Arvikas föregångares eventuella vapen

Äntligen! Efter många års klurande har jag fått se något som jag så länge misstänkte fanns! Återigen är det tack vare svärmor, som har klivit in på stadens antikvariat och bett att få köpa en bok som de tror att jag inte har. Än en gång blev det en fullträff!

Staden Arvika har en lite slingrig tillkomsthistoria. Eftersom det var så långt från Västvärmland till Karlstad och Åmål tyckte man vid början av 1800-talet att det borde anläggas minst en stad i Jösse eller Nordmarks härader, för att underlätta handeln för folket i gränsbygderna. I Jösse härad fanns flera kandidater, bland annat Sulvik, längst in i Glafsfjorden. En plats varifrån man man faktiskt kan segla vart man vill i världen, via Byälven, Vänern och Göta älv, ut i Västerhavet.

Istället föll valet på en plats i Arvika socken, hemmanet Solberga vid Kyrkvikens norra strand, där man hade samma goda sjöfartsförbindelser som i Sulvik. Här anlades Arvika köping 1811. 1812 fick handelsplatsen stadsrättigheter och bytte namn till Oscarsstad, efter Sveriges arvfurste, kung Karl XIII:s adotivsonson Oscar, alltså den blivande Oscar I. Pappa kronprisen fick samtidigt ge namn åt staden Karl Johans stad långt uppe i norr. De där två stadsnamnen var inte så lyckade, så 1821 – efter bara tio år – byttes namnen tillbaka till Arvika och Haparanda.

Namnbytet, och att man senare även förlorade sina stadsrättigheter, ska enligt sägnen bero på kungens besvikelse i samband med en genomresa till Norge. De stackars Oscarsstadsborna gjorde inget vidare intryckt på kungen och hade dessutom skrivit ”Oxarstad” på äreporten som skulle hälsa majestätet välkommen.

Sedan dröjde det till 1911 innan Arvika återigen blev stad och fick sitt nuvarande stadsvapen. Men den där korta tiden som Oscarsstad har alltid gäckat mig. Borde inte den nya staden ha förärats med ett stadsvapen? Det är ju ingen självklarhet, men helt rimligt för en ny svensk stad för 200 år sedan.

Det var ”En bok om Arvika” som svärmor hade fått med sig från Bokbobs antikvariat. ”Det är bytesrätt på den” sa hon, samtidigt som jag konstaterade att det var ett fint Arvikavapen på titelbladet. Jag satte vänster tumme bakom sista sidan och bläddrade snabbt igenom hela boken. På sidan 424 hajade jag till. Jag trodde först att det kunde vara en bild av ett ovanligt tjusigt kyrkbänksnummer. Men bildtexten meddelade något mycket trevligare: ”Förslag till Oscarsstads vapen”.

Tyvärr hänger illustrationen lite löst i boken, utan någon tydlig koppling till texten, så jag har läst fram och tillbaka utan att hitta några kompletterande fakta. Det troliga är väl att det stannade vid ett utkast till ett vapen, men frågan är på vems initiativ det togs fram. Var det Kungl. Maj:ts eller stadsbornas idé?

Det är inte heller helt självklart vad vapnet ska föreställa. En spontan gissning är att det ska visa Oscar I:s krönta namnschiffer (den romerska siffran I inskriven i ett O). Något som talar emot detta är att Oscar inte blev kung Oscar I förr än 1844 och då hade ju Oscarsstad blvit Arvika igen, för över 20 år sedan. Alternativa förklaringar som framförts i familjen är korslagda kycklinglår. Själv tänker jag spontant på käkbenen hos en haj, en hajar är sällsynta i Kyrkviken. Kungakronan är åtminstone inte att ta miste på.

Om de horisontella linjerna i skölden är tänkta som en skraffering, alltså en markering av den svart-vita teckningens egentliga färger, så är fältet blått. Om fältet är blått gissar jag att motivet, som kanske är ett körnt O, ska vara i guld.

