Saker jag inte samlar på del 1: Landskapssköldar

Det är mycket jag inte samlar på, men gärna samlar på mig ändå. Sköldar med landskapsvapen är en sådan sak. Jag har aldrig haft som ambition att ha en komplett vapenserie med Sveriges landskap på väggen, men det finns en överhängande risk att jag en gång kommer att ha det. När man hittar en sköld för en spottstyver kan man ju inte bara lämna den där. Den får följa med hem, helt enkelt.

Jag tog en sväng till garaget i förmiddags för att undvika sommarhettan och kunde då göra nedanstående snabba inventering:

Små landskapsvapen:

  • Dalarna
  • Gotland
  • Hälsingland
  • Medelpad
  • Närke
  • Småland
  • Värmland
  • Västergötland
  • Västmanland
  • Ångermanland

Jag plockade undan dubbletterna, men glömde visst kvar en extra västgöte.

Stora landskapsvapen

  • Dalarne
  • Halland
  • Skåne
  • Västmanland

Ovanstående förteckning kan vara bra att ha om jag skulle göra en önskelista någon gång. Fast jag samlar ju inte…

Annonser

Grandios Värmlandsheraldik i hotellmiljö

Länsmedia har rapporterat om den pågående restaureringen av takmålningen i Grands Matsalar, festvåningen i före detta Grand Hotell i Karlstad. Härdomdagen fick jag också möjlighet att ta mig en närmare titt på takmålningen, vars centralmotiv ju utgörs av ett Värmlandsvapen.

Grand Hotell är klassisk mark, bland annat var det där som den svenska delegationen bodde i samband med förhandlingarna inför unionsupplösningen mellan Sverige och Norge sommaren 1905. Om svenskarna tog bakvägen ut ur frimurarhuset och slank ut på Västra Torggatan kunde de ta sig till hotellet utan att stöta på broderfolkets delegater. Norrmännen använde huvudentrén på Tingvallagatan och sneddade över Stora Torget när de skulle hem till Stadshotellet på kvällarna.

När hotellet slutade vara hotell vet jag inte. I min barndom fick jag ibland följa med mamma till Gustaf Petterssons bosättningsaffär i bottenvåningen. I halvmörkret kryssade vi bland borden med finporslin i det atriumliknande rummet som måste ha varit hotellets restaurang. Längst in fanns en springbrunn där man kunde fiska upp slantar på botten, nästan utan att bli blöt.

För sentida Karlstadsbor är nog hotellet mest förknippat med nöjen. Bosättningsaffären ersattes under det sena 1980-talet av den skandalomsusade krogen Carlstads Wapen (vars logotyp jag gärna skulle återse – jag har inget minne av hur heraldisk den eventuellt var). Wapen följdes av nattklubben Jäger, där jag tillbringade mina sena tonår och hörde storheter som Bo Kaspers, Lisa Nilsson och Jumper för första gången. Efter Jäger-eran flyttade Cubus klädaffär in en kort period innan O’Learys gjorde stället till sportbar under några år.

De gamla hotellrummen har varit studentlägenheter under de senaste decennierna, eftersom studenter sällan har synpunkter på störande ljud nattetid. Nu har de tydligen omvandlats till bostadsrättsförening, i samband med att hela huset har varit inpackat för renovering. Den där inpackningen var visst inte så lyckad, eftersom Värmlands Museums konservatorer nu finns på plats för att återställa takmålningarna, som delvis förstörts i en vattenskada.

Det var väldigt spännande att få återse festvåningen, eftersom jag nog varit på Grands Matsalar lika ofta som nere på Jäger genom åren, både som gäst och som underhållning. En av de mest minnesvärda spelningarna på Grands Matsalar var en privatfest som en kortlivad nöjesprofil i Karlstad anordnade. Hela festvåningen var fullsatt, det bjöds storstilat på mat och dryck och dans till Melkers Svänggäng. Värden för kalaset festade som om det inte fanns någon morgondag. När vi hade spelat färdigt och det var dags att betala gaget till bandet undrade han om det OK att vi fick betalt efter helgen istället. Visst, det kunde väl vara OK, tyckte vi. Problemet var bara att han försvann spårlöst från stan efter den där festen. Lite snopet för oss som hade offrat en lördagkväll på att underhålla honom och hans gäster. Ännu snopnare för kocken, som fick bjuda på hela middagen…

Takmålningen då? De centrala delarna hade klarat sig ganska bra från vattenskadan. Målningen är signerad Olof W. Nilsson, konstnären som även har gjort tak- och väggmålningar i Sockerslottet. Mitt i målningen svävar en okänd allegorisk dam (låt oss kalla henne Wermlandia), hållande en oval sköld med Värmlands landskapsvapen. Eftersom hotellet invigdes 1904 är det de klassiska svart-gula färgerna som gäller.

