Ordningen återställd på Plikt- och prövningsverket!

1 januari 2021 är en glädjens dag för svensk (och värmländsk) myndighetsheraldik! Efter en tioårig heraldisk ökenvandring som Rekryteringsmyndigheten, med en ganska besvärlig logotyp, har man idag bytt namn till Plikt- och prövningsverket och dessutom återtagit det heraldiska vapen som Pliktverket på sin tid använde. Ett lika enkelt som bra val, vilket tyder på att man lyssnat på goda råd från Riksarkivet.

Vapen för Plikt- och prövningsverket (2021-) och Pliktverket (1995-2010)

Blasoneringen lyder: Vapen: I blått fält tre kronor av guld, ställda två över en. Skölden krönt med kunglig krona och lagd över ett svärd och en palmkvist i kors, båda av guld.

Eftersom bägge vapnen bygger på lilla riksvapnet med timbreringar har jag aldrig grävt så djupt i deras historik, men en inte allt för vild gissning är att det helt enkelt handlar om förändringar i myndighetsuppdraget. Värnpliktsverket, som jobbade med mönstring och inskrivning av värnpliktiga till det militära försvaret hade symbolerna för Försvarsmaktens tre grenar bakom skölden, svärd för armén, ankare för marinen och bevingad propeller för flygvapnet.

Pliktverket, eller Totalförsvarets pliktverk bildades 1995 och ersatte Värnpliktsverket och Vapenfristyrelsen, samtidigt som systemet med vapenfri tjänst ersattes av civilpliktsutbildning. Den nya myndigheten skulle alltså även mönstra personal till det civila försvaret. Svärdet bör då stå för hela det militära försvaret och palmkvisten för det civila försvaret.

Det ska bli spännande att se vilka nya myndighetsvapen som kan komma ur återuppbyggnaden av totalförsvaret. Får vi en myndighet med ”totalförsvar” i namnet, kanske svärdet och palmkvisten får flytta in i skölden?

Rekryteringsmyndighetens logotyp (2011-2021)
Vapen för Värnpliktsverket (1968-1995) i Wikipedias version.

Värmlandsfänikans färger – gick de igen på A9?

Jag tror att det är dags att börja bena lite i Värmlands regementes fanor. Jag har tidigare fnyst över de knapphändiga uppgifterna i Henry Magnussons regementshistoria, utan att tänka på att han faktiskt bara skrev en uppföljare, för åren från 1950 fram till flytten från Karlstad. Av någon outgrundlig anledning har första delen av Erik Zeeh, avhandlande åren från 1617 fram till 1950, alltid saknats i mitt bibliotek. Men nu finns den, så nu tänkte jag ta Erik Zeeh i handen och följa regementets fanor från syateljén, ut på slagfälten och hem igen. När jag är klar blir det säkert ett litet ärevarv, med hjälp av tionde bandet av Meddelanden från Riksheraldikerämbetet i handen, eftersom den bjuder på en en genomgång av alla svenska regementsfanor. Men det ser jag som lite som överkurs just nu. Vi börjar med den populärhistoriske Zeeh, så får vi se hur långt det bär. Han bjuder dessutom på ett samlat kapitel med den behändiga rubriken ”Regementets fanor”, vilket ju underlättar uppgiften något.

Erik Zeeh börjar dock sin genomgång redan före 1617, då Sörmland-Närke-Värmlands regemente bildades, så jag följer hans exempel. Första källan som nämner färger på fanor eller uniformer för ett värmländskt krigsfolk är en förteckning från Erik XIV:s dagar. I förteckningen ”Färger uppå krigsfolckets fahnor och estandarer samt kläder” listas färgerna för Hakeskytteregementet, där den åttonde fänikan bestod av värmlänningar och dalslänningar, under befäl av Peder Västgöte. Att det var en västgöte som förde befäl över Värmland och Dal var inte så märkligt. Armén var organiserad stiftsvis på Erik XIV:s tid och de två landskapen hörde ju till Skara stift fram till 1581, då Karlstads stift bildades.

