Biskop Johan Jacob Hedréns vapen – igen

img_1159Jag blev ju ganska till mig när jag hittade biskop Johan Jacob Hedréns serafimervapen. Till skillnad från andra samtida biskopar (som ofta för en gyllne kräkelböj i blå sköld) är han väldigt kreativ med sitt omslingrade kors.

En tid efter att jag hade skrivit om vapnet kunde jag inhämta tips för att komma vidare från två olika håll. Hedréns serafimerplåt hänger ju tillsammans med alla andra avlidna riddares och ledamöters sköldar i Riddarholmskyrkan i Stockholm, så jag vände mig till kyrkans Twitter-konto @riddholmskyrk för att få lite mer kött på benen. Kanske de hade en blasonering?

Eftersom många utnämnda riddare från icke vapenförande släkter fick förses med nykomponerade (och ofta ganska krystade) vapen i samband med utmämningen, är det lite si och så med blasoneringar och dokumentation kring icke furstliga och adliga vapen. Ordenskapitlet var dock snälla och tog fram en blasonering när jag frågade:

’I rött fält ett på en grön kulle stående latinskt kors av guld kring vilket slingrar sig gröna lönnblad.’

@riddarholmskyrk på Twitter

När jag hittade vapnet i Serafimerboken tyckte jag att vapnets kors var av silver och inte gyllne, men med tanke på hur färger kan åldras var det inte så förvånande att jag tog miste.

Däremot är växtligheten i vapnet ganska spännande. Själv identifierade jag den som en vinranka. Vinet är ju en förutsättning för att fira mässa och desstuom stämmer det ihop med biskopens valspråk ”Amplexu Adsurgit” (”Det växer genom att söka stöd”). Så tänkte jag.

Hedera_helix_murgrönaHeraldikvännen Jan-Eric Olsson i Eksjö gav mig dock annat att tänka på. Han kunde nämligen upplysa om ett samband mellan vapnet, valspråket och biskopens släktnamn.  Jan-Erics idé, som jag nu ansluter mig till, är att det snarare är murgröna som omslingrar korset. Murgrönans latinska namn är ”Hedera helix” och skulle alltså fonetiskt kunna kopplas till namnet Hedrén.

Jag är ingen botaniker, men nog är liknar både blad och växtsätt mer murgröna än Ordenskapitlets lönnlöv, även om de också är femflikiga. Och om min idé om vinranka skulle hålla hade man nog kunnat förvänta sig en och annan druva i vapnet.

Alltså: Såväl murgrönan som biskop Hedrén och hans kristna tro växer genom att söka stöd.

Karlstads vapen modell 1713

Jag gjorde en snabb räd på biblioteket idag och rev med mig de fem första banden av Karlstads stifts herdaminne, i hopp om att finna lite bakgrund till våra biskopars släktvapen.

På väg bort mot Värmlandsrummet – det allra heligaste, längst norr ut i byggnaden – stannade jag inför den gamla stadskartan från 1713. Den har hängt där i ett par år, men jag har aldrig stannat upp och granskat den. Det gjorde jag inte idag heller, men jag hann kika lite uppe i det redaktionella hörnet på kartan, vad det nu kan heta. Alltså där uppe där det berättas vad kartan föreställer, vem som har gjort den, när och varför.

Till min stora glädje fanns där ett vapen. Det är ganska uppenbart att det är en lantmätare och inte  en fullfjädrad heraldisk konstnär som har utfört teckningen, men den är ganska charmig.

Även om kartan är i färg, så är vapentekningen att se som svart-vit. Tornen ser ut som stjärngossestrutar och örnen, fegvänd enligt tidens sed, liknar mer en uppskrämd gås än en majestätisk örn. Vapnet kröns inte av en murkrona, som man kunde ha förväntat sig, utan av något som mer liknar en gevekrona, fast med kungliga byglar. Överst tronar förmodligen en rad rubiner, men de liknar mer smultron på ett strå. Bedårande, helt enkelt.

Det var inte helt lätt att fotografera vapnet bakom skyddsglaset, men jag ska se om kommunen har lagt ut kartan digitalt bland sina tjänster. En upphovsman till kartan och vapnet ska jag också efterforska. Det kanske framgår om jag läser informationstavlan intill lite noggrannare vid nästa besök.

Petrus Magni Gyllenius sigill

Om allt går som planerat går jag i pension någon gång kring år 2040. Då hoppas jag få gott om tid att ägna mig åt arkivforskning i en rad ämnen. Något jag kommer att spana efter i arkiven är sigill av olika slag, bland annat prästers sigill. De finns där, det kan vi vara säkra på, som äkthetsstämpel på mantalslängder, sockendtämmeprotokoll och andra viktiga dokument som de ansvarat för i jobbet som präster och statstjänstemän.

Men innan jag har fått all den tiden får jag hoppas på att göra fynd i litteraturen. Ett sådant fynd dök upp häromdagen i förordet till Petrus Magni Gyllenius dagbok, som Värmlands Museum gav ut i sin årsboksserie ”Värmland förr och nu” 1962.

Bilden i boken visar en avgjutning av sigillet på en mantalshandling från 1671, med en sköld innehållande en uppväxande blomma med två blad. Över ses nitialerna PMG.

Petrus Magni Gyllenius använde sig alltså av ett vapen, även om det kanske aldrig målades i färg eller fick någon blasonering.

Biskop Sören Dalevis vapen

Om några veckor vigs Sören Dalevi till ny biskop över Karlstads stift. Han ställer sig i en lång tradition, som den 29:e stiftschefen och 16:e biskopen i stiftet.

