Karlstads stifts diakoniråds emblem

Förutom uppgiften att Gert Borgenstierna hade ett ämbetsvapen som biskop finns det fler guldkorn i Bengt Olof Käldes notis om Karlstads stift i sin stora artikel ”Den Svenska kyrkans heraldik”. Ett sådant är en tillämpning av stiftsvapnet som Kälde själv låg bakom.

Det är ett emblem som ska han använts som stämpel för ”Karlstads stifts diakoniråd”, en institution som inte verkar vara verksam längre.

Kälde gjorde sin teckning 1967 och det är uppenbart att man var nöjd med den nya stämpeln. Den finns med som avslutning på ”stiftskrönikan” i Karlstads stifts julbok från samma år. Det märkliga är bara att det inte är samma bild som presenteras i de bägge skrifterna. Det finns flera små särskiljande detaljer, men det mest uppenbara är att julbokens vapen inte stämmer överens med blasoneringen: ”I blått fält en nedhängande, tvåtungad segerfana av silver, belagd med ett rött, grekiskt kors med utåtböjda armar.Julboken har rakt avslutade armar på sitt grekiska kors, medan Heraldisk tidskrift visar det korrekta vapnet.

Är det en klåfingrig julboksredaktör som varit framme och petat i originalteckningen? Har man råkat publicera ett ofärdigt utkast? Eller är det Kälde själv som rättat till ett tidigare misstag tio år senare?

img_1355img_1463

Jag har ansökt om medborgarskap i furstendömet Lorenzburg

lorenzburg

Lorenzburg är en så kallad micronation, vars gränser sammanfaller med stadsdelen Lorensberg i Karlstad. Nationens grundare och furste, prins Freï von Fräähsen zu Lorenzburg, har etablerat sig som en modern Kejsarn av Portugallien (fast utan försvunnen dotter) och sänkt ner sitt rike som ett metafysiskt lager ovanpå sitt barndomskvarter i Karlstads nordöstra utkant.

Jag, som bor i det omgivande Konungariket Sverige, har på skyggt avstånd följt framväxten av det unga och stolta furstendömet Lorenzburg. Från början imponerades jag av dess rika symbolflora och uttrycksfulla heraldik, vexillologi och sfragistik. Sen insåg jag att jag dessutom sympatiserar med nationens idéer och budskap.Det handlar helt enkelt om att leka sig fram till en bättre värld.

På så sätt inrättar sig furstendömet Lorenzburg i, och bygger vidare på, en stolt värmländsk tradition av mikronationer. Jag blir lika förtjust i Lorenzburg, som Sven Stolpe på sin tid var i Bondböneriket och republiken Åsen, som han hyllar i klassikern ”Mitt Värmland”. Dessutom har vi ju två nationer till på nära håll – republiken Klarälvdal’n och radiomonarkin Morokulien. Liksom dessa äldre grannar ger furstendömet uttryck för värmländsk fantasi och skaparlust.

Nu väntar jag med spänning på hur hans H.S.H. Prins Freï av Lorenzburg ska ställa sig till min ansökan.

Heraldisk rapport från biskop Sörens mottagningsgudstjänst

Det här ska inte bli något referat av Sören Dalevis mottagningsgudstjänst i stiftsdomen i Karlstad, det hoppas jag att någon annan sammanställer. För det var helt klart en minnesvärd gudstjänst som bjöd på hela skalan av svenskkyrkligheten – så högkyrkligt som det kan bli i vårt lågkyrkliga stift, och så lågkyrligt som det bli på något så högtidligt som en biskopsinstallation. Det var helt enkelt en mycket välkomponerad festmässa till den nye biskopens ära och alla inblandade, från domprost till ljusbärande barn skötte sig med stil och stringens.

Men det var en heraldisk rapport vi skulle ha! Vi kan börja med att min förhoppning från igår kom på skam. Sören Dalevi axlade inte Arvid Runestams gamla biskopskåpa från 1947, mer än bildligt. Istället var han iförd en pingströd biskopskåpa och mitra. Men biskopar sitter länge, så biskop Sören har gott om tid att prova sig igenom alla sina företrädares garderober.

