Erik Fernow: ”Man får tro så mycket man vill och tål” om Järnskogs vapen

IMG_06981700-talshistorikern Erik Fernow får ofta utstå kritik för sina tveksamma uppgifter om förhållandena i Värmland i fornstora dar.  Hans verk ”Beskrivning över Värmland – avdelad i sex tidevarv” beskylls ofta för att vara ett enda långt återgivande av sagor och skrönor. Kritiken har naturligt visst fog för sig, men jag tycker ändå att domen över Fernow är onödigt hård. För det första nedtecknade han de enda fakta som då (och nu) fanns om vissa värmländska företeelser. För det andra tror jag att han insåg att det var lika bra att Jag tror jag att han insåg att det var lika gott att även ta med skrönorna, hur osannolika de än verkade. Någon gång i framtiden skulle de kanske komma till nytta.

Ett exempel på detta fick jag när jag i mellandagarna rotade lite i bakgrunden till Järnskogs kommunvapen från 1959. Julklappsböckerna från mor och far – tio årgångar av museets årsbok ”Värmland förr och nu” – kom väl till pass. I årsboken från 1922 fann jag en uppsats av en Knut Haldin om Koppoms bruks historia, som jag läste i hopp om att hitta något om hur den femuddiga stjärnan hade valts som symbol för bruket. Några sådana detaljer fanns inte i artikeln, men den avslutades med ett litet extranummer som jag gillade: ”Vilken härstamning har ortnamnet Järnskog?”.

Den folketymologiska förklaringen har jag har läst på flera ställen och själv återupprepat otaliga gånger, senast häromdagen på den här bloggen. Men jag hade aldrig stött på själva källan, som naturligtvis var Erik Fernow. Hans egen recension av skrönan är lite charmig, den ”smakar af skrock” och förses med brasklappen ”Man får tro så mycket man vill och tål”.

I ett försökt att göra texten så lexikalisk som möjligt har Fernow städat undan det intressantaste, själva skrönan, i en fotnot. Läser man O. Norstedts utgåva från 1898 (nedan) hittar man den längst ner på sidan, medan man i Arvid Ernviks utgåva från 1977 måste bläddra längst bak i boken för att hitta den:

Hjerneskog redkyrka af trä. Om denna och den följande är hos allmogen en besynnerlig berättelse, huru de blifvit bygda under den tid Sverige och Norge voro tillsammans under en konung, och att folket häromkring förut gingo till Edaskog (Medskogs) kyrka i Norge. Men sättet, huru det skett, smakar af skrock[1] och dessutom synas båda dessa kyrkor vara bygda före drottning Margarethas tid eller innan Calmarunionen skedde. Denna kyrka stod nu vid hemmanet Stommen, var liten, trång och mörk.

[1] Emedan Edskogs kyrka dels blef för trång, dels ock vägen dit var ganska lång, skola de hafva beslutit att lemna åt ödet, hvar de skulle få sig beqvämare kyrkoplatser. De uppfyllde derför 2:ne urgräfda stockar den ena med skillingar (norska styfrar) och den andra med hästskor. Dessa släpte de i vattendraget, som ur Norge går häråt, med föresats att bygga kyrkor, der de stannade. Den med skillingar skall hafva stannat vid Klefvenesundet och der bygdes Skiltingmark, den andra flöt längre till Stommen och der uppfördes Jernskogskyrka. Man får tro så mycket man vill och tål. Mig synes mera troligt, att denna socken har namn, såsom hon ock ofta skrifves, af skiljemark och den andra har sitt namn af jern, som der kunnat finnas. Åtminstone har den socken nog af de tecken, som utvisa jernmalm, fastän jag ännu icke haft tillfälle att söka derefter.