FärgFänikaFolk
Rött1Smålänningar
Blått2Smålänningar
Fiolbrunt3Västgötar
Vitt med ett gult kors4Smålänningar
Svart5Smålänningar
Gult6Västgötar
Grönt7Smålänningar
Grått8Värmlänningar och dalbor
Brandgult9Tjustbor
(Inte angiven)10Smålänningar

Den åttonde värmländska och dalsländska fänikan hade alltså gråa fanor och uniformer. Gråa uniformer låter inte så festligt, men det var säkert billigt för Kronan, med tanke på vad färgämnen kostade på 1500-talet. De fiolbruna västgötarna eller brandbula smålänningarna från Tjust hade jag gärna träfat på.

Några gråa värmlänningarna har vi inte sett till sedan Peder Västgötes dagar. Rött och gul-svart har varit mer gångbara färger på våra fanor sedan dess och på Trossnäs huserade ”di blåe” och ”di gröne”. Men det verkar faktiskt som att grått återbördades som traditionsfärg till Värmland i och med att Bergslagens artilleriregemente bildades.

Hur militära traditioner förmedlas och bevaras är en enda bedrövlig soppa. Förband kommer och går genom helt osentimentala försvarsbeslut, som i sin tur är motiverade av militärtaktiska och/eller försvarspolitiska realiteter. När ett förband läggs ner och ett annat skapas försöker man ibland skapa en länk bakåt i historien, som ger en känsla av kontinuitet. Ibland funkar det, ibland inte.

Norrbottens artillerikår ärvde sitt nummer (A5) och sin marsch (”Artillerimarsch” av G. Ström) från Upplands artilleriregemente. När när norbottenskåren gick upp i Bodens artilleriregemente (A8) blev regementsmarschen ledig och överfördes till Bergslagens artilleriregemente. Numret A9 ärvdes från Positionsartilleriregementet på Östermalm i Stockholm. Därifrån plockades även traditionsfärgen – ljusgrå!

Förmodligen är färgvalet en ren slump, men om jag hade haft det minsta att göra med traditionspusslet inom det svenska artilleriet på 1940-talet, så hade jag med stort allvar försökt övertyga min omgivning om att Kungl. Bergslagens artilleriregemente hade fått ärva den grå färgen från Positionsartilleriregementet, för att anknyta till Peder Västgötes Värmlandsfänika.

Vad den grå färgen spelade för roll på A9 i Kristinehamn har jag ingen aning om, men det skulle förvåna mig om någon lade märke till den under det halvsekel som förbandet existerade. Förbandsstandaret var ljusblått, med gyllne kanoner och en vit värmlandsörn och regementets heraldiska vapen var blå-vitt, liksom banden på regementets idrottsmedalj. Men visst vore det trevligt om någon 40-talsfarbror kände till Peder Västgöte och klämde in en historisk blinkning till 1500-talet!

Värmlands vackraste klubbmärke – nu i allsvenskan!

Det blev ett stort år för Degerfors IF. Under den onaturligt långa försäsongen vann klubben omröstningen om Värmlands vackraste klubbmärke. När seriespelet kom igång, två och en halv månad försenat, gick allt som på räls. Fram till den nervösa avslutningen. Men idag blev det klart att Degerfors IF spelar i allsvenskan nästa år, med Värmlands vackraste klubbmärke på bröstet!

I den idrottsheraldiska världen var det också stort att klubben ägnades det tjugotredje avsnittet av klubbmärkespodden Beyond the Bagde. Gäst hos klubbmärkesoraklet Leonard Jägerskiöld var Degerforssupportern Stefan Holm. Podden bjöd på en underhållande timme med fotboll, höjdhopp och Lego.

Avsnittets komiska höjdpunkt nåddes när den värmländske heraldikern Fredrik Wasling presenterades för lyssnarna! Åtminstone tyckte jag och Sveriges medialt mest uppmärksammade heraldiker, boråsaren Jesper Wasling, att det var hejdlöst roligt!

Beyond the Badge kan rekommenderas för alla som har det minsta intresse för fotbollens kulturhistoriska aspekter. Så varför inte börja med att fira Degerfors avancemang med att lyssna på avsnitt 23?

Mysteriet med Mallbacken och Månsarp

Hur kommer det sig att ett klubbarna Mallbacken i Fryksdalen och Månsarp utanför Jönköping har identiska klubbmärken? Det frågade sig reportern Gustav Jacobsson på Sveriges Radio Värmland. Han kontaktade de två klubbarna, men det och blev slussad till respektive ålderman, men det var svårt att komma fram till något säkert svar. Mallbacken bildades på 1940-talet och bytte till det nuvarande klubbmärket på 50-talet, medan Månsarp, som bildades på 1920-talet bytte logga på 60-talet.

