Biskop Johan Jacob Hedréns blasonering

Jag önskar ibland att jag hade tid åt arkivforskning inom heraldik och en rad andra ämnen. Idag har jag åter igen bevisar för mig själv att det inte är nödvändigt än på många år. Det finns fortfarande gott om fynd att göra i olika bibliotek. Till och med i min egen ganska blygsamma samling av heraldisk litteratur.

Alldeles nyss hittade jag till exempel en, vad det verkar, samtida blasonering av biskopen, hovpredikanten och ledamoten av Serafimerorden, Johan Jacob Hedrén.

Jag har tidigare fått puffar i rätt riktning ordenskapitlet i Stockholm och Jan-Eric Olsson i Eksjö, men det slutgiltiga svaret hittade jag för en stund sedan i Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” när jag letade efter något annat.

Blasoneringen lyder:

”I rött fält ett på en grön kulle stående, latinskt kors av guld, omslingrat av en naturfärgad ranka av murgröna.”

Berghman säger att vapnet är ”antaget” av Hedrén, vilket borde innebära att han antog det i samband med utnämningen till ledamot av Serafimetorden. Det som får mig att anta att blasoneringen är från Hedréns egen tid är att murgrönan (ganska onödigt) anges som ”naturfärgad”. Om Begshman skulle ha skrivit den efterhand, hade han nog kallat murgrönan för grön, oavsett hur den var målad på serafimerplåten.

Gert Borgenstiernas biskopsvapen

Lars-Eric Olsson i Eksjö har hjälpt mig att täppa till ännu en lucka i Karlstads biskopars och superintendenters vapenrulla!

Jag har länge trott att Bengt Wadensjö var den förste biskop i Karlstad som använde sig av ett ämbetsvapen efter det nygamla mönstret, med stiftets vapen kvadrerat med det personliga. Lyckligtvis hade jag fel!

Lars-Eric tipsade mig om avsnittet om Karlstads stift i Bengt Olof Käldes uppsats ”Den Svenska Kyrkans heraldik” i Heraldisk Tidskrift nr. 35 från 1977, som berättar att Gert Borgenstierna använde sig av ett ämbetsvapen:

I en teckning av ämbetsvapen för biskop Gert Borgenstierna (1956-76) insattes i gängse ordning stiftets i 1. och 4., medan de olika sköldemärkena i det delade vapnet för adliga ätten 1647 – vars huvudman biskopen är – uppdelades på 2. och 3. fälten, alltså som i ärkebiskop Söderbloms serafimervapen.

HT 1977:35, s. 235

Alltså: Nathan Söderblom hade antagit ett personligt vapen innan han blev biskop, visande ”ridande  S:t Göran och däröver en ginstam belagd med en bild av Trönö kyrka”. Kälde berättar i samma artikel (s. 218) att det förekommer på en brudpäll skänkt till Uppsala domkyrka 1919.

När Söderbloms serafimervapen skulle målas på plåten för Riddarholmskyrkan sattes alltså vapnets två bilder in i separata fält i den kvadrerade skölden, med en variant på ärkestiftets vapen i de två andra.

På samma sätt ska man alltså ha gjort med Gert Borgenstiernas vapen. Karlstads stifts vapen sattes i fälten 1 och 4, med de två bilderna från adliga ätten Borgenstiernas vapen i fält 2 och 3.

 

Någon illustration har tyvärr inte Kälde med i sin artikel och han berättar inte heller vem konstnären ska ha varit. Kanske är det han själv eller någon konstnär knuten till Riksarkivets heraldiska sektion.

Artikeln berättar inte heller vilket år vapnet ska ha målats eller hur det användes. Det kan dock inte vara äldre än 1961, då stiftsvapnet skapades för biskopsgårdens nya servis.

Jag har börjat en genombläddring av Karlstads stifts julböcker för att hitta någon illustration, men sökandet är ännu fruktlöst.

Biskop Johan Jacob Hedréns vapen – igen

Jag blev ju ganska till mig när jag hittade biskop Johan Jacob Hedréns serafimervapen. Till skillnad från andra samtida biskopar (som ofta för en gyllne kräkelböj i blå sköld) är han väldigt kreativ med sitt omslingrade kors.

