Julens vackraste bokfynd: Rhyzelius Wermlandia Ecclesiastica & Literata

Julafton 2018 innebar välkommen påfyllning av Värmlandslitteraturen här hemma. Inte minst täpptes ett antal luckor till bland årgångarna av museiårsboken ”Värmland förr och nu”. Boken från 1959 innehåller bland annat artikeln ”Karlstads stift och dess herdaminne” av Anders Edestam. Där gjorde jag julens hittills vackraste och intressantaste heraldiska fynd.

Wermlandia Ecclesiastica & Literata

Edstam berättar om hur den gamle Linköpingsbiskopen Andreas Olavi Rhyzelius föresatte sig att skriva en komplett kyrkohistoria och herdaminne för hela Svenska kyrkan:

Hans forskarambition visste inte någon gräns, och han föresatte sig att för hela landet kartlägga ”varje pastorats och kyrkas historia och i en stiftsvis uppgjord svenska kyrkans universalmatrikel förtälja alla prästers öden ända från de missionerande munkarnas tid”

6655_7_030_00000093_1Projektet var ju vansinnigt, men han försökte ändå. Först klarade han av Linköping, som var hans eget stift. Sedan grep hans sig an Skara stift, där han var född. Och så Karlstads stifts, som ju hade hört till Skara fram till reformationen.

Karlstadsdelen, som han kallade ”Wermlandia Ecclesiastica & Literata”, gjorde han själv en handskriven kopia av och skickade till Karlstads prästerskap som en nyårsgåva 1738. Den har sedan slutet av 1700-talet förvarats i Karlstads stifts- och läroverksbibliotek, och om jag har förstått saken rätt finns Rhyzelius bok och övriga handskrifter som en del av föreningsarkivet på Arkivcentrum i Karlstad.

Vad är det då som är så märkvärdigt med denna handskrift? Jo, på sidan till vänster om titelsidan har Rhyzelius placerat en komposition som visar på behovet av ett stiftsvapen, drygt 200 år innan man gjorde slag i saken. Arrangemanget är uppenbarligen inte gjort av en heraldisk konstnär, men av någon som förstår heraldikens värde.

Överst ser vi stiftets två landskapsvapen, tecknade i naturalistisk stil, utan att vara naturtrogna. Örnen har till exempel fått ett litet huvud, som mer påminner om en påfågels, placerat på en alldeles för grov nacke. Vingar och stjärt är utförda i heraldisk stil, liksom den spolformade kroppen. Även klorna ser heraldiskt kraftiga ut, men de har placerats på ett par långa spinkiga ben, som verkar mycket opraktiska för en majestätisk rovfågel. Dalslandstjuren ser lite överviktig ut och hukar i den skarpa middagssolen, som belyser honom rakt ovanifrån.

Ned från vapnen hänger Karlstads domkapitels sigill, ritat på ett papperssigill i form av en fyruddig stjärna.

Nu var det här en massa gnäll om det konstnärliga utförandet, men själv kompositionen är alldeles, alldeles underbar!

 

Annonser

Värmland förr och nu – nu och då

I Värmlands Museums digitala arkiv kan man hitta ett och annat. Bland annat en massa gamla årgångar av museets årsbok Värmland förr och nu, en kulturhistorisk klenod som har utkommit i obruten svit sedan 1905. Det är väldigt sällan man ser alla omslagen uppradade sida vid sida, sådana bokhyllor har åtminstone inte jag här hemma. Men när man ser tumnaglarna av Värmland förr och nu på arkivets nerladdningssida är det just den effekten som uppnås.

Vid denna anblick slogs jag av en sak. Omslagens Värmlandsvapen, som jag har tänkt mig som identiska hela första halvseklet, förekommer faktiskt i flera olika varianter:

Värmland förr och nu 1905

1905: Första årgången. Värmlands vapen med skrafferad sköldyta, det vill säga prickar på skölden istället för det gyllne fältet. Vapnet kröns av en kunglig krona, vilket är väldigt ovanligt.

Värmland förr och nu 1906

1906: Redan till andra årgången har vapnet fått den traditionella hertigkronan, som hör hemma på ett landskapsvapen. Sköldens fält verkar inte längre vara skrafferat, utan helt enkelt svagt grå, för att illustrera något annat än vitt i den svart-vita framställningen. Örnen är också ritad i en annan konstnärlig stil.

