Biskop Johan Jacob Hedréns blasonering

Jag önskar ibland att jag hade tid åt arkivforskning inom heraldik och en rad andra ämnen. Idag har jag åter igen bevisar för mig själv att det inte är nödvändigt än på många år. Det finns fortfarande gott om fynd att göra i olika bibliotek. Till och med i min egen ganska blygsamma samling av heraldisk litteratur.

Alldeles nyss hittade jag till exempel en, vad det verkar, samtida blasonering av biskopen, hovpredikanten och ledamoten av Serafimerorden, Johan Jacob Hedrén.

Jag har tidigare fått puffar i rätt riktning ordenskapitlet i Stockholm och Jan-Eric Olsson i Eksjö, men det slutgiltiga svaret hittade jag för en stund sedan i Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” när jag letade efter något annat.


Blasoneringen lyder:

”I rött fält ett på en grön kulle stående, latinskt kors av guld, omslingrat av en naturfärgad ranka av murgröna.”

Berghman säger att vapnet är ”antaget” av Hedrén, vilket borde innebära att han antog det i samband med utnämningen till ledamot av Serafimetorden. Det som får mig att anta att blasoneringen är från Hedréns egen tid är att murgrönan (ganska onödigt) anges som ”naturfärgad”. Om Begshman skulle ha skrivit den efterhand, hade han nog kallat murgrönan för grön, oavsett hur den var målad på serafimerplåten.

Annonser

Sven Sköld – Berghmans borgerlige illustratör

Vad ska en svensk heraldisk konstnär heta, om inte Sven Sköld? Han var för mig okänd tills jag plockade ut Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” ur bokhyllan i eftermiddags.

Det är kul att återerövra sitt eget bibliotek. När jag läste ”Borgerlig vapenrulla” förra gången, var i samband med att jag köpte den. Då ägnade jag inte illustrationerna särskilt stor uppmärksamhet, mer än att jag konstaterade att de var rena och snygga och gjorde blasoneringarna rättvisa. Vilket jag gav Arvid Berghman för – konstnären ägnade jag inte någon tanke.

Men eftersom jag för tillfället vurmar särskilt för våra heraldiska konstnärer noterade jag idag med tillfredsställelse att Sköld är omnämnd redan på titelbladet:

BORGERLIG
VAPENRULLA

utgiven av

ARVID BERGHMAN

med teckningar av

SVEN SKÖLD

Bra där! Men Berghman kanske ska ha en del beröm för teckningarna han också, för om man ska tro Vem är vem? på Heraldik.se (och det ska man ju, för den bygger ju i allt väsentligt på Vem är vem? på Magnus Bäckmarks Gröna stubben), så var det Arvid Berghman som lärde upp Sven Sköld till heraldisk konstnär.

Sköld, Sven
(1909-86)
Heraldisk konstnär, exlibris- och medaljkonstnär, bokillustratör, reklamtecknare.
Han lärde sig heraldik av Arvid Berghman och samarbetade med denne bland annat med vapenteckningar till dennes Borgerlig vapenrulla, 1950.
Dessutom var han idégivare till Los, Orusts och Piteå landskommuns vapen.

Nu är jag ingen kännare av heraldiska stilarter, men man undrar om adepten Skölds framställning av sitt eget vapen (överst i inlägget). Berghman kunde ha ganska bestämda åsikter om ganska mycket – till exempel hjälmens placering på ovanpå skölden. Skölds hjälmprydnad blasoneras som ”två vingar av silver, vardera belagd med en röd sköldpadda med beväring av guld.

När man ser bilden måste man känna till  blasoneringen för att lista sig till att det finns en sköldpadda till på bortsidan av bilden. Detsamma gäller Berghmans eget vapen i samma bok (till höger), där hjälmprydnaden blasoneras som ”två gröna vingar, vardera belagd med en bergsmansslägga och ett bergjärn av silver i kors”.

Men det kan man kanske ha överseende med och förmodligen har jag lärt mig något om hjälmprydnader idag. Annars hade nog inte Berghman låtit trycka bilderna, för i företalet till boken uttrycker han sin uppskattning av sin illustratör:

En annan viktig avsikt med arbetet är att propagera för god heraldisk konst. Jag har därför endast medtagit vapenteckningar av en kvalitet, som kan betecknas som förebildlig i konstnärligt hänseende. De ha alla utarbetats av konstnären Sven Sköld.