Erik Fernow (1898), s. 191

Det första man slås av i skrönan är såklart det orimliga i att låta ett par drivande timmerstockar bestämma var man ska bygga sina nya kyrkor. Det är andra är att om de nu tyckte att det så långt att gå från sina egna hembyar till den trånga kyrkan borta i Edaskogen i Norge, så borde de ändå vara ganska väl medvetna om var de själva bodde. Hemmanet i Järnskog skulle förresten inte kunnat heta Stommen innan kyrkan byggdes, eftersom det ju har fått sitt namn av att det är kyrkans stomhemman, som stod för en del av prästens försörjning.

Men det som sätter igång flest tankar hos mig, är att den 1700-talsbonde från Järnskog som berättade den här skrönan för Erik Fernow, skickade med information som han kanske inte tänkte på själv. Fernow konstaterar, på goda grunder, får man anta, att de två kyrkorna är byggda före drottning Margaretas regeringstid, det vill säga innan 1363. Alltså måste sägnen syfta på en ännu avlägsnare tid, då Sverige och Norge låg under samma kung. Kanske innehåller sägnen ändå ett litet spår av minnen från denna tid, innan riksgränsen var självklar? Och kanske berättar det om hur Västvärmland, om inte koloniserades, så ändå kristnades från väster?


Så här ser boksidan ut, förresten:

0209.5.png

Medeltid hos grannarna

Arvid Ernvid - Värmländsk medeltidJag är inte så trångsynt att jag bara intresserar mig för min egen omgivning. Ibland måste man vidga vyerna och inse att man kan lära sig en hel del av grannarna också. Att läsa Arvid Ernviks Värmländsk medeltid  – bidrag till landskapets äldsta historia ger inte särskilt mycket om man bara intresserar sig för vad som timat i Stodene. Men om man kikar över älven, så hände det nog en hel del intressant. Gårdarna på östra sidan Klarälven – Rud, Solberg och sedermera prästgården Almar – låg nämligen under Varnhems kloster och Almar var dessutom ett av Klarälvens laxfisken. Och lax, det är intressant, för Ernvik. Laxfisket är nämligen den enda näring som gett folk utanför provinsen anledning att höra talas om Värmland innan järnhanteringen tog fart på Gustav Vasas och hans söners initiativ.

Vad säger då Ernvik om fisket i Almar?

Birger Jarl yngste son, hertig Bengt Birgersson, biskop i Linköping (d. 1291) upprättade före sin avresa till Gotland 1287 14/7 sitt testamente. Han donerade då till Varnhems kloster gården Almar  i Grava socken ”cum piscaturis in Amn”, dvs med fiske i  älven. Då Jerker Rosén behandlar detta gåvobrev tar han för givet, att Amn åsyftar Gullspångsälven. Emellertid hade konung Erik Eriksson 1248 och 1249 innehaft fiskerätten i Gullspångsälven redan före hans faders tid, dvs före 1216, då konung Erik Knutsson avled, vilken rättighet han konfirmerar. Denna fiskerätt innehade Varnhem ostört till mitten av 1300-talet.  I biskop Bengts testamente avses enlit min mening Klarälven, som i några brev kallas ”Amn”.

Kursiv text är s p ä r r a d hos Ernvid

Vad säger oss då detta? Det är inte mycket fakta i själva notisen om Almar, men boken i övrigt avhandlar en hel del om laxfiskets premisser på medeltiden. Ernvik pratar mycket om fångstmetoder och hur dessa kan beläggas geografiskt genom att spåra dem i värmländska ortsnamn.

Själv blir jag mest nyfiken på hur vilken typ av permanent bebyggelse det kan ha fört med sig och vilken personal som behövdes för att hålla verksamheten igång. Och hur tillgodogjorde sig munkarna nere i Västergötland fisken man fångade (eller troligare, lät fånga) i Klarälven. Konserverades den på plats? Omsattes den i kontanter och i så fall vid vilken marknad, eller var den bara ämnad för att mätta munkarna under det ymniga fastandet? Det får jag nog söka i något specialverk om medeltida fiskafänge.