Heraldiskt stilmässigt är det en ganska tråkig skapelse. Ganska naturalistisk i stilen, men med klen näbb, tuppkam och vingarna i en onaturlig pose. Kanske kan man förklara sköldhållerskans lite trumpna min med att hon delar min heraldiska snobbism och drömmer om ett kraftfullare heraldiskt formspråk?

Men kompositionen i sig är däremot så grandios som man kan önska sig i festvåningen på ett sekelskifteshotell som aspirerar på att vara det största och finaste i provinsen! Något som är  ännu tjusigare är vapensviten i de blyinfattade fönstren ut mot Drottninggatan. Mer om det i ett senare blogginlägg.

Helge Kjellin om Grums häradsfana

Skärmavbild 2019-07-08 kl. 00.02.28

Ibland hittar man den där nålen i höstacken. Kanske gjorde jag det ikväll, när jag finkammade källorna kring våra värmländska häradssigill och -fanor. När Värmlands regementes kompanier tilldelades fanor i slutet av 1960-talet, pryddes de av de namngivande häradernas sigill. ”I färger och symboler finns anknytning till häradskompanierna” hävdade Sir Henry i sin regementshistoria från 1994 (s. 169), något som jag har haft svårt att smälta. På vilket sätt kan häraderna eller kompanierna sägas vara förknippade med särskilda färger? Ikväll har jag dock slutit mig till att Älvdals kompani såsom varande livkompani, har fått regementets svart-gula färger. Men sen då?

Efter gediget googlande och tröskande av tidigare noteringar ramlade jag över en uppgift om Grums härads uppbådsfana, vilken jag nog tidigare har förbisett. Det var den förträfflige professor Helge Kjellin, Värmlands museums legendariske chef, som försedde mig med uppgiften i en skrift om kyrkorna i Grums härad från 1924:

Häradsfana (fig. 20) av ljusblått linne med i ockra och rött målad lagerkrans samt häradets initialer och vapen: en kyrka, vit med rött tak. (Jfr häradssigillet å titelbladet). Fanan spikad med läderrem vid en enkel, omålad, i spetsen järnskodd fanstång (L. 345 cm.). Fanan L. 177 cm. Br. 180 cm. Denna häradsfana, vilken sedan 1915 deponerats i Värmlands museum, Karlstad, är omkring 1710 förfärdigad för det till hemortens försvar uppbådade manskapet. Liknande fanor, avsedda för ett helt härad eller som oftast för en socken, äro kända från Södermanland, Dalarne, Älvsborgs län och Västergötland, Gotland samt Åbo län. – Värmländska dylika finnas i K. Livrust­kammaren från Gillbergs, Fryksdals, Nordmarles, Karlskoga, Kils samt ”Ny och Dalby” härader (de båda sistnämnda socknarna höra numera till Älvdals härads övre tingslag). Bondefanor av samma art omtalas även från Bro och Jösse Ny socknar.

”Häradssigillet å titelbladet” är detta:

Skärmavbild 2019-07-08 kl. 00.16.17

Tycker man om att upptäcka tidigare förbisedda samband har man anledning att titta närmare på de stjärnor eller solar som lagts till som dekorativa element mellan orden i sigillets omskrift (GRUMZ * HERADZ * SIGNETE *). Det är möjligt att det är oavsiktligt, men när Grums köping antog sitt vapen 1952 lät man den moderna industrin symboliseras av tre sågklingor – förvillande lika stjärnorna/solarna i sigillets omskrift!

grumsMen sågklingorna var inte dagens egentliga upptäckt, bara iakttagelse på vägen. Själva upptäckten handlar om Helge Kjellins beskrivning av häradsfanans (eller häradsvapnets, som han skriver!) färger: en kyrka, vit med rött tak. Vitt och rött, det skulle kunna ge en förklaring till kompanifanans färger:

HV3

Skärmavbild 2019-07-08 kl. 00.38.43

 

Julens vackraste bokfynd: Rhyzelius Wermlandia Ecclesiastica & Literata

Julafton 2018 innebar välkommen påfyllning av Värmlandslitteraturen här hemma. Inte minst täpptes ett antal luckor till bland årgångarna av museiårsboken ”Värmland förr och nu”. Boken från 1959 innehåller bland annat artikeln ”Karlstads stift och dess herdaminne” av Anders Edestam. Där gjorde jag julens hittills vackraste och intressantaste heraldiska fynd.

