Dåligt med heraldik i sociala medier

Det blev inget kapitel om heraldik i sociala medier i min krönika över 00-talet. Förbisåg jag den delen av nätaktiviteten?

Nej, avsnittet platsade helt enkelt inte, eftersom de sociala medierna är en arena som ännu inte har intagits av skandinaviska heraldiker. Däremot räknade jag de heraldiska hemsidorna till 00-talets heraldiska epok (om den nu finns), med samma logik som historiker räknar 1900-talet som tiden mellan skotten i Sarajevo och Berlinmurens fall.

Heraldica är visserligen ett väldigt socialt medium, men är väl annars ett exempel på sociala medier i sin primitivaste form. Aktiviteten stannar ganska mycket inom forumets ram. I vilka sammanhang är det då jag tycker att heraldiken lyser med sin frånvaro? Vi vänder väl oss som vanligt till Wikipedia och tittar på definitionen:

Sociala medier betecknar aktiviteter som kombinerar teknologi, social interaktion och användargenererat innehåll. Det kan ta sig uttryck i Internetforum, bloggar, wikier, poddradio och artikelkommentarer. Termen används ofta som slagord för sådana tjänster.

En annan definition är ”Sociala medier är demokratisering av innehåll och förståelse för den roll människor spelar i arbetet med att inte bara läsa och sprida information, utan också hur de delar och skapar innehåll för andra att delta i.”

Internetforum? Som sagt – aktiviteten på Heraldica kan man inte klaga på. Första versionen körde vi ju faktiskt i botten och fick ersätta med nya fräscha versionen som körs nu. Några andra forum på skandinaviska språk finns det knappast något behov av. Och diskussioner på utrikiska har jag inte intresserat mig för.

Bloggar? Svenska heraldiker med skrivklåda finns det gott om, men det inte många som fastnat för bloggformen. Sedan Jesper Wasling utropade sig till den förste heraldiske bloggaren har jag bara upptäckt Thomas Falk och Fredrik Brodin. Vad som är kul med dessa två är att de är bloggande konstnärer och publicerar sina verk i bloggform och inte teoretiserande som undertecknad.

På fotobloggen Flickr hittade jag Wikipediaillustratören och Heraldicamedlemmen Lokal_profil, tyvärr utan några publicerade alster. Annars är Odd Andreas Sørgård min ende aktive vän där.

Wikier? På självaste Wikipedia finns heraldiken såklart representerad med en egen kategori på svenska. Men någon särskild heraldikwiki har jag inte stött på. Lokal_profil och några illustratörer har gjort ett mycket ambitiöst jobb med att skapa (istort sett) upphovsrättsfria illustrationer av istort sett alla vapen som omnämns.

Poddradio? Heraldisk poddradio – dra åt skogen! Det vore något att försjunka i på bussen till jobbet. Snälla någon!!!

Artikelkommentarer? Nu kanske inte Wikipedias snabblista var så givande längre, men vi kan ju fortsätta med några egna fenomen:

Facebook? Hmm… SHS-gruppen Heraldik i Norden finns med 84 medelmmar och Svenska Heraldiska Föreningens grupp har 55 medlemmar. Aktiviteten är inte imponerande. Norrmännen har ingen grupp, men Heraldikk.no har en ”sida” med 57 fans. Det är självklart att de där grupperna/sidorna ska finnas, men tveksamt vad man ska ha dem till.

Twitter? Kanske inte det första man förknippar med heraldik. Ordet ”heraldik” ger mycket riktigt inga sökträffar, men det gör ”heraldry”.

Nej, heraldiken i sociala medier blir nog ett fenomen för 10-talet istället. Fast Internet som vi känner det har kommer säkert att tjäna ut ganska snart och etiketten ”sociala medier” kommer inte att fungera på den aktivitet vi kommer att ägna oss åt i nya tekniska manicker, som vagt påminner om datorer och mobiltelefoner. Den som lever får se.

Funderingar på bron

Vexillogi var ämnet för dagen, när kollegorna sammanstrålade på Västra bron över Klarälven, som Svenska rallyt till ära är prytts med nationsflaggor i dagarna. Vilken är nationen bakom den fjärde flaggan från höger på norra sidan mot stadshotellet?

Jag måste erkänna att jag blev lätt störd av att inte komma på det, men det finns ju alltid svar på nätet. Heraldiska databaser verkar ju anses vara 00-talets gåva till heraldiken. Själv är jag inte övertygad, men hade de så bra sökmöjligheter som de vexillogiska databaserna, vore jag såld. Se bara på ”Flag finder” – tack James för tipset!