Den som var bäst klädd enligt min smak var dagens värd, domprosten Harald Cohén, som bar en korkåpa jag aldrig tidigare har sett. Han var grannlåtsklädd som en påskdagspräst! På ryggskölden bar han domkapitlets sigill, det som ligger till grund för Karlstads stifts vapen. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att föreviga honom från ryggsidan, så jag inser att jag nog får boka en visning av domkyrkans textilier.


Heraldiskt intressant var det annars mest om man studerade den agenda som delades ut till alla gudstjänstbesökare. På omslaget fanns en svartvit variant av biskopens ämbetsvapen, där svart bytts mot biskopslila. Vapnet hade placerats inom det där kyrkfönstret som hör till Karlstads stifts grafiska manér. Nere i omslagets högra hörn fanns rikskyrkans logotyp och vapen, på samma sätt som i de aktuella rekryteringsannonserna från stiftskansliet. Hoppas att de får fortsätta att förekomma tillsammans.

Hela första uppslaget, innan själva agendan, ägnades åt biskopens vapen och valspråk. Presentationen är i stort sett densamma som i pressmeddelandet inför biskopsvigningen. Men på en detalj motsäger de varandra, nämligen i fråga om vapenets tillkomst. Pressmeddelandet pekade ut konstnären Henrik Dahlström som upphovsman tillsammans med Sören Dalevi, medan en fotnot i programbladet avslöjar att det är statsheraldikern Henrik Klackenberg själv som varit Dalevis heraldiska bollplank:

Vapnet har ritats av Riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström och komponerats av statsheraldiker Henrik Klackenberg i nära samråd med Sören Dalevi.

Sören Dalevis text lyder i sin helhet:

Valspråk och biskopsvapen

”Människa bland människor” är ett uttryck om Jesus som är hämtat från de allra första kristna. Det återfinns såväl i Brevet till Diognetus som hos kyrkofadern Ireneus (130-200 e. Kr). Och det är kyrkofadern och teologen Ireneus som jag önskar lyfta fram med mitt motto.

För Ireneus var det viktigt att betona det mänskliga och att vi först och främst är människor. Det ledde till att han stred för att Gamla testamentet skulle ingå i den kristna bibeln, detta i motsats till starka röster i den tidiga kyrkan som inte villa ha med de gammaltestamentliga skrifterna. Ireneus var också en av de första som nämner vikten av att just fyra evangelier – Matteus, Markus, Lukas och Johannes – ska vara med i den kristna bibeln. Därför är det en bibeln med i biskopsvapnet.

Till vänster i bibeln ser du den judiska menoran, den sjuarmade ljusstaken, som symbol för Gamla testamentet, den judiska bibeln. Till höger ser du den kristna fisken, en av de äldsta kristna symbolerna, som symbol för Nya testamentet. De andra fälten utgörs av Karlstads stifts vapen, ett standar med ett kors på. Jesus Kristus – sann männsiska och sann Gud – har segrat för hela världens skull.

Vi är människor och vi är kristna. Och vi är kalllade att liksom Jesus vara människa bland männsiskor. Som Theodor Kallifatides konstaterar i Ett liv bland människor (Bonnier 1994): ”Jag måste försöka vara och förbli en människa bland människor”.

Sören Dalevi

 

Hoppas att Sören axlar Arvids kåpa!

Arvid_Runestam

I söndags, på fjortonde söndagen efter trefaldighet, vigdes Sören Dalevi till biskop i Uppsala domkyrka. Imorgon installeras han som stiftschef i domkyrkan i Karlstad. Då hoppas jag att få se honom i den biskopskåpa som Arvid Runestam invigde i samband med stiftets 300-årsjubileum 1947.

15-talet år innan stiftsvapnet kom till är denna skrud ett förebud om vad som komma skall och kan ses som en sammanfattning av hela stiftets symbolflora. På kåpans bårder ses de heraldiska vapnen för de två landskap som utgör stiftet – Värmland på det högra och Dalsland på det vänstra. På de två band som hänger ner från mitran hittar vi två sigill – domkaptilets och stiftsstadens.

Wikipedias porträttbild på Arvid Runestam här ovan syns de bägge landskapsvapnen ganska tydligt. Mitrans band knyckte jag från Facebook i samband med en prästvigning för några års sedan, när den bars av Esbjörn Hagberg:

mitra

Karlstads halva örn är för en gångs skull rättvänd, antingen på grund av heraldisk kunskap eller som en konsekvens av att den hövlighetsvänts mot Kristusbilden i domkapitlets sigill.

