Heraldisk stadsvandring på Kulturarvsdagen

Många har frågat efter en uppföljare till den heraldiska stadsvandringen vi hade i Karlstad på internationella heraldikdagen, och nu är det dags! Den går av stapeln på självaste Kulturarvsdagen 8 september.

Förra gången nöjde vi oss med att bara vandra runt Stora torget, där man hittar de flesta heraldiska fasadutsmyckningarna. Det var ganska lyckat, med tanke på hettan som var den 10 juni. Den här gången utökar vi turen med ett kvarter till, så att vi kan få med landshövdingeresidenset och Karl IX-statyn mitt emot.

Start blir därför vid fredsmonumentet mitt på Stora torget 13.00 och vi avslutar i Residensparken. Troligtvis tar vandringen ungefär trekvart, den som är extra frågvis får gärna stanna kvar och prata efteråt.

Det går självklart bra att lösa medlemskap i Värmlands Heraldiska Sällskap, både i samband med stadsvandringen och när som helst. Instruktioner finns här!

Här är några pressröster från första stadsvandringen:

”Med örnkoll på symboler” (VF)

”Stadsvandring med fokus på unik historia” (NWT)

”Upptäck Karlstads vapen” (K-T)

Och några bilder:

Annonser

Värmländska uppbådsfanor och lite annat som ligger och gnager

Vissa blogginlägg gör jag för att summera och skapa ordning i olika ämnen som jag har intresserat mig av för tillfället. Förra inlägget, om de värmländska kompanifanorna var ett sådant. Jag fick lite ordning i det som står om kompanistandaren i de två färskaste böckerna om Värmlands regementes historia, samtidigt som jag kunde stämma av det mot hur statsheraldikern har utformat de nya fanorna.

Det här är inte ett sådant inlägg. Samtidigt som jag skrev och läste var det några sker som skavde. I 350-årsboken framställdes det som något nytt att kompanierna 1967 skulle få namn efter härader. Det kanske var något nytt 1967, men det var inte nytt 100 år tidigare, skulle man kunna konstatera. Jag var tvungen att leta upp en bild som jag tog på soldattorpet på Skutboudden i Brunskog för ett par veckor sedan, och visst står det väl Jösse kompani på skylten!

Sen var det det där med motivet på Alsters kompanifana. Alster har inget känt vapen, så kanske är det ett sockensigill man har plockat in i fanan. Det får jag reda ut vid tillfälle.

Men det var en annan sak som började skava också. Vilka härader var det som hade uppbådsfanor? Finns det någon koppling mellan dem och de moderna kompanifanorna, mer än själva sigillbilden?

Här följer alltså ingen sammanfattning av ett ämne, utan en lista på saker som jag snubblat över ikväll och som jag behöver forska vidare i. Om läsekretsen sitter på någon ledtråd får ni mer än göra höra av er!

Egentligen borde jag väl konsultera min släkting Lars-Eric Höglunds böcker om uniformer och fälttecken från stormaktstiden, men de får utgöra fördjupningslitteratur. Så länge använder jag mig av Örjan Martinssons förteckningar på Tacitus.nu, som innehåller många länkar till bilder i Armémusei samlingar på Digitalt museum.

Värmländska uppbådsfanor

Gillbergs härad

AM.068183

Gillbergs härads uppbådsfana från 1676

AM.067860

Gillbergs härads uppbådsfana (okänt år)

Den nedre varianten av Gillbergas märke har mest gemensamt med den sigillbilden, som även går igenom i kompanifanan från 1967. Trädets kronor är där så toppiga att de kallas för enebuskar i beskrivningen hos Armémuseum.

Fryksdals härad

AM.067880

Fryksdals härads uppbådsfana (från Gustaf III:s regeringstid)

Aldrig har väl Fryken varit så skummande vit som på den här fanan!

Nordmarks härad

AM.010384

Nordmarks härads uppbådsfana

Borde inte den tappra nordmarkska björnen vända sig mot fanstången? Han blir ju felvänd när man rusar mot fienden!

