Lenkar till historien

Ibland lönar det sig att slöbläddra. ”Värmland förr och nu” från 1928 låg och skräpade på en pall i mitt bibliotek, så jag satte mig och bläddrade lite i den. Som så ofta fastnade jag för årsberättelsen längst bak i boken. Under rubriken ”bokdonationer” och upptäckte till min förtjusning att museet hade fått en gåva av ”amanuensen Torsten Lenk”. Det kan tyckas lite lustigt att man väljer att titulera honom ”amanuens” och inte ”fil. mag.”, men det hänger nog ihop med var han var amanuens. Lenk var nämligen amanuens vid självaste livrustkammaren 24-44 och sedan dess chef fram till 1957.

Det ena bidraget till boksamlingen var ett arbete av Lenks kollega och mentor på Nordiska Muséet, Sigurd Erixon. Det andra var hans egna arbete ”Värmlands vapen”, som fortfarande är oöverträffad som sammanhållen skildring av Värmlands heraldiska historia.

Uppsatsen trycktes i Svenska Turistföreningens årsskrift samma år och en slagning i museets bibliotekskatalog visar att Lenk låtit göra ett särtryck ur årsboken. Det vore roligt att veta hur stor upplaga han beställde; jag kände inte till den tidigare, men nu är det enda exemplaret på Antikvariat.net på väg från Centralantikvariatet hem till mig!

När jag kikade i Torsten Lenks artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon, upptäckte jag att han var värmlänning, född i Varnum, vilket ju kan förklara varför han forskat så utförligt på just Värmlands vapen.

Annonser

Alldeles för mycket om Stockholms läns vapen

Jag hade väl aldrig trott att jag skulle ägna ett helt inlägg på den här bloggen åt Stockholms läns vapen! Men här kommer det:

IMG_5886
Stockholms län

Det är bra att ha uppmärksamma läsare. Och helt underbart att ha uppmärksamma läsare, som dessutom hör av sig när de reagerar på något galet. I förra inlägget om glasfönstren på Grand Hotell i Karlstad, skrev jag galet om Stockholms läns gamla vapen. Gripen med riksäpplet framträder här i ett odelat gyllne fält, men jag slirade på beskrivningen av hur det fastställda länsvapnet såg ut fram till 1960-talet, vilket Elias Granqvist reagerade på:

Beträffande det äldre Stockholms läns vapen, så var det inte ”styckat i guld och svart” utan i guld och rött. Den röda delen var från Upplands vapen och såg till att upplands riksäpple alltså hamnade på röd bakgrund. Det styckade fältet fanns dock inte med från början. Om jag inte har fel, tillkom det styckade fältet vid den förnyade fastställelsen av länsvapnet på 1900-talet och kan alltså vara senare än fönstrets tillverkningstid.

Det fick mig att gräva lite mer i Stockholms läns gamla vapen. Läser man C.G.U. Scheffers ”Svensk vapenbok för landskap, län och städer” (som kom ut innan vapnet byttes till det nuvarande) kan man få intrycket att skölden har varit styckad i guld och rött sedan Gustaf III:s dagar:

[…] Vapnet var i princip utformat 1772. I boken Vägvisare genom Stockholm hövdingedöme, som utgavs samma år, visar titelbladet ett landskap med en väldig milsten, som kröns av en grip, upprest mot ett riksäpple. År 1796 tillkom den styckning av skölden, (guld och rött) som gör att riksäpplet får röd bakgrund. Detta skedde i dåvarande landshövdingen Samuel av Ugglas friherrevapen, i vars andra fält länsvapnet insattes som en hedersbevisning.

Läser man Clara Nevéus uppföljare på Scheffers bok, ”Ny svensk vapenbok” får man däremot veta att ”Vid fastställelsen av detta vapen 1941 införde man nyheten (min kursivering) att avdela fältet diagonalt i rött och guld.”