Värmland förr och nu 1910

1910: Nu har vapnet fått en mer bekant utformning. Skölden har placerats inom en lagerkrans och kröns av en hertigkrona med tydligare stoppning (påminner lite om den som används av Värmlands Nation i Uppsala). Hela kompositionen känns betydligt säkrare, både konstnärligt och heraldiskt.

Värmland förr och nu 1927

1928: Vapnet håller sig nu inom samma grundkomposition. Kronans sidenstoppning är lite lägre, örnen har samma kraftfulla uttryck, men är mer stiliserad än de senaste 18 årens.

Värmland förr och nu 1946-47

1946-47: Nu byter vapnet skepnad igen. Kransen runt skölden är borta och örnen har fått  ett uttryck som ligger nära den version som publicerades i samband med riksheraldikerns revision av vapnet 1936. Kronans stil harmonierar med örnen.

Värmland förr och nu

1951: Nu har vapnet tappat sin krona, men ansluter stilmässigt väldigt nära till 1940-talets Brita Grep-inspirerade version. Utan kronan blir vapnet mycket nedtonat, men formgivningen i övrigt plockar upp de nygamla heraldiska färgerna vitt och silver.

Vad kan då dessa förändringar bero på? För det första har museet gjort helt rätt i att förändra vapnet successivt genom historien. I de första stegen kan man tala om rena förbättringar av vapnet, sedan om anpassningar till sin tids stilideal. Typsnittet på titelsidan har ju förändrats på samma sätt.

Men när har man gjort förändringarna? Det nya uttrycket 1928 sammanfaller exakt med att Helge Kjellin tillträdde som intendent för museet, året innan Cyrillus Johanssons museibyggnad på Sandgrundsudden togs i bruk. Nytt utseende för årsboken låter som en logisk åtgärd för en nytillträdd museichef. Det vackra vapnet är klart tyskt i stilen, vilket nog kändes helt rätt i mellankrigstidens Sverige.

Revisionen av landskapsvapnets färger 1936 fick inget snabbt genomslag och var nog inget man orkade ta itu med under kriget, men 1946/47 var det alltså dags. Kanske kändes det också bra att kunna gå ifrån den svart-gula varianten av vapnet, som ju faktiskt sammanföll med Tysklands statsvapen.

Nästa skifte sammanfaller med att Helge Kjellin efterträds av Gösta von Schoultz som museichef 1950. Nästa år var den nye chefen redo att sätta sin prägel på flaggskeppet Värmland förr och nu, med en ny modern formgivning. Denna formgivning behölls hela von Schoultz tid på museet, en bit in på 1970-talet. Fortsättningen är en annan historia, för då har vi kommit förbi museets digitaliserade årgångar av Värmland förr och nu.

Stadshistoria med heraldiska höjdpunkter

Jag har äntligen fått hem Värmlands Museums årsbok 2018, alltså Bengt Schüllerqvists nya stadshistoria ”Tingvalla som stad – Karlstads historia 1584-2018”. Kan det vara nödvändigt med en ny stadshistoria? kan man fråga sig. Vi har ju redan Karlstads historia i fyra band. Självklart behövs den!

För det första finns det lyckligtvis många fler historier att berätta än de som hedersmännen Nygren, Dahlgren, Mogren och Ronge redan har berättat. För det andra saknar vi av naturliga skäl det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet i de tidigare böckerna. Och för det tredje saknar vi en stadshistoria berättad på ett modernt sätt.

Nu har jag ju inte hunnit mer än bläddra igenom boken, men jag kan konstatera att den är snyggt formgiven och rikt illustrerad. Jag hittar både klassiska bilder (sådana som måste vara med) och mer eller mindre nya bilder (porträtt, foton, kartor och föremål ur samlingarna) som gör att historien känns ny. När de två faktorerna kombineras uppstår magi, åtminstone för mig. Jag ska ta ett enda exempel.

En av de mest klassiska bilderna från Karlstad före den senaste stora stadsbranden, är fotografiet av hur Karlstads kvinnor överräcker den fana som de har låtit tillverka åt stadens skarpskyttekår. Det är den 15:e maj 1864, ett år före branden. Torget är fullpackat med folk, skarpskyttekåren står uppställd framför landshövdingeresidenset och landskontoret (dåtidens länsstyrelse). I bakgrunden syns det stora Assembéhuset (dåtidens frimurarhus). Fanan överräcks av kvinnornas representant Euphrosyne Nygren till skarpskyttekårens kapten Sparre. Det ser vi inte på bilden, men det vet vi av bildtexten i museets bilddatabas.