P4 Radio Värmland: Mysteriet med de identiska loggorna

Gustaf Fröding – heraldikern

Om man har flera specialintressen, är det lätt hänt att dessa ibland korsbefruktar varandra. Rör man sig, som jag, inom ett geografiskt begränsat område, så är det oundvikligt att göra fynd inom heraldik, kulturhistoria, personhistoria, musikhistoria och litteraturhistoria, oavsett vad man egentligen tror sig läsa om för stunden. Gräver jag ner mig i 1800-talets Karlstad är det omöjligt att inte springa på grannar och släktingar till Gustaf Fröding. Och när jag i midsomras letade i Anders Fryxells Värmlandsflickan efter likheter med F. A. Dahlgrens Värmlänningarna, råkade jag ju hitta en del heraldiska kuriositeter.

Mina två riktiga nördområden – Värmlands heraldiska undervegetation respektive Gustaf Frödings liv och verk – möts dock ytterst sällan. Jag kan egentligen bara komma på ett enda tillfälle, nämligen i den postumt utgivna ungdomsdikten ”Till min pipa vid dess återkomst från Mangskogen”, där Gustaf antar ett framtida släktvapen åt sitt alterego Agust Kallson. Det är den enda heraldiska Frödingreferensen jag har känt till. Tills idag!

För närvarande håller jag på att rota i Gustaf Frödings barndomsår i Kristinehamn. Det är en period i hans liv som brukar hanteras ganska summariskt i Frödingbiografierna. Skolloven hos farmor Gustafva på Gunnerud brukar ställas i förgrunden, medan man kort konstaterar att familjen köpte hus i Kristinehamn, föräldrarna blev frireligiösa och att pappa Ferdinand drev skola i hemmet för Gustaf och några jämnåriga, innan de kunde skrivas in på läroverket för att förberedas för gymnasiestudier i Karlstad.

En detalj som ofta nämns, men bara helt kort, är att Ferdinand ordnade med en sorts fosterbror åt Gustaf, som själv bara hade systrar omkring sig. Mauritz Hellbergs och Cecilia Frödings böcker om Gustaf nämner honom, men ger inte så mycket kött på benen. Häromdagen råkade jag dock se att John Landquist citerade gossen, som hette Adolf Lundbom. Professor Landquist är ibland retsamt snål med källhänvisningar, men här bjussade han på uppgiften att citatet kom från Karlstads-Tidningen 12 november 1925.

Det visade sig att Karlstads-Tidningen, vars chefredaktör Mauritz Hellberg hade gett ut sina ”Frödingsminnen” på Bonniers samma år, hade skickat en reporter till Åmål, för att ta reda på om inte Adolf Lundbom, som nu hunnit bli en 65-årig målarmästare (anställd vid BJ:s verkstäder), hade några minnen att komplettera med. Det hade han, bortåt en hel spaltmeter!

Adolf Lundbom delade med sig av många intressanta detaljer om sina år i familjen Fröding. Till min stora tillfredsställelse berättar han att Gustaf uppenbarligen var heraldiskt intresserad som barn:

Romanfantasierna utlöstes också bl. a. genom instiftande av en riddarorden. Jag fick hedersuppdraget att teckna vapensköldar och insignier. Vapnet bestod av tre torn med tinnar, ett högre i mitten och två små på sidorna, med svenska flaggor draperade omkring. Det var mycket noga, när detta vapen bestämdes. Gustaf ledde förstås det hela. I ett kolsvart rum infördes pojkarna, dubbades till riddare och fingo riddarslaget av Gustafs träsvärd.

Själva riddarintresset har många berättat om. Riddarromaner fanns det gott om i hemmet och Sir Walter Scott var en av Frödings favoritförfattare. Inte minst John Landquist har pekat på hur Scott har påverkat Frödings eget skrivande. Men det var ju oerhört skönt att få ett bevis på att Gustaf faktiskt var en utövande heraldiker som barn!