Efter att ha artbestämt trikoloroen på bron är jag säker på att det rör sig om Dominikanska republikens flagga. Men nu stör det mig att jag inte hittar någon dominikansk republikan i startlistan på RallySweden.com, men det är ju inte mitt problem…

Är databaser det viktigaste som har hänt oss?

Jag utlovade ett hedersomnämnande till den förste som röstade, men eftersom vederbörande inte gav sig till känna går min homage till Klaus K Berntsen och Jesper Wasling som kommenterat omröstningen. Tack ska ni ha! 😉

  1. Heraldiska databaser 33%
  2. Forumet Heraldica 22%
  3. Svenska Vapenkollegiet 22%
  4. Heraldiskt föreningsliv 11%
  5. Heraldiska hemsidor 6%
  6. Heraldiska kongresser 6%

Det kanske är dags att lägga tankarna på 00-talet åt sidan och blicka framåt snart. Men eftersom jag inte vet vad jag ska dra för slutsatser av röstläget för närvarande, låter jag omröstningen fortgå ett tag till. Är verkligen databaserna det viktigaste som hänt oss? Om inte – rösta och påverka resultatet!

Bokslut över 00-talet

Nu är 00-talets heraldiska decenniekrönika avslutad. De ämnen som avhandlats är följande:

  1. Heraldiska hemsidor
  2. Heraldiska databaser
  3. Forumet Heraldica
  4. Heraldiska kongresser
  5. Heraldiskt föreningsliv
  6. Svenska Vapenkollegiet
  7. Myndighetsheraldik

Det kunde såklart ha blivit fler delar.  Det har skrivits en och annan akademisk uppsats under decenniet, fler har vågat sig på heraldiskt konstnärskap tack vare digitala arbetsmetoder, böcker har kommit ut i ämnet, och så vidare. Men någonstans måste man ju dra gränsen.

Om vi bortser från avsnittet om myndighetsheraldik (som kom med som ”extramaterial” eftersom det dök upp  i diskussionen på Heraldica) så är det sex avsnitt om sådant som jag själv har lagt märke till och tyckt varit utmärkande för 00-talet. Men vad har varit viktigast? Svårt att säga. Det kanske är dags för en omröstning? Förmodligen.

Både-och på myndighetsfronten

Det är dags att runda av 00-talets heraldiska decenniekrönika. Jag gör det med att sammanfatta några tankar från Heraldica – om myndighetsheraldik på 00-talet. Jag har själv inte tänkt på det som särskilt utmärkande för 00-talet, men andra gör det, och av vitt skilda anledningar.

Somliga hävdar att svenska myndigheter visar ett allt mindre intresse för heraldik, medan andra pekar på ett ökat vapenantagande bland myndigheterna. Och naturligtvis har bägge sidor rätt i sina påståenden.

James Butler pekar på en rad myndigheter – MSB, och Sadev, Språkrådet, Transportstyrelsen och Migrationsverket – som under 00-talet tagit sig ickeheraldiska symboler av olika skäl – ”socio-kulturella-politiska anledningar”. Och det stämmer.

Andra, som till exempel Marcus Karlsson, pekar på att det skapats många nya myndighetsvapen. För en lång rad domstolar, till exempel. Det är bara att kolla statsheraldikerns lista på nya vapen, år för år, så ser man facit.

2001 Västmanlands tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Linköpings tingsrätt.
2002 Domstolsverket, Lunds tingsrätt och Norrköpings tingsrätt.
2003 Göta hovrätt, Mariestads tingsrätt, Malmö tingsrätt och Hässleholms tingsrätt plus Folke Bernadotteakademin.
2004 Länsrätten i Blekinge, Länsrätten i Kalmar län, Länsrätten i Gotlands län, Blekinge tingsrätt, Borås tingsrätt, Kristianstads tingsrätt och Skellefteå tingsrätt.
2005 Helsingsborgs tingsrätt, Växjö tingsrätt, Kronobergs tingsrätt och Varbergs tingsrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Kriminalvården.
2006 Ystad tingsrätt.
2007 Länsrätten i Västmanlands län, Notaricus Publicus i Karlstad,
2008 Lotteriinspektionen, Skaraborgs tingsrätt, Hudiksvalls tingsrätt, Notaricus Publicus i Östersund, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.
2009 Försvarsunderrättelsedomstolen.

”Problemet” med listan är inte att den är innehåller för få myndigheter, utan ”fel” myndigheter. Var är de centrala myndigheterna som uppstått under 00-talet, genom sammanslagningar och nybildningar.

Och hur ser det ut om man tittar på stora myndigheter som Skolverket, Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, Jordbruksverket och så vidare. Hur är intresset för heraldik där?

Nej, 00-talet var nog ett ganska mediokert decennium för myndighetsheraldiken i stort, även om det ser rätt bra ut på domstolsfronten.