Arvikas nuvarande vapen skulle därmed inte bara ha Värmlands inverterade färger, utan även föra vidare det blå fältet från Oscarsstads vapen. Det vore i så fall ett av mycket få kopplingar mellan Oscarsstad och dagens Arvika. I övrigt kan jag bara komma på en, visserligen mycket stark, koppling. Stadshotellet i Arvika har i alla tider varit känt som ”Oscar statt”. Även om det nu lär heta ”Scandic Arvika”.

Värmlands tio snyggaste klubbmärken

Nu är det avgjort. Degerfors IF har Värmlands vackraste klubbmärke. Radio Värmland inledde påskhelgen med att arrangera en omröstning och jag fick det hedrande uppdraget att agera fotbollsheraldisk Christer Björkman och plocka ut de tio finalisterna. Frågan väckte tydligen stort engagemang bland lyssnarna, för hela 1312 personer deltog i omröstningen och de rasade in kommentarer på radions Facebook-sida. Mest handlade kommentarerna om vilken av de tio alternativen som var bäst, men glädjande nog var det ganska många som presenterade motkandidater också.

I samband med att omröstningen drog igång på skärtorsdagens eftermiddag träffade jag reportern Jonas Berglund i östra straffområdet på Tingvalla IP, för att prata lite om klubbmärken i allmänhet och vad det kan ha för kopplingar till heraldiken. Då hann vi inte gå in på hur jag hade valt ut de tio alternativen, så det tänkte jag presentera här. De grundläggande kriterierna var att de skulle vara av god konstnärlig kvalité, effektiva som kännetecken och representativa för någon stilriktning bland klubbmärkena. Vi tar väl topplistan från plats 1 till 10:

1. Degerfors IF (284 röster)

Ett klassiskt emblem om, som ansluter ganska väl till heraldikens principer. Få färger, bra kontraster och en tydlig symbol, som fyller ut sköldytan på ett bra sätt. Järnmärket ger en solklar lokal anknytning och funkar dessutom att lyfta ut ur skölden som ett fristående märke, utan att kopplingen till klubben går förlorad.

När Degerfors klubbdirektör Suzanne Hällström gav segerintervju i eftermiddags, berättade hon att det tidigare har funnits ett blå-vitt märke, som snarare anslöt till kommunvapenets färger. Det var en ganska spännande uppgift, eftersom jag i ett tidigare inlägg har konstaterat att Degerfors IF är cirka 50 år äldre än Degerfors kommun. Det blir något att forska vidare i.

2. Åmotfors IF (261 röster)

Med bara 23 röster mindre än ettan, placerade sig Åmotfors IF på en överraskande andraplats i omröstningen. Rent grafiskt är märket ett av de djärvaste, med tydliga kontraster, bra balans och ett motiv som man kan titta på länge, utan att bestämma sig för vad det föreställer. Visst står det ÅIF, men sen då? Bildar Å-et en kvinna i klänning? Är Å-et en person över huvud taget? Omsluts Å-et av två palmkvistar, eller är det kanske en öppen lagerkrans?

3. IFK Arvika (197 röster)

IFK Arvika har det heraldiskt bästa klubbmärket av de tio. Genom att använda sig av hela stadsvapnet i sitt märke och bara lägga till IFK i ett eget fält ovanför, har man faktiskt klarat att hålla sig inom heraldikens ramar, utan att bryta mot förbudet mot bokstäver eller siffror inne skölden.

Tyvärr försvann klubbmärket efter sammanslagningen med Arvika FK 1988. Förhoppningsvis kan det återkomma vid någon senare revidering av klubbmärket.

Arvika var för övrigt en av mycket få kamratföreningar som inte använde sig av den nästan obligatoriska FIK-skölden.

4. Hertzöga BK (186 röster)

Hertzögas BK:s emblem representerar en klassisk typ av klubbmärke. En sköld med en ginbalk (det vita diagonala fältet), klubbnamnet och startåret inskrivet i skölden och en fotboll och lagerkvistar under. Färgkombinationen gult och grönt är dessutom ganska ovanlig.