Karlstads härad

AM.010385

Karlstads härads uppbådsfana (cirka 1700)

Den här fanan har ursprungligen registrerats i samlingarna som Karlskoga härads uppbådsfana. Uppenbarligen har man gjort det med vägledningen av initialerna C.S.H. Men det är alltså inte Karlskoga bergslags härads märke på fanan, utan Karlstads tingslags härads fana. Avbildningar av Karlstads härads märke är väldigt ovanliga i litteraturen, så det är lite spännande att den finns med här.

Det finns en viss likhet mellan Alsters kompanifana (1967/2018) och denna uppbådsfana som är värd att undersöka. Alster hörde dock inte till Karlstads härad, utan till Väse härad, tillsammans med Östra Fågelvik och Väse socknar.

Ny och Dalby härad

AM.068169

Själva begreppet ”Ny och Dalby härad” är en gåta i sig, men det ska finnas ett alternativt namn, nämligen Älvdals härads övre tingslag, som skulle ha utgjorts av socknarna Norra Ny och Dalby.

Någon likhet med Älvdals härads märke har inte motivet. Det för snarast tankarna till Näs härads sigill, men då stämmer inte initialerna. Man skulle vilja lite blint på katalogiseringen hos Armémuseum, men eftersom texten där säger ”Uppbådsfana förmodligen för Ny och Dalby härad, numera Elfsdals härads övre tingslag” infinner sig ju en viss osäkerhet ändå.

En pikant detalj är den tvärrandiga röd-gula vimpeln i mastens topp. Den skulle jag gärna se på segelskutor i Klarälvens nordligare vatten.

Kils härad

AM.068190-2

Kils härads uppbådsfana

Till sitt innehåll är den här bilen egentligen identisk med Jösse härads sigill. Skillnaden är att fisken i Jössesigillet tittar upp ur ett horisontellt vatten, medan Kilsfisken simmar uppför en fors. Forsen kan lika gärna syfta på Norsälven som på Klarälven.

I förteckningen på Tacitus.se anges någon form av löpnummer. Dessa synes syfta på beteckningen i standardverket på området, Rudolf Cederströms ”Svenska kungliga hufvudbanér samt fälttecken (Stockholm 1900)”. Under Värmland finns ytterligare en uppbådsfana listad med numer 764. Kanske fins den i Armémuseum.

Det finns lite att ta tag i här…

Nya kompanifanor till Värmlands hemvärn

Det här med militär organisation och hur militära traditioner förs vidare är inte lätt. När Värmlands regemente, lades ner fördes vissa av regementets traditioner vidare av hemvärnet i Värmland. Det värmländska hemvärnet organiseras från Örebro, men hör idag till Kungl. Livregementets husarer (K3) i Karlsborg.

Arvet efter Värmlands regemente präglar såklart alla högtidligare ceremonier och går igen även i annat. Till exempel har man namngivit sina kompanier efter olika värmländska bygder, på samma sätt som på I2. Jag har alltid trott att var en gammal tradition, men den är faktiskt inte äldre än 50 år. Även om det finns kopplingar bakåt i tiden var det så sent som 1967 man valde att döpa regementets kompanier efter landskapets härader. Då var de åtta till antalet:

  1. Fryksdals  kompani (livkompaniet)
  2. Grums kompani
  3. Alster kompani
  4. Älvdals kompani
  5. Jösse kompani
  6. Nordmarks kompani
  7. Näs kompani
  8. Gillbergs kompani

Listan är lite lustig, eftersom den omfattar sex av femton tänkbara härader. Plus en socken, Alster. Placerar man dem geografiskt kan man konstatera att det är en viss slagsida åt väster. Det kan det kanske finnas någon tanke bakom, även om den inte står helt klar för mig just nu. En ledtråd kan finnas i att man ville skapa göra en koppling till de bygder som de värnpliktiga kom ifrån och samtidigt åstadkomma någon form av historisk blinkning till de gamla uppbådsfanorna.

i2_kompanistandar

Kompanifanorna pryddes med motiv från häradssigillen. Enligt boken från regementets 350-årsjubileum (som citerar en VF-artikel från 23/6 -67) ska regementet ha tagit fram ett färdigt förslag till utformning av fanorna, som skulle vara svart-gula, liksom regementets fana. Man hoppades att kommunerna inom de olika häraderna skulle bekosta fanorna, men i senare formuleringar står det ”anskaffades”, så översten fick nog betala dem själv.