Wermlandia Ecclesiastica & Literata

Edstam berättar om hur den gamle Linköpingsbiskopen Andreas Olavi Rhyzelius föresatte sig att skriva en komplett kyrkohistoria och herdaminne för hela Svenska kyrkan:

Hans forskarambition visste inte någon gräns, och han föresatte sig att för hela landet kartlägga ”varje pastorats och kyrkas historia och i en stiftsvis uppgjord svenska kyrkans universalmatrikel förtälja alla prästers öden ända från de missionerande munkarnas tid”

6655_7_030_00000093_1Projektet var ju vansinnigt, men han försökte ändå. Först klarade han av Linköping, som var hans eget stift. Sedan grep hans sig an Skara stift, där han var född. Och så Karlstads stifts, som ju hade hört till Skara fram till reformationen.

Karlstadsdelen, som han kallade ”Wermlandia Ecclesiastica & Literata”, gjorde han själv en handskriven kopia av och skickade till Karlstads prästerskap som en nyårsgåva 1738. Den har sedan slutet av 1700-talet förvarats i Karlstads stifts- och läroverksbibliotek, och om jag har förstått saken rätt finns Rhyzelius bok och övriga handskrifter som en del av föreningsarkivet på Arkivcentrum i Karlstad.

Vad är det då som är så märkvärdigt med denna handskrift? Jo, på sidan till vänster om titelsidan har Rhyzelius placerat en komposition som visar på behovet av ett stiftsvapen, drygt 200 år innan man gjorde slag i saken. Arrangemanget är uppenbarligen inte gjort av en heraldisk konstnär, men av någon som förstår heraldikens värde.

Överst ser vi stiftets två landskapsvapen, tecknade i naturalistisk stil, utan att vara naturtrogna. Örnen har till exempel fått ett litet huvud, som mer påminner om en påfågels, placerat på en alldeles för grov nacke. Vingar och stjärt är utförda i heraldisk stil, liksom den spolformade kroppen. Även klorna ser heraldiskt kraftiga ut, men de har placerats på ett par långa spinkiga ben, som verkar mycket opraktiska för en majestätisk rovfågel. Dalslandstjuren ser lite överviktig ut och hukar i den skarpa middagssolen, som belyser honom rakt ovanifrån.

Ned från vapnen hänger Karlstads domkapitels sigill, ritat på ett papperssigill i form av en fyruddig stjärna.

Nu var det här en massa gnäll om det konstnärliga utförandet, men själv kompositionen är alldeles, alldeles underbar!

 

Årets julklapp: Biskopens nya kläder

Om jag tänker på gamle biskopen Bengt Wadensjö står han förmodligen i biskopsgårdens trädgård iförd en ilsket svart-gul Elfsborgs-halsduk och serverar korv med bröd till Karlstads studentsångare i Söt Likör och Sällskapet CMB. Traditionen med korv till sångarna startades under Bengts tid i Karlstad och han förde den vidare till biskopsgårdens nästa hyresgäster. Makarna Hagberg, som till råge på allt hade bröllopsdag på Valborg, förvaltade traditionen med den äran och jag hoppas att familjen Dalevi också gör det.

Om jag inte tänker på Bengt i Elfsborgs-halsduk, så tänker jag på när han som emeritus var med och spelade prosten i Värmlänningarna i Ransäter och vi stod och smög tillsammans i kulissen (det vill säga syrénbusken) till höger ovanför Jansstugan i väntan på att han skulle göra entré. Jag tänkte vara lite rolig, så jag pikade honom för den fina lila skjortan, som stack fram ur prästrockens ärmar och påminde honom om att biskopen i Karlstad satt i publiken. Bengt, eller om det var prosten själv, gjorde då klart för mig vad den prosten tyckte om biskopen i Karlstad.

Men om jag ska tänka på biskop Bengt i tjänsten, så så har han varken halsduk eller lila skjorta på sig, utan ljusblå biskopskåpa. Så var han ofta klädd, till exempel när han kom till oss i Grava för att förrätta vigsel mellan en pastorsadjunkt och hans fästmö. Själv stod jag på orgelläktaren och spelade ”Trumpet Voluntary”.