Lungsunds kyrka och Storfors kommunvapen

Gästinlägg av Carl-Johan Ivarsson

Numera har alla 290 kommuner i Sverige sina egna registrerade vapen. 2007 blev Härryda den sista kommunen som fick ett sådant vapen registrerat. Det är inte samma sak som att kommunerna använder sina vapen.

Kommunvapnen har fått många inspirationskällor. De historiska städerna i Värmland har haft sina stadsvapen som sedan blivit kommunvapen. Andra vapen är inspirerade av gamla häradssigill, som Grums, Torsby och Årjäng. Andra är nyskapade som Sunne och Kil.

När bruksorten Storfors, som genom historien alltid hört till Kroppa socken, upphöjdes till rangen av köping 1949 så blev det aktuellt för köpingen att skaffa sig ett vapen. Detta aktualiserades för mig när jag besökte Lungsunds kyrka härom veckan.

Storfors kommunvapens blasonering är som följer: ”I fält av guld två röda tänger för lancashiresmide, den högra störtad, överlagda med en delad, av silver och svart genom styckande skuror spetsrutad bjälke”.

Tängerna syftar förstås på smidet. Men den snedrutade bjälken kommer från ätten Linroths vapen. Ätten Linroth har haft mycket stor betydelse för hela bygden, men är tydligast kopplad till herrgårdar och kyrkor i Bjurtjärn och Lungsund. Det skulle dröja till 1967 innan Bjurtjärn och Lungsund, som då var delar av Ullvätterns kommun, blev inkorporerade i Storfors. Men eftersom en av de första Linrotharna, Claes Linroth inköpte Storfors bruk av kronan, så är kopplingen naturlig även där. Annars har Linrotharna också funnits på Säby i Visnum, Agnhammar i Grums och Västsjö i Övre Ullerud.

Det finns några kommunvapen som har anknytning till släkter och ätter. Ett av dem är Forshaga, där ett lagerlöv indikerar släkten Lagerlöfs ursprung från Skived inom kommunens gränser. Tre andra kommunvapen med referenser till adelsvapen är Motala (von Platen), Finspång (De Geer) och Boxholm (Stenbock).

Elias Linderoth var son till en avsatt präst vid namn Laurentius Theodori i Tjällmo socken i Östergötland. Linderoth blev bruksarrendator i Fellingsbro socken och sedan bergsfogde i Filipstads och Karlskoga bergslager. Han blev ägare till herrgårdarna i Lanfors och Alkvettern och avled i början av 1691 och begravdes i gravkoret vid Bjurtjärns kyrka.

Elias Linderoths barn adlades 1691 med namnet Linroth och sönerna introducerades under nr 1222 år 1693. 

Av sönerna blev Johan Linroth (1653-1720) brukspatron på Bjurbäcks bruk i Lungsund och tillsammans med hustrun Brita Rokes (1655-1698), rådmansdotter från Göteborg, donerade han altartavlan till Lungsunds kyrka, utförd av ”mäster Johan B.” i Kristinehamn. Kyrkobeskrivningen uppger att Linroth gjorde ritningen till altartavlan. Altartavlan magasinerades vid den stora renoveringen 1887 men återställdes till kyrkans 300-årsjubileum 1943. Även predikstolen skänktes av makarna.

Lungsunds kyrka

Ätten Linroths vapen fick som grundmotiv en rotförsedd lind, dekorerad med den spetsrutade bjälken, då. 

Även om det är många värmlänningar och andra som kan få med ätten Linroth i sina antavlor genom ättlingar på kvinnolinjerna – så var sönerna dåliga på att föra ätten vidare och till slut utslocknade ätten Linroth den 10 maj 2011, då den siste Linrothen dog i England. Detta verkar inte ha vållat någon större uppmärksamhet, och diskussionen om Linroth är kort i t.ex. Anbytarforum. Något krossande av ättens sköld ägde inte rum. 

Carl-Johan Ivarsson

Värmlänningar i Vaxholm

Jag har tänkt en hel del på Värmlands Fältjägare den senaste tiden. Jag har haft ett ganska långt förhållande till dem, men det har aldrig blivit av att jag grottat särskilt djupt i förbandets tillkomst och vidare öden. Det är lite underligt, med tanke på att jag gick klädd i deras uniform som tonåring och att jag på senare tid insett att flera av mina förfäder har tillhört ”di gröne”.

