Arvikas heraldiska förhistoria

Inspirerad av en hänvisning i ett RHÄ-meddelande från 30-talet klev jag idag in på stadsbiblioteket i Karlstad och begärde upp Personhistorisk tidskrift från 1922 från magasinet. I den volymen skulle nämligen riksheraldikerns notis om Arvika stadsvapen finnas.

Uppgifterna där gjorde att jag återupptäckte fakta som jag hade glömt att jag skrivit om för 15 år sedan på Wermlandsheraldik.se. Det jag nu påmindes om var att det var en minnesmedalj från Arvikautställningen 1911 som skulle ligga till grund för vapnet. Det som fastnat i mitt minne har varit utställningen entréportal, som Christian Eriksson lär ha skapat. Eventuellt är han även upphovsman till myntet, det hoppas jag att någon numismatiker eller konstvetare kan reda ut åt mig.

Enligt notisen i Personhistorisk tidskrift skulle minnespengen prydas av ett vapen, som staden hade komponerat utan att först konsultera riksheraldikern eller annan lämplig expertis. Lyckligtvis kunde vapnet godkännas efter att man lyft bort några smärre detaljer.

En googling på ”minnespeng arvika 1911” ledde mig till en auktionssajt där pengen funnits till salu. En riktigt bra bild fanns dock kvar:

arvika_mynt

De små detaljerna som riksheraldikern inte kunde godta i vapnet visade sig vara en tornérkrage, belagd med små symboler för näringsliv och hantverk – klubba/hammare, yxa och plog.

I övrigt bestod vapnet av det som än idag utgör stadsvapnet – en stegrande häst i ett fält bestrött av kugghjul.

Om tornérkragen hade fått vara kvar hade den varit smått unik i svensk kommunal heraldik. Den påminner om en prästkrage, men med tre tungor istället för två, är över huvud taget väldigt ovanlig i svenska vapen och är vanligare i brittiska släktvapen. Den används då som tillägg i släktvapen, när det förs av äldste sonen i en släkt.

Annonser

Järven – Värmlands första landskapsdjur

Läsarfrågor är kul! Odd Andreas funderade på om det finns några sigillavtryck eller avritningar av det Värmlands första landskapsvapen, det med järven.

Några sigillavtryck känner jag inte till med järvvapnet och jag är ganska säker på att det aldrig har förekommit något sådant sigill. Tidigare ska allmogen i Värmland ha haft ett sigill med ett armborst att bekräfta gemensamma skrivelser med. Någon värmländsk hertig, som kunde ha behov av ett sigill, hann vi inte heller ha under den korta perioden med järven.

Däremot hann vapnet användas en del i officiella sammanhang under det knappa decennium det var aktuellt och det kom med i en del vapenböcker.

margaretagrip[2]Den mest kända varianten är nog den som finns med i handskriften som brukar kallas ”Fru Margareta Grips bok”.

Där ser man tydligt hur svårt det var för tidens konstnärer att skilja skogsdjuren åt. Det mesta hos det här djuret tyder på att det handlar om en järv, men den rutiga svansen har den visst lånat från en bäver. Bilden förekommer bland annat i Torsten Lenks uppsats om vapnet.

Den andra kända vapenboksbilden jag kommer att tänka på kommer ur den så kallade Parishandskriften. Den var okänd på Torsten Lenks tid, men dök upp på 1940-talet och kastade nytt ljus över de svenska landskapsvapnens tidiga historia, bland annat rörande vilka varianter av vapen som har existerat samtidigt. Den bilden har jag inte till hands just nu, men den saknar trästocken och är mer heraldiskt stiliserad än Margareta  Grips järv.

Gamla vapenböcker tenderar ibland att mer fokusera på avbildningar av vapen än deras blasoneringar. Med en beskrivning i ord kan man bli mer precis angående vapnets komposition, även om det inte är en garanti för att beskrivningen är korrekt. Under 1500-talet förekommer järv och bäver omväxlande i vapenböckerna, till exempel säger en handskrift från 1561 järv, medan en från 1563 säger bäver.

1567 var det alltså formellt slut på järvens och bäverns tid i Värmländsk heraldik, men de bet sig kvar ändå. De levde kvar parallellt med örnen under en tid, vilket bland annat illustreras av en märklig notering i en handskrift i Riksarkivet om svenska stadsvapen (citerad av Lenk):

»Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus» (Karlstad
vars vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn.)

Tanken svindlar. Karlstads vapen, som lär vara det första som förlänats åt en stad i dess privilegiebrev, borde vara extremt fixerat till sin form, men är det alltså bara som idé; det viktiga är att placera en referens till Värmland mellan de två tornen.

gunnarskogNär 1600-talet blev gammalt tog örnen över scenen helt. Det dröjde ända till mitt på 1900-talet innan järven kom tillbaka till värmländsk heraldik. Det skedde när Gunnarskogs landskommun nappade på riksheraldikerns förslag att återanvända järven i sitt vapen, kompletterad med grankvistar.