22952

I årsboken finns bilden med på ett helt uppslag. Man ser fler detaljer än vanligt på fotot, men tyvärr inte så mycket av själva fanan. Här kommer en av bokens styrkor. Som komplement till fotot av den historiska tilldragelsen har man nämligen plockat fram själva objektet; skarpskyttekårens fana. 150 år efter överlämnandet kan man fortfarande hitta den i museets samlingar.

Fanan består av en svensk flaggduk med Karlstads stadsvapen målat i guld och svart på vitt siden i korsmitten. Vapnet kröns av en öppen krona. Bara den bilden gör att boken är värd sitt pris.

Men vid genombläddringen har jag hittat en del del andra heraldiska småskatter som jag nog återkommer till, som hertig Karls vapen i kalksten från kungsgården Karlberg, kartor med Karlstads stadsvapen i flera varianter, samt Kristinehamns och Filipstads sigill.

Stodene gårdsarkiv på Värmlands museum

20120724-200524.jpg

1997 ärvde en Sten Nilsson en gård i Stodene. Med gården följde ett antal dokument, som han donerade till Värmlands museum. På så sätt uppstod Stodene gårdsarkiv, som omfattar en arkivbox med ett trettiotal dokument – ekonomiska och juridiska handlingar, som i första hand berör fastighetsaffärer under 1800-talets andra hälft.

Utan att ha hunnit läsa igenom dokumenten ordentligt, kan man konstatera att det i och kring kronohemmanet Stodene, som på så många andra ställen på 1800-talets svenska landsbygd, pågick ständiga markaffärer. När dokumenten är många från samma tidpunkt, som runt 1863, kan man gissa att det skett större affärer, kanske ägarbyte för hela egendomen.

Det bäst bevarade dokumentet i samlingen är den prydliga lunta med handlingar som kommissionslantmätaren lämnade efter sig när det hölls hemmansklyvning i Stodene i juli 1895. Dateringen av själva protokollet startar 10 juli, ett par paragrafer skrevs ner, undertecknades och bevittnades. Sedan återkommer lantmätaren och vittnena (gode män från andra hemman i socknen) en vecka senare, några nya paragrafer betas av och undertecknas och så gör man ännu en veckas paus i förrättningen. Detta upprepas tre gånger innan hemmansklyvningen är genomförd. Efter lantmätarens protokoll följer ett antal bilagor – utdrag ur olika register som är daterade tidigare samma år. Alltsammans är prydligt sammanbundet med tvinnade snoddar och förseglat med lantmätarens lacksigill.

Innehållet i arkivet
I arkivboxen med handlingar om Stodene finns 27 konvolut innehållande ett eller flera dokument. Nedanstående förteckning visar konvolutens påskrifter, i den ordning de ligger i boxen

Köpebrev 1848
Köpebrev 1855
Lagfartsbevis samt karta över ägor vilka? och Klarälven (UÅ)
Två skuldbrev + diverse handlingar 1829, 1889, 1894
Kontrakt 12 januari 1843
Carlstads Tingslags häradsrätt 11 oktober 1845
Köpebrev på gård (Stodene) 6 april 1861
Utdrag ur lagfartsprotocollet Carlstad 1863
Köpebrev 1863
Carlstads Tingslags häradsrätt 26 april Kronoskattehemmanet Stodene
Utdrag ur lagfartsprotocollet Carlstad 28 maj (Stodene)
Utdrag ur lagfartsprotocollet Carlstad 28 maj (Kronoskattehemmanet Stodene)
Köpebrev, Stodene, 28 januari 1869
Utdrag ur inteckningsprotokollet Karlstad 28 maj 1869
Köpebrev 19 april 1872 Kronoskattehemmanet Stodene Grava socken
Utdrag ur lagfartsprotocollet Karlstad 10 maj 1872
Karlstads Tingslags häradsrätt No 15 10 maj 1873
Lagfartsbevis Karlstad 27 mars 1876
Utdrag ur inteckningsprotokollet Karlstad 2 december 1876
Utdrag ur inteckningsprotokollet Karlstad 2 december 1876
Gravationsbevis Karlstad 11 december 1876
Revers Carlstads Sparbank 500 kr 13 december 1876
Utdrag ur domboken Karlstad 20 november 1877
Utdrag ur lagfartsprotocollet Karlstad 8 september 1879
Utdrag ur inteckningsprotokollet Karlstad 11 maj 1885
Skuldbrev No 5667 mm räkning 1 juni 1890
Protokoll hållet vid laga hemmansklyvning 1895 10 juli

En dag i arkivet

Vad gör man om man plötsligt får barnvakt en dag på semestern? Åker till Värmlands museum och ber att få titta i arkivet, så klart! Av arkivförteckningen på museets hemsida hade jag sett att det skulle finnas ett gårdsarkiv för Stodene på museet. Dessutom hade jag hört ryktas att det fanns något om värmländsk heraldik i gömmorna.