När jag i olika sammanhang får tillfälle att docera om värmländsk militärhistoria, brukar jag ta upp Värmlands fältjägare som ett exempel på tidigmodern kompetensutveckling. När förbandet lades ner 1901 ska manskapet nämligen ha skolats om till kustjägare, efter att ha fått lära sig simma 200 meter. ”Ska” skriver jag, för det är så jag har fått det berättat för mig. Några riktiga kustjägare lär de nog inte ha blivit, men sant är det att de, tillsammans med Hallands bataljon, blev överflyttade till Vaxholm och bildade Vaxholms grenadjärregemente 1902. (Hur det där faktiskt gick till ämnar jag ta reda på vid tillfälle).

Det där har jag alltså tänkt på och berättat om genom åren. Men jag har jag aldrig funderat på de rent heraldiska konsekvenserna av 1901 års härordning, alltså förra seklets första försvarsbeslut. Att Vaxholmsgrenadjärerna fortsatte att föra Värmlands fältjägares och Hallands bataljons fanor hade jag läst, men vad fick det nya förbandet för vapen?

En bildgoogling på ”Vaxholms grenadjärregemente” gav svaret. Självaste Wikipediaartikeln för regementet illustreras av dess vapensköld, förmodligen hämtad från någon uniformsdetalj. Någon blasonering presenteras inte och vapnet blev förmodligen aldrig formellt fastställt, men av bildens skraffering kan vi utläsa att vapnet, som delas av ett gaffelsnitt, har ett rött fält med en flammande granat, ett gyllne fält med en örn och ett blått fält med ett lejon. På goda grunder kan vi anta att örnen är svart och lejonet vitt. Den granaten är förmodligen gyllne.

Om det funnes en uppdelning mellan genealogiska och etymologiska vapen, så vore detta vapen någonting mittemellan. Övre fältet talar om att vi har med ett grenadjärregemente att göra. De två nedre fälten berättar om förbandets rötter i Värmland och Halland. Däremot får vi ingen som helst ledtråd om att vi befinner oss i Vaxholm eller över huvud taget i Stockholms skärgärd.

Google rotar också farm en annons för ett intressant planschverk som presenterar uniformer från Vaxholms grenadjärregemente och det samtidigt bildade grenadjärregementet i Karlskrona.

Jag har aldrig haft möjlighet att bläddra i själva häftet, men av bilderna i annonsen ser det ut som att presentationerna av respektive regemente inleds med något som kan beskrivas som ett heraldiskt stilleben.

Karlskrona grenadjärregemente, som bildades av Blekinge bataljon och Smålands grenadjärregemente, representeras av en en brinnande granat över Karlskronas stadsvapen och Smålands landskapsvapen. (Enligt Wikipeida förde karlskroniterna Smålands vapen oförändrat).

Vaxholms grenadjärregemente representeras av en motsvarande komposition. Under den brinnande granaten ser vi en rund sköld med något som borde representera Vaxolm stad, även om det inte stämmer med någon beskrivning eller avbildning av Vaxholms stadsvapen som jag kan hitta. På sinister sida finns Värmlands landkapsvapen, så som det såg ut fram till mitten av 1900-talet, med en tydligt svartskrafferad örn i ett gyllne fält. Av någon anledning har Hallands vapen utelämnats ur kompositionen.

När man skärskådar dessa två kompositioner slås man av två saker. För det första har konstnären placerat ett band i en rosett bakom Karlskronavapnen, medan Vaxholmskompositionen har korslagda gran- och tallkvistar över vad som borde vara ett jägarhorn, men sommer liknar ett posthorn.

För det andra har de flammande granaterna färgmarkerats på lite olika sätt. Den karlskronitiska är gyllne, medan den vaxholmska är röd. Det skulle kunna vara en slump, men eftersom konstnären uppenbarligen har koll på heraldisk skraffering (vapnen för Karlskrona, Småland och Värmland är korrekta), så får man anta att det finns en tanke även bakom granaternas tinkturer.

Vermlandsflickans andra heraldiska guldkorn

En vecka in på semestern är det dags att infria löftet från midsommarhelgen att presentera det andra heraldiska guldkornet från Anders Fryxells sångspel ”Vermlandsflickan”. Vid närmare eftertanke kanske det inte var så mycket mer än ett korn.

