Frödingskandal på Kulturnatten!

Inatt är det Kulturnatten i Karlstad. Vi som går och lägger och lite tidigare fick nöja oss med KulturKnatta, som höll på fram till klockan sex, med aktiviteter i och kring Museiparken på Sandgrundsudden.

På vägen hem passade vi på att ta en sväng in på stadsbiblioteket, och det är då jag upptäcker nidingsdådet. Två byster av Fröding och Lagerlöf har alltid hälsat besökarna när de kommit upp för stadsbibliotekets rulltrappa. Gustaf vid högra entrén och Selma vid den vänstra.

Men på Frödings plats möttes jag nu istället av kolteckningar utförda av estetgymnasister. Man har gömt Gustaf Frödings byst bakom utställningsskärmar! Kulturkarlstad skakas i sina grundvalar!

Frödingbyst bakom skärm

Den som vill lägga grunden till en Lagerlöfsamling kan förresten ta en titt bland bibliotekets gallrade böcker. För fem kronor stycket hittar man många fina titlar som ”Lagerlöf ur ett italienskt perspektiv” och andra nischade skrifter. Själv kunde jag inte motstå ”Att uppfatta allt mänskligt – Underströmmar av luthersk livsförståelse i Selma Lagerlöfs författarskap” av Margaretha Brandy-Cöster. Överkurs? Verkligen!

Äntligen hittade jag till Villa Gröndal!

Är man värmländsk chauvinist, så blir gärna en promenad i Stockholm till ett strövtåg i hembygden. Jag ser de värmländska spåren vart jag än mig vänder, för där står de staty – Nils Ericsson på Centralplan, John Ericsson vid Nybrokajen och Nils Ferlin i dammet efter Klarakvarteren. Christian Erikssons spår finns i Gamla stan, på höga pelare utanför Stockholms stadshus och på fasader i självaste regeringskvarteret.  Det hör kanske till konceptet med en huvudstad och jag hoppas att smålänningar, surjämtar och rumpmasar känner sig lika hemma.

Ett kort besök i Klara kyrka står ofta på programmet på väg till tåget. Det var där som blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom lyste frid över nationalskalden Gustaf Fröding 1911 och det var där som Orphei Drängar med Heidenstams hjälp gav honom en sista hälsning på hans jordafärd.

Men en plats har gäckat mig länge – Gustaf Fröding sista hem, Villa Gröndal på Djurgården. Platsen är speciell. Den är inte bara Frödings sista hem. På sätt och vis är den även Frödings enda egna hem. Annars bodde han ju mest på sjukhus och vårdinrättningar, eller som en tärande gäst hos systrarna eller andra släktingar. Här, i Villa Gröndal på Djurgården, kunde han med hjälp av sin Signe Trotzig  själv underhålla gäster, som till exempel den yngre skaldebrodern Erik Axel Karlfeldt.

Men jag har aldrig hittat till Gröndal. Inte ens vetat var på Djurgården det ligger. Förr än förra veckan, när jag tog mod till mig och lånade en cykel i hotellreceptionen på Scandic  Hasselbacken och gav mig ut på ett veritabelt irrtåg i hembygden. Det enda jag hade att luta mig mot var Wikipedias knapphändiga uppgifter om Gröndal:

Villa Gröndal är en privatbostad på norra delen av Södra Djurgården i Stockholm. Villan är belägen i närheten av Djurgårdsbrunnskanaleninte långt från Isbladskärret.

Villa Gröndal var ursprungligen ett boställe för en av de jägare som biträdde vid de kungliga jakterna på Djurgården. Här fanns även en ladugård med kor och hästar. År 1818 hade fastigheten upplåtits på 50 år till stadssekreteraren Johan Ulrich. När Djurgårdsbrunnskanalen skulle börja byggas på 1830-talet köpte dock Karl XIV Johan tillbaka stället.

I början av 1900-talet vårdades skalden Gustaf Fröding här för sin mentalsjukdom. Han bodde i villan tillsammans med sin vårdare Signe Trotzig till sin död den 8 februari 1911.

1948 köptes Villa Gröndal av industrimannen Erland Waldenström. Han renoverade byggnaden och räddade den från förfall. 1954 byggdes huset till och fick sitt nuvarande utseende.

Efter att ha hälsat på Arthur Hazelius vid Skansens bakdörr svängde jag höger ner mot vattnet och kände till slut igen Frödings hästar som stod och hängde nere vid Djurgårdsbrunnskanalen. Nyfikna rackare. Efter att ha lokaliserat själva huset, kunde jag så leta upp den allé som Prins Eugén måste ha glidit fram genom, när han begav sig till Gröndal efter att ha fått budet om Frödings död.

Väl framme stod jag och blickade in i någons trädgård. Inte Frödings, det kändes. När jag hade sett mig mätt vände jag Gröndal ryggen och gick den långa allén tillbaka mot allfartsvägarna. Hästarna stod kvar i sin hage, men Djurgårdens harar och rådjur gjorde mig sällskap, när jag vandrade den väg som Fröding slutligen lämnade Gröndal och jordelivet. Och jag garanterar: det susade ett bud genom dälden.

Gröndal 2

Gröndal 3

Gröndal 4

Gröndal 5

Gröndal 6

Gröndal 7

22 kungar i liljekonvaljedungen

En snabb inventering ger vid handen att det på YouTube finns minst 22 versioner av Kung Liljekonvalje av Dungen. Text av Fröding, tonsatt av David Wikander. Det måste vara ett bevis på något, men jag vet inte på vad.

