Det blev påfyllning i biblioteket idag. Två irriterande luckor i hyllan ”Frödingsällskapets skriftseries tidiga nummer” har äntligen fyllts!
Efter ett lyckosamt besök i Solareturens antikvariatshörna kan jag stryka VII och VIII från önskelistan med Fröding-sällskapets årsböcker. Därmed ser den nu ut såhär:
II, III, V, IX, XII, XVII, XVIII, XXII, XXIV
Någon som kan hjälpa till?
”Värmland vår hembygd” är som sagt enastående i sin presentation av de vapen som fanns i Värmland på femtiotalet. Alla utförda av samma konstnär. Konstnärligt blir extra intressant, eftersom Värmlands vapen framställs två gånger av samma konstnär – på samma sida.
Det första bladet i vapen presentationen visar två vapen – Värmlands landskapsvapen och Värmlands läns vapen. Inte ens ett tränat öga kan skilja dem åt – helt enkelt eftersom de är heraldiskt identiska när de presenteras utan sina kronor (hertiglig för landskapet och kunglig för länet).
På den här tiden fanns ju inga digitala tryckmetoder och fyrfärg var fortfarande lite exklusivt i bokproduktioner. Men det fanns ändå ganska avancerade reproduktionstekniker, så helt nödvändigt var det ju inte att samma konstnär skulle framställa ett och samma vapen två gånger.
Uppenbart skapade av samma hand, i samma manér har de lite olika uttryck. Det historiska landskapet Värmland karaktäriseras av en örn med lite melankolisk, nästan bedrövad, blick och yvig frisyr, nästan med dragning åt griparnas öron, medan den administrativa enheten Värmlands läns örn ser lite vattenkammad ut, med samlad, lite uttryckslös blick.
Fanns det någon tanke bakom? Troligtvis inte. Men tanken är lockande.
Men konstnären då? Är det Brita Grep eller inte? Jag måste få klarhet i det nu.
Överst: Värmland Under: Värmlands län
Jag börjar bli riktigt bekant med Uno Lindgrens texter nu och gillar hans sanningssägande mer och mer. Den lilla artikeln ”Den kommunala heraldiken” som jag kom över för ett tag sedan innehåller den ena sköna sågningen efter den andra. Gunnarskogs vapen faller på – hör och häpna – relevans!
Det förekommer också, att landskapssymboler används i kommunvapen, exempelvis i vapnet för Malmköping. Stora Tuna har såsom Dalarnas tingsplats i äldre tid fått landskapets äldre symboler i sitt vapen, en yxa och en pilbåge, vilka förekommer i det landskapssigill från 1435, som användes vid tingen. Ett kommunalt vapen representerar en menighet, dvs. befolkningen inom ett visst landområde, och det får därför anses vara oriktigt att i Gunnarskogs vapen upptaga Värmlands landskapsvapen tiden 1561-67. Vapnets bild av en järv kan inte stå som symbol för någon menighet i Gunnarskogs kommun, eftersom kommunen vid denna tid var obefolkad – ett exempel på att ett vapen bör vara riktigt ur historisk synpunkt.
”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962″, s. 766
Lindgren har visserligen rätt i att kommunen var obefolkad på 1500-talet (åtminstone i det närmaste) men om man har sådana kriterier för att något ska få ”stå som symbol för någon menighet” så blir det näst intill omöjligt att uppta eller ens anspela på gamla symboler i nya vapen.
Provinshuvudstaden Karlstad skulle kanske kunna få behålla sin örn, särskilt som den är halv och därmed en heraldisk förkortning som underordnar sig värmlandsvapnet. Men hur skulle det gå för Säffle? Vore Olof Trätäljas aktiviteter i gamla Sifhälla skäl nog att låta den uppstigande värmlandsörnen stå som symbole för en menighet i Säffle köping på 1940-talet?
Men jag gillar Unos ambition.
Jag trodde den hade försvunnit i flytten, men igår dök den upp helt oanmäld. Boken ”Värmland vår hembygd” från 1960 är den hittills bästa presentationen i bokform av värmländska kommunvapen. Även om det bara rör sig om några planscher i inledningen och en oansenlig bilaga med blasoneringar och notiser om tillkomsthistoria i stlutet.
Boken är bra, eftersom den ger en helhetsbild av läget i landskapet som det såg ut just då. Illustrationerna är enhetliga och har hämtats från fastställelserna under 1900-talet, så konstnären bör vara riksheraldikerns ”riterska” Brita Grep. Märkligt epitet på en konstnär, men såä kallas hon i hävderna, om hon ens nämns.