5. IFK Likenäs (94 röster)

Idrottsföreningen kamraterna från Likenäs följer standardmallen för IFK-märken. Det finns faktiskt normalstadgar som en ny IFK-förening kan anta. Blå sköld med en vit ginbalk, där ortnamnet är inskrivet. I det övre blå fältet ska IFK stå och i det undre ska de fyrauddiga stjärnan finnas. Det finns till och med bestämmelser om vilka typsnitt som ska användas.

Någon konstaterade på radions Facebook-sida att han röstade på Likenäs för att märket liknade hans egen favoritklubb, vilket ju är själva idén med detta märke.

6. Mallbackens IF (81 röster)

Mallbackens märke hör till den enkla variant där man har lekt med klubbens initialer. Det gröna M-et har dragits ut till fyra grantoppar och får mig att tänka på samma glänta i skogen, som jag tänker på när jag hör namnet Mallbacken. Enkelt, unikt och effektivt. Det vore intressant att veta om det finns någon särskild tanke bakom den fyrabladiga ytterkonturen, eller om det bara kändes för tråkigt med en cirkel eller en romb.

7. IF Göta (71 röster)

I IF Götas klubbmärke ska Värmlandsörnen just slå sig ner i en G-formad gyllne lagerkrans. Märket kan ibland kännas lite plottrigt, särskilt eftersom örnen framträder dåligt mot Götas röda tävlingstrikårer (fotbollen är ju nedlagd sedan länge), men det funkar väldigt bra ändå.

8. Ulvsby IF (59 röster)

Ulvsby är en av få klubbar som lyckats att få in en anspelningen på ortnamnet på ett bra sätt i sitt märke. Initialerna UIF ser visserligen lite småskeva ut om man tittar för noga, men det finns ändå en fin balans i emblemet med den ylande vargen. Men vad är det som omger märket? Är det en lagerkrans, eller är det två sädesax från trakterna kring Vallargärdet?

9. Värmlands-Bro IK (43 röster)

Det är inte många som känner till Värmlands-Bro IK. Jag blev faktiskt uppringd efter sändningen av en Säfflebo, som undrade om det verkligen var DET Värmlands-Bro man menade.

Klubben var aktiv på 30- och 40-talet och fick vara med i omröstningen, på grund av sin originella, men ändå lite tidstypiska formgivning. Dessutom har man plockat in Värmlandsörnens vingar på ett bra sätt och får på så sätt både en kraftfull symbol och en anspelning på ortnamnet.

10. Karlstads BK (36 röster)

KBK:s klassiska märke visar att Sola i Kallsta har rent heraldiska kvalitéer. En enkel sköld (som med heraldiska termer skulle blasoneras som ”I blått fält en gyllne sol”) och initialerna KBK på en banderoll under. De gula ”legoplupparna” på sköldens övre kan ger associationer till stadvapnets murkrona.

Arvikas fotbollsklubbars klubbmärken

Arvika är en av få ”storkommuner” från 1970-talet, där samtliga sammanslagna landskommuner förde ett kommunvapen. Tyvärr kan man inte se det i nedanstående sammanställning från http://www.klubbmarken.com. I så fall skulle Brunskogs SK inte ha en gran i sitt emblem, utan ett stiliserat granskott och Glava-klubbarnas emblem skulle gå i svart-vitt, med skifferhackor. Gunarskogs IK skulle stoltsera med Värmlands ursprungliga landskapsdjur, järven. Stavnäs IK kunde ha kört med korslagda pilgrimsstavar och Älgå SK kunde ha kört med hästskor mellan järnvägsspår. Följer ni de länkade ortnamnen i texten, så kommer ni till sidan för respektive socken/kommunun på min illa uppdaterade hemsida http://www.wermlandsheraldik.se.

Nu är frånvaron av heraldiska referenser inte så mycket att hänga läpp över, om man besinnar sig lite. Även om Jösse härad var en förhållandevis heraldiskt rik trakt när storkommunen bildades, så måste man inse att samtliga vapen, utom stadsvapnet, är en produkt av efterkrigstidens hembygdsvurm. Idrottsrörelsen är mycket äldre än så.

