Ragnhild Nordensten på Nora stadshotell

IMG_2720

Det var alltså Ragnhild Nordenstens väggmålning ”Hjärtat av Bergslagen” på Nora stadshotell som fick mig att gå igång på Bergslagens symbolik och traditioner. I vanliga fall brukar jag ha ganska stora problem att identifiera konstnärer bakom offentliga konstverk, även av den ganska pompösa sorten. Arkitekten kommer vi alltid ihåg, men glömmer fort vem som målade taket, högg fasadutsmyckningen eller skar ut ugglor i väggpanelen.

Men den här konstnären var inte svår att identifiera. För det första hade hon  signerat målningen ordentligt nere i högra hörnet (det var bara att klämma sig in bakom Jack Vegas-maskinerna och kolla).

För det andra var hon googlingsbar.Det visade sig att vi har med en bygdens dotter att göra. Ragnhild Nordensten (1888-1951) var född bara en mil från Nora, i Striberg, där hennes far var gruvförvaltare. Det blev också bergslagsmotiven som blev hennes signum, även om allegoriska väggkartor kanske inte hörde till vanligheterna.

Kartans idé och placering tycker jag mig känna igen från en del utsmyckning på stadshotellet i Karlstad som också hade en glansperiod under samma tid. Vi befann oss i bilturismens barndom och ägarna ville placera sina hotell i ett modernt, kulturhistoriskt intressant bilvänligt landskap med andra högklassiga anläggningar inom räckhåll.

När man pratar om identitet är det intressant att notera att konstnären har markerat landskapsgränserna, men inte länsgränserna på kartan.

Naturligtvis var det vapensviten i kartan som intresserade mig mest. De fyra landskapsvapnen har försetts med mer eller mindre karaktäristiska sköldhållare; Värmland har fått en skogsarbetare en bruksarbetare, Närke ett lantbrukarpar, Södermanland två kvinnor i skördearbete och Västmanland två bergsmän.

Ovanför den övre sköldkanten på Värmlands sköld sticker det upp tre konvaljestänglar. Först tog jag detta som en diskret hyllning till Värmlands störste och Noras största författare;  Maria Langs döpte ju en av sina mer kända romaner till ”Kung Liljekonvalje av dungen” efter Gustaf Frödings dikt. Men det skulle i så fall vara lite väl subtilt, eftersom målningen är gjord 1939 och boken kom ut 1957. Vi får därför sluta oss till att konvaljerna är en ren Frödinghyllning.

Eftersom jag inte känner till något mer om Ragnhild Nordensten vet jag inte hur stort hennes heraldiska intresse var, men det är lite intressant att notera att hon valt att ge Värmlands vapen de klassiska svart-gula tinkturerna istället för de ursprungliga blå-vita, som tre år tidigare hade blivit fastställda som de gällande.

Annonser

Bergslagsk identitet?

IMG_2714
”Hjärtat av Bergslagen”. Väggmålning från 1939 av Ragnhild Nordensten på Nora stadshotell.

Delar av Värmland tillhör Bergslagen, vilket jag har blivit påmind om i helgen, efter att ha övernattat på Nora stadshotell. Bergslagen är ett lite knepigt begrepp, eftersom det kan betyda lite olika saker. Historiskt sett har det funnits tre Värmländska bergslag inom bergsbrukets administration, nämligen Karlskoga bergslag (den del av landskapet som tillhör Örebro län), Filipstads bergslag och Nyeds bergslag.

Det geografiska namnet Bergslagen syftar ofta på det kärnområde i Västmanland, Värmland och Dalarna där de flesta bergslagen låg. Eller så kan man vara lite vidlyftig och räkna in områden i alla landskap där det funnits bergslag.