En tid efter att jag hade skrivit om vapnet kunde jag inhämta tips för att komma vidare från två olika håll. Hedréns serafimerplåt hänger ju tillsammans med alla andra avlidna riddares och ledamöters sköldar i Riddarholmskyrkan i Stockholm, så jag vände mig till kyrkans Twitter-konto @riddholmskyrk för att få lite mer kött på benen. Kanske de hade en blasonering?

Eftersom många utnämnda riddare från icke vapenförande släkter fick förses med nykomponerade (och ofta ganska krystade) vapen i samband med utmämningen, är det lite si och så med blasoneringar och dokumentation kring icke furstliga och adliga vapen. Ordenskapitlet var dock snälla och tog fram en blasonering när jag frågade:

’I rött fält ett på en grön kulle stående latinskt kors av guld kring vilket slingrar sig gröna lönnblad.’

@riddarholmskyrk på Twitter

När jag hittade vapnet i Serafimerboken tyckte jag att vapnets kors var av silver och inte gyllne, men med tanke på hur färger kan åldras var det inte så förvånande att jag tog miste.

Däremot är växtligheten i vapnet ganska spännande. Själv identifierade jag den som en vinranka. Vinet är ju en förutsättning för att fira mässa och desstuom stämmer det ihop med biskopens valspråk ”Amplexu Adsurgit” (”Det växer genom att söka stöd”). Så tänkte jag.

Heraldikvännen Jan-Eric Olsson i Eksjö gav mig dock annat att tänka på. Han kunde nämligen upplysa om ett samband mellan vapnet, valspråket och biskopens släktnamn.  Jan-Erics idé, som jag nu ansluter mig till, är att det snarare är murgröna som omslingrar korset. Murgrönans latinska namn är ”Hedera helix” och skulle alltså fonetiskt kunna kopplas till namnet Hedrén.

Jag är ingen botaniker, men nog är liknar både blad och växtsätt mer murgröna än Ordenskapitlets lönnlöv, även om de också är femflikiga. Och om min idé om vinranka skulle hålla hade man nog kunnat förvänta sig en och annan druva i vapnet.

Alltså: Såväl murgrönan som biskop Hedrén och hans kristna tro växer genom att söka stöd.

Biskop Johan Jacob Hedréns vapen

Det finns en viktig komplettering att göra till vapenrullan för biskopar och superintendenter i Karlstads stift, nämligen att Johan Jacob Hedrén var ledamot av Serafimerorden. Normalt sett var det bara ärkebiskoparna (som varande på samma nivå som generaler, amiraler och statsministrar) som togs upp i Serafimerorden. Hedrén utgör alltså ett undantag, tillsammans med Gottfrid Billing. De två var visserligen ”gemena” biskopar, men dessutom överhovpredikanter.

Biskop Hedrén räknas till åttonde flocken av riddare och ledamöter av orden, det vill säga de som utsågs av Karl XV, men var överhovpredikant hos hans farfar Karl XIV Johan och stod alltså kungahuset nära. Utmäningen skedde på slottet i dåvarande Kristiania och ska ha föranletts av att han blivit jubeldoktor, alltså i samband med 50-årsminnet av hans utnämning till teologie doktor.

Vapnet är en fröjd om man jämför med andra biskopsvapen bland serafimerriddarna. Det visar i röd sköld, ett vitt latinskt kors stående på en grön kulle, på vilket en vinranka klättrar. Vapnets komposition kompletteras av valspråket ”Amplexu Adsurgit”, vilket översätts som ”Det växer genom att söka stöd”, kröns av en röd mitra, men är inte timbrerat med någon kräkla, som övriga biskopsvapen.

Johan Jacob Hedrén var en dekorerad herre. När biskopsporträttet målades hade han ännu inte fått Serafimerorden, men på tavlan bär han utöver biskopskorset även Karl XIV Johans kröningsmedalj i dubbel kedja, ledamotstecknet för Nordstjärneorden, samt halskors och bröstkors för Carl XIII:s orden.

Det sista skvallrar om att han även var höggradig frimurare, vilket innebär att han hade ett heraldiskt vapen till. Detta kan, men måste inte, vara identiskt med hans vapen som ledamot av Serafimerorden.

Hedrén var även kommendör med stora korset av Nordstjärneorden, men det är av underordnad heraldisk betydelse.

Kompletteringar till Karlstads biskopars vapenrulla

Ett lyckligt spontanlån på lunchen (sista arbetsdagen innan semesteromgång 2) gör att jag kan göra minst en komplettering till min vapenrulla över Karlstads stifts biskopar och superintendenter. Det är Hans-Olof Boströms utmärkta lilla bok ”Biskopsporträtt i Karlstads stift, utgiven av stiftet och Stiftshistoriska sällskapet.