Idag har  han presenterat sitt vapen och valspråk och blir därmed den tredje som skaffar sig ett personligt vapen att kombineras med stiftets till ett ämbetsvapen.

Sören%20Dalevis%20vapen

Vapnet har offentliggjorts på Svenska kyrkans hemsida och där berättas hur Sören har tänkt kring vapenkompositionen. För det konstnärliga och heraldiska stödet har Riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström svarat.

Biskop Sörens motto och vapen

Sören Dalevi har valt ”Människa bland människor” som sitt motto.

Uttrycketet handlar om Jesus och är hämtat från de allra första kristna. Det återfinns såväl i brevet till Diogneteus som hos kyrkofadern och teologen Ireneus (130-200 e. Kr.) Biskop Sören hänvisar också till författaren Teodor Kallifatides som i Ett liv bland människor konstaterar: ”Jag måste försöka vara och förbli en människa bland människor”.

För Ireneus, som Sören vill lyfta fram, var det viktigt att betona det mänskliga och att vi först och främst är människor. Han stred också för att Gamla testamentet skulle vara med i den kristna bibeln, liksom att evangelisterna skulle var fyra – Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Därför är det en bibel med i det biskopsvapen som Sören valt.

Till vänster i bibeln ses den judiska menoran, den sjuarmade ljusstaken, som symbol för Gamla testamentet, den judiska bibeln. Till höger ses fisken, en av de äldsta kristna symbolerna, som symbol för Nya testamentet. De andra fälten utgörs av Karlstads stifts vapen, ett standar med ett kors på. Jesus Kristus – sann människa och sann Gud – har segrat för hela världens skull.

Biskopsvapnet har en uttalat stram och enkel form. Det har tagits fram av Riksarkivets heraldiska konstnär Henrik Dahlström i nära samarbete med Sören Dalevi.

På kyrkans hemsida har inte någon blasonering presenterats, men det kommer förhoppningsvis med tiden. Det ska bli spännande att se hur biskop Sören väljer att använda sitt vapen efter att han har tillträtt!

Inte många ordensvapen

Tyvärr gav inventeringen av Hans-Olof Boströms biskopsporträtt inte så stor fångst som jag hade hoppats. Claes-Herman Rundgrens frimurarvapen noterat sedan tidigare, Johan Jacob Hedrén var alltså, vid sidan av serafimerriddarskapet, innehavarare av Carls XIII:s orden. Carl XIII:s orden hade även Gert Borgenstierna, även om den inte finns med på porträttet.

En liten förhoppning finns även att Carl Adoph Agardh skulle ha ett vapen som ledamot av Dannebrogsorden, eller som ordensbiskop, men det är nog att hoppas för mycket.

Biskop Johan Jacob Hedréns vapen 

Det finns en viktig komplettering att göra till vapenrullan för biskopar och superintendenter i Karlstads stift, nämligen att Johan Jacob Hedrén var ledamot av Serafimerorden. Normalt sett var det bara ärkebiskoparna (som varande på samma nivå som generaler, amiraler och statsministrar) som togs upp i Serafimerorden. Hedrén utgör alltså ett undantag, tillsammans med Gottfrid Billing. De två var visserligen ”gemena” biskopar, men dessutom överhovpredikanter.

Biskop Hedrén räknas till åttonde flocken av riddare och ledamöter av orden, det vill säga de som utsågs av Karl XV, men var överhovpredikant hos hans farfar Karl XIV Johan och stod alltså kungahuset nära. Utmäningen skedde på slottet i dåvarande Kristiania och ska ha föranletts av att han blivit jubeldoktor, alltså i samband med 50-årsminnet av hans utnämning till teologie doktor.

Vapnet är en fröjd om man jämför med andra biskopsvapen bland serafimerriddarna. Det visar i röd sköld, ett vitt latinskt kors stående på en grön kulle, på vilket en vinranka klättrar. Vapnets komposition kompletteras av valspråket ”Amplexu Adsurgit”, vilket översätts som ”Det växer genom att söka stöd”, kröns av en röd mitra, men är inte timbrerat med någon kräkla, som övriga biskopsvapen.

Johan Jacob Hedrén var en dekorerad herre. När biskopsporträttet målades hade han ännu inte fått Serafimerorden, men på tavlan bär han utöver biskopskorset även Karl XIV Johans kröningsmedalj i dubbel kedja, ledamotstecknet för Nordstjärneorden, samt halskors och bröstkors för Carl XIII:s orden.

Det sista skvallrar om att han även var höggradig frimurare, vilket innebär att han hade ett heraldiskt vapen till. Detta kan, men måste inte, vara identiskt med hans vapen som ledamot av Serafimerorden.

Hedrén var även kommendör med stora korset av Nordstjärneorden, men det är av underordnad heraldisk betydelse.

Kompletteringar till Karlstads biskopars vapenrulla

Ett lyckligt spontanlån på lunchen (sista arbetsdagen innan semesteromgång 2) gör att jag kan göra minst en komplettering till min vapenrulla över Karlstads stifts biskopar och superintendenter. Det är Hans-Olof Boströms utmärkta lilla bok ”Biskopsporträtt i Karlstads stift, utgiven av stiftet och Stiftshistoriska sällskapet.

Åtminstone kan man konstatera en lucka jag missat – att Johan Jacob Hedrén var ledamot av Serafimerorden. Normalt sett var det bara ärkebiskoparna som togs  upp i Serafimerorden, Hedrén hörde tydligen till undantagen.

Sen tror jag att det kan dölja sig en och annan höggradig frimurare bland biskoparna och då lär de även ha varit vapenförande. Dags att leta Carl XIII-kors på biskopsporträtten!