Hjälp mig fylla luckorna i bokhyllan!

20120809-224510.jpg

Det blev påfyllning i biblioteket idag. Två irriterande luckor i hyllan ”Frödingsällskapets skriftseries tidiga nummer” har äntligen fyllts!

Efter ett lyckosamt besök i Solareturens antikvariatshörna kan jag stryka VII och VIII från önskelistan med Fröding-sällskapets årsböcker. Därmed ser den nu ut såhär:

II, III, V, IX, XII, XVII, XVIII, XXII, XXIV

Någon som kan hjälpa till?

Annonser

Värmland vs. Värmland

”Värmland vår hembygd” är som sagt enastående i sin presentation av de vapen som fanns i Värmland på femtiotalet. Alla utförda av samma konstnär. Konstnärligt blir extra intressant, eftersom Värmlands vapen framställs två gånger av samma konstnär – på samma sida.

Det första bladet i vapen presentationen visar två vapen –  Värmlands landskapsvapen och Värmlands läns vapen. Inte ens ett tränat öga kan skilja dem åt – helt enkelt eftersom de är heraldiskt identiska när de presenteras utan sina kronor (hertiglig för landskapet och kunglig för länet).

På den här tiden fanns ju inga digitala tryckmetoder och fyrfärg var fortfarande lite exklusivt i bokproduktioner. Men det fanns ändå ganska avancerade reproduktionstekniker, så helt nödvändigt var det ju inte att samma konstnär skulle framställa ett och samma vapen två gånger.

Uppenbart skapade av samma hand, i samma manér har de lite olika uttryck. Det historiska landskapet Värmland karaktäriseras av en örn med lite melankolisk, nästan bedrövad, blick och yvig frisyr, nästan med dragning åt griparnas öron, medan den administrativa enheten Värmlands läns örn ser lite vattenkammad ut, med samlad, lite uttryckslös blick.

Fanns det någon tanke bakom? Troligtvis inte. Men tanken är lockande.

Men konstnären då? Är det Brita Grep eller inte? Jag måste få klarhet i det nu.


Överst: Värmland Under: Värmlands län

Uno Lindgren sågar Gunnarskog

Jag börjar bli riktigt bekant med Uno Lindgrens texter nu och gillar hans sanningssägande mer och mer. Den lilla artikeln ”Den kommunala heraldiken” som jag kom över för ett tag sedan innehåller den ena sköna sågningen efter den andra.  Gunnarskogs vapen faller på – hör och häpna – relevans!

Det förekommer också, att landskapssymboler används i kommunvapen, exempelvis i vapnet för Malmköping. Stora Tuna har såsom Dalarnas tingsplats i äldre tid fått landskapets äldre symboler i sitt vapen, en yxa och en pilbåge, vilka förekommer i det landskapssigill från 1435, som användes vid tingen. Ett kommunalt vapen representerar en menighet, dvs. befolkningen inom ett visst landområde, och det får därför anses vara oriktigt att i Gunnarskogs vapen upptaga Värmlands landskapsvapen tiden 1561-67. Vapnets bild av en järv kan inte stå som symbol för någon menighet i Gunnarskogs kommun, eftersom kommunen vid denna tid var obefolkad – ett exempel på att ett vapen bör vara riktigt ur historisk synpunkt.

”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962″, s. 766

Lindgren har visserligen rätt i att kommunen var obefolkad på 1500-talet (åtminstone i det närmaste) men om man har sådana kriterier för att något ska få  ”stå som symbol för någon menighet” så blir det näst intill omöjligt att uppta eller ens anspela på gamla symboler i nya vapen.

Provinshuvudstaden Karlstad skulle kanske kunna få behålla sin örn, särskilt som den är halv och därmed en heraldisk förkortning som underordnar sig värmlandsvapnet. Men hur skulle det gå för Säffle? Vore Olof Trätäljas aktiviteter i gamla Sifhälla skäl nog att låta den uppstigande värmlandsörnen stå som symbole för en menighet i Säffle köping på 1940-talet?