Det nuvarande vapnet skapades 1968, då Stockholms stad, som tidigare lydde under Överståthållarämbetet, inkorporerades i länet. Clara Nevéus berättar att det nya länsvapnet fick en del kritik i början, vilket jag kan förstå. Det är inget fel på det i sig, men jag tycker att det var lite onödigt att markera med S:t Erikshuvudet att huvudstaden ingår i länet. Stockholm delas ju, liksom övriga länet, mellan Södermanland och Uppland. Lösningen med det Uppländska riksäpplet i Sörmlandsgripens klor funkade väldigt bra, även om det är lite ovanligt för svensk offentlig heraldik att stycka en sköld i en metall och en färg och låta en figur i färg täcka bägge fälten (svart på rött i det här fallet).

Om jag ska tolka det de två statsheraldikerna skriver i respektive bok får jag det till att formerna för Stockholms läns vapen har varierat under århundradena, att den förhärskande varianten under första halvan av 1900-talet var den som vi ser på glasfönstret på Grand i Karlstad och att man vid fastställelsen 1941 valde en variant som skapades i Samuel af Ugglas friherrevapen 1796:

Ugglas,_af_(friherrlig)_-_vapen_(Adelskalendern_1913).jpg

Utan att gräva för djupt i Samuel af Ugglas personhistoria kan vi väl konstatera att han fick Gustaf III:s namnskiffer i första fältet och i den högra hjälmprydnaden, att det tredje fältet borde syfta på släktens rötter i Dalarna, eftersom motsvarar landskapsvapnet med förändrade tinkturer och att armen som sticker upp ur kronan på den vänstra hjälmen nog syftar på hans uppdrag som riksråd (hermelinbrämad karmosinröd ärm) och president i Kammarkollegiet (nyckeln). Korest i lejonets tassar i det fjärde fältet kan möjligen syfta på alla de kyrkoherdar som enligt Wikipedia fanns bakåt i släkten.

Just när jag hade läst Scheffers utsaga om af Ugglas-vapnet, föll mina ögon på ett annat bokomslag, Ottfried Neubeckers klassiker ”Heraldik”. På omslaget till den svenska utgåvan finns ett svenskt grevevapen, som nog har en motsvarande tillkomsthistoria so af Ugglas. Med hjälp av Jan Raneke kunde jag konstatera att det är släkten Cronstedts vapen. Förste greven Cronstedt eller någon i hans närhet måste ha varit landshövding i Stockholms län. Både grevevapnet (1731) och friherrevapnet (1719) har en variant på Stockholms länsvapen i första fältet. Här har man dock löst det lite mindre raffinerat än att låta gripen hålla äpplet. Gripen håller istället upp hela upplandsvapnet, som på så sätt blir infällt som en ”fyrkant” (eller kanske en kanton) i övre högra hörnet:

IMG_0181

Grand Hotells gåtfulla glasfönster

Ett inlägg och en delad bild i Facebook-gruppen ”Gamla fotografier av Karlstad” påminde mig om att jag inte hade berättat färdigt om mitt besök i Grands matsalar, så här kommer fortsättningen.

Grand Hotells riktigt stora heraldiska attraktion är festvåningens blyinfattade fönster. Sist jag befann mig i festsalen hade mitt heraldiska intresse inte briserat med full kraft, så jag konstaterade nog mest att de var vackra och funderade inte så mycket på vilka vapen det var. Utifrån gatan är det inte lätt att ens utskilja de målade fönstren, så det var en fröjd att få klättra upp på konservatorns byggnadsställning och möte vapensviten i ögonhöjd!

Eftersom hälften av vapnen är länsvapen får vi förutsätta att alla är det, trots att de kröns av hertigkronor, vilket idag skulle betyda att de är landskapsvapen. Förr fanns det nämligen en uppfattning att även länen skulle ha hertigkrona, eftersom de rangmässigt var underordnade Kungl Maj:t. Men någon gång på 1900-talet  satte riksheraldikern ner foten och bestämde den nuvarande ordningen:  länet är en statlig myndighet och ska ha kunglig krona, medan landskapet är en historisk provins, och ska ha hertigkrona.