När jag läste ”Vermlandsflickan” tyckte jag mig skönja ett tydligt stråk av örnsymbolik i texten. Fryxell behövde inte bryta ryggen av sig för att få till liknelserna – pjäsen handlade ju om frihet, unga, friska, stolta människor i en vild värmländska natur och grönklädda soldater från Värmlands fältjägare, vars fana pryddes av Värmlandsörnen, springer kors och tvärs över scenen.

Referenserna finns på flera ställen, men tydligast här:

Sven (i Jägare-uniform, sjunger):

Vermelands-jägaren, i skog och mark han svärmar kring;
Så tapper och modig, han fruktar ingenting,
Intet han
Frukta kan!
Hurtigt han herrskar kring berg och dal och strand.

Nåväl, det kanske inte var mer än ett korn, men det har fått mig att fortsätta fundera över Värmlands fältjägare. Just nu fascineras jag mest av att Anders Fryxell förlägger handlingen till ”1790 års fälttåg”, alltså samma år som Värmlands fältjägarkår sattes upp av Gustaf III. Men det finns inte en enda referens i texten till att fältjägarna skulle vara något nytt inslag i det värmländska folkmedvetandet, snarare tvärt om. När Fryxell skrev sin pjäs, 32 år senare, hade ”di gröne” tydligen blivit så bekanta att gemene man trodde att de hade funnit i Värmland i alla tider.

Det kommer mer om Värmlands fältjägare. Kanske redan ikväll…

Heraldiska inslag i Värmlands första nationalepos

För att friska upp minnet plockade jag igår fram Anders Fryxells pjäs ”Vermlandsflickan”, som han skrev för PDA Atterboms pocket ”Poetisk kalender” 1822. Det jag var ute efter var likheter mellan ”Vermlandsflickan” och ”Wermlänningarne” som FA Dahlgren skrev ett par decennier senare. Den som bara har läst om ”Wermlänningarne” på Wikipedia, eller har ett vagt minne av en artikel i Sohlmans musiklexikon, brukar säga att Fryxells pjäs var en förlaga till Dahlgrens pjäs, men det är att göra det lite för lätt för sig. Likheterna kan summeras i två låtstölder (”Värmlandsvisan” och ”Hej hopp sasa”), flicknamnet Anna, ung kärlek med förhinder, Värmland som miljö och en romantisk syn på landskapet och dess invånare. Då kan man lika gärna säga att han ”Romeo och Julia”, som Dahlgren nyss hade översatt, är lika mycket förlaga. (För den som är nyfiken klistrar jag in min sammanfattning av ”Vermlandsflickan” sist i inlägget.)

När jag ändå lusläste kunna jag inte undvika att notera vissa heraldiska referenser i texten. Anders Fryxell skulle med tiden bli en flitig arkivbesökare och hade nog sett ett och annat lacksigill. Någon blasonering för Karlstads vapen hade han uppenbarligen aldrig läst. I pjäsens inledning kommer länsman, som jag tror Fryxell vill framställa som komisk och löjeväckande figur, in med en inkallelseorder:

Pehr (kommer ut): Hvad står på, Herr Länsman, att I för ett sådant väsen?

Länsman: Hvad står det på? Jo, jo! nu är det tid att föra väsende, det må ni veta. Vi halva fienderna över oss! Det ingenting blir af med freden. Här har jag bref från Landhöfdingen fått – – (han tar opp ett bref).

Se! här är hans Sigill, så bredt och rödt; en halffläckt Örn emellan tvenne pålar – –

En halv fläkt örn mellan två pålar är onekligen en beskrivning av Karlstads sigill. Har man bara sett lackavgjutningar av sigillet är det inte konstigt om man tror att de två tornen med spetsiga huvar är två stolpar.

Det kan kanske tyckas lite märkligt att residensstaden Karlstads stadsvapen pryder det sigill som förseglat landshövdingens brev och inte landskapets/länets vapen, men så kanske praxis var i slutet av 1700-talet? Att man ibland talade om ”Karlstads län” var heller inte så konstigt, flera av länen är ju fortfarande uppkallade efter sin residensstad.