Illustrationen ovan är från samma sida (s. 140) i 350-årsboken, men där kan man ana av gråtonerna att det inte är något svart-gult förslag, utan de färdiga fanorna som avbildas. ”I färger och symboler finns anknytning till häradskompanierna” berättar Sir Henry i sin regementshistoria från 1994 (s. 169).

Det där med färgen tycker jag är extra spännande, eftersom ytterst få av häradssgillen har blasonerats och fått definierade färger. På vilket sätt kunde man knyta färgerna till ett härad? Är anknytningen framåt eller bakåt i tiden? Syftar han på moderna uniformsdetaljer? Är det  uppbådsfanorna som spökar igen, eller har man sneglat på folkdräkter och kyrkmålningar?

Efter femtio år uppstod tydligen ett behov av nya kompani fanor. De gamla kanske har slitits ut eller förkommit i och med alla omorganisationer av försvaret. Klokt nog tog man kontakt med statsheraldikern för att få stöd i utformandet av de nya fanorna. Tydligen finns det numera fem värmländska hemvärnskompanier, för statsheraldikern har nu presenterat förlagor till följande fanor på sin hemsida:

  1. Fryksdals  kompani
  2. Älvdals kompani
  3. Grums kompani
  4. Alster kompani
  5. Jösse kompani

Jag kan inget om rangordning mellan kompanierna, men om man jämför listorna kan man konstatera att det är de fem främsta i nummerordningen från 1967 som lever vidare i våra dagar.

fryksdalskompani

Fryksdals kompanifana

älvdalskompani

Älvdals kompanifana

HV3

Grums kompanifana

alsterskompani

Alsters kompanifana

jössekompani

Jösse kompanifana

Likheterna är stora mellan de nya och de gamla fanorna. De har samma färger och det fortfarande häradssigillen som utgör motiven. Sigillbilderna har dock getts en säkrare och stramare utformning. På 1967 års fanor är de i stort sett identiska med de valhänt naivistiska bilder som vi känner igen från avgjutningar av häradssigillen. Här har konstnären, som vi får förmoda är Henrik Dahlström, gett dem en säkrare utformning, utan att förta känslan av sigillbild.

Den stora skillnaden mellan bildsviterna är att samtliga sigillbilder 2018 har ritats in på en sköldformad yta, medan motsvarande ytor på 1967 års fanor har gjorts ovala, med undantag för Älvdals och Fryksdals kompanier. Anledningen till detta ser man om man studerar häradssigillen – även där är det bara Älvdals och Fryksdals härader som för skålformade märken i sina sigill.

Sen har vi det där med Alsters kompani. Det enda som inte har namngivits av ett härad. Det får nog bli ett eget kapitel.

Slutlig uppgörelse med Fredrik Liljeblad

Skärmavbild 2018-07-19 kl. 00.44.32

När jag först kom i kontakt med Fredrik Liljeblads vapenok, var det nog främst titeln som fångade mitt intresse:

”Svenska rikets
jämte
landskaps, städers och läns
vapen.
Till vägledning för Arkitekter, Målare, Sten- och Bildhuggare, Gravörer, Sockerbagare samt Dekoratörer i allmänhet.
Samlade och utgivna af
F. Liljeblad.
Lärare vid slöjdskolan”

När man läser företalet till arbetet, kan man inte annat än känna sympati för hans intentioner. Alldeles för länge har konstnärer fått förlita sig på otillförlitliga källor när de skulle skapa avbildningar av de svenska landskaps-, läns- och stadsvapnen, men nu ska det få ett slut!

Liljeblad skriver i företalet:

Vapenskölden har under sekler utgjort och utgör nu mer än någonsin ett bland de vigtigaste af de många medel, man användt och använder vid dekorationer, vare sig desse äro afsedde för längre tid såsom prydnad å byggnader, monument, sigillstampar m. m., eller för stunden såsom vid festligheteroch högtider af skilda slag. Att erhålla kännedom om adliga ättevapen möter ingen svårighet, emedan tillförlitliga verk öfver dem finnas upprättade. Annorlunda gestaltar sig förhållandet, då orters, landskaps, städers eller läns vapen behöfva anskaffas. En och annan notis om dessa vapen påträffar man visserligen i åtskilliga ortbeskrivningar, men dessa äro för öfrigt ofta så motsägande hvarandra, att de i allmänhet ej förtjena stor tillit.