Vapenbeskrivningarna var dessutom ”välvilligt granskats och kompletterats” av statsheraldiker C. G. U. Scheffer. Sämre korrläsare kan man ju hitta…
Efter ett par kapitel med Carl Uggla kan man gott konstatera att det är en bok i min smak. Kanske inte något för den som vill ha en introduktion till heraldiken, men väl en mycket god introduktion till den svenska 1700-talsheraldiken för den redan frälste.
En del av charmen med boken är den tredimensionella notapparaten – något som man måste tacka redakaktören-introduktören Jens Christian Berlin för. Men ska man få ut det mesta av läsningen, kräver det att man har bägge händernas fingrar intakta.
På vänster hand räcker det i och för sig med det ordinarie tumgreppet, för att boken inte ska slå igen. Men på höger hand sköter tummen och ringfingret det jobbet. Då kan man läsa Ugglas text, jämte hans alfabetiska fotnoter och asterisker. Under tiden håller pekfingret koll på bildbilagan och ringfingret på redaktör Berlins numeriska noter. Mycket intrikat, men givande.
Igår gick det ett sträck med tio sångsvanar över min tomt. Men gårdagens riktiga vårfågel var Carl Ugglas Inledning til heraldiken, med introduktion av Jens Christian Berlin. Därmed fylldes en viktig lucka i mitt och många andra heraldikers bibliotek.
Boken kom ut första gången 1747 och har knappt gått att få tag på på senare år, så det var verkligen en välgärning av Jens Christian och Svenska Heraldiska Föreningen, som nu ger ut den som nummer 3 i sin skriftserie.
Ibland är det ganska praktiskt att folk har lagt märke till ens udda intressen. Som när en vilt främmande student börjar förse en med spännande bilder på föremål som man annars inte skulle komma i kontakt med. Tack Daniel Kindahl!
Eller när ens kollegor kommer smygande med upphittade standar, glasklumpar och slipsar med vapen på. Tack alla, men James i synnerhet!
Eller när före detta kollegor tänker på en, när de fördjupar sig i sina egna obskyra intressen. Tack Björn Albinson, som i jakt på brandistoria, bläddrar i ett översiktsverk över de första hundra åren med kommunallagen och under rubriken ”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962” ramlar över en uppsats med titeln ”Den kommunala heraldiken” och omedelbart slänger den i skannern för min skull!
Uppsatsen är författad Svenska kommunalheraldikska institutets skapare Uno Lindgren, en peson som jag gärna läser mer av. Det blir kvällens kvällslektyr, till sista perioden av hockeyn.
Imorgon får jag nog lägga senaste årsboken från Grava hembygdsförening i skannern och förära Björn en kopia av notisen om hur Grava landskommun skaffar sig ny brandspruta.
Just nu befinner jag mig mitt inne i 1809 års revolution. Egentligen borde man väl ha läst in sig för ett par år sedan, för att vara rustad inför 200-årsjubiléet, men så blev det inte. Jag önskade mig Anders Isakssons bok ”Kärlek och revolution” om Georg Adlersparre och hans avtåg från Eda skans med hela Västra arméen, ockupation av Karlstad och inställt intagande av Stockholm. Men eftersom jag skrev ”Isakssons bok om revolutionen 1809” på önskelistan lyckades jag få Börje Isakssons ”Två dygn som förändrade Sverige” istället. Det gjorde inget, för nu får jag sträckläsa bägge två istället.
Det är många vapen som fladdrar förbi på varje boksida. Inte konstigt, eftersom statlig ämbeten intill detta år var förbehålla adelsmännen och dessa av naturen var begåvade med heraldiska vapen. Lite förvirrande är det, att två av handlingens kontrahenter bägge har namn på Adler-: Georg Adlersparre och Carl Johan Adlercreutz. Bägge finns förtjänstfullt beskrivna i Marcus Karlssons tråd ”Vapen för kända och ökande personer” på Heraldica:
Adlersparres friherrevapen
Hans [Georg Adlersparres] bidrag till 1809 års statskupp var att han helt resolut förde sin armékår (den s.k. värmländska fördelningen) från Värmland mot Stockholm; utan denna åtgärd är det möjligt att kuppen hade runnit ut i sanden. Han utnämndes till friherre (och sedan greve) av den nya regeringen, och han förbättrade då det gamla Adlersparre-vapnet genom att lägga till texten ”Wermländska Fördelningen 1809” runt skölden – ett inte helt lyckat tilltag ur strikt heraldisk synvinkel. När han sedan blev greve behöll han friherrevapnet oförändrat, men lade till en tredje hjälm ovanför skölden.
Banne mej! Hittar vi inte en värmlandsörn i hjälmprydnaden (ja, jag är chauvinist!) Dexter örn, som stiger upp ur kronan ska jag inte göra till värmlänning, men på sinisterhjälmen ser jag en svart örn på gul fanduk och kan inte få det till annat.