Vapnen är vackert utförda med någon sorts brokadtapetbakgrund i de större fälten, men de uppvisar vissa egenheter. Vi kan börja med de utsocknes och jobba oss hemåt:

Östergötlands vapen stämmer väldigt väl med den fastställda utformningen, men har fått en helt vanlig grip (lejonets kropp, svans och öron kombinerad med örnens huvud och vingar). Den östgötska gripen är lite speciell, eftersom den skapades genom sammanslagning av två vapen för två områden i landskap – Östanstång och Västanstång. Östanstångs lejon parades med Västanstångs drake (ibland lindorm) och så föddes den östgötska gripen, med drakens vingar, svans och tunga som avslutas med en pil.

Om fältet bakom gripen i Stockholms läns vapen hade vara styckat i guld och svart hade det stämt bra överens med länsvapnet som det såg ut innan sextiotalet, då själva Stockholm (som tidigare lydde under överståthållaren) införlivades i länet. I den här utformningen är egentligen enda skillnaden mot Södermanlands landskapsvapen att gripen håller Upplandsvapnets riksäpple i framtassarna.

Lite lustigt är det att bägge griparna i vapensviten har gjorts naturfärgade, utan att det egentligen ställer till det för betraktaren. Östgöten ska ju vara gyllne mot röd brakgrund och sörmlänningen/stockholmaren svart mot guld.

Kopparbergs läns vapen delar historia med Dalarnas landskapsvapen. Jag är inte så insatt i alla historiska varianter av vapnet, men jag vet att det förekommit tidigare officiella varianter där kopparmärket. Det här var ju innan det märkliga namnbytet från Kopparbergs till Dalarnas län och om man hade velat fortsätta skilja på län och landskap hade det kanske varit en god idé att behålla kopparmärket i vapnet. Dalarnas landskapsvapen ser ut som ovan, men utan kopparmärke och endast en krona i den övre vinkeln mellan pilarna.

Västerbottens vapen får sägas vara det mest naturalistiska i sviten. I heraldiska sammanhang är inte detta inte något positivt, men vackert är det! Renen borde inte ströva omkring på grön mark och hornen ska inte vara gyllne, utan röda. Sen har vi stjärnorna, som egentliga ska vara av ett obestämt antal och strös över hela det blå fältet, men här har man istället dragit till med en väldigt stiliserad Karlavagn.

Örebro län har Närkes vapen i sitt övre röda fält. De mindre länsdelarna Värmland och Västmanland representeras av två mindre ytor. Västmanlands brinnande treberg ser här mera ut som tre separata pyrande berg. Vapensvitens två Värmlandsvapen är nog det som sätter mest griller i mitt huvud. Vid sekelskiftet, när hotellet byggdes, var uppfattningen att Värmlands vapen skulle vara en svart örn på gyllne fält. Så hade det fastställts av Konungen, så sent som 1884. Om fönstren vore samtida med övriga huset borde alltså ytan bakom örnen vara gul eller gyllne. Men icke!

Värmlands vapen i Örebro läns vapen är det som fastställdes av Erik XIV 1567;  en blå örn i fält av silver 1567. Om fönstren vore samtida med huset har vi alltså att göra med en riktigt insatt heraldisk konstnär, något som jag betvivlar. Troligare är att fönstret är från tiden efter 1936, då Riksheraldikern såg till att vi återgick till Erik XIV:s originalfärger.

Men så har vi då huvudnumret i vapensviten – fönstret med Värmlands vapen! Det är det mest förvirrande av dem alla. Med kunskap om Värmlandsörnens skiftande färger kan man inte betrakta det här fönstret utan att utbrista i ett ”Hur i hela friden…!?” Skölden är delad i silver och guld, medan örnen är utförd i en obestämbar blåsvart nyans, vilket gör att övre halvan motsvarar det ursprungliga blå/vita vapnet, medan den nedre representerar 1600-1800-talets förvrängda gul/svarta vapen!