Då jag under många år sysselsatt mig med vapenmålning och derunder ofta känt obehaget af nyss omnände brist på en god källa, hvarur upplysningar kunnat med tillförsigt hämtas, har jag beslutit att efter bästa förstånd sammanföra och från trycket utgifva ”Svenska Rikets jämte Landskaps, Städers och Läns vapen” till vägledning för målare, bildhuggare, gravörer, arkitekter, stenhuggare,  sockerbagare m. fl. Detta mitt försök torde måhända äfven kunna blifva en maning till och ett trappsteg för fortsatta studier inom en hjelpvetenskap, som delvis berör fosterländska minnen, hvilka icke helt och hållet böra lemnas åt glömskan.

Då jag härmed i allmänhetens händer förtroendefullt öfverlemnar förstlingsförsöken af denna min verksamhet, väl vetande att ämnet dermed icke kan sägas vara uttömdt, beder jag att för de fel, som deri naturligtvis måste förefinnas, få anhålla om gunstbenäget öfverseende, och förklarar härmed min afsigt vara att, då ändringar och rättelser erfordras låta lämpligt sätt komma köpare af detta arbete tillhanda.

Efter en kort källförteckning och ett tack till civilministern (och blivande statsministern) Carl Johan Thyselius, som tydligen har förmedlat kontakter hos olika stadsarkiv, undertecknar författaren sitt arbete: Stockholm i November 1878, F. Liljeblad.

Något ”gunstbenäget öfverseende” med verkets fel och brister verkar läsekretsen inte ha haft. Åtminstone inte den heraldiska expertisen. Riksarkivarien Hans Hildebrand var till exempel inte nådig i sin kritik mot Liljeblad. I sin uppsats ”Heraldiska studier II” om landskapens vapen (publicerad i Antikvarisk tidskrift för Sverige 1905).

Hans Hildebrand tycker sig kunna spåra Fredrik Liljeblads brister bakåt i historien, ända till Erik Dahlbergs Svecia antiqua et hodierna. Dahlberg är trogen förlagan när han tecknar fanorna i Karl X Gustavs liktåg, men släpper de heraldiska tyglarna helt när han arbetar med Svecian, konstaterar Hildebrand. I och med den stora påverkan som Svecian hade på kommande generationers konstnärer, kunde an man spåra dess inte minst i fråga om utformningen av landskapsvapnen.

Han brydde sig alldeles icke om de heraldiska former, som förut varit använda, utan tecknade nu vapenbilderna så, att de svarade mot hans uppfattning af den monumentala konstens lagar. De hafva derigenom fått ett ganska prydligt utseende, men äro ur heraldisk synpunkt från början till slut förkastliga.

Det är emellertid vapnen i Svecia antiqua et hodierna, som blifvit bestämmande för den följande tidens framställningar af landskaps och läns vapen i alla de fall, då man ej tecknade dem alldeles på måfå. Den sista yttringen af dessa senare Dahlbergska vapenbilder finna vi i F. Liljeblads år 1878 utgifna Svenska Rikets jemte landskaps, städers och läns vapen, ett i högsta grad underhaltigt arbete, som icke förtjent den uppmuntran det erhållit.

Friherre A. W. Stjernstedt, som vid den tid, då arbetet utgafs, innehade riksheraldikersembetet, fann, då han icke hade blifvit på förhand tillfrågad, sig skyldig att anmärka en del af de gröfsta misstagen, och lappar, innehållande de ändringar han hade förordat, klistrades in i de ännu icke i handeln utsläppta exemplaren af boken.