Även Adlercreutz-sköden visar en svart örn i gyllne fält, men den ska jag inte försöka annektera. Adlercreutzarna var av finländsk börd:
Carl Johan Adlercreutz, som också bidrog till att kuppen inte rann ut i sanden. Han arresterade personligen Gustav IV Adolf när denne försökte springa ut på Kungl. slottets borggård och ropa på hjälp. Som militär hade han vunnit flera segrar i Finska kriget och blev redan 1808 friherre, varvid han förbättrade det gamla adlercreutzka vapnet som syns i hjärtskölden:
Adlercreutz friherrevapen
Idag hade jag sällskap under en skumpig busstur från stan av hembygdsföreningens ordförande Nisse Karlsson. Vi konstaterade än en gång att det är dags för oss två och Erik Andersson att slå våra kloka huvuden ihop och stöpa om hembygdsföreningens sköldformade emblem till ett riktigt heraldiskt vapen.
Erik ska bara få avsluta boken om Grava kyrka först – inför 150-årsminnet av senaste stora renoveringen. Den boken ser jag fram emot, för det finns många alldeles för tunna kyrkobeksrivningar. De är bra att sälja för en tjuga i vapenhuset, men vill man veta lite mer om byggnaden så är det svårt att hitta bra monografier.
Vad ska en svensk heraldisk konstnär heta, om inte Sven Sköld? Han var för mig okänd tills jag plockade ut Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” ur bokhyllan i eftermiddags.
Det är kul att återerövra sitt eget bibliotek. När jag läste ”Borgerlig vapenrulla” förra gången, var i samband med att jag köpte den. Då ägnade jag inte illustrationerna särskilt stor uppmärksamhet, mer än att jag konstaterade att de var rena och snygga och gjorde blasoneringarna rättvisa. Vilket jag gav Arvid Berghman för – konstnären ägnade jag inte någon tanke.
Men eftersom jag för tillfället vurmar särskilt för våra heraldiska konstnärer noterade jag idag med tillfredsställelse att Sköld är omnämnd redan på titelbladet:
BORGERLIG
VAPENRULLAutgiven av
ARVID BERGHMAN
med teckningar av
SVEN SKÖLD
Bra där! Men Berghman kanske ska ha en del beröm för teckningarna han också, för om man ska tro Vem är vem? på Heraldik.se (och det ska man ju, för den bygger ju i allt väsentligt på Vem är vem? på Magnus Bäckmarks Gröna stubben), så var det Arvid Berghman som lärde upp Sven Sköld till heraldisk konstnär.
Sköld, Sven
(1909-86)
Heraldisk konstnär, exlibris- och medaljkonstnär, bokillustratör, reklamtecknare.
Han lärde sig heraldik av Arvid Berghman och samarbetade med denne bland annat med vapenteckningar till dennes Borgerlig vapenrulla, 1950.
Dessutom var han idégivare till Los, Orusts och Piteå landskommuns vapen.
Nu är jag ingen kännare av heraldiska stilarter, men man undrar om adepten Skölds framställning av sitt eget vapen (överst i inlägget). Berghman kunde ha ganska bestämda åsikter om ganska mycket – till exempel hjälmens placering på ovanpå skölden. Skölds hjälmprydnad blasoneras som ”två vingar av silver, vardera belagd med en röd sköldpadda med beväring av guld.
När man ser bilden måste man känna till blasoneringen för att lista sig till att det finns en sköldpadda till på bortsidan av bilden. Detsamma gäller Berghmans eget vapen i samma bok (till höger), där hjälmprydnaden blasoneras som ”två gröna vingar, vardera belagd med en bergsmansslägga och ett bergjärn av silver i kors”.
Men det kan man kanske ha överseende med och förmodligen har jag lärt mig något om hjälmprydnader idag. Annars hade nog inte Berghman låtit trycka bilderna, för i företalet till boken uttrycker han sin uppskattning av sin illustratör:
En annan viktig avsikt med arbetet är att propagera för god heraldisk konst. Jag har därför endast medtagit vapenteckningar av en kvalitet, som kan betecknas som förebildlig i konstnärligt hänseende. De ha alla utarbetats av konstnären Sven Sköld.
Jag kan bara instämma.
Jag fick även för mig att läsa om inledningen till vapenrullan idag, men det kunde jag ha låtit bli, för det är i allt väsentligt en utökad version Berghmans uppsats ”Borgerliga släktvapen” i Meddelande från RHÄ 1934. Är man nöjd med en text kan man ju lika gärna trycka den igen.
Under Wermlandsörnen 