Milstenarna i Grava

Nu måste vi få ordning på det här med milstenar också. Ernvik har lärt mig att vägen är ”måld” om den har milstenar och att de hänger ihop med skjutsväsendet. Men hur relaterar de till varandra och till gästgivargårdarna egentligen?

Utgår vi från Karlstad så finns den första milstenen vid Nickebokiosken i Råtorp. Den minns jag inte vad det står på, men något i stil med ”1/2 mil 1767” är ingen vild gissning. Sen hittar vi nästa sten vid Gamla Ilandavägen, alldeles invid järnvägsövergången. På den står det ”AF 1 mil 1767”. AF betyder att det var Adolf Fredrik, Gustaf III:s pappa, som var kung året när stenen restes. Sen har vi en sten till, bakom ett fårstängsel norr om Grava kyrka, med texten ”1/2 mil 1767”.

Eftersom milsenarna sattesupp för att hålla ordning på statstjänstemännens reseersättning utgick de från Stockholms slott. Det borde innebära att avstånden på milstenarna handlar om tillryggalagd sträcka från närmast föregående sten och inte ha med avståndet till närmaste stad att göra. Däremot måste det ju finnas en tänkt riktning på vägen, eftersom avstånden mellan stenarna varierar.

1 mil till Ilanda borde alltså inte handla om avståndet från Karlstads skjutsstation utan från stenen vid Nickebokiosken. Och 1/2 mil norr om kykan följaktligen avståndet från Ilanda och dit. Hittar vi nästa sten åt Illbergshållet kan vi bli någotlunda säkra.
Milstenen
Milstenen vid Ilanda.

Milstenen vid Grava

Miltenen norr om Grava kyrka.

Stodene – 1700-talets svar på Ilandakorset

OK, jag fortsätter att försöka bringa lite ordning i Arvid Ernviks information om Stodene gästgiveri. Alla gästgiverier hade ju en mer eller mindre strategisk placering i geografin. För Stodenes del handlade det om ett vägskäl i kommunikationerna norr- och väster ut från Karlstad, vilket idag väl egentligen motsvaras av Ilandakorset, där riksväg 61 och 62 delar sig. Vägen hade bara en lite annorlunda dragning på den tiden. Ingen hade då kommit på den befängda idén att spränga sig förbri Hultsberg för att kunna dra landsvägen över Ilandaslätten.

Och skjutsar detta gästgiveri på vägen åt Älvdalen samt åt Eda skans och är beläget ifrån Karlstad 3/4 (gamla) mil; till Illberg i Kils hd 3/4 mil, samt till Torp i Nedre Ullerud 1 3/4 mil, alltsammans uppmåld väg; d:o över skogen åt Lillnor i Nors sn 1 1/2 mil omåld väg.

Ernvik, s. 142

Illberg, strax söder om Apertin, är alltså närmaste gästgivargården på vägen mot Eda skans, det vill säga väster ut genom Värmland – dagens 61:a. Norrut, motsvarande 62:an, hette närmaste gästgiveri Torp i Nedre Ullerud. Exakt var Torp ligger berättar nog Ernvik på annat ställe. De 1 3/4 gamla milen tar oss cirka 18,7 km uppåt Älven, vilket borde vara en ledtråd.

Från Karlstad via Stodene och vidare norr- och väster ut var vägen ”måld”, vilket innebar att den var uppmätt med vägstenar, kanske även med stolpar. Över skogen kunde man även bli skjutsad till gästgiveriet Lillnor i närhet av Nors kyrka. Här är det närmast en motsvarighet till nuvarande Trossnäsvägen vi pratar om.

Arvid Ernvik utmanar matematiken

Arvid Ernvik ger som sagt fler Stodenefakta i sin artikeln om vårt gästgiveri än vad man får i GM Sandins Gravabok. I förbifarten levererar denna förtätade mening:

Hemmanet Stodene hade tidigare varit ett helt, som förmedlats till ett halvt. En fjärdedel därav hade fältväbeln Johan Holm löst till skatte och sedan lämnat 1/8 att brukas av hammarsmeden Petter Stake. Hemmanets övriga fjärdedel beboddes av 1736 av tvenne åbor.