Åtminstone kan man konstatera en lucka jag missat – att Johan Jacob Hedrén var ledamot av Serafimerorden. Normalt sett var det bara ärkebiskoparna som togs  upp i Serafimerorden, Hedrén hörde tydligen till undantagen.

Sen tror jag att det kan dölja sig en och annan höggradig frimurare bland biskoparna och då lär de även ha varit vapenförande. Dags att leta Carl XIII-kors på biskopsporträtten!

Den röda örnen plågar mig fortfarande!

Jag har äntligen fått en liten pusselbit till i mitt huvudbry kring den röda värmlandsörnen i Värmlands hertig Carl Adolphs (1798-98) serafimersköld och S:t Andreaslogen Carl Augusts vapen från samma period. Det kan jag tacka Ralf Hartemink för!

2004 gjorde jag ett försök att bringa lite klarhet i hur det kan hamna en röd örn i ett värmländskt vapen, så jag slängde ut en fråga på Heraldica och fick en mycket bra förklaring av Magnus Bäckmark.

2008 sammanfattade jag mina rön och gjorde ett nytt försök att väcka frågan på Heraldica, men fick inget napp.

Nu, 2010 har jag äntligen fått en liten, liten pusselbit till. Den kommer ut ”Svenska Rikets Vapen” av F. Liljeblad. Jag fick boken som PDF av Ralf Hartemink i förra vecka och det var en fröjd att skrolla igenom planschverket! Liljeblad presenterar själv, felaktigt eftersom boken är utgiven 1878, Värmlands vapen som svart örn på guldbotten. Men så delar han med sig av följande lilla passus:

Vapnet gafs af Hertig Carl, sedermera Car’l IX. Några anse att örnen bör vara röd; men derom nämnes inget i hertigens gåfvobref. Aldre vapen hafva varit: dels en filfras i silverfält, dels en uppspänd både med pålagd pil, dels, efter Erik XIV, som förbättrade landskapsvapnen, en blå örn i silverfält.

Den hjälper mig inte i någon riktning, men det skänker lite tröst att höra att någon uppmärksammat samma fråga för hundra år sedan… Man undrar vilka de där ”några” äro, som har åsikter om örnens färg.

Fast hela notisen är rätt förvirrad. Vad är det för gåvobrev han pratar om? Det måste röra sig om en sammanblandning med Karlstads privilegiebrev från 1584. Men där uttalar sig verkligen hertigen om örnens färg, och säger att den ska vara blå, så om storebror Erik har ”förbättrat” landskapsvapnet.

”Förfallet”, när örnen gick från blå till svart och fältet från silver till guld inleddes inte under Carl IX:s regeringen, men väl under nästa generation.

Hur ser din version av Prins Daniels vapen ut?

Fredrik Brodin har meddelat på the Armorial Blog att han filar på sin version av Prins Daniels vapen. Uppenbarligen har han filat på tekniken, för i inläggen innan finner vi en komplett uppsättning svenska rangkronor. Och före det lilla riksvapnet med krona och serafimerkedja.

Som kvartsvästgöte vill jag såklart se så många versioner som möjligt av den nye hertigens vapen. I Västergötland går det ju dessutom sju heraldiker på ett härad, så, så här kommer ett litet upprop:

Hur ser din version av Prins Daniels vapen ut?

Grattis på födelsedagen, Carl Philip!

 

Idag fyller H.K.H Prins Carl Philip, Hertig av Värmland 31 år. Här Under Wermlandsörnen firar vi det genom att ta en titt på ett av världens vackraste vapen.

Det är såklart bilden av hans vapen som serafimerriddare, målat av Bengt Olof Kälde. Vapenplåten förvaras någonstans på Stockholms slott och kommer att hängas upp i Riddarholmskyrkan på hand begravningsdag, om sisådär 60-70 år.

Som Hertig av Värmland och Prins av Sverige är hans vapen detsamma som Sveriges stora riksvapen, men med tredje fältets lejon utbytt mot värmlandsörnen. Runt skölden ligger hans serafimerkedja, som han tilldelades av kungen på sin myndighetsdag och överst vilar hans rangkrona, som berättar att han är svensk hertig.

Vackrare än såhär blir det bara inte!