Jag kan bara instämma.

Jag fick även för mig att läsa om inledningen till vapenrullan idag, men det kunde jag ha låtit bli, för det är i allt väsentligt en utökad version Berghmans uppsats ”Borgerliga släktvapen” i Meddelande från RHÄ 1934. Är man nöjd med en text kan man ju lika gärna trycka den igen.

Irish heraldry – pekoral av jämmerligt slag

Mannen på bilden är inte heraldiker, utan poet.

Arvid Berghman förnekar sig inte:

”I  Amerikas förenta stater ha utkommit […] ”Irish heraldry. Coats of arms of eleven hundered irish family names, executed from descriptions contained in O’Harts Irish pedigrees, Fairbairns Crests, Burnes Peerage, Fox-Davies’ Armorial bearings, etc, etc, including crests and mottoes”, New York 1930, den […] är dock ett pekoral av så jämmerligt slag, att det är ofattbart att någon förläggare velat ödsla papper på att trycka den.”

(meddelanden från RHÄ 1935)

Fantasieggande. Man vill ju äga boken bara därför! (Man kan ju alltid fjärrlåna…) Hur kan en heraldisk bok bli pekoral, alltså ett litterärt verk ”som är oavsiktligt komiskt genom författarens misslyckade ansträngningar att imitera en högstämd eller högtidlig stil”? Kan man ana den gamla världens syn på transatlanternas längtan att äga något anrikt?

Tyskt heraldiskt trettiotal

Att det 1930-talet jag umgås med när jag läser Arvid Berghmans artikel ”Heraldisk litteratur” slår mig egentligen inte förr än jag kommer till avsnittet om aktuell tysk litteratur. Läshastigheten stannar upp en smula och jag blir på helspänn, som om en nära vän håller på att avslöja en mörk hemlighet.

Det är alltid svårt att som nutida läsare skilja mellan tyskt och nazistiskt när man blickar tillbaka till 30-talet, men det vore ju inte konstigt om det fanns brunskjortor även bland svenska heraldiker vid den här tiden. Några politiska referenser märks inte hos Arvid Berghman, men vad historikern Berghman tycker om vissa tyska författare är skönt att läsa:

Den nyaste heraldiska handboken, B. Koerners ”Handbuch der Heroldskunst”, Görlitz 1920-33, är baserad på en fullständigt ohållbar teori om att vapnen skulle ha utvecklats ur runorna och bör inte läsas utan ett samtidigt studium av O. Hupps skriftserie ”Wider die Schwarmgeister” I-III (München 1918-19), ”Runen und Hakencreutz” (München 1921) och ”Halali!” (München 1923). Även vid studiet av Hauptmanns ”Wappenkunde” är en jämförelse med ”Wider die Schwarmgeister I” att anbefalla.

Otto Hupp verkar vara ett bra vaccin mot nazistisk heraldisk villfarelse. Vanan trogen lämnar inte Berghman några som helst ledtrådar till vad som döljer sig bakom de tyska titlarna. ”Wider die Schwarmgeister” verkar betyda ”Mot fanatikerna” och ”Runen und Hakencreutz” är såklart ”Runor och hakkors”. Att Hupp har skrivit en bok med titeln ”Halali!” verkar oerhört fantasieggande på en bleckblåsande herlaldiker, ty det ska vara tyska jägares motsvarighet till signalen ”Eld upphör!”

Det är ett gravt handikapp att inte kunna tyska när man rotar i det här, men Otto Hupp och Bernhard Koerner kan inte ha varit såta vänner, för det finns en bok av Hupp med titeln ”Halali!: Die Beleidigungsklage Koerner gegen Hupp” (Ung. ”Halali!”: Förtalsmålet Koerner mot Hupp”). Det vore roligt att veta vilket svärmeri Hupp varnade för och vilken jakt han blåste av med sin Halali-signal!