Därför var det väldigt roligt att höra att biskop Sören Dalevi bestämt sig för att ge sig själv årets julklapp 2018 – ett återvunnet plagg. Beslutet kungjordes på Facebook av Karlstads stift:

Handelns utredningsinstitut har utsett ”det återvunna plagget” till årets julklapp 2018, och lagom till jul tas nygamla liturgiska kläder i bruk i Karlstads domkyrka.
Det handlar om en kåpa och en mitra som från början syddes upp till biskop Bengt Wadensjö år 1990. Dessa har legat oanvända under en längre tid, och var i behov av konservering. Under hösten har textilkonservator Ingeborg Skaar och hennes medarbetare Anna-Lena Erlandsson restaurerat och sytt om kläderna lite för att de ska kunna användas av biskop Sören Dalevi.
”Det här är en del av vårt kulturarv, och det är viktigt att vi levandegör och använder de historiska skatter som kyrkan har. För oss handlar det om att vara precis mitt i historien, att ta tillvara historien i nutiden. Att handeln utser återvunna kläder till årets julklapp visar väl också på att kyrkan ligger rätt i tiden”, säger biskop Sören.
Kåpan och mitran återtas i bruk av biskop Sören på midnattsmässan på julafton.

Extra roligt var det också att läsa Bengt Wadensjös egna kommentarer till inlägget:

så ofantligt roligt. Den här kåpan beställdes av stiftsstyrelsen 1990 för att manifestera att två statliga myndigheter, domkapitlet och stiftsnämnden, slogs samman med stiftsbyrån till en enhet och blev gemensam ledning för Karlstads stift. Varje stjärna motsvarar ett pastorat i den dåvarande stiftsorganisationen, pastoraten i Värmland med skogsstjärnans vita färg, pastoraten i Dalsland med Vänerns blåa färg. Tydligen har kåpan kasserats sedan jag lämnade stiftet och nu förtjänstfullt restaurerats av Sören Dalevi. Den är en produkt av stiftets utveckling och sammanhållning. Tack, Sören! Det var Sven-E Kragh, Rune Entelius och Per Jan Wållgren som i samråd med mig tog fram denna kåpa..

Stjärnorna som Bengt pratar om är alltså strödda över kåpans rygg och kan anas på bilden här. Färgerna omtalar han som blått för Dalsland/Vänern och vitt för Värmland/skogsstjärnan. Så är det naturligtvis, även om färgerna lika gärna kan kopplas till de respektive landskapsvapnen – blått/vitt för Värmland och rött/vitt för Dalsland.

På kåpans ryggsköld finns det röda korset med utböjda armar, som är hämtat ur stiftets vapen från 1961. Vapnet har i sin tur hämtat inspiration från domkapitlets sigill, som även det finns med i skruden. Oklart var, men jag gissar på mitrans baksida eller mitt på ryggen, nedanför korset.

Karlstads stifts, Värmlands och Dalslands vapen från Wikipedia.

 

Värmland förr och nu – nu och då

I Värmlands Museums digitala arkiv kan man hitta ett och annat. Bland annat en massa gamla årgångar av museets årsbok Värmland förr och nu, en kulturhistorisk klenod som har utkommit i obruten svit sedan 1905. Det är väldigt sällan man ser alla omslagen uppradade sida vid sida, sådana bokhyllor har åtminstone inte jag här hemma. Men när man ser tumnaglarna av Värmland förr och nu på arkivets nerladdningssida är det just den effekten som uppnås.

Vid denna anblick slogs jag av en sak. Omslagens Värmlandsvapen, som jag har tänkt mig som identiska hela första halvseklet, förekommer faktiskt i flera olika varianter:

Värmland förr och nu 1905

1905: Första årgången. Värmlands vapen med skrafferad sköldyta, det vill säga prickar på skölden istället för det gyllne fältet. Vapnet kröns av en kunglig krona, vilket är väldigt ovanligt.

Värmland förr och nu 1906

1906: Redan till andra årgången har vapnet fått den traditionella hertigkronan, som hör hemma på ett landskapsvapen. Sköldens fält verkar inte längre vara skrafferat, utan helt enkelt svagt grå, för att illustrera något annat än vitt i den svart-vita framställningen. Örnen är också ritad i en annan konstnärlig stil.

Värmland förr och nu 1910

1910: Nu har vapnet fått en mer bekant utformning. Skölden har placerats inom en lagerkrans och kröns av en hertigkrona med tydligare stoppning (påminner lite om den som används av Värmlands Nation i Uppsala). Hela kompositionen känns betydligt säkrare, både konstnärligt och heraldiskt.

Värmland förr och nu 1927

1928: Vapnet håller sig nu inom samma grundkomposition. Kronans sidenstoppning är lite lägre, örnen har samma kraftfulla uttryck, men är mer stiliserad än de senaste 18 årens.

Värmland förr och nu 1946-47

1946-47: Nu byter vapnet skepnad igen. Kransen runt skölden är borta och örnen har fått  ett uttryck som ligger nära den version som publicerades i samband med riksheraldikerns revision av vapnet 1936. Kronans stil harmonierar med örnen.