Örnens beväring – näbbar och klor – förvirrar också en del. Tittar vi på Örebrovapnet ser vi en örn med fin röd beväring. Värmlandsörnen har å sin sida fått en röd näbb, som bryter av bra mot det silverne fältet, och naturfärgade tassar som knappt syns mot den gyllne bakgrunden.

Mycket förvirrat, alltså. Men vackert! Det vore intressant om man kunde hitta vilket år de där fönstren kom till. Det skulle nog kunna förklara ett och annat om utformningen.

En anna sak som förvirrar är urvalet av vapen. Varför ville man ha just dessa sex länsvapen i Grands matsal? Att huvudstadslänet och grannlänen Örebro och Kopparberg finns med känns inte så märkligt. Men hur smög sig Västerbotten in? Och varför får Östergötland vara med och inte Västergötland eller Göteborg, som alltid har varit  viktiga handelspartners för Värmländska köpmän. Frågorna hopar sig. Den som vet svaren eller har ledtrådar får gärna höra av sig!

Felskyltat i Radio Värmland

fullsizeoutput_18b6

Idag blev jag inbjuden till Sveriges Radio Värmland för att hjälpa till att reda ut begreppen kring Karlstads stadsvapen och felaktiga vägskyltar vid värmländska kommungränser. Här kan man höra inslaget, som var en del av förmiddagsprogrammet med Jenny Tibblin.

”Felskylten i Väse” var egentligen en av anledningarna till att jag själv fastnade för heraldik över huvud taget. Om man åker från Stockholm till Karlstad får man se många fina kommunvapen efter E18, men mellan Ölme och Väse passerar man skylten med Karlstads gula Lasse Sandberg-sol istället för det heraldiska kommunvapnet. ”Varför?” undrade jag och lånade Clara Nevéus då nyutkomna ”Ny svensk vapenbok”. Och så blev jag fast.

Felskyltens store antagonist heter Martin C E Asker och inte bara bara den ”turist” som nämns i påannonsen till radioinslaget, utan också styrelsemedlem i Värmlands Heraldiska Sällskap. Det är han som har döpt skylten till ”Felskylten” och lagt upp som en plats där man kan checka in på Facebook. Det börjar bli ganska många år sedan nu, men i somras upptäckte han ytterligare en felskylt, denna gång på Sunnemovägen och kommungränsen mellan Munkfors och Hagfors. Det var inte första gången han hade kontakt med Trafikverket i frågan, men den här gången skedde det på Facebook och resulterade i ett mycket välkommet svar från myndigheten:

Hej Martin!
Du har helt rätt i att detta märke har en avvikande utformning. Någon har någon gång varit lite för tillmötesgående mot några kommuner i Värmland, och tillåtit loggor istället för kommunvapnet.
Vi kommer att korrigera detta när märket behöver bytas av andra skäl, så som ålder, olycka eller skadegörelse.
/Mikael, Kontaktcenter

Vad är det då som gäller? Svaret finns i Vägmärkesfördningen (2 kap, 8§):

F10 Platsmärke
Märket anger en ort eller annan plats av betydelse för orienteringen. Kommun-, stads- eller länsvapen kan vara infogat i märket.

I grundutförandet innehåller skylten alltså bara ortnamnet. Vill man komplettera med en symbol är det ett heraldiskt vapen, inget annat.

Saker jag inte samlar på del 1: Landskapssköldar

Det är mycket jag inte samlar på, men gärna samlar på mig ändå. Sköldar med landskapsvapen är en sådan sak. Jag har aldrig haft som ambition att ha en komplett vapenserie med Sveriges landskap på väggen, men det finns en överhängande risk att jag en gång kommer att ha det. När man hittar en sköld för en spottstyver kan man ju inte bara lämna den där. Den får följa med hem, helt enkelt.

Jag tog en sväng till garaget i förmiddags för att undvika sommarhettan och kunde då göra nedanstående snabba inventering:

Små landskapsvapen:

  • Dalarna
  • Gotland
  • Hälsingland
  • Medelpad
  • Närke
  • Småland
  • Värmland
  • Västergötland
  • Västmanland
  • Ångermanland

Jag plockade undan dubbletterna, men glömde visst kvar en extra västgöte.