När Sverige fick sitt College of Arms

Anledningen till att heraldiken överlevt genom seklerna är något som är en del av dess innersta väsen – de strikta reglerna för vapenkomposition.

Om en symbol komponeras efter dessa regler – med färger i god kontrastverkan och motiv som lätt kan beskrivas i ord och därmed kan varieras i oändlighet – får man en livskraftig symbol som håller i generationer. Enligt heraldisk sed måste dessutom alla nya vapen dessutom vara unika och inte förväxlingsbara med redan existerande vapen.

För att försäkra sig om ett vapens kvalitet och unicitet kan man vända sig till Svenska Vapenkollegiet, som granskar svenska vapen ur just dessa två aspekter. Svenska Vapenkollegiet är en av 00-talets stora gåvor till Heraldiksverige och förtjänar därför ett eget kapitel i decenniekrönikan.

En oinvigd kan lätt tro att granskning och registrering av nya vapen är något som statsheraldikern står för, men så är ju inte fallet i Sverige. Statsheraldikern fungerar inte som College of Arms eller motsvarande i andra länder, utan är helt enkelt den myndighet som ansvarar för den offentliga heraldiken i Sverige.

Det har funnits många idéer för hur man ska kunna fylla det där tomrummet. Den driftige RHÄ-medarbetaren Arvid Berghman gjorde bland annat ett försök med att starta utgivning av en borgerlig vapenrulla i Riksheraldikerns regi i mitten av 1900-talet.

Ett annat 1900-talsinitiativ, och det mest livskraftiga hittills, är Skandinavisk vapenrulla, som tidsmässigt avlöste Berghmans avstannade projekt. Sedan 1963 registrerar och publicerar man nya vapen för att göra dem kända bland heraldiskt intresserade.

Organisationen liknar i mångt och mycket den som finns kring Svenskt Vapenregister och Svenska Vapenkollegiet, med en redaktion och heraldiskt råd bestående av tunga namn på den skandinaviska heraldikscenen. Dessutom finns en stiftelse bakom, med enda syfte att hålla nere kostnaderna och trygga utgivningen.

Skandinavisk vapenrulla utkommer fortfarande – ”årligen eller vartannat år, beroende på tillströmningen av ansökningar”, men tillströmningen har inte varit så stor som man skulle önska, sett i relation till hur många vapen som faktiskt nyskapas varje år. Senaste utgåvan kom 2008 enligt Monitorförlagets hemsida.

Anledningen till att så många dragit sig för att få sitt vapen granskat av namnkunniga heraldiker och publicerat för en större publik har varit den höga kostnaden, som idag ligger på 3850 kronor för ett enskilt vapen. Utan att ha insyn i vapenrullans ekonomi, så kan man lätt gissa sig till att det är en kombination av högt ställda kvalitetskrav och liten upplaga som har drivit upp tryckkostnaderna.

Det ska bli intressant att följa vapenrullans fortsatta utgivning, för frågan är om inte Heraldiska Föreningen, Nationalkommittén för Heraldik och Genealogi och Heraldiska Samfundet nu har satt in nådastöten för Skandinavisk vapenrulla, genom att skapa Svenskt Vapenregister. Likheterna mellan vapenrulla och vapenregister är många, men de skiljer sig åt på två punkter, som kommer att vara avgörande för framtiden.

Det viktigaste är såklart prislappen. Ingen av de två är vinstdrivande, men medan Vapenrullan tar 3850 kronor för granskning och publicering av ett vapen, kontrar Vapenregistret med 300 kronor, för vad som ur heraldisk synvinkel är samma sak (granskning och kungörelse).

Att Vapenrullan sedan har satsat på bästa möjliga tryckteknik för att göra vapnen rättvisa är inte någon konkurrensfördel. Prislappen har bidragit till att konservera bilden av heraldiken som ett smalt och exklusivt intresse.

Vapenregistret lever däremot upp till SHF:s syfte, att främja intresset för heraldik och att fördjupa och förmedla kunskap inom området. Man utfärdar visserligen ett registerintyg på papper, men kungörande sker på ett blygsamt och effektivt sätt – i Vapenbilden och på Internet.

Vapen åt folket, helt enkelt. 2-0 till Vapenregistret, när grenarna Pris och Spridning är avklarade. Återstår gör den icke oviktiga disciplinen Expertis.

Jämför man Vapenrullans heraldiska råd med Svenska Vapenkollegiet, är det två ganska likartade persongallerier. Den ena med svensk och den andra med skandinavisk prägel. Teoretisk och konstnärlig expertis finns i bägge lägren, tunga namn, som inte går att ställa mot varandra i fråga om heraldisk kompetens. Oavgjort i sista grenen.