Värmland förr och nu

1951: Nu har vapnet tappat sin krona, men ansluter stilmässigt väldigt nära till 1940-talets Brita Grep-inspirerade version. Utan kronan blir vapnet mycket nedtonat, men formgivningen i övrigt plockar upp de nygamla heraldiska färgerna vitt och silver.

Vad kan då dessa förändringar bero på? För det första har museet gjort helt rätt i att förändra vapnet successivt genom historien. I de första stegen kan man tala om rena förbättringar av vapnet, sedan om anpassningar till sin tids stilideal. Typsnittet på titelsidan har ju förändrats på samma sätt.

Men när har man gjort förändringarna? Det nya uttrycket 1928 sammanfaller exakt med att Helge Kjellin tillträdde som intendent för museet, året innan Cyrillus Johanssons museibyggnad på Sandgrundsudden togs i bruk. Nytt utseende för årsboken låter som en logisk åtgärd för en nytillträdd museichef. Det vackra vapnet är klart tyskt i stilen, vilket nog kändes helt rätt i mellankrigstidens Sverige.

Revisionen av landskapsvapnets färger 1936 fick inget snabbt genomslag och var nog inget man orkade ta itu med under kriget, men 1946/47 var det alltså dags. Kanske kändes det också bra att kunna gå ifrån den svart-gula varianten av vapnet, som ju faktiskt sammanföll med Tysklands statsvapen.

Nästa skifte sammanfaller med att Helge Kjellin efterträds av Gösta von Schoultz som museichef 1950. Nästa år var den nye chefen redo att sätta sin prägel på flaggskeppet Värmland förr och nu, med en ny modern formgivning. Denna formgivning behölls hela von Schoultz tid på museet, en bit in på 1970-talet. Fortsättningen är en annan historia, för då har vi kommit förbi museets digitaliserade årgångar av Värmland förr och nu.

Stadshistoria med heraldiska höjdpunkter

Jag har äntligen fått hem Värmlands Museums årsbok 2018, alltså Bengt Schüllerqvists nya stadshistoria ”Tingvalla som stad – Karlstads historia 1584-2018”. Kan det vara nödvändigt med en ny stadshistoria? kan man fråga sig. Vi har ju redan Karlstads historia i fyra band. Självklart behövs den!

För det första finns det lyckligtvis många fler historier att berätta än de som hedersmännen Nygren, Dahlgren, Mogren och Ronge redan har berättat. För det andra saknar vi av naturliga skäl det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet i de tidigare böckerna. Och för det tredje saknar vi en stadshistoria berättad på ett modernt sätt.

Nu har jag ju inte hunnit mer än bläddra igenom boken, men jag kan konstatera att den är snyggt formgiven och rikt illustrerad. Jag hittar både klassiska bilder (sådana som måste vara med) och mer eller mindre nya bilder (porträtt, foton, kartor och föremål ur samlingarna) som gör att historien känns ny. När de två faktorerna kombineras uppstår magi, åtminstone för mig. Jag ska ta ett enda exempel.

En av de mest klassiska bilderna från Karlstad före den senaste stora stadsbranden, är fotografiet av hur Karlstads kvinnor överräcker den fana som de har låtit tillverka åt stadens skarpskyttekår. Det är den 15:e maj 1864, ett år före branden. Torget är fullpackat med folk, skarpskyttekåren står uppställd framför landshövdingeresidenset och landskontoret (dåtidens länsstyrelse). I bakgrunden syns det stora Assembéhuset (dåtidens frimurarhus). Fanan överräcks av kvinnornas representant Euphrosyne Nygren till skarpskyttekårens kapten Sparre. Det ser vi inte på bilden, men det vet vi av bildtexten i museets bilddatabas.

22952

I årsboken finns bilden med på ett helt uppslag. Man ser fler detaljer än vanligt på fotot, men tyvärr inte så mycket av själva fanan. Här kommer en av bokens styrkor. Som komplement till fotot av den historiska tilldragelsen har man nämligen plockat fram själva objektet; skarpskyttekårens fana. 150 år efter överlämnandet kan man fortfarande hitta den i museets samlingar.

Fanan består av en svensk flaggduk med Karlstads stadsvapen målat i guld och svart på vitt siden i korsmitten. Vapnet kröns av en öppen krona. Bara den bilden gör att boken är värd sitt pris.

Men vid genombläddringen har jag hittat en del del andra heraldiska småskatter som jag nog återkommer till, som hertig Karls vapen i kalksten från kungsgården Karlberg, kartor med Karlstads stadsvapen i flera varianter, samt Kristinehamns och Filipstads sigill.