Uppgifterna om riksheraldikern A. W. Stjernstedts reaktion på boken, blev extra spännande för mig personligen. Mitt exemplar av Liljeblads bok har nämligen följande dedikation:

fullsizeoutput_115d

Till Riksheraldikern. Kommendören och Riddaren
m.m.
Högvälborne Friherre A. W. Stiernstedt
med vördnad och tacksamhet
från Utgivaren

Om man, som Fredrik Liljeblad, har rott iland ett arbete med ett så ädelt syfte och stora ambitioner, och dessutom kan konstatera att man har producerat ett praktverk, måste det vara med en viss stolthet man, om än i underdånighet, skickar ett exemplar till rikets främste auktoritet i ämnet. Liljeblad hade nog inte kunnat föreställa sig att riksheraldikern skulle känna sig nödgad att klistra korrekturlappar i hela restupplagan!

 

 

Ferdinand Boberg och Stockholmsutställningen 1897

Letandet efter Liljeblads synder på Stockholmsutställningnen 1909 ledde in på en del trevliga villospår. Bland annat lyckades jag illustrera en efterlysning på Facebook med en bild från Stockholmsutställningen 1897. Jag får ursäkta mig med att det var Ferdinand  Boberg som var huvudarkitekt för bägge utställningarna.

Utställningen 1909 är alltså den bortglömda utställningen med den ”Hvita staden”, medan 1897 års utställning är den mer kända, som dyker upp först om man söker på Stockholmsutställningen.

Bilderna från utställningen är helt magiska, särskilt de handkolorerade vykorten, som ger Ferdinand Bobergs huvudbyggnad med minareter en känsla av Disneyland.

Stockholm_photochrom2-2.jpg

Det finns dock en baksida med det handkolorerade – lämna aldrig det jobbet till någon som inte riktigt har koll på detaljerna. (På Kungahuset.se finns en korrekt version, men den är ju inte riktigt lika kul.)

Med tanke på färgerna som unionsflaggan har fått vågar jag inte föreställa mig hur vapnen på huvudpaviljongens portal har målats. Eller, ja, föreställa sig kan man väl kosta på sig. Och zooma lite.

Skärmavbild 2018-07-13 kl. 23.27.35

Med tanke på att det bör vara en svensk svit av landskapsvapen som avbildas kan man ju börja med att konstatera att det lite väl många vapen i färgställningen rött-svart. Men fotot är vackert, det måste man erkänna.

Överhuvudtaget måste känsliga heraldiker avhålla sig från att titta på bilder från den här perioden. Utställningen skulle ha ett skandinaviskt tema, så en affisch med svenska och norska unionsflaggorna tillsammans med den danska flaggan är inte helt långsökt. Det blir snarare utsökt, när konstnären heter Richard Bergh.

1897_3

Men om man ger samma upplägg till konstnären Victor Andrén, kan man få detta resultat:

affisch97

Ut ur den nationalromantiska 1600-talsdimman kliver en trumpetare, iförd älghudskyller, kragstövlar och polkagrisrandiga pösbrallor, framför ett fantasivapen värdigt Kalmarunionen. I skandinavismens anda kan jag förlåta mycket…

Fredrik Liljeblad, Ferdinand Boberg och Stockholmsutställningen 1909

Konstindustriutst_1909_katalog

Efter att ha upptäckt likheten mellan Wermlandsbankens hus vid Stora torget i Karlstad och Fredrik Liljeblads vapenbok Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen har jag ständigt varit på jakt efter andra exempel på byggnader eller konstverk som har påverkats av Liljeblads vapenserier.

Leonard Fredrik Lefflers uppsats De svenska landskapsvapnen i nyare framställningar Personhistorisk tidskrift 1909 har gett mig flera ledtrådar i detta sökande. Det mest spännande är nog att Liljeblad ska ha använts som förlaga:

I Kupolsalen i vår ”Hvita stad” å Djurgården ha landskapsvapnen blifvit anbragda upptill på väggarna. Men tyvärr röjes ävfen här den fullkomligaste okunnighet om dessa vapens riktiga former. Om man fäster sig vid mindre detaljer kan man säga, att ej ett enda vapen är riktigt; många uppvisa grofva fel. Vi skola icke upptaga utrymmet med att motivera detta omdöme i detalj. det är nog att nämna, att det är det misslyckade Liljebladska arbetet, som i hufvudsak legat till grund för dessa bilder.