När man studerar persongalleriet kring de bägge institutionerna, slås man av att Vapenkollegiets ordförande Martin Sunnqvist sitter i Vapenrullans tremannaredaktion. Inte minst intressant med tanke på ämnet för den här betraktelsen.

Nåväl. Skapandet av Svenskt Vapenregister är en av 00-talets viktigaste händelser och om inte intresset för tryckta vapenkungörelser ökar drastiskt bland norrmän och danskar, kommer det att bli glest mellan numren av Skandinavisk Vapenrulla.

Sverige har i äntligen fått sitt College of Arms.

00-talet så här långt…

Min krönika om 00-talet omfattar hittills fem delar:

  1. Heraldiska hemsidor
  2. Heraldiska databaser
  3. Forumet Heraldica
  4. Heraldiska kongresser
  5. Heraldiskt föreningsliv

På Heraldica, i tråden om krönikan, har det utbrutit en debatt om myndighetsheraldik under 00-talet, så det kanske får bli ett avsnitt om det också. Och så har jag några spaningar till att presentera…

Det heraldiska föreningslivets decennium

Detta är del fem i den heraldiska decenniekrönikan – om det sjudande föreningslivet i Heraldiknorden. Det som skrivs stämmer kanske i någon mån in på Societas Heraldica Scandinavica, Norsk Heraldisk Forening eller Heraldiska Sällskapet i Finland. Men Svenska Heraldiska Föreningen – som jag känner bäst – får stå som representant.

Svenska Heraldiska Föreningen gick in i 00-talet med en relativt ung funktionärskader. Kärnan utgjordes av ett gäng entusiastiska västsvenskar, företrädelsevis boråsare, kompletterade med några uppsvenskar från trakterna kring huvudstaden.

Att styrelsen var så västsvensk är inte så konstigt, eftersom föreningen har sitt säte i Göteborg, men det har inte präglat föreningens verksamhet nämnvärt.

SHF har inte heller drabbats av någon skadlig inavel, vilket annars kan vara faran för en riksförening inom ett till synes smalt område som heraldik. Förmodligen har forumet Heraldica spelat en viktig roll, när det gäller att få in nytt blod i föreningen: Jesper Wasling lämnar följande intressanta kommentar från styrelserummet:

Jag minns en tid då nya kandidater till Svenska Heraldiska Föreningens styrelse avslogs därför att personerna inte var kända och inte kunde komma till ett årsmöte i en annan del av landet. Det var ingen bra tid.
Jag misstänker starkt att SHS fungerade precis likadant, även om de äldre där inte har varit villiga att prata lika högt om sina interna problem som vi i SHF (och NHF med, för den delen).

Jesper Wasling appropå Heraldica

Jag tror att hemligheten bakom Henric Åsklunds tid på ordförandeposten i SHF (som startade 2003) har varit att man har hittat en skön balans mellan den struktur och formalia som måste finnas i en fungerande förening, med en prestigelöshet mot och ett väldigt effektivt nätverkande med det övriga Heraldiknorden. Samma inställning verkar finnas även hos övriga aktörer i Skandinavien.

SHF och Heraldiska Samfundet samarbetar kring utgivningen av Vapenbilden. Heraldica skapades inte som ett svenskt forum, utan som ett nordiskt. De nordiska nationella föreningarna samarbetar med SHS kring heraldikkongresserna. SHF samarbetar med lokala föreningar kring utflykter, föredrag och workshops – ena stunden är lokalavdelningen knuten till SHF, nästa till SHS, nästa fristående – slumpen verkar ha avgjort vilket. Listan på samarbetsformer kan göras lång.

SHF:s styrelse har också haft en märklig förmåga att utnyttja föreningslivets positiva kombination av strukturfascism och folkbildningsanarki. Det sägs att om oss man sammanför fler än två värmlänningar på en plats, så bildar de automatiskt ett dansband. Samma fenomen verkar finnas inom SHF – är fler två medlemmar intresserade av en och samma aspekt av heraldiken har styrelsen omedelbart sanktionerat dem som officiell arbetsgrupp. Ett oerhört smart sätt att ta till vara på enskilda initiativ och visa sin uppskattning för nedlagt arbete.

Jag nöjer mig med att peka på två lyckade arbetsgrupper – Sockenheraldiska Institutet och kyrkoheraldikgruppen. Den ena med mål att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen, den andra att beväpna alla nyvalda biskopar.

Det här synsättet på ideellt arbete, med en styrelse som litar på sina aktiva medlemmar har gjort att mer arbete kunnat utföras för svensk heraldik – ofta dessutom i föreningens namn.

Så kanske är ändå 00-talet det heraldiska föreningslivets decennium?