Skruden är helt enkelt ett stort stycke konsthantverk och stiftshistoria. Dessutom tror jag att Sören Dalevi fyller ut den väl så bra som Gravasonen och ärkebiskopsmågen Arvid Runestam!

En beskrivnign av hela skruden finns i praktverket ”Karlstads stift i ord och bild”:

I samband med 1947 års prästmöte i Karlstad, fick stiftets biskop och det ämbete, han förvaltar, mottaga en ny kåpa och mitra, båda av yppersta material, italiensk sidenbrokad, med bårder och ryggsköld av grön sidendamast. Broderierna, i guld, silver och silke, äro utförda av ateljé Licium efter komposition av Märta Afzelius. Den förnämliga skruden var välkommen inte enbart för sitt konstnärliga värdes skull; den var välbehövlig, enär den gamla måste sägas ha tjänat ut.

Bårdernas bilder och texter anknyta till det anldliga arvet efter bemärkta personligheter i Värmland och på Dal. Överst på högra bården (t.v. på bilden) avbildas Stor Ingmar och Stark Ingmar ur Selma Lagerlöfs Jerusalem, med orden: ”Och de sågo himlen öppen”. Därunder återges Värmlands vapen (ej synligt på bilden) samt slutorden ur Pontus Wikners dikt Mig törstar: ”Allt jag finner, allt jag vinner, i den ende, som är Vägen, som är Sanningen och Livet”. Nedtill på samma sida synas symboler hänsyftande på J.A. Eklunds psalm Fädernas kyrka, vars inledningsord citeras. Överst på vänstra bården (t.h. på bilden) är broderad gestalten av en odalman med händerna knäppta till bön. Texten därtill är hämtad ur Erik Gustaf Geijers skördepsalm: ”I nåd du, Herre, på oss tänkt; vår jord din rikdom hyser”. Därunder följer Dalslands vapen och ett ord av Vitalis Norström: ”Fyll tiden med liv, och du övervinner den i döden.” Slutligen synas på denna bård broderier som anspela på Esaias Tegnérs skaldskap och gärning. Ur dikten Det eviga citeras: ”Det sanna är evigt; kring himmel och jord genljuda från släkte till släkte dess ord”. Längst ner på bårderna läses inskriften: ”År 1947 då Karlstad varit stiftstad i 300 år skänkte vänner till kyrkan stiftets biskop denna skrud”. Kåpans ryggsköld framställer bilden av Den gode herden. På mitrans band avbildas domkapitlets och stiftstadens sigill.

Karlstads stift i ord och bild, s 98.

Biskop Johan Jacob Hedréns blasonering

Jag önskar ibland att jag hade tid åt arkivforskning inom heraldik och en rad andra ämnen. Idag har jag åter igen bevisar för mig själv att det inte är nödvändigt än på många år. Det finns fortfarande gott om fynd att göra i olika bibliotek. Till och med i min egen ganska blygsamma samling av heraldisk litteratur.

Alldeles nyss hittade jag till exempel en, vad det verkar, samtida blasonering av biskopen, hovpredikanten och ledamoten av Serafimerorden, Johan Jacob Hedrén.

Jag har tidigare fått puffar i rätt riktning ordenskapitlet i Stockholm och Jan-Eric Olsson i Eksjö, men det slutgiltiga svaret hittade jag för en stund sedan i Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” när jag letade efter något annat.


Blasoneringen lyder:

”I rött fält ett på en grön kulle stående, latinskt kors av guld, omslingrat av en naturfärgad ranka av murgröna.”

Berghman säger att vapnet är ”antaget” av Hedrén, vilket borde innebära att han antog det i samband med utnämningen till ledamot av Serafimetorden. Det som får mig att anta att blasoneringen är från Hedréns egen tid är att murgrönan (ganska onödigt) anges som ”naturfärgad”. Om Begshman skulle ha skrivit den efterhand, hade han nog kallat murgrönan för grön, oavsett hur den var målad på serafimerplåten.

