inte helt långsökt. Det blir snarare utsökt, när konstnären heter Richard Bergh.

1897_3

Men om man ger samma upplägg till konstnären Victor Andrén, kan man få detta resultat:

affisch97

Ut ur den nationalromantiska 1600-talsdimman kliver en trumpetare, iförd älghudskyller, kragstövlar och polkagrisrandiga pösbrallor, framför ett fantasivapen värdigt Kalmarunionen. I skandinavismens anda kan jag förlåta mycket…

Fredrik Liljeblad, Ferdinand Boberg och Stockholmsutställningen 1909

Konstindustriutst_1909_katalog

Efter att ha upptäckt likheten mellan Wermlandsbankens hus vid Stora torget i Karlstad och Fredrik Liljeblads vapenbok Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen har jag ständigt varit på jakt efter andra exempel på byggnader eller konstverk som har påverkats av Liljeblads vapenserier.

Leonard Fredrik Lefflers uppsats De svenska landskapsvapnen i nyare framställningar Personhistorisk tidskrift 1909 har gett mig flera ledtrådar i detta sökande. Det mest spännande är nog att Liljeblad ska ha använts som förlaga:

I Kupolsalen i vår ”Hvita stad” å Djurgården ha landskapsvapnen blifvit anbragda upptill på väggarna. Men tyvärr röjes ävfen här den fullkomligaste okunnighet om dessa vapens riktiga former. Om man fäster sig vid mindre detaljer kan man säga, att ej ett enda vapen är riktigt; många uppvisa grofva fel. Vi skola icke upptaga utrymmet med att motivera detta omdöme i detalj. det är nog att nämna, att det är det misslyckade Liljebladska arbetet, som i hufvudsak legat till grund för dessa bilder.

Väl må man förundra sig öfver, att de som ombesörjt dessa båda nu senaste granskade vapenafbildningar [alltså Kupolsalen och en serie landskapsvapen i Svenska Kalendern från 1909, min anmärkning] icke haft det förståndet att rådgöra sig med Riksheraldikern (eller annan sakkunnig person).

Leffler, s. 96

Det som plågar mig lite i sammanhanget är att en av mina favoriter Ferdinand Boberg kan ha varit medskyldig till de heraldiskt undermåliga utsmyckningarna. Jag skriver kan ha varit, för även om Boberg huvudarkitekt för utställningen 1909, är det såklart svårt att veta hur inblandad han var i alla detaljer.

Det har varit ganska svårt att hitta några utförliga uppgifter om Stockholmsutställningen 1909, eller Konstindustriutställningen, som var dess officiella namn. Wikipedias artikel är ganska knapphändig, och de flesta sökningar tar med resultat från Stockholmsutställningen 1897, som även den hade Ferdinand Boberg som huvudarkitekt.    Utställningen 1909 kallas på något ställe för ”den bortglömda Stockholmsutställningen”, i skuggan av 1897 och 1930 års utställningar.

Utställningskarta_1909Några interiörbilder från ”kupolsalen” har jag inte lyckats hitta. Jag är inte ens säker på i vilken byggnad den låg, men en god kandidat är den byggnad som är utmärkt med nr 24 på utställningskartan, rakt innanför huvudentrén. Den tillhörde utställningen arrangör, Svenska slöjdföreningen (nuvarande Svensk form).

Sth.Utst.1909.43789.AE.82-2

Finaste bilderna har jag hittat på på en sida med vykort som funnits till salu hos Leopolds antikvariat i Stockholm (där ovanstående bild är stulen). Hela sidan är värd ett besök! Det är inte svårt att förstå att utställningsområdet kom att kallas ”Hvita staden” av  Stockholmarna.

Några interiörbilder från Kupolsalen har jag alltså inte kunnat hitta och byggnaden finns inte kvar. Det ser ut som ganska gedigna byggen på bilderna, men eftersom man alltid rev merparten av byggnaderna efter den här typen av utställningar, måste det ha varit lite av kulisser.

Arvikas heraldiska förhistoria

Inspirerad av en hänvisning i ett RHÄ-meddelande från 30-talet klev jag idag in på stadsbiblioteket i Karlstad och begärde upp Personhistorisk tidskrift från 1922 från magasinet. I den volymen skulle nämligen riksheraldikerns notis om Arvika stadsvapen finnas.

Uppgifterna där gjorde att jag återupptäckte fakta som jag hade glömt att jag skrivit om för 15 år sedan på Wermlandsheraldik.se. Det jag nu påmindes om var att det var en minnesmedalj från Arvikautställningen 1911 som skulle ligga till grund för vapnet. Det som fastnat i mitt minne har varit utställningen entréportal, som Christian Eriksson lär ha skapat. Eventuellt är han även upphovsman till myntet, det hoppas jag att någon numismatiker eller konstvetare kan reda ut åt mig.

Enligt notisen i Personhistorisk tidskrift skulle minnespengen prydas av ett vapen, som staden hade komponerat utan att först konsultera riksheraldikern eller annan lämplig expertis. Lyckligtvis kunde vapnet godkännas efter att man lyft bort några smärre detaljer.