Den heraldiskt anstrukne kan inte bli annat än nöjd vid åsynen av klubbar, som har stadsnamnet Arvika i klubbnamnet. Så gott som samtliga har Arvikas stegrande häst i i sitt emblem. IFK Arvika och Arvika FF sticker såklart ut, eftersom de har stadsvapnet i sin helhet i sina klubbmärken. Vid sammanslagningar av klubbar sjunker vanligtvis den konstnärliga höjden hos klubbmärket, vilket vi ser av märket för IK Arvika Fotboll, som är en sammanslagning av de bättre märkena för IFK Arvika och Arvika FK.

Två märken använder sig av element ur Arvikas stadsvapen, utan att återge hela stadsvapnet. Det är Arvika FK, som har lyft ut den stegrande hästen, och FK Maskinen, som istället alluderar på industristaden Arvika, genom att återanvända stadsvapnets kugghjul.

Intressant är också att Solviks IF, som bildades på 1940-talet, hade både lila och grönt klubbmärke, innan klubben blev Arvika FK.

Utöver de rena Arvikaklubbarnas märken är det väl bara Mangskogs Sportklubb som har någon form av heraldik anknytning. M-et med starkt stiliserade vingar får väl antas vara en anspelning på Värmlandsörnen. I så fall är Magnskogs SK den enda fotbollsklubben i Arvika kommun som anspelar på sin värmländskhet.

I övrigt tycker jag att Arvikas fotbollsheraldiska arv är mycket vackert. Många av bygdeklubbarna, som Takene, Sälboda, Stömne och Fiskevik, har stilrena fotbollsemblem av gammalt svenskt snitt.

Några som sticker ut, tycker jag är Jössefors två flaggvarianter och Arvika SK:s emblem, som nästan skriker gjutjärnsgrind. Det får en att hoppas att åtminstone gärdsgårdsserierna kommer igång till hösten! De får mig att längta efter Zingo och en smal i papper.

Slutligen får man konstatera att kommunens enda IFK-klubb sticker ut. Blå-vitt är självskrivet, både i Arvika och IFK-gemenskapen, men heter man IFK följer man normalt sett en ganska given mall för klubbmärkets utformning. Då ska det vara en blå sköld, med en vit balk med klubbens namn och så en fyruddig stjärna. IFK Arvika kör dock med stadsvapnet rakt av, med bara IFK som tilläg. Typiskt Arvika.

* * *

Trots idogt samlande saknas forfarrande några märken i Ingemar Bergs samling. Hör gärna av dig om du känner till något om följande klubbar:

• Arvika FF 2 Bildad 1981 verksam till 1984
• Arvika Fotboll Supporter Klubb (verks. 2002-2006)
• Brättne AIF (verks. 1929-1931)
• Brättne IF (verks. 1931-1948)
• Gunnarskog/Bortan IK
• Jössefors AIF (verks. 1928-29)
• Ottebols IK (verks. 1930-35

Heraldik och brandhistoria

Den 10 mars skulle Värmlands Brandhistoriska Klubb ha haft årsmöte på brandstationen i Forshaga. Tanken var att jag skulle ha inlett årsmötet med ett föredrag under rubriken ”Heraldik och brandhistoria”. Den begynnande Corona-pandemin satte tyvärr stopp för både årsmöte och föredrag. Kvällen hade annars stora möjligheter att bli spännande. Det finns starka heraldiska kopplingar inom brandväsendet och brandhistorikernas nestor Björn Albinson hade kunnat fördjupa ämnet, där mina kunskaper tar slut.

Oavsett hur det blir med årsmötet har vi tänkt att föredraget ska bli av, någon gång  i framtiden. Tills vidare tänkte jag passa på att dela med mig av några av mina rent heraldiska iakttagelser här.

I Sverige har den åttauddiga stjärnan blivit en samlande symbol för räddningstjänsten. Symboliskt har den ett gemensamt ursprung med olika ordenstecken och de åtta spetsarna brukar förknippas med de åtta riddardygderna:

• trofasthet
• fromhet
• frikostighet
• tapperhet
• heder och ära
• dödsförakt
• hjälpsamhet
• vördnad för kyrkan

Räddningstänsterna har dock moderniserat dygderna och översatt dem till

• lojalitet
• kunskap
• mod
• omtanke
• skicklighet
• takt
• uppmärksamhet
• uthållighet

I stjärnans mitt brukar räddningstjänsten placera kommunens vapen, för att visa var och på vems uppdrag man verkar. Idag samverkar ofta flera kommuner i ett räddningstjänstförbund, vilket skapar utmaningar för den som ska formge förbundets emblem.

