I Värmlands Museums digitala arkiv kan man hitta ett och annat. Bland annat en massa gamla årgångar av museets årsbok Värmland förr och nu, en kulturhistorisk klenod som har utkommit i obruten svit sedan 1905. Det är väldigt sällan man ser alla omslagen uppradade sida vid sida, sådana bokhyllor har åtminstone inte jag här hemma. Men när man ser tumnaglarna av Värmland förr och nu på arkivets nerladdningssida är det just den effekten som uppnås.
Vid denna anblick slogs jag av en sak. Omslagens Värmlandsvapen, som jag har tänkt mig som identiska hela första halvseklet, förekommer faktiskt i flera olika varianter:
1905: Första årgången. Värmlands vapen med skrafferad sköldyta, det vill säga prickar på skölden istället för det gyllne fältet. Vapnet kröns av en kunglig krona, vilket är väldigt ovanligt.
1906: Redan till andra årgången har vapnet fått den traditionella hertigkronan, som hör hemma på ett landskapsvapen. Sköldens fält verkar inte längre vara skrafferat, utan helt enkelt svagt grå, för att illustrera något annat än vitt i den svart-vita framställningen. Örnen är också ritad i en annan konstnärlig stil.
1910: Nu har vapnet fått en mer bekant utformning. Skölden har placerats inom en lagerkrans och kröns av en hertigkrona med tydligare stoppning (påminner lite om den som används av Värmlands Nation i Uppsala). Hela kompositionen känns betydligt säkrare, både konstnärligt och heraldiskt.
1928: Vapnet håller sig nu inom samma grundkomposition. Kronans sidenstoppning är lite lägre, örnen har samma kraftfulla uttryck, men är mer stiliserad än de senaste 18 årens.
1946-47: Nu byter vapnet skepnad igen. Kransen runt skölden är borta och örnen har fått ett uttryck som ligger nära den version som publicerades i samband med riksheraldikerns revision av vapnet 1936. Kronans stil harmonierar med örnen.
1951: Nu har vapnet tappat sin krona, men ansluter stilmässigt väldigt nära till 1940-talets Brita Grep-inspirerade version. Utan kronan blir vapnet mycket nedtonat, men formgivningen i övrigt plockar upp de nygamla heraldiska färgerna vitt och silver.
Vad kan då dessa förändringar bero på? För det första har museet gjort helt rätt i att förändra vapnet successivt genom historien. I de första stegen kan man tala om rena förbättringar av vapnet, sedan om anpassningar till sin tids stilideal. Typsnittet på titelsidan har ju förändrats på samma sätt.
Men när har man gjort förändringarna? Det nya uttrycket 1928 sammanfaller exakt med att Helge Kjellin tillträdde som intendent för museet, året innan Cyrillus Johanssons museibyggnad på Sandgrundsudden togs i bruk. Nytt utseende för årsboken låter som en logisk åtgärd för en nytillträdd museichef. Det vackra vapnet är klart tyskt i stilen, vilket nog kändes helt rätt i mellankrigstidens Sverige.
Revisionen av landskapsvapnets färger 1936 fick inget snabbt genomslag och var nog inget man orkade ta itu med under kriget, men 1946/47 var det alltså dags. Kanske kändes det också bra att kunna gå ifrån den svart-gula varianten av vapnet, som ju faktiskt sammanföll med Tysklands statsvapen.
Nästa skifte sammanfaller med att Helge Kjellin efterträds av Gösta von Schoultz som museichef 1950. Nästa år var den nye chefen redo att sätta sin prägel på flaggskeppet Värmland förr och nu, med en ny modern formgivning. Denna formgivning behölls hela von Schoultz tid på museet, en bit in på 1970-talet. Fortsättningen är en annan historia, för då har vi kommit förbi museets digitaliserade årgångar av Värmland förr och nu.
Projektet var ju vansinnigt, men han försökte ändå. Först klarade han av Linköping, som var hans eget stift. Sedan grep hans sig an Skara stift, där han var född. Och så Karlstads stifts, som ju hade hört till Skara fram till reformationen.
Under Wermlandsörnen 