En googling på ”minnespeng arvika 1911” ledde mig till en auktionssajt där pengen funnits till salu. En riktigt bra bild fanns dock kvar:

arvika_mynt

De små detaljerna som riksheraldikern inte kunde godta i vapnet visade sig vara en tornérkrage, belagd med små symboler för näringsliv och hantverk – klubba/hammare, yxa och plog.

I övrigt bestod vapnet av det som än idag utgör stadsvapnet – en stegrande häst i ett fält bestrött av kugghjul.

Om tornérkragen hade fått vara kvar hade den varit smått unik i svensk kommunal heraldik. Den påminner om en prästkrage, men med tre tungor istället för två, är över huvud taget väldigt ovanlig i svenska vapen och är vanligare i brittiska släktvapen. Den används då som tillägg i släktvapen, när det förs av äldste sonen i en släkt.

Värmlandsörnen i svart-vitt

Skriftserien Meddelanden från Riksheraldikerämbetet kräver sin genombläddring någon gång om året. Jag har synnerligen god ordning på dem, eftersom min handbokbindare har bundit in de tio häftena i tre band (I-VI, VII-IX och X).

När man läser häftena slås man av att det är ett och annat som man inte hade så bra koll på i början av 30-talet, men som faktiskt klarnade under det decennium som RHÄ gav ut sina meddelanden. I det sjätte häftet, som kom 1937, berättar riksheraldikern Harald Fleetwood om revisionen av Värmlands vapen. Där nämner han ”vissa källor” från 1500-talet, som talar om att ”landskapet såsom vapen skulle hava fört en bäver eller en järv.” Det där hade man däremot bra koll på under 1940-talet.

När jag läser Fleetwoods artikel från 1937 påminns jag om Värmlandsörnens korta svart-vita period. Både jag och Fleetwood förundras över hans företrädare Arvid Klingspor, som, efter att vapnet i 250 år av tradition hade framställts som svart örn i guldfält, 1885 drämmer till och fastställer vapnet som svart-vitt:

svart-vit-orn

”I silverfält örn, svart, med tunga, röd” (Kungl. Maj:ts beslut 20 februari 1885).

…för att omedelbart själv fortsätta att publicera gul-svarta varianter av vapnet, till exempel i Antikvarisk tidskrift 1886. Min gissning är att han helt sonika skrev fel i Kungl. Maj:ts beslut; skrev silver, men menade guld.

Oavsett om det var ett skrivfel, eller om han helt enkelt ångrade sig och ignorerade det kungliga beslutet, sitter jag dock här med en fundering som jag inte får rätsida på:

Var Värmlands vapen i själva verket svart-vitt från 20 februari 1885 ända till 19 juni 1936?

 

Värmlands Heraldiska Sällskap i senaste Vapenbilden

fullsizeoutput_f2a

Det är alltid trevligt när Svenska Heraldiska Föreningens tidning Vapenbilden ligger i brevlådan när man kommer hem. Extra trevligt är det när hela mittuppslaget ägnas åt Värmlands Heraldiska Sällskap!

Artikeln, som är skriven av uppsaliensaren Elias Sonnek, illustreras de tre landskapsvapnen för sällskapets verksamhetsområde – Värmland, Dalsland och Närke. Vapen har lagts på en trikolor, som inte är en holländsk flagga, utan de värmländska vapenfärgerna. Det är inte ofta färgerna används på det sättet, men det händer att vi ser dem på band utanpå frackvästen eller klänningen på marskalkar vid olika högtidligheter, eller på medaljbanden vissa värmländska förtjänstmedaljer.

Lyckad premiär för Värmlands Heraldiska Sällskap

Förhandsintresset var stort inför den heraldisk stadsvandringen runt Karlstads torg på internationella heraldikdagen i söndags. Men hur skulle det gå? Uppslutningen var fantastisk! Ungefär 25 personer dök upp i värmen, så det var en ganska behändig grupp att guida. Varken ljudanläggning eller drickaback att stå på behövdes, även om det blev en och annan konstpaus på grund av passerande bussar och helikoptrar.

Eftersom vi man lättast ser fasader och takkrön på håll, höll vi oss mest i skuggan av träden på södra sidan av torget. Programmet tog nog närmare en timme, på grund av initierade frågor som eldade på berättarlustan hos guiden.

Det dök upp en del kluriga frågor efteråt också, bland annat om svenska hertigdömen och grevskap, så det var tur att jag hade några av uppsatserna i specialnumret av Heraldisk tidskrift (Nordiske hertugvåbener) i färskt minne.

Intresset för det nybildade Värmlands Heraldiska Sällskap var också stort och flera deltagare berättade att de ville bli medlemmar. Så här två dagar efteråt är det sju personer som har gjort slag i saken.

Det mediala intresset måste också beskrivas som massivt (återigen med värmländska heraldiska mått mätt). Både Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen hade folk på plats och skrev om ”Med örnkoll på symboler” (VF) och ”Stadsvandring med fokus på unik historia” (NWT). I torsdags hade Karlstads-Tidningen en helsida med rubriken ”Upptäck Karlstads vapen”.

 

Foto: nyblivne medlemmen Henrik L Barvå.