Efter att Gunnarskog inkorporerades i Arvika på 1970-talet blev även detta vapen historia, men Carl-Johan Ivarsson tipsade mig häromdagen om en rad exempel på kommunvapnets påverkan på Gunnarskog. Centralskolan fick namnet Järvenskolan på 1970-talet, huvudgatan genom kyrkbyn Stommen heter Järvens väg och det har också funnits en kör med namnet ”De Järva”.

På 1500-talet, när järven valdes för att representera Värmland, måste det ha setts som en viktig naturresurs. I modern tid har järven däremot varit sällsynt i värmlandska skogarna, men nu verkar det som att den är tillbaka. Länsstyrelsen har till och med proklamerat att vi nu är ett ”järvlän”.

Jag har aldrig sett någon järv i skogen, men järvvapenet i Margareta Grips version ser jag regelbundet, då jag får brev från Föreningen Värmlandslitteratur. De använder sig nämligen av hennes bild som emblem.

wermlandiana bengt berg

Det kan ha varit gamle Erik Elinders påfund. Jag tror jag vet vem jag ska fråga…

Kölavapnet – helgjutet!

Kölavapnet

När jag var på västvärmlandsturné tillsammans med Far i måndags betade vi av stora delar av vägnätet i Arvika och Eda. Slutmålet av Köla-Ladan vid hembygdsgården på Kiöln vid Köla prästgård och konsert med kusintrion Helena, Martin och Rebecka. Innan konserten laddade vi med kaffe och klengås i arrendatorsbostaden och inventerade bokbordet.

Köla hembygdsförening, eller  ”Hembygdsföreningen Köla stämma” som den egentligen heter, är en förening med en imponerade utgivning, främst från 1900-talets andra hälft. Den stora anledningen till detta tror jag är att man under hemgbygdsrörelsens blomstringstid inte såg som sitt uppdrag som att skapa en hembygdsgård och släpa gamla hus till en avlägsen plats i socknen. Istället koncentrerade man sig på att dokumentera och sprida lokalhistoria från hembygden, vilket ju jag som kölaing i diaspora har mycket större glädje av.

Det mesta av utgivningen finns redan hemma i bokhyllan tack vare mor och mormor, men till min stora glädje fanns det annat att lägga slantarna på – Kölas gamla kommunvapen! Jag har fortfarande inte hittat min värmlandssköld efter flytten för 1½ år sedan, men nu har jag en värdig ersättare så länge i den gamla vårdkasen som lär ha blossat på Valfjällets topp i ofredstider.

Jag lyckas inte konstatera vad den är tillverkad i för material, men det är gjuten på något sätt, för det klingar skönt när man knackar på den. Konstnären tror jag är Brita Grep på Riksheraldikerämbetet. Som tur är, måste  jag väl tillägga, för på en del av föreningens senare utgivning, inklusive hemsidan, har man lagt sig till med en version av vapnet som jag är medskyldig till. Det kanske är dags att beställa ett nytt digitalt original?

1500 arvikabilder på webben

100-årsjubilerande Arvika kommun har publicerat delar av sitt bildarkiv på nätet, berättar NWT. 1 500 bilder har digitaliserats – 10 000 ska det blir när det blir klart. Mer sånt!

Kanske kan jag hitta de där bilderna på minnespengen av Christian Erikssons, som var förlaga till stadsvapnet eller portalen från Arvikautställningen 1911, som lär ha haft en stegrande häst. Eller kanske på hästjärnvägen mellan Ränken och Glavsfjorden som finns med i Älgås vapen.

Svaret på SJ:s problem finns bakom lucka 15!

Vi ska lära oss av historien. SJ kunde till exempel ha lärt sig en del av förra vintern. Eller så kunde de ha tittat ännu längre bak i historien för att hitta exempel på pålitliga transportsätt. Ett av dem finns avbildat på Älgås vapen som vi finner bakom lucka 15 i adventskalendern.

Hästjärnvägen i Älgå trafikerade visserligen bara sträckan mellan Glafsfjorden och Ränken, men den var både pålitlig och mljövänlig.

Läs mer om Älgå vapen och hästjärnvägen på Wermlandsheraldik.se

Selmainspirerad skönhet i Arvika

Nästa år är det 100-årskalas i Arvika. Till firandet har man tagit fram en snygg symbol, som har plockat hästen ur stadsvapnet. Symbolen kan bland annat ses på jubileets Facebook-sida

När hästen ses uppstigande, liksom örnen i Säffles vapen, för det tankarna till legenden om den jössehärske Näcken, som visar sig på land i skepnad av en vit häst. Legenden, som ibland kopplas  ihop med valet av stadsvapen, har bland annat utnyttjats av Selma Lagerlöf i novellen ”Vattnet i kyrkviken”.