Nåväl. Man kan ju bara gissa att det finns en och annan Leni Riefenstahl bland de konstnärer och hantverkare av olika slag, med tanke på nazismens dramaturgiska behov. Man kanske inte ska dra för stora växlar vilka uppdrag en tysk medborgare utförde under kriget, men det är ändå skönt att se att en gammal husgud som Ottfried Neubecker komprometterat sig genom att gifta sig med en judinna:

In 1931 Neubecker had married a woman of Jewish descent and was dismissed from state services. During the Nazi regime he received commissions from the state and municipal archives, Ministry Foreign Affairs, the Air Ministry and from Kriegsmarine, but his name could not be mentioned and his great book Flaggenbuch des Oberkommandos der Kriegsmarine was published without Neubecker’s name. He was paid clandestinely and unofficially for this work. From the summer of 1944 he was without a permanent residence, being continuously on the run from the Gestapo, surviving with the help of friends.

En mödosam vandring med Arvid Berghman

”En svensk, som vill ägna heraldiken ett verkligt ingående studium, har […] en mödosam väg att vandra. Den svenska heraldiska litteraturen är knapphändig och väger föga tungt” beklagar sig Arvid Berghman i sin exposé över heraldisk litteratur i Meddelanden från Riksheraldikern 1935.

Det har visserligen hänt en del de senaste 75 åren, men trots ett ökat intresse för ämnet heraldik är hans litteraturgenomgång skrämmande aktuell. Och inte minst nyttig och underhållande läsning!

Berghmans torra upprapande av heraldiska standardverk blixtrar till ibland med välmenande varningar till läsaren. ”En del små monografier om diverse [vapen]  finnas förtecknade […] men få av dem hava något nämnvärt värde” berättar han, men tillägger att det finns några undandtag, bland annat Torsten Lencks ”Värmlands vapen” och Emmanuel Bergmans ”Dalslands namn och vapen”.

”Klent försedda äro vi med vapenböcker över de officiella vapnen. F Liljeblands 1878 utgivna ”Svenska rikets jämte landskaps, städers och läns vapen” torde hava gjort mera skada än gagn” varnar han med all rätt på ett annat ställe.

En mödosam vandring blir det också om man vill hänga med på Berghmans internationella utblick, där man får reda på alla titlar på originalspråket, men inte på svenska. Det kan man kanske leva med när man håller sig inom de germanska och latinska språksfärerna. Men där slutar mina allmänna språkkunskaper. Så vill man veta mer exakt vad en rysk eller polsk bok handlar om, får man nog ta Google translate till hjälp.

Mödosam eller inte, så tänker jag fortsätta den heraldiska vandringen – bitvis i sällskap av Arvid Berghman.

Uno och Institutet #3

Bengt Rur har levererat ytterligare en pusselbit till mina funderingar kring Uno Lindgren och Kommunalheraldiska institutet:

Uno Lindgrens arkiv finns hos Riksarkivet. Dessa handlingar är tills vidare belagda med sekretess och sålunda ej tillgängliga.

Något liknande gäller om det Berghmanska brevarkivet hos Kungl. Biblioteket.

Att handlingarna finns hos Riksarkivet och inte i någons garderob känns förtroendeingivande. Tidsnog får nån intresserad heraldiker ta del av dem och kan göra något kreativt av dem. Nu återstår väl bara att ta reda på vilken form av sekretess de är belagda med. Ett litet brev till Riksarkivet, alltså.

När Sverige fick sitt College of Arms

Anledningen till att heraldiken överlevt genom seklerna är något som är en del av dess innersta väsen – de strikta reglerna för vapenkomposition.

Om en symbol komponeras efter dessa regler – med färger i god kontrastverkan och motiv som lätt kan beskrivas i ord och därmed kan varieras i oändlighet – får man en livskraftig symbol som håller i generationer. Enligt heraldisk sed måste dessutom alla nya vapen dessutom vara unika och inte förväxlingsbara med redan existerande vapen.

För att försäkra sig om ett vapens kvalitet och unicitet kan man vända sig till Svenska Vapenkollegiet, som granskar svenska vapen ur just dessa två aspekter. Svenska Vapenkollegiet är en av 00-talets stora gåvor till Heraldiksverige och förtjänar därför ett eget kapitel i decenniekrönikan.

En oinvigd kan lätt tro att granskning och registrering av nya vapen är något som statsheraldikern står för, men så är ju inte fallet i Sverige. Statsheraldikern fungerar inte som College of Arms eller motsvarande i andra länder, utan är helt enkelt den myndighet som ansvarar för den offentliga heraldiken i Sverige.