Biskop Dalevis vapen börjar användas

I söndags vigdes Sören Dalevi till biskop i Uppsala domkyrka och på söndag installeras han i domkyrkan i Karlstad. Glädjande nog har hans ämbetsvapen som biskop redan börjat komma till användning i stiftet!

stiftskansliet

Det värmer lite att Svenska kyrkans logotyp med rikskyrkans vapen inte är det enda som får förekomma i likriktningens tidevarv. För bara tiotalet år sedan satt Karlstads stifts vapen som en ljusskylt på stiftskanliets byggnad, på hörnet ut mot Stora torget i Karlstad. Men så gjorde de strängare grafiska profilerna sitt intåg i organisationssverige och stiftets 60-talsvapen byttes mot rikskyrkans ännu yngre vapen. Det är en utveckling jag förstår och har bidragit till som koncernkommunikatör, men som jag inte omfamnar som amatörheraldiker och hobbyteolog.

Men här får alltså biskopens splitter nya vapen ledsaga texten om stiftet i annonsens huvud och Svenska kyrkan finns med i avsändarhörnet, så att vi vet vad det handlar om. Snyggt, tycker jag.

Kul är det också att man låter biskopens ämbetsvapen representera stiftet, lite som Ludvig XIV:s ”Staten, det är jag!”. Inte fel, men lite spännande. Just det här biskopsvapnet påminner ju inte så litet om Stora riksvapnet, men sitt kors mellan sköldens fyra fält. (Korset ju hör varken till biskopens eller stiftets vapen och behövs dessutom inte för att skilja fälten åt, så det är en lite udda konstruktion, just för det här ämbetsvapnet).

Stora riksvapnet är ju egenligen regentens personliga vapen, men eftersom han är statschef får det stå för hela staten. Så kan man kanske se på biskopen och stiftet också – det är ju den nytillträdde biskpen som nu ska bygga sitt lag. ”Laget – inte jaget”, som det står i annonsen.

Jag gillar’t!

Gert Borgenstiernas biskopsvapen

Lars-Eric Olsson i Eksjö har hjälpt mig att täppa till ännu en lucka i Karlstads biskopars och superintendenters vapenrulla!

Jag har länge trott att Bengt Wadensjö var den förste biskop i Karlstad som använde sig av ett ämbetsvapen efter det nygamla mönstret, med stiftets vapen kvadrerat med det personliga. Lyckligtvis hade jag fel!

Lars-Eric tipsade mig om avsnittet om Karlstads stift i Bengt Olof Käldes uppsats ”Den Svenska Kyrkans heraldik” i Heraldisk Tidskrift nr. 35 från 1977, som berättar att Gert Borgenstierna använde sig av ett ämbetsvapen:

I en teckning av ämbetsvapen för biskop Gert Borgenstierna (1956-76) insattes i gängse ordning stiftets i 1. och 4., medan de olika sköldemärkena i det delade vapnet för adliga ätten 1647 – vars huvudman biskopen är – uppdelades på 2. och 3. fälten, alltså som i ärkebiskop Söderbloms serafimervapen.

HT 1977:35, s. 235

nathan_soderblom_serafimerAlltså: Nathan Söderblom hade antagit ett personligt vapen innan han blev biskop, visande ”ridande  S:t Göran och däröver en ginstam belagd med en bild av Trönö kyrka”. Kälde berättar i samma artikel (s. 218) att det förekommer på en brudpäll skänkt till Uppsala domkyrka 1919.

När Söderbloms serafimervapen skulle målas på plåten för Riddarholmskyrkan sattes alltså vapnets två bilder in i separata fält i den kvadrerade skölden, med en variant på ärkestiftets vapen i de två andra.

På samma sätt ska man alltså ha gjort med Gert Borgenstiernas vapen. Karlstads stifts vapen sattes i fälten 1 och 4, med de två bilderna från adliga ätten Borgenstiernas vapen i fält 2 och 3.

1647 Karlstad_stift_vapen

Någon illustration har tyvärr inte Kälde med i sin artikel och han berättar inte heller vem konstnären ska ha varit. Kanske är det han själv eller någon konstnär knuten till Riksarkivets heraldiska sektion.

Artikeln berättar inte heller vilket år vapnet ska ha målats eller hur det användes. Det kan dock inte vara äldre än 1961, då stiftsvapnet skapades för biskopsgårdens nya servis.

Jag har börjat en genombläddring av Karlstads stifts julböcker för att hitta någon illustration, men sökandet är ännu fruktlöst.