Järven – Värmlands första landskapsdjur

Läsarfrågor är kul! Odd Andreas funderade på om det finns några sigillavtryck eller avritningar av det Värmlands första landskapsvapen, det med järven.

Några sigillavtryck känner jag inte till med järvvapnet och jag är ganska säker på att det aldrig har förekommit något sådant sigill. Tidigare ska allmogen i Värmland ha haft ett sigill med ett armborst att bekräfta gemensamma skrivelser med. Någon värmländsk hertig, som kunde ha behov av ett sigill, hann vi inte heller ha under den korta perioden med järven.

Däremot hann vapnet användas en del i officiella sammanhang under det knappa decennium det var aktuellt och det kom med i en del vapenböcker.

Den mest kända varianten är nog den som finns med i handskriften som brukar kallas ”Fru Margareta Grips bok”.

Där ser man tydligt hur svårt det var för tidens konstnärer att skilja skogsdjuren åt. Det mesta hos det här djuret tyder på att det handlar om en järv, men den rutiga svansen har den visst lånat från en bäver. Bilden förekommer bland annat i Torsten Lenks uppsats om vapnet.

Den andra kända vapenboksbilden jag kommer att tänka på kommer ur den så kallade Parishandskriften. Den var okänd på Torsten Lenks tid, men dök upp på 1940-talet och kastade nytt ljus över de svenska landskapsvapnens tidiga historia, bland annat rörande vilka varianter av vapen som har existerat samtidigt. Den bilden har jag inte till hands just nu, men den saknar trästocken och är mer heraldiskt stiliserad än Margareta  Grips järv.

Gamla vapenböcker tenderar ibland att mer fokusera på avbildningar av vapen än deras blasoneringar. Med en beskrivning i ord kan man bli mer precis angående vapnets komposition, även om det inte är en garanti för att beskrivningen är korrekt. Under 1500-talet förekommer järv och bäver omväxlande i vapenböckerna, till exempel säger en handskrift från 1561 järv, medan en från 1563 säger bäver.

1567 var det alltså formellt slut på järvens och bäverns tid i Värmländsk heraldik, men de bet sig kvar ändå. De levde kvar parallellt med örnen under en tid, vilket bland annat illustreras av en märklig notering i en handskrift i Riksarkivet om svenska stadsvapen (citerad av Lenk):

»Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus» (Karlstad
vars vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn.)

Tanken svindlar. Karlstads vapen, som lär vara det första som förlänats åt en stad i dess privilegiebrev, borde vara extremt fixerat till sin form, men är det alltså bara som idé; det viktiga är att placera en referens till Värmland mellan de två tornen.

När 1600-talet blev gammalt tog örnen över scenen helt. Det dröjde ända till mitt på 1900-talet innan järven kom tillbaka till värmländsk heraldik. Det skedde när Gunnarskogs landskommun nappade på riksheraldikerns förslag att återanvända järven i sitt vapen, kompletterad med grankvistar.

Efter att Gunnarskog inkorporerades i Arvika på 1970-talet blev även detta vapen historia, men Carl-Johan Ivarsson tipsade mig häromdagen om en rad exempel på kommunvapnets påverkan på Gunnarskog. Centralskolan fick namnet Järvenskolan på 1970-talet, huvudgatan genom kyrkbyn Stommen heter Järvens väg och det har också funnits en kör med namnet ”De Järva”.

På 1500-talet, när järven valdes för att representera Värmland, måste det ha setts som en viktig naturresurs. I modern tid har järven däremot varit sällsynt i värmlandska skogarna, men nu verkar det som att den är tillbaka. Länsstyrelsen har till och med proklamerat att vi nu är ett ”järvlän”.

Jag har aldrig sett någon järv i skogen, men järvvapenet i Margareta Grips version ser jag regelbundet, då jag får brev från Föreningen Värmlandslitteratur. De använder sig nämligen av hennes bild som emblem.

Det kan ha varit gamle Erik Elinders påfund. Jag tror jag vet vem jag ska fråga…

Värmland vår hembygd – bäst sedan 1960

Jag trodde den hade försvunnit i flytten, men igår dök den upp helt oanmäld. Boken ”Värmland vår hembygd” från 1960 är den hittills bästa presentationen i bokform av värmländska kommunvapen. Även om det bara rör sig om några planscher i inledningen och en oansenlig bilaga med blasoneringar och notiser om tillkomsthistoria i stlutet.