Till en början går det bra att kombinera två eller flera vapen i stjärnans mitt, men till slut blir det omöjligt. Så gjorde till exempel Karlstads räddningstjänstförbund, så länge man bara omfattade fyra kommuner. Idag, när förbundet omfattar sex kommuner har man tyvärr valt att överge den heraldiska linjen och använder en åttauddig stjärna som påminner om en Karlstadsol, belagd med en vattendroppe och en virvlande eld.

Ett av de intressantaste räddningstjänstemblemen i Värmland står Bergslagens räddningstjänstförbund för. Förbundet omfattar Värmlands fem östligaste kommuner och har därför valt Värmlands landskapsvapen som symbol, men har växlat fältets färg från silver till guld. För att signalera kopplingen till Bergslagen har ett par järtecken lagts in i omskriften. Att Hällefors, som ligger i Västmanland och Örebro län, också ingår i förbundet, har man inte tagit någon notis om.

Efterlängtat besök hos statsheraldikern

Förra veckan passade jag på att göra ett väldigt efterlängtat besök hos statsheraldikern på Riksarkivet i Stockholm. Jag hade faktiskt sån tur att 2/3 av personalstyrkan på Riksarkivets heraldiska sektion var på plats och tog emot mig. De två tredjedelarna var statsheraldikern Henrik Klackenberg och biträdande statsheraldikern Carl Michael Raab. Endast heraldiske konstnären Henrik Dahlström var borta för dagen.

För en som har umgåtts med stats- och riksheraldikerns verksamhet i ett par decennier kändes det såklart väldigt högtidligt att få en rundvandring i lokalerna. Det lilla Heraldiska biblioteket, med en del inredning från Riksheraldikerämbetets lokaler i Gamla stan var helt klart sevärt. Det var många bekanta ryggar från mitt eget bibliotek och ännu fler kända titlar från antikvariats- och bibliotekskatalogerna, om man tittade lite närmare. Förutom böcker pryds väggarna av en uppsättning sköldar med gamla sockenvapen från Dalarna, med Storfors vapen som en katt bland hermelinerna.

De riktiga rariteterna fanns såklart nere i berget, flera våningar under Mälarens yta, men för mig räckte det gott att få nosa runt lite i Heraldiska närarkivet, med dokumentation om våra kommun- och häradsvapen. Här fanns korrespondens mellan riksheraldikern och vapenantagande kommuner, små utredningar i samband med kommunsammanslagningar och inte minst otaliga originalteckningar av Brita Grep.

Man hinner ju inte göra så många nedslag under ett kort besök. Jag fick stålsätta mig för att inte titta för djupt i mapparna, men nu vet jag vad jag ska leta om jag vill veta vad Staffan Hallström skrev till C.G.U. Scheffer inför bildandet av storkommunen Karlstad 1974 eller hur det kom sig att tingsrätten i Arvika skulle ha ett stort jössehäradsvapen på väggen.

Jag lär återvända…

Arvikas heraldiska förhistoria

Inspirerad av en hänvisning i ett RHÄ-meddelande från 30-talet klev jag idag in på stadsbiblioteket i Karlstad och begärde upp Personhistorisk tidskrift från 1922 från magasinet. I den volymen skulle nämligen riksheraldikerns notis om Arvika stadsvapen finnas.

Uppgifterna där gjorde att jag återupptäckte fakta som jag hade glömt att jag skrivit om för 15 år sedan på Wermlandsheraldik.se. Det jag nu påmindes om var att det var en minnesmedalj från Arvikautställningen 1911 som skulle ligga till grund för vapnet. Det som fastnat i mitt minne har varit utställningen entréportal, som Christian Eriksson lär ha skapat. Eventuellt är han även upphovsman till myntet, det hoppas jag att någon numismatiker eller konstvetare kan reda ut åt mig.