Frödings storhet? Wikanders ställning i Körsverige? Förmodligen på både-och. Bland exekventerna finns körer från hela Sverige. Där finns studenter från Lund, Umeå, Örebro och kungliga teknologer från Stockholm. Där finns traditionella kammarkörer, sjungande poliser och drösvis med gymnasister från Stockholm. Fröding är nationalskald och Wikanders tonsättning ett standardverk, det är inte att ta fel på.

Men det finns gott om utrikiska klipp också. De norska inslagen är väl inte mycket att förvånas över, men när körerna kommer från Ungern, Arbentina, Cornwall och San Fransisco blir jag imponerad. Är det månne ett mått på svensk körtraditions ställning i Världen?

Här kommer mina tre favoriter:

Spanskast: en septett gauchos i argentinsk katedral – textade på spanska

Exotiskast: Chorus Paulinus – en av Malaysias främsta körer

Charmigast: fyra finnar – Tommi, Ville, Vesa och Jussi – i en källare i Helsingfors

Gustaf Fröding på YouTube

Wermlandsheraldik har blivit med YouTube-kanal. Inte så mycket för heraldikens skull, utan för Frödings. Det hela är ett litet experiment för att försöka samla och ordna högt och lågt kring Fröding på YouTube. Än så länge har jag mest skyfflat ihop klippen i tre kategorier – dikter, sånger och fakta. Vi får se vad det dyker upp för spellistor i framtiden – kanske efter diktsamling, tonsättare eller artist.

Det finns som sagt mycket material att rota i. Vad sägs om ett föredrag i två akter av Knut Warmland? Eller ett otal versioner av Ture Rangströms tonsättning av Kung Eriks visor?

Till de riktiga fynden räknar jag pseudonymen AnnaLek1 som lägger lagt ut en rad av räggler och paschaser i egen inläsning. Och det underbara klippet av Zarah Leander i duett med Sven-Erik Magnusson!

Guschelôv för Pölsa?

Idag lyssnar jag och Emma på Fröding-sällskapets senaste årsbok ”Guschelôv för Gustaf” En del av sällskapets medlemmar fick den levererad i montern på bokmässan i Göteborg. I Skåre får vi den under vindrutetorkaren (Tack Ewa!)

Mest spännande tycker jag att det ska bli att höra vad kuturarbearen Björn Starrin gör av Gustaf. Kommer Pölsa att titta fram, eller blir det någon ny sida av Starrin vi får höra?

Öppet mål för Bikungskupan

Fem enkla punkter att tänka på om du vill att jag ska läsa din nya  roman:

  1. Låt den utspela sig där jag är född
  2. Förlägg den andra halvan av 1800-talet
  3. Bygg ett persongalleri med personer som jag ständigt umgås med till exempel Gustaf Fröding, Mauritz Hellberg och F A Boltzius
  4. Ge mig en huvudperson som badat i samma vatten, lekt i samma dunge och tentat i samma aula som jag
  5. Låt honom umgås med tidens stora tänkare och politiker

Har du uppfyllt dessa fem punkter kommer jag att sluka din bok, hur träigt berättad den än är.

När jag frågade David Liljemark om vad han rekommenderade för Grava-läsning, vid sidan av hans egen tegelsten om Boltzius, tipsade han om Lars Anderssons ”Bikungskupan”. Bokens handling, som kretsar kring prästsonen i Grava, Emil Thorelius och hans liv i Karlstad och Uppsala var ju såklart som klippt och skuren för mig. När den dessutom är berättad med Lars Anderssons underbara språk var det såklart en fröjd att läsa den.

Nu är det bara att vända blad i samlingsvolymen ”Vattnets bok” och fortsätta med ”Vattenorgeln”

Brûnskebocken banar väg i bygden

Att ha en aktiv hembygdsförening är en stor tillgång i en bygd. I Brunskog verkar det som att de har två. Dels finns ju själva Brunskogs hembygdsförening, med hembygdsgården nedanför Frödings bondbrudslika kyrka vid Värmeln. Flaggskeppet är Gammelvâla, kompletterat med återkommande marknader året om.

För en utsocknes verkar det som att hembygdsföreningen ställer till med mycket bra för Brunskog. Men det verkar som att det kanske blivit lite för evenemang och driva hembygdsgård, för på anslagstavlan i bygdens centrum (det vill säga vid affär’n i Vikene, där man svänger av från 61:an om man ska till Gammelvâla) kan man läsa om föreningen ”Brunskogs framtid”, med följande hembygdsföreningsliknande syfte:

BrunskogsFramtid är en politiskt och religiöst obunden förening.
Våra visioner är att
* Utveckla vårt lokalsamhälle till en attraktiv bygd att bo och verka i
* Stödja företagande som utvecklar vår bygd utan att förstöra eller exploatera omistliga värden av kulturell eller resursmässig karaktär
* Möjliggöra unga människors egna val av livskvalité, boendeform och försörjning för att på så sätt få en livskraftig bygd att blomstra
* Stödja projekt och ”vilda” idéer som verkar för bygdens utveckling

BrunskogsFramtid – en liten förening med stora visioner!

Att föreningen över huvud taget fångade mitt intresse var att man använder sig av Brûnskebocken som symbol. Så i samband med blöjbyte i Vikene i söndags blev det en del rotande i Brunskogs symboliska nutid.