Boken är bra, eftersom den ger en helhetsbild av läget i landskapet som det såg ut just då. Illustrationerna är enhetliga och har hämtats från fastställelserna under 1900-talet, så konstnären bör vara riksheraldikerns ”riterska” Brita Grep. Märkligt epitet på en konstnär, men såä kallas hon i hävderna, om hon ens nämns.

Vapenbeskrivningarna var dessutom ”välvilligt granskats och kompletterats” av statsheraldiker C. G. U. Scheffer. Sämre korrläsare kan man ju hitta…

Svart-gula band till Värmland

Många värmländska institutioner har kommit till under perioden mellan 1650 och 1936, alltså under den period som värmlandsörnen var svart. När Riksheraldikern gjorde sin revidering på trettiotalet, så hade de svart-gula färgerna satt sig ganska djupt på många håll.

Värmlands regemente och dess efterföljare har svart och gult som traditionsfärger, ärvda från regementsfanan. När det var dags att bli ordentlig och fastställa ett heraldiskt vapen för regementet blev det det korrekta värmlandsvapnet, timbrerat med infanteriets bössor. Så ska det se ut, men Värmlands militära historia är och förblir svart-gul.

Fredrik Tersmeden berättar att fallet var så i Lund också – man har en gammal fana med svart örn och en modern med blå. Så lär det ha varit även i Uppsala. Här ser vi Daniel Kindahl i Uppsala med Nationens gulkantade svarta band över höger axel.

Det är mycket möjligt att jag har sett någon av hans företrädare på 80-talet På den gamla goda tiden, när jag var stamgäst på  Studenternas IP i Uppsala brukade studenter i frack och på skridskor agera fanvakt inför SM-fanalen i bandy. Undrar om den traditionen består – det ska jag ta reda på nästa gång Boltic spelar SM-final på Studenteras!

Örninventering #4

Örninventeringen fortsätter. Här kommer en bild som varit upp till diskussion förr, så vi gör ett försök igen, med lite bättre ledtrådar. Det är omslaget till ”En bok om Värmland av värmlänningar”, från 1917 med Sixten Samuelsson som redaktör. I bokens bildförteckning står kort och gott att omslagsvgnetten visar ”Värmlands vapen, godkänd av Riksheraldikern” – inget  om konstnären. Men det det finns en signatur som kan ge lite ledning för den som kan sina konstnärer.

En mödosam vandring med Arvid Berghman

”En svensk, som vill ägna heraldiken ett verkligt ingående studium, har […] en mödosam väg att vandra. Den svenska heraldiska litteraturen är knapphändig och väger föga tungt” beklagar sig Arvid Berghman i sin exposé över heraldisk litteratur i Meddelanden från Riksheraldikern 1935.

Det har visserligen hänt en del de senaste 75 åren, men trots ett ökat intresse för ämnet heraldik är hans litteraturgenomgång skrämmande aktuell. Och inte minst nyttig och underhållande läsning!

Berghmans torra upprapande av heraldiska standardverk blixtrar till ibland med välmenande varningar till läsaren. ”En del små monografier om diverse [vapen]  finnas förtecknade […] men få av dem hava något nämnvärt värde” berättar han, men tillägger att det finns några undandtag, bland annat Torsten Lencks ”Värmlands vapen” och Emmanuel Bergmans ”Dalslands namn och vapen”.

”Klent försedda äro vi med vapenböcker över de officiella vapnen. F Liljeblands 1878 utgivna ”Svenska rikets jämte landskaps, städers och läns vapen” torde hava gjort mera skada än gagn” varnar han med all rätt på ett annat ställe.

En mödosam vandring blir det också om man vill hänga med på Berghmans internationella utblick, där man får reda på alla titlar på originalspråket, men inte på svenska. Det kan man kanske leva med när man håller sig inom de germanska och latinska språksfärerna. Men där slutar mina allmänna språkkunskaper. Så vill man veta mer exakt vad en rysk eller polsk bok handlar om, får man nog ta Google translate till hjälp.

Mödosam eller inte, så tänker jag fortsätta den heraldiska vandringen – bitvis i sällskap av Arvid Berghman.

Vad är en heraldiker?

För ett tag sedan, efter att ha läst en artikel i Heraldisk Tidskrift, ställde jag mig frågan ”Vem är heraldiker?” Jag utvecklade inte funderingen närmare den gången, men själv kallar jag mig med gott samvete för heraldiker med stöd av Nationalenceklopedin, som konstaterar att det är en person med heraldisk fackkunskap. Hur djupa kunskaper man bör ha kan väl diskuteras, men jag anser mig vara heraldiker med samma rätt som en person som är sjukligt intresserad av fåglar får kalla sig för en ornitolog.