Vill man vara riktigt vidlyftig kan Bergslagen utgöra en godtycklig region som omfattar stora delar av Mellansverige. Militärt har vi till exempel haft Bergslagens militärområde, som omfattade Värmlands, Örebro och Kopparbergs län och ungefär samma område kan ibland få utgöra ett distrikt inom en försäljningsorganisation eller tjäna som regionindelning för olika folkrörelsers lokalavdelningar. Ett praktiskt alternativ till västra Svealand, helt enkelt.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag identifierar mig som värmlänning. Det är en ganska okomplicerad identitet, utom när man uttalar sig statistiskt om vad värmlänningar tycker och glömmer bort att höra sig för i Karlskoga och Degerfors. Att känna samhörighet med landsmän inom sitt landskap känns ganska logiskt. Därför blir jag alltid lätt förbryllad när jag stöter på initiativ till att skapa identiteter på andra ledder.

bergslagsflaggan

Den tio år gamla inofficiella korsflaggan för Bergslagen är ett sådant exempel. Vem i hela friden har ett behov av att manifestera sin bergslagska identitet? Räcker det inte med att vara stolt Västmanlänning, Värmlänning, Dalkarl eller -kulla och samtidigt konstatera att man delar en spännande historia med omgivande bygder, som också brutits på grund av järnhanteringen?

Behöver man en flagga för det? Vore jag Västmanlänning skulle jag hellre hissa landskapsflaggan med det brinnande treberget på min privata flaggstång.

Enligt en ledare av David Lidén i Nerikes Allehanda har Bergslagsflaggans  upphovsman Björn Thärnström försökt registrera 31 mars som officiell flaggdag i Bergslagen, men stött på berättigat motstånd hos statsheraldikern Henrik Klackenberg.

Själv kan jag inte se någon större vits med flaggan över huvud taget, men det finns uppenbarligen någon form av behov, eftersom den har tagits fram. Tiden får utvisa…

Ett sällskap för Värmland med omnejd

Den västgötske heraldiske skriftställaren Jesper Wasling är så produktiv att man inte hänger med i hans utgivning. Bland annat missade jag vad han skrev om Värmländska Heraldiska Sällskapet i mellandagarna. Jesper har känt till mina planer på ett värmländskt heraldiskt sällskap länge och konstaterar att vi äntligen har gjort slag i saken. Jag kan bara instämma – det var på tiden!

Jesper förskräcks dock över sällskapets ambitioner att verka i Värmland, Dalsland och Närke. Det behöver han inte göra. Visst kan det låta överambitiöst, men tanken är inte att vi ska ordna regelbundna sammankomster i de tre landskapen, snarare att ta någon form av ansvar dem i heraldiska sammanhang. För även om man försöker koncentrera sig på Värmland går det inte att komma ifrån kopplingarna åt öster och sydväst.

Carl_IX_SP009.jpgVärmland kan spåra mycket av sin administrativa historia tillbaka till hertig Carls dagar på 1500-talet då han styrde över Södermanland, Värmland och Närke. Värmland, Dalsland och Närke utgjorde tillsammans Närkes och Värmlands län under 1600-talet och hela Värmland hörde till Örebro län innan vi fick egen landshövding 1779.

Karlskoga berglag, alltså nuvarande kommunerna Karlskoga och Degerfors tillhör fortfarande Örebro län. Värmlands landskapsvapen ingår därför i Örebro läns vapen. Besöker man Örebro slott finner man många heraldiska referenser till Värmland.

I kyrkligt hänseende är Värmland och Dalsland sammankopplade genom Karlstads stift sedan 1581, då vi skiljdes från moderstiftet Skara. Detta har gjort att Värmland och Dalsland häger ihop även i akademiska sammanhang. Dalslänningar har ofta börjat sin akademiska bana vid läroverket i Karlstad och de har därför av tradition organiserats av de värmländska nationerna i Uppsala och Lund.

Även militärt finns det starka band, främst mellan Värmland och Närke. Det som vi idag tänker på som Kungl. Värmlands regemente var egentligen Närke-Värmlands regemente under större delen av sin existens. Efter många pragmatiska ombildningar är det idag åter Örebro-Värmlandsgruppen som organiserar det värmländska militära försvaret.

Allt detta gör att de tre landskapen Värmland, Dalsland och Närke är intimt sammanflätade i administrativt, historiskt och därmed även heraldiskt hänseende.

Så Jesper kan vara lugn. Vi är inte överambitiösa, även om jag förstår hur han tänker.

En sak måste dock göras klar: Det är inte okej att kalla vårt verksamhetsområde för ”norra Götaland”. Det ursäktas icke! Dalsland må höra till Götaland, men Värmland och Närke gör det icke!