Stora landskapsvapen

  • Dalarne
  • Halland
  • Skåne
  • Västmanland

Ovanstående förteckning kan vara bra att ha om jag skulle göra en önskelista någon gång. Fast jag samlar ju inte…

Grandios Värmlandsheraldik i hotellmiljö

Länsmedia har rapporterat om den pågående restaureringen av takmålningen i Grands Matsalar, festvåningen i före detta Grand Hotell i Karlstad. Härdomdagen fick jag också möjlighet att ta mig en närmare titt på takmålningen, vars centralmotiv ju utgörs av ett Värmlandsvapen.

Grand Hotell är klassisk mark, bland annat var det där som den svenska delegationen bodde i samband med förhandlingarna inför unionsupplösningen mellan Sverige och Norge sommaren 1905. Om svenskarna tog bakvägen ut ur frimurarhuset och slank ut på Västra Torggatan kunde de ta sig till hotellet utan att stöta på broderfolkets delegater. Norrmännen använde huvudentrén på Tingvallagatan och sneddade över Stora Torget när de skulle hem till Stadshotellet på kvällarna.

När hotellet slutade vara hotell vet jag inte. I min barndom fick jag ibland följa med mamma till Gustaf Petterssons bosättningsaffär i bottenvåningen. I halvmörkret kryssade vi bland borden med finporslin i det atriumliknande rummet som måste ha varit hotellets restaurang. Längst in fanns en springbrunn där man kunde fiska upp slantar på botten, nästan utan att bli blöt.

För sentida Karlstadsbor är nog hotellet mest förknippat med nöjen. Bosättningsaffären ersattes under det sena 1980-talet av den skandalomsusade krogen Carlstads Wapen (vars logotyp jag gärna skulle återse – jag har inget minne av hur heraldisk den eventuellt var). Wapen följdes av nattklubben Jäger, där jag tillbringade mina sena tonår och hörde storheter som Bo Kaspers, Lisa Nilsson och Jumper för första gången. Efter Jäger-eran flyttade Cubus klädaffär in en kort period innan O’Learys gjorde stället till sportbar under några år.

De gamla hotellrummen har varit studentlägenheter under de senaste decennierna, eftersom studenter sällan har synpunkter på störande ljud nattetid. Nu har de tydligen omvandlats till bostadsrättsförening, i samband med att hela huset har varit inpackat för renovering. Den där inpackningen var visst inte så lyckad, eftersom Värmlands Museums konservatorer nu finns på plats för att återställa takmålningarna, som delvis förstörts i en vattenskada.

Det var väldigt spännande att få återse festvåningen, eftersom jag nog varit på Grands Matsalar lika ofta som nere på Jäger genom åren, både som gäst och som underhållning. En av de mest minnesvärda spelningarna på Grands Matsalar var en privatfest som en kortlivad nöjesprofil i Karlstad anordnade. Hela festvåningen var fullsatt, det bjöds storstilat på mat och dryck och dans till Melkers Svänggäng. Värden för kalaset festade som om det inte fanns någon morgondag. När vi hade spelat färdigt och det var dags att betala gaget till bandet undrade han om det OK att vi fick betalt efter helgen istället. Visst, det kunde väl vara OK, tyckte vi. Problemet var bara att han försvann spårlöst från stan efter den där festen. Lite snopet för oss som hade offrat en lördagkväll på att underhålla honom och hans gäster. Ännu snopnare för kocken, som fick bjuda på hela middagen…

Takmålningen då? De centrala delarna hade klarat sig ganska bra från vattenskadan. Målningen är signerad Olof W. Nilsson, konstnären som även har gjort tak- och väggmålningar i Sockerslottet. Mitt i målningen svävar en okänd allegorisk dam (låt oss kalla henne Wermlandia), hållande en oval sköld med Värmlands landskapsvapen. Eftersom hotellet invigdes 1904 är det de klassiska svart-gula färgerna som gäller.