Ernvid 1974, s. 142

Nu måste jag ta spjärn ordentligt för att klara av matematiken. Är det så att skattebördan halveras när hemmanet ”förmedlas” från ett till ett halvt? I så fall tror jag att jag får ihop det.

1727: Häradstinget styr upp gästgiveriet och tvingar Hammarötassarna över isen

Vad är det då som är så märkvärdigt med Arvid Ernviks ”Att resa i Värmland”? Detaljerna! Texten är så kompakt på fakta att man måste relatera alla avsnitt till varandra. Det som är relevant för Stodene kan lika gärna finnas gömt i en text om Nor, Färjestad eller Nedre Ullerud. För att börja få lite ordning på dem så kommer den första av några små notiser om verksamheten.

1727, den 1 augusti (i samband med Persmäss?) hölls häradsting på Ruds gästgivargård, där man försökte komma överens om hur verksamheten vid Stodene gästgiveri skulle kunna ordnas för att klara efterfrågan på transporter året runt. Alla hemman i Grava skulle bidra, antingen direkt med hästar, eller som ”reservskjutslag”. Undantagna var präster, patroner, nämndemän och ståndspersoner, eftersom de förväntades resa med egna hästar och alltså inte tära på skjutsväsendets resurser.

Även bönderna på Hammarö, som ju även de hör till Karlstads härad, var tvungna att bidra med hästar vid gästgivargården i Stodene. De var visserligen ursäktade sommartid, när det var lite omständigt att ta sig till fastlandet (broförbindelse kom väl först på 1900-talet?). Men på vintern tyckte inte häradstinget att de hade något att skylla på, så då skulle de ta sig de två milen upp till Grava med sina hästar.

Uppgifterna om detta ting i Rud inleder stycket om Stodene, men handlar det om grundläggandet av gästgiveriet? Jag tror inte det. Svaret finns kanske på någon av de andra 400 sidorna i boken, så jag återkommer i ämnet.

Stodene gästgiveri – tack vare Peter Olausson

Jag har länge stört mig på att jag inte hittat några längre texter eller spännande fakta Stodene om gästgiveri. Bara en futtig antydan i GM Sandins Gravabok. Man anar ju att det måste finnas något skrivet om verksamheten, men var ska man leta? När jag såg den spränglärde historikern Peter Olausson sittande värnlös i en monter på värmländska bokmässan såg jag min chans! Ett lovligt byte för en vetgirig amatörhistoriker!

Peter hade mycket intressant att tipsa om. Inte bara när det gäller gästgiveriet, utan även om tingsplatsen, som har gäckat mig lika mycket. Arkivtips hade han såklart många, men han ville först kolla att jag inte missat den uppenbara källan till kunskap: ”Har du kollat i Ernviks ”Att resa i Värmland?” Där har han ju skrivit om alla värmländska gästgiverier…” Det var ju det jag inte hade! På lunchen på måndagen blev det ett besök i stadsbibliotekets värmlandsrum.

Del två av kristinehamnaren Arvid Ernviks verk ”Att resa i Värmland” har undertiteln ”Gästgiveri och skjutshåll under 500 år”, så här hade jag såklart mycket att grotta ner mig i. Boken inleds med en historik över skjutsväsendets historia och reglering genom seklen. Sedan följer en häradsvis genomgång av verksamheten. Och på sidorna 141-145, under Karlstads härad, kan man läsa om Stodene gästgiveri.

Visserligen handlar det mycket om vagnar, bråk om ansvarsfördelning mellan bönder och hur många sadlar man förväntades hålla i lager, men för mig som gillar att läsa mellan raderna ger det mycket mer. Avsnittet ger mer Stodenehistoria av bara farten än vad någon annan bok jag har hittat. Bland annat finns det en hel del om dem som levt och verkat på min lilla jordplätt. Men det är ett annat blogginlägg – kanske redan ikväll?