Om man har flera specialintressen, är det lätt hänt att dessa ibland korsbefruktar varandra. Rör man sig, som jag, inom ett geografiskt begränsat område, så är det oundvikligt att göra fynd inom heraldik, kulturhistoria, personhistoria, musikhistoria och litteraturhistoria, oavsett vad man egentligen tror sig läsa om för stunden. Gräver jag ner mig i 1800-talets Karlstad är det omöjligt att inte springa på grannar och släktingar till Gustaf Fröding. Och när jag i midsomras letade i Anders Fryxells Värmlandsflickan efter likheter med F. A. Dahlgrens Värmlänningarna, råkade jag ju hitta en del heraldiska kuriositeter.
Mina två riktiga nördområden – Värmlands heraldiska undervegetation respektive Gustaf Frödings liv och verk – möts dock ytterst sällan. Jag kan egentligen bara komma på ett enda tillfälle, nämligen i den postumt utgivna ungdomsdikten ”Till min pipa vid dess återkomst från Mangskogen”, där Gustaf antar ett framtida släktvapen åt sitt alterego Agust Kallson. Det är den enda heraldiska Frödingreferensen jag har känt till. Tills idag!
För närvarande håller jag på att rota i Gustaf Frödings barndomsår i Kristinehamn. Det är en period i hans liv som brukar hanteras ganska summariskt i Frödingbiografierna. Skolloven hos farmor Gustafva på Gunnerud brukar ställas i förgrunden, medan man kort konstaterar att familjen köpte hus i Kristinehamn, föräldrarna blev frireligiösa och att pappa Ferdinand drev skola i hemmet för Gustaf och några jämnåriga, innan de kunde skrivas in på läroverket för att förberedas för gymnasiestudier i Karlstad.
En detalj som ofta nämns, men bara helt kort, är att Ferdinand ordnade med en sorts fosterbror åt Gustaf, som själv bara hade systrar omkring sig. Mauritz Hellbergs och Cecilia Frödings böcker om Gustaf nämner honom, men ger inte så mycket kött på benen. Häromdagen råkade jag dock se att John Landquist citerade gossen, som hette Adolf Lundbom. Professor Landquist är ibland retsamt snål med källhänvisningar, men här bjussade han på uppgiften att citatet kom från Karlstads-Tidningen 12 november 1925.
Det visade sig att Karlstads-Tidningen, vars chefredaktör Mauritz Hellberg hade gett ut sina ”Frödingsminnen” på Bonniers samma år, hade skickat en reporter till Åmål, för att ta reda på om inte Adolf Lundbom, som nu hunnit bli en 65-årig målarmästare (anställd vid BJ:s verkstäder), hade några minnen att komplettera med. Det hade han, bortåt en hel spaltmeter!
Adolf Lundbom delade med sig av många intressanta detaljer om sina år i familjen Fröding. Till min stora tillfredsställelse berättar han att Gustaf uppenbarligen var heraldiskt intresserad som barn:
Romanfantasierna utlöstes också bl. a. genom instiftande av en riddarorden. Jag fick hedersuppdraget att teckna vapensköldar och insignier. Vapnet bestod av tre torn med tinnar, ett högre i mitten och två små på sidorna, med svenska flaggor draperade omkring. Det var mycket noga, när detta vapen bestämdes. Gustaf ledde förstås det hela. I ett kolsvart rum infördes pojkarna, dubbades till riddare och fingo riddarslaget av Gustafs träsvärd.
Själva riddarintresset har många berättat om. Riddarromaner fanns det gott om i hemmet och Sir Walter Scott var en av Frödings favoritförfattare. Inte minst John Landquist har pekat på hur Scott har påverkat Frödings eget skrivande. Men det var ju oerhört skönt att få ett bevis på att Gustaf faktiskt var en utövande heraldiker som barn!
Under Wermlandsörnen 