Det har funnits många idéer för hur man ska kunna fylla det där tomrummet. Den driftige RHÄ-medarbetaren Arvid Berghman gjorde bland annat ett försök med att starta utgivning av en borgerlig vapenrulla i Riksheraldikerns regi i mitten av 1900-talet.

Ett annat 1900-talsinitiativ, och det mest livskraftiga hittills, är Skandinavisk vapenrulla, som tidsmässigt avlöste Berghmans avstannade projekt. Sedan 1963 registrerar och publicerar man nya vapen för att göra dem kända bland heraldiskt intresserade.

Organisationen liknar i mångt och mycket den som finns kring Svenskt Vapenregister och Svenska Vapenkollegiet, med en redaktion och heraldiskt råd bestående av tunga namn på den skandinaviska heraldikscenen. Dessutom finns en stiftelse bakom, med enda syfte att hålla nere kostnaderna och trygga utgivningen.

Skandinavisk vapenrulla utkommer fortfarande – ”årligen eller vartannat år, beroende på tillströmningen av ansökningar”, men tillströmningen har inte varit så stor som man skulle önska, sett i relation till hur många vapen som faktiskt nyskapas varje år. Senaste utgåvan kom 2008 enligt Monitorförlagets hemsida.

Anledningen till att så många dragit sig för att få sitt vapen granskat av namnkunniga heraldiker och publicerat för en större publik har varit den höga kostnaden, som idag ligger på 3850 kronor för ett enskilt vapen. Utan att ha insyn i vapenrullans ekonomi, så kan man lätt gissa sig till att det är en kombination av högt ställda kvalitetskrav och liten upplaga som har drivit upp tryckkostnaderna.

Det ska bli intressant att följa vapenrullans fortsatta utgivning, för frågan är om inte Heraldiska Föreningen, Nationalkommittén för Heraldik och Genealogi och Heraldiska Samfundet nu har satt in nådastöten för Skandinavisk vapenrulla, genom att skapa Svenskt Vapenregister. Likheterna mellan vapenrulla och vapenregister är många, men de skiljer sig åt på två punkter, som kommer att vara avgörande för framtiden.

Det viktigaste är såklart prislappen. Ingen av de två är vinstdrivande, men medan Vapenrullan tar 3850 kronor för granskning och publicering av ett vapen, kontrar Vapenregistret med 300 kronor, för vad som ur heraldisk synvinkel är samma sak (granskning och kungörelse).

Att Vapenrullan sedan har satsat på bästa möjliga tryckteknik för att göra vapnen rättvisa är inte någon konkurrensfördel. Prislappen har bidragit till att konservera bilden av heraldiken som ett smalt och exklusivt intresse.

Vapenregistret lever däremot upp till SHF:s syfte, att främja intresset för heraldik och att fördjupa och förmedla kunskap inom området. Man utfärdar visserligen ett registerintyg på papper, men kungörande sker på ett blygsamt och effektivt sätt – i Vapenbilden och på Internet.

Vapen åt folket, helt enkelt. 2-0 till Vapenregistret, när grenarna Pris och Spridning är avklarade. Återstår gör den icke oviktiga disciplinen Expertis.

Jämför man Vapenrullans heraldiska råd med Svenska Vapenkollegiet, är det två ganska likartade persongallerier. Den ena med svensk och den andra med skandinavisk prägel. Teoretisk och konstnärlig expertis finns i bägge lägren, tunga namn, som inte går att ställa mot varandra i fråga om heraldisk kompetens. Oavgjort i sista grenen.

När man studerar persongalleriet kring de bägge institutionerna, slås man av att Vapenkollegiets ordförande Martin Sunnqvist sitter i Vapenrullans tremannaredaktion. Inte minst intressant med tanke på ämnet för den här betraktelsen.

Nåväl. Skapandet av Svenskt Vapenregister är en av 00-talets viktigaste händelser och om inte intresset för tryckta vapenkungörelser ökar drastiskt bland norrmän och danskar, kommer det att bli glest mellan numren av Skandinavisk Vapenrulla.

Sverige har i äntligen fått sitt College of Arms.