Heraldiskt stilmässigt är det en ganska tråkig skapelse. Ganska naturalistisk i stilen, men med klen näbb, tuppkam och vingarna i en onaturlig pose. Kanske kan man förklara sköldhållerskans lite trumpna min med att hon delar min heraldiska snobbism och drömmer om ett kraftfullare heraldiskt formspråk?

Men kompositionen i sig är däremot så grandios som man kan önska sig i festvåningen på ett sekelskifteshotell som aspirerar på att vara det största och finaste i provinsen! Något som är  ännu tjusigare är vapensviten i de blyinfattade fönstren ut mot Drottninggatan. Mer om det i ett senare blogginlägg.

Helge Kjellin om Grums häradsfana

Skärmavbild 2019-07-08 kl. 00.02.28

Ibland hittar man den där nålen i höstacken. Kanske gjorde jag det ikväll, när jag finkammade källorna kring våra värmländska häradssigill och -fanor. När Värmlands regementes kompanier tilldelades fanor i slutet av 1960-talet, pryddes de av de namngivande häradernas sigill. ”I färger och symboler finns anknytning till häradskompanierna” hävdade Sir Henry i sin regementshistoria från 1994 (s. 169), något som jag har haft svårt att smälta. På vilket sätt kan häraderna eller kompanierna sägas vara förknippade med särskilda färger? Ikväll har jag dock slutit mig till att Älvdals kompani såsom varande livkompani, har fått regementets svart-gula färger. Men sen då?

Efter gediget googlande och tröskande av tidigare noteringar ramlade jag över en uppgift om Grums härads uppbådsfana, vilken jag nog tidigare har förbisett. Det var den förträfflige professor Helge Kjellin, Värmlands museums legendariske chef, som försedde mig med uppgiften i en skrift om kyrkorna i Grums härad från 1924:

Häradsfana (fig. 20) av ljusblått linne med i ockra och rött målad lagerkrans samt häradets initialer och vapen: en kyrka, vit med rött tak. (Jfr häradssigillet å titelbladet). Fanan spikad med läderrem vid en enkel, omålad, i spetsen järnskodd fanstång (L. 345 cm.). Fanan L. 177 cm. Br. 180 cm. Denna häradsfana, vilken sedan 1915 deponerats i Värmlands museum, Karlstad, är omkring 1710 förfärdigad för det till hemortens försvar uppbådade manskapet. Liknande fanor, avsedda för ett helt härad eller som oftast för en socken, äro kända från Södermanland, Dalarne, Älvsborgs län och Västergötland, Gotland samt Åbo län. – Värmländska dylika finnas i K. Livrust­kammaren från Gillbergs, Fryksdals, Nordmarles, Karlskoga, Kils samt ”Ny och Dalby” härader (de båda sistnämnda socknarna höra numera till Älvdals härads övre tingslag). Bondefanor av samma art omtalas även från Bro och Jösse Ny socknar.

”Häradssigillet å titelbladet” är detta:

Skärmavbild 2019-07-08 kl. 00.16.17

Tycker man om att upptäcka tidigare förbisedda samband har man anledning att titta närmare på de stjärnor eller solar som lagts till som dekorativa element mellan orden i sigillets omskrift (GRUMZ * HERADZ * SIGNETE *). Det är möjligt att det är oavsiktligt, men när Grums köping antog sitt vapen 1952 lät man den moderna industrin symboliseras av tre sågklingor – förvillande lika stjärnorna/solarna i sigillets omskrift!

grumsMen sågklingorna var inte dagens egentliga upptäckt, bara iakttagelse på vägen. Själva upptäckten handlar om Helge Kjellins beskrivning av häradsfanans (eller häradsvapnets, som han skriver!) färger: en kyrka, vit med rött tak. Vitt och rött, det skulle kunna ge en förklaring till kompanifanans färger:

HV3

Skärmavbild 2019-07-08 kl. 00.38.43