Enligt notisen i Personhistorisk tidskrift skulle minnespengen prydas av ett vapen, som staden hade komponerat utan att först konsultera riksheraldikern eller annan lämplig expertis. Lyckligtvis kunde vapnet godkännas efter att man lyft bort några smärre detaljer.

En googling på ”minnespeng arvika 1911” ledde mig till en auktionssajt där pengen funnits till salu. En riktigt bra bild fanns dock kvar:

De små detaljerna som riksheraldikern inte kunde godta i vapnet visade sig vara en tornérkrage, belagd med små symboler för näringsliv och hantverk – klubba/hammare, yxa och plog.

I övrigt bestod vapnet av det som än idag utgör stadsvapnet – en stegrande häst i ett fält bestrött av kugghjul.

Om tornérkragen hade fått vara kvar hade den varit smått unik i svensk kommunal heraldik. Den påminner om en prästkrage, men med tre tungor istället för två, är över huvud taget väldigt ovanlig i svenska vapen och är vanligare i brittiska släktvapen. Den används då som tillägg i släktvapen, när det förs av äldste sonen i en släkt.

Järven – Värmlands första landskapsdjur

Läsarfrågor är kul! Odd Andreas funderade på om det finns några sigillavtryck eller avritningar av det Värmlands första landskapsvapen, det med järven.

Några sigillavtryck känner jag inte till med järvvapnet och jag är ganska säker på att det aldrig har förekommit något sådant sigill. Tidigare ska allmogen i Värmland ha haft ett sigill med ett armborst att bekräfta gemensamma skrivelser med. Någon värmländsk hertig, som kunde ha behov av ett sigill, hann vi inte heller ha under den korta perioden med järven.

Däremot hann vapnet användas en del i officiella sammanhang under det knappa decennium det var aktuellt och det kom med i en del vapenböcker.

Den mest kända varianten är nog den som finns med i handskriften som brukar kallas ”Fru Margareta Grips bok”.

Där ser man tydligt hur svårt det var för tidens konstnärer att skilja skogsdjuren åt. Det mesta hos det här djuret tyder på att det handlar om en järv, men den rutiga svansen har den visst lånat från en bäver. Bilden förekommer bland annat i Torsten Lenks uppsats om vapnet.

Den andra kända vapenboksbilden jag kommer att tänka på kommer ur den så kallade Parishandskriften. Den var okänd på Torsten Lenks tid, men dök upp på 1940-talet och kastade nytt ljus över de svenska landskapsvapnens tidiga historia, bland annat rörande vilka varianter av vapen som har existerat samtidigt. Den bilden har jag inte till hands just nu, men den saknar trästocken och är mer heraldiskt stiliserad än Margareta  Grips järv.

Gamla vapenböcker tenderar ibland att mer fokusera på avbildningar av vapen än deras blasoneringar. Med en beskrivning i ord kan man bli mer precis angående vapnets komposition, även om det inte är en garanti för att beskrivningen är korrekt. Under 1500-talet förekommer järv och bäver omväxlande i vapenböckerna, till exempel säger en handskrift från 1561 järv, medan en från 1563 säger bäver.

1567 var det alltså formellt slut på järvens och bäverns tid i Värmländsk heraldik, men de bet sig kvar ändå. De levde kvar parallellt med örnen under en tid, vilket bland annat illustreras av en märklig notering i en handskrift i Riksarkivet om svenska stadsvapen (citerad av Lenk):

»Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus» (Karlstad
vars vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn.)

Tanken svindlar. Karlstads vapen, som lär vara det första som förlänats åt en stad i dess privilegiebrev, borde vara extremt fixerat till sin form, men är det alltså bara som idé; det viktiga är att placera en referens till Värmland mellan de två tornen.

När 1600-talet blev gammalt tog örnen över scenen helt. Det dröjde ända till mitt på 1900-talet innan järven kom tillbaka till värmländsk heraldik. Det skedde när Gunnarskogs landskommun nappade på riksheraldikerns förslag att återanvända järven i sitt vapen, kompletterad med grankvistar.