Nordmarken Bears – heraldisk innebandy

Till helgen ska jag skicka sonen på innebandycup i Årjäng – Nordmarkscupen. I jakt på detaljer om cupen gjorde jag en trevlig idrottsheraldisk upptäckt. Jag har normalt inte mycket till övers för idrottslag som ska ta sig amerikanska hittepånamn. Men man blir ju såklart lite glad när man inser att de för vidare heraldiska traditioner tack vare sitt namn.

XJV2zslO_400x400

Därför var Nordmrkens IBF – Nordmarken Bears en trevlig bekantskap. Björnen kommer från Nordmarkens häradssigill, som har prytt både tingsprotokoll, uppbådsfanor och kompanistandar för Nordmarkingarna genom åren. Dessutom har det förekommit i tre vapen genom åren – för Årjängs köping, Töcksmarks landskommun och den nuvarande kommunen Årjäng.

nordmarks_h

arjangskoping tocksmark

arjangkommun

Kungörelse: Idag har Värmländska Heraldiska Sällskapet bildats!

Idag fick jag trevligt besök av heraldikerkollegorna av Martin C E Asker och Freï von Fräähsen zu Lorenzburg. Eftersom vi hade noterat att det i år är 450 år sedan Erik XIV fastställde Värmlands nuvarande landskapsvapen ville vi uppmärksamma tilldragelsen på något sätt. Och vad kunde vara lämpligare firande än att grunda ett värmländskt heraldiskt sällskap?

Efter inledande diskussioner antog vi stadgar för sällskapet och formerade styrelse. Stadgarna säger i korthet följande:

  • Värmländska Heraldiska Sällskapet ska främja intresset för och studier av samt sprida kunskap om heraldik och närbesläktade ämnen.
  • Sällskapet har sitt säte i Karlstad och ska ha Värmland, Dalsland och Närke som verksamhetsfält.
  • Sällskapet ska ansöka om att bli en lokalavdelning till Skandinaviska Heraldiska Sällskapet (Societas Heraldica Scandinavica) och planerar att ha sin första större sammankomst i Karlstad under våren 2018.

Styrelsen formerade sig enligt följande:

  • Fredrik Höglund, ordförande
  • Freï von Fräähsen zu Lorenzburg, sekreterare
  • Martin C E Asker, kassör

Välkommen som medlem i sällskapet! Det blir du genom att kontakta någon i styrelsen, till exempel via e-post till fredrik@heraldik.se.

Bäfverfeldt – en livs levande Värmlandsbäver

Jag lär nog aldrig få se det där Karlstadvapnet med en bäver mellan två torn. Det vore ett alltför osannolikt arkivfynd.

Någon hade alltså skrivit i en handskrift i riksarkivet att Karlstads vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn. (”Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus”). Det är inte ens säkert att den där varianten vapnet någonsin blivit uppritat, men en fröjd vore det som sagt att få se det.

Vill man se en livs levande Värmlandsbäver behöver man bara slå upp Adelskalendern. När justitiepresidenten i Göteborg, Petrus Canuti Carolstadius (1607-1653), adlades 1650 fick han namnet Bäfverfeldt. Som stamfader för ätten, som introducerades på Riddarhuset 1652, räknas Bäfverfeldts far Knut Olofsson, som var Karlstads förste borgmästare, från stadens grundande 1584 fram till 1610.

0515

Vapnet är såklart talande med en naturfärgad bäver i gyllne fält. Frågan är dock om inte det också finns en anspelning på släktens ursprung från Karlstad?

Värmlandslitteratur har lämnat järven

fullsizeoutput_564.jpegAldrig får man vara riktigt glad. Just som jag hade bestämt mig för att kolla upp hur det kommer sig att Föreningen Värmlandslitteratur har valt Margareta Grips värmländska järvvapen som sin symbol kom julnumret i brevlådan. Det visar sig att man plockat bort vapnet ur brevvinjetten. Typiskt!

Jag gillade såklart de gamla kuverten bättre. Och Bengt Berg är snyggare än tomten!

wermlandiana bengt berg