I heraldiklådan hittade jag faktiskt en del spännande. Mer om det senare. Först tänker jag berätta om vad gårdsarkivet innehöll!

Kulturhistorisk bebyggelse i Stodene

Efter 1970-talets kommunsammanslagningar kändes det viktigt för både tjänstemän och politiker att lära känna de nya kommundelarna på olika sätt. Värmlands museum presenterade 1979 en rapport med Karlstads kommuns kultur- och byggnadsnämnder som främsta målgrupp. Rapporten, som skulle utgöra en vägledning i nämndernas långsikta arbete, redovisade resultaten av den kulturhistoriska inventering som genomfördes i kommunen 1976-78.

Rapporten innehåller en del intressant material från Grava, men tyvärr inget från Stodene, eftersom den till största del fokuserar på landsbygden och fornminnen.

Den nybildade Karlstads kommun hade redan 1971 påbörjat ett eget arbete på Stadsarkitektkontoret för att inventera kulturhistorisk bebyggelse. Arbetet bedrevs från 1975 inom Kommittén för kulturhistorisk bebyggelse, som från 1981 fick en parlamentarisk sammansättning. Kommittén kunde 1984, samma år som staden Karlstad firade sitt 100 årsjubiléum, presentera sin slutrapport ”Kultorhistorisk bebyggelse i Karlstads kommun”.

Det är i denna rapport vi hittar de intressanta notiserna för Stodenes, som i rapporten placeras in i området ”Skåre östra”, tillsammans med Skåre centrum. Följande har kommittén att berätta om de sex intressanta fastigheterna i Stodene (siffrorna är en kartfererens och hänvisar till den löpande numreringen rapporten):

412

STODENE 1:50, Granlidsvägen 39

Timrad liten stuga med faluröd lockläktpanel och tegeltäckt sadeltak. Troligen uppfört 1874.

Det bäst bevarade av de små enkla stugorna från slutet av 1800-talet, som ligger utmed den gamla landsvägen

413

STODENE 1:55, Granlidsvägen 31

1½-vånings bostadshus, reveterat med ljusgul fasad och tegeltäckt tak.

Mycket välbevarat. Även fönster och dörrar är ursprungliga.

414

STODENE 1:82, Granlidsvägen 47

Bostadshus i trä, byggt 1916. Sockel av natursten och fasad med faluröd lockläktpanel. Taket är tackt med korrugerad plåt.

Ett av de äldsta kvarvarande små stugorna utmed gamla landsvägen. Husets ursprungliga karaktär är bevarad.

415

STODENE 1:99, Tallrotsvägen 23

1½-vånings bostadshus från 1922 med faluröd lockläktpanel och vita detaljer. Taket är täckt med tegel.

Mycket välbevarat, tidstypiskt bostadshus.

416

STODENE 1:100, Granlidsvägen 42

1½-vånings, litet bostadshus från 1915, med faluröd lockläktpanel och vita detaljer. Taket är täckt med tegel.

Ett av de äldsta kvarvarande små husen utmed den gamla landsvägen.

418

STODENE 1:744, Fruktvägen 3

Timrad mangårdsbyggnad i 1½ våning från slutet av 1800-talet. Fasaden är av stående gulmålad lockpanel. Sadeltaket är täckt med tegel. På tomten finns också ett uthus i samma stil.

Välbevarad mangårdsbyggnad från 1800-talet.

Vad har man tyckt vara värt att bevara? De flesta av de intressanta byggnaderna ligger i eller i närheten Granlidenområdet. De är bostadshus som på något sätt minner om tiden innan Stodene exploaterades, visserligen inte innan järnvägen och industrialiseringen kom till Grava, men väl innan den på allvar nådde Stodene. Det verkar som att komittéen velat bevara minnet av småbrukar- och arbetarhemmen som växte upp längs landsvägen norr om den stora arbetsplatsen Skåresågen en kilometer söderut.

Det här kan väl vara något att komplettera Wikipedia med? Jag börjar pytsa ut informationen redan nu!