OK, men vilka färdigheter ska man då besitta. Jag är ingen konstnär och när det kommer till blasoneringar kan jag läsa, men inte författa dem själv. Ändå anser jag mig ha heraldisk fackkunskap. NE igen:

heraldi´k, vetenskapen om sköldemärken (bild som pryder vapensköld) och deras tillbehör. Teoretisk heraldik (vapenkunskap) avser vapenväsendets uppkomst, utveckling, regler och symboltolkning, och praktisk heraldik (vapenkonst) innebär tillämpning av heraldikens regelsystem vid konstnärligt inriktad bildframställning.

Anledningen till att jag ställer den här frågan just nu beror på att Wikipedia, som ju inte anses lika verhäftig som NE, (med viss rätt) klumpar ihop de teoretiska och praktiska heraldikerna i samma kategori.

Av nedanstående artikelförteckning kan man torrt konstatera att inte ens samtliga på Wikipedia omnämnda Stats- och riksheraldiker finns listande. Och inte många av dem som jag idag skulle hålla högst bland dem som verkar inom området. Dessutom tror jag mig sakna många inom den praktiska heraldien, alltså konstnärerna.

Men det är inte mycket att gnälla över. Wikipedia är användargenererat, så det är bara att ge sig in och redigera.

Artiklar i kategorin ”Svenska heraldiker”

Följande 21 sidor (av totalt 21) finns i denna kategori.

Statsheraldiker B Arvid Berghman Elias Brenner F Harald Gustaf Fleetwood David Friefeldt K Henrik Klackenberg Carl Arvid Klingspor

K forts. Jan von Konow Bengt Olof Kälde L Adam Lewenhaupt Jonas Carl Linnerhielm M Pontus Möller N Clara Nevéus Per Nordenvall

R Jan Raneke S Gunnar Scheffer Anders Schönberg d.y. August Wilhelm Stiernstedt Lars C. Stolt U Carl Hildebrandsson Uggla W Bror Jacques de Wærn

Konstnärer efterlyses!

Johan frågade efter konstnären bakom lucka 24 i adventskalendern. Men jag blev svaret skyldig, så jag har slängt ut en efterlysning på Heraldica. Och jag passar på att efterlysa fler på samma gång. För att citerar mig själv:

Vilka är egentligen upphovsmännen bakom våra vanligaste framställningar av våra vanligaste vapen?

Vilka konstnärer har varit verksamma hos Riks- och Statsheraldikern under olika perioder? De verkar ha verkat i det tysta, men som formgivare/konstnärer har de varit väldigt inflytelserika.

Jag kommer att ladda upp en del bilder i den här tråden med efterlysning av konstnären. Hoppas att ni kan hjälpa mig!

Följ efterlysningarna på Heraldica!

Arvikahästar i Mikaelikyrkan

mikaelihäst

Originally uploaded by Wermlandsheraldik

När jag besöker Västvärmland har jag en förmåga att alltid leta efter hästar i inredningen. Idag var det tremänningsdop i Mikaelikyrkan och vid doplunchen (en mycket bra uppfinning av Markus & Kerstin!) i sockenstugan hittade jag mina hästar uppe under taket. Runt hela storstugans taklist var det schablonmålade hästar.

Efter örnen är nog hästen det vanligaste vapendjuret i Värmland – Christian Eriksson (vars grav vi passerade på väg in i kyrkan) och riksheraldikern satte ju in den i Arvikas stadsvapen och Järnskogs vapen visar en kappsläde. Hästskor finns både i Älgås vapen – som ett minne av hästjärnvägen mellan Sulvik och Ränkesedet) och Årjängs köping hade hästskor runt skölden, innan sammanslagningen med Töcksmark, som ersatte det med riksgränstecken.

Frågan är om det fanns hästar i sockenstugan innan 1911, elller om det här är stadsvapnets häst som har rymt?

Landskapsvapen på the Armorial Blog

Fredrik Brodin har börjat publicera svenska landskapsvapen på The Armorial Blog. Den här upplagan av Lapplands vapen är bland de första, och det bådar gott. Kanske fyller den här vildmannen ut skölden lite dåligt, men han svarar nog mer emot vår tids skönhetsidéal än vad man kan se om man googlar på Lapplands vapen! Brodins vildman ser både klassisk och modern ut.

Det ska bli kul att följa projektet – hoppas verkligen att serien blir komplett! Det är ju inte ofta man får se en hel serie med landskapsvapen av en och samme konstnär. Senaste exemplen är väl riksheraldikerns serie och den som uppstått på Wikipedia.