Men jag gillar Unos ambition.

Värmland vår hembygd – bäst sedan 1960

Jag trodde den hade försvunnit i flytten, men igår dök den upp helt oanmäld. Boken ”Värmland vår hembygd” från 1960 är den hittills bästa presentationen i bokform av värmländska kommunvapen. Även om det bara rör sig om några planscher i inledningen och en oansenlig bilaga med blasoneringar och notiser om tillkomsthistoria i stlutet.

Boken är bra, eftersom den ger en helhetsbild av läget i landskapet som det såg ut just då. Illustrationerna är enhetliga och har hämtats från fastställelserna under 1900-talet, så konstnären bör vara riksheraldikerns ”riterska” Brita Grep. Märkligt epitet på en konstnär, men såä kallas hon i hävderna, om hon ens nämns.

Vapenbeskrivningarna var dessutom ”välvilligt granskats och kompletterats” av statsheraldiker C. G. U. Scheffer. Sämre korrläsare kan man ju hitta…

Den berlinska Ugglan – en veritabel nötknäpparsvit

 

Efter ett par kapitel med Carl Uggla kan man gott konstatera att det är en bok i min smak. Kanske inte något för den som vill ha en introduktion till heraldiken, men väl en mycket god introduktion till den svenska 1700-talsheraldiken för den redan frälste.

En del av charmen med boken är den tredimensionella notapparaten – något som man måste tacka redakaktören-introduktören Jens Christian Berlin för. Men ska man få ut det mesta av läsningen, kräver det att man har bägge händernas fingrar intakta.

På vänster hand räcker det i och för sig med det ordinarie tumgreppet, för att boken inte ska slå igen. Men på höger hand sköter tummen och ringfingret det jobbet. Då kan man läsa Ugglas text, jämte hans alfabetiska fotnoter och asterisker. Under tiden håller pekfingret koll på bildbilagan och ringfingret på redaktör Berlins numeriska noter. Mycket intrikat, men givande.

Carl Uggla – en riktig vårfågel

Igår gick det ett sträck med tio sångsvanar över min tomt. Men gårdagens riktiga vårfågel var  Carl Ugglas Inledning til heraldiken, med introduktion av Jens Christian Berlin. Därmed fylldes en viktig lucka i mitt och många andra heraldikers bibliotek.

Boken kom ut första gången 1747 och har knappt gått att få tag på på senare år, så det var verkligen en välgärning av Jens Christian och Svenska Heraldiska Föreningen, som nu ger ut den som nummer 3 i sin skriftserie.

Vänner med udda intressen ska man vara rädd om!

Ibland är det ganska praktiskt att folk har lagt märke till ens udda intressen. Som när en vilt främmande student börjar förse en med spännande bilder på föremål som man annars inte skulle komma i kontakt med. Tack Daniel Kindahl!

Eller när ens kollegor kommer smygande med upphittade standar, glasklumpar och slipsar med vapen på. Tack alla, men James i synnerhet!

Eller när före detta kollegor tänker på en, när de fördjupar sig i sina egna obskyra intressen. Tack Björn Albinson, som i jakt på brandistoria, bläddrar i ett översiktsverk över de första hundra åren med kommunallagen och under rubriken ”Några kommunala verksamhetsområden 1862-1962” ramlar över en uppsats med titeln ”Den kommunala heraldiken” och omedelbart slänger den i skannern för min skull!

Uppsatsen är författad Svenska kommunalheraldikska institutets skapare Uno Lindgren, en peson som jag gärna läser mer av. Det blir kvällens kvällslektyr, till sista perioden av hockeyn.

Imorgon får jag nog lägga senaste årsboken från Grava hembygdsförening i skannern och förära Björn en kopia av  notisen om hur Grava landskommun skaffar sig ny brandspruta.