Efter att Gunnarskog inkorporerades i Arvika på 1970-talet blev även detta vapen historia, men Carl-Johan Ivarsson tipsade mig häromdagen om en rad exempel på kommunvapnets påverkan på Gunnarskog. Centralskolan fick namnet Järvenskolan på 1970-talet, huvudgatan genom kyrkbyn Stommen heter Järvens väg och det har också funnits en kör med namnet ”De Järva”.

På 1500-talet, när järven valdes för att representera Värmland, måste det ha setts som en viktig naturresurs. I modern tid har järven däremot varit sällsynt i värmlandska skogarna, men nu verkar det som att den är tillbaka. Länsstyrelsen har till och med proklamerat att vi nu är ett ”järvlän”.

Jag har aldrig sett någon järv i skogen, men järvvapenet i Margareta Grips version ser jag regelbundet, då jag får brev från Föreningen Värmlandslitteratur. De använder sig nämligen av hennes bild som emblem.

Det kan ha varit gamle Erik Elinders påfund. Jag tror jag vet vem jag ska fråga…

Kölavapnet – helgjutet!

När jag var på västvärmlandsturné tillsammans med Far i måndags betade vi av stora delar av vägnätet i Arvika och Eda. Slutmålet av Köla-Ladan vid hembygdsgården på Kiöln vid Köla prästgård och konsert med kusintrion Helena, Martin och Rebecka. Innan konserten laddade vi med kaffe och klengås i arrendatorsbostaden och inventerade bokbordet.

Köla hembygdsförening, eller  ”Hembygdsföreningen Köla stämma” som den egentligen heter, är en förening med en imponerade utgivning, främst från 1900-talets andra hälft. Den stora anledningen till detta tror jag är att man under hemgbygdsrörelsens blomstringstid inte såg som sitt uppdrag som att skapa en hembygdsgård och släpa gamla hus till en avlägsen plats i socknen. Istället koncentrerade man sig på att dokumentera och sprida lokalhistoria från hembygden, vilket ju jag som kölaing i diaspora har mycket större glädje av.

Det mesta av utgivningen finns redan hemma i bokhyllan tack vare mor och mormor, men till min stora glädje fanns det annat att lägga slantarna på – Kölas gamla kommunvapen! Jag har fortfarande inte hittat min värmlandssköld efter flytten för 1½ år sedan, men nu har jag en värdig ersättare så länge i den gamla vårdkasen som lär ha blossat på Valfjällets topp i ofredstider.

Jag lyckas inte konstatera vad den är tillverkad i för material, men det är gjuten på något sätt, för det klingar skönt när man knackar på den. Konstnären tror jag är Brita Grep på Riksheraldikerämbetet. Som tur är, måste  jag väl tillägga, för på en del av föreningens senare utgivning, inklusive hemsidan, har man lagt sig till med en version av vapnet som jag är medskyldig till. Det kanske är dags att beställa ett nytt digitalt original?

1500 arvikabilder på webben

100-årsjubilerande Arvika kommun har publicerat delar av sitt bildarkiv på nätet, berättar NWT. 1 500 bilder har digitaliserats – 10 000 ska det blir när det blir klart. Mer sånt!

Kanske kan jag hitta de där bilderna på minnespengen av Christian Erikssons, som var förlaga till stadsvapnet eller portalen från Arvikautställningen 1911, som lär ha haft en stegrande häst. Eller kanske på hästjärnvägen mellan Ränken och Glavsfjorden som finns med i Älgås vapen.

Svaret på SJ:s problem finns bakom lucka 15!

Vi ska lära oss av historien. SJ kunde till exempel ha lärt sig en del av förra vintern. Eller så kunde de ha tittat ännu längre bak i historien för att hitta exempel på pålitliga transportsätt. Ett av dem finns avbildat på Älgås vapen som vi finner bakom lucka 15 i adventskalendern.

Hästjärnvägen i Älgå trafikerade visserligen bara sträckan mellan Glafsfjorden och Ränken, men den var både pålitlig och mljövänlig.

Läs mer om Älgå vapen och hästjärnvägen på Wermlandsheraldik.se