Väl må man förundra sig öfver, att de som ombesörjt dessa båda nu senaste granskade vapenafbildningar [alltså Kupolsalen och en serie landskapsvapen i Svenska Kalendern från 1909, min anmärkning] icke haft det förståndet att rådgöra sig med Riksheraldikern (eller annan sakkunnig person).

Leffler, s. 96

Det som plågar mig lite i sammanhanget är att en av mina favoriter Ferdinand Boberg kan ha varit medskyldig till de heraldiskt undermåliga utsmyckningarna. Jag skriver kan ha varit, för även om Boberg huvudarkitekt för utställningen 1909, är det såklart svårt att veta hur inblandad han var i alla detaljer.

Det har varit ganska svårt att hitta några utförliga uppgifter om Stockholmsutställningen 1909, eller Konstindustriutställningen, som var dess officiella namn. Wikipedias artikel är ganska knapphändig, och de flesta sökningar tar med resultat från Stockholmsutställningen 1897, som även den hade Ferdinand Boberg som huvudarkitekt.    Utställningen 1909 kallas på något ställe för ”den bortglömda Stockholmsutställningen”, i skuggan av 1897 och 1930 års utställningar.

Utställningskarta_1909Några interiörbilder från ”kupolsalen” har jag inte lyckats hitta. Jag är inte ens säker på i vilken byggnad den låg, men en god kandidat är den byggnad som är utmärkt med nr 24 på utställningskartan, rakt innanför huvudentrén. Den tillhörde utställningen arrangör, Svenska slöjdföreningen (nuvarande Svensk form).

Sth.Utst.1909.43789.AE.82-2

Finaste bilderna har jag hittat på på en sida med vykort som funnits till salu hos Leopolds antikvariat i Stockholm (där ovanstående bild är stulen). Hela sidan är värd ett besök! Det är inte svårt att förstå att utställningsområdet kom att kallas ”Hvita staden” av  Stockholmarna.

Några interiörbilder från Kupolsalen har jag alltså inte kunnat hitta och byggnaden finns inte kvar. Det ser ut som ganska gedigna byggen på bilderna, men eftersom man alltid rev merparten av byggnaderna efter den här typen av utställningar, måste det ha varit lite av kulisser.

Arvikas heraldiska förhistoria

Inspirerad av en hänvisning i ett RHÄ-meddelande från 30-talet klev jag idag in på stadsbiblioteket i Karlstad och begärde upp Personhistorisk tidskrift från 1922 från magasinet. I den volymen skulle nämligen riksheraldikerns notis om Arvika stadsvapen finnas.

Uppgifterna där gjorde att jag återupptäckte fakta som jag hade glömt att jag skrivit om för 15 år sedan på Wermlandsheraldik.se. Det jag nu påmindes om var att det var en minnesmedalj från Arvikautställningen 1911 som skulle ligga till grund för vapnet. Det som fastnat i mitt minne har varit utställningen entréportal, som Christian Eriksson lär ha skapat. Eventuellt är han även upphovsman till myntet, det hoppas jag att någon numismatiker eller konstvetare kan reda ut åt mig.

Enligt notisen i Personhistorisk tidskrift skulle minnespengen prydas av ett vapen, som staden hade komponerat utan att först konsultera riksheraldikern eller annan lämplig expertis. Lyckligtvis kunde vapnet godkännas efter att man lyft bort några smärre detaljer.

En googling på ”minnespeng arvika 1911” ledde mig till en auktionssajt där pengen funnits till salu. En riktigt bra bild fanns dock kvar:

arvika_mynt

De små detaljerna som riksheraldikern inte kunde godta i vapnet visade sig vara en tornérkrage, belagd med små symboler för näringsliv och hantverk – klubba/hammare, yxa och plog.

I övrigt bestod vapnet av det som än idag utgör stadsvapnet – en stegrande häst i ett fält bestrött av kugghjul.

Om tornérkragen hade fått vara kvar hade den varit smått unik i svensk kommunal heraldik. Den påminner om en prästkrage, men med tre tungor istället för två, är över huvud taget väldigt ovanlig i svenska vapen och är vanligare i brittiska släktvapen. Den används då som tillägg i släktvapen, när det förs av äldste sonen i en släkt.