Ett annat alternativ hade ju varit att använda landshövdingens eget vapen i sigillet (länsman säger ju faktiskt ”hans sigill”. I så fall skulle det ha varit vapnet för friherrliga ätten Uggla (nr 69), eftersom pjäsen utspelar sig under 1790 års fälttåg, ett år efter att det nuvarande Värmlands län hade brutits loss från Örebro län med landshövdingen Johan Gustaf Uggla som chef.

* * *

”Vermlandsflickan” bjöd på ytterligare ett heraldiskt guldkorn, men det får vi spara till imorgon. Här kommer istället min sammanfattning av pjäsens handling:

Historien handlar om den unga Anna, dotter till den rike bonden och nämndemannen Pehr. Anna är förlovad med Sven, som tidigare studerat i Karlstad, med sikte på att bli präst, men av oklar anledning hoppat av och nu är en fattig dräng och soldat i Värmlands Fältjägarkår.

Pjäsen börjar med att Anna sjunger ”Hej, hopp sasa! Hej, hopp sasa! Munter och glättig ständigt är jag!” Det är oroligheter vid gränsen. Sven bli inkallad och Anna och hennes bror Axel blir skickade till farfar Gunnar, som kämpat med Karl XII, men nu vaktar sin kolmila långt uppe i skogen. Där blir Anna tillfångatagen av en dansk kapten, men fritas av Sven, som själv blir tillfångatagen.

Sven vaktas av en norsk jägare, som sjunger om sitt fosterland och ber Sven att sjunga om sin tös. Sven kontrar då med att sjunga Värmlandsvisan. Anna kommer till det dansk-norska lägret utklädd till en gosse och hjälper Sven att fly. Strid utbryter, men länsman kommer och berättar att kriget är slut, varvid nämndeman lovar att Anna och Sven ska få gifta sig.

Stefan Holm reder ut begreppen kring ÖDIK

Igår blev jag ju lite nyfiken på det där med likheten mellan de två fotbollsklubbarna Östra Deje IK och Olsäters SK, från Nedre respektive Övre Ullerud i nuvarande Forshaga kommun. Jag slängde ut en fråga i några olika riktningar och fick jag hjälp av ÖDIK-spelaren, -supportern och -konnässören Stefan Holm.

Stefan Holm i ÖDIK-ställ med dubbla emblem 2011

Stefan hade inga teorier om likheten mellan märkena, men kunde berätta annat intressant om ÖDIK-märkets historia.

Det rombiska klubbmärket är inte ÖDIK:s ursprungliga emblem. Från början ska man ha använt ett annat märke: ett vitt fält (en parallelltrapets, väl?) med initialerna ÖDIK, ovanpå en fotboll. Klubben bytte av oklar anledning till det rombiska märket någon gång runt 1972-73. Stefan berättar:

På lagbilden från när de vinner division VI 1971 har de det gamla klubbmärket, på lagbilden när de vinner division V 1974 har de det nya. När jag började rota i det där på hösten 2010 var det ingen av dem jag pratade med, inklusive min far, som visste säkert varför de bytt eller knappt ens minns det gamla. Men när vi lyckats med konststycket att återskapa det så kändes det i alla fall igen och ”ja, visst ja, så där såg det ju ut…” och fick godkänt av den äldre generationen.

Inför klubbens 80-årsjubileum 2011 ville man återuppta det gamla märket. Tyvärr fanns det inget bevarat märke att utgå ifrån, men man använde sig av gamla fotografier med lyckat resultat, så i ett par säsonger fanns bägge klubbmärkena med på tröjan.

Stefan hade också ett par gamla lagbilder ur ÖDIK-arkivet. På fotbollsbilden nedan ser vi ett exempel på det gamla märket med bollen. Jag inte beredd att ta gift på att det är samma emblem som bandylaget har på sina tröjor, men jag litar på Stefans ord, när han säger att det är så.

Fotbollslaget med det gamla ÖDIK-märket på tröjorna. Notera Jonny Holm längst upp till vänster.
ÖDIK:s bandylag med det gamla emblemet.

Jag hoppas att inte sista ordet är sagt angående de bägge Ullerudssocknarnas idrottsheraldiska flora i och med detta inlägg, men som avslutning för idag vill jag dela en bild som jag googlade upp från Tradera. En klubbnål med ett rött ÖDIK-märke! Där ser man…

Röd ÖDIK-nål.