En dag i arkivet

Vad gör man om man plötsligt får barnvakt en dag på semestern? Åker till Värmlands museum och ber att få titta i arkivet, så klart! Av arkivförteckningen på museets hemsida hade jag sett att det skulle finnas ett gårdsarkiv för Stodene på museet. Dessutom hade jag hört ryktas att det fanns något om värmländsk heraldik i gömmorna.

I heraldiklådan hittade jag faktiskt en del spännande. Mer om det senare. Först tänker jag berätta om vad gårdsarkivet innehöll!

Annonser

Snyggaste huset i Vapenbilden

Jag vet inte när jag första gången konstaterade att Ferdinand Bobergs postkontor är Sveriges vackraste byggnad. Det börjar bli ett tag sedan, men jag har inte ändrat mig. Idag upptäckte jag till min stora glädje att Vladimir Iserell ägnar byggnadens fasad ett helt uppslag i senaste numret av Vapenbilden.

Artikeln gav mig några svar angående de utländska sköldarna (varav en medmed oheraldiskt) på husets norra sida. Jag ska ta den vägen, via Gamla Brogatan,  när jag promenerar från tåget till kontoret på Kungsgatan imorgon. Då ska jag även se om jag kan lokalisera Bogergs lek med stora riksvapnet, där han lagt in ett fält med postens vapen längst ner, som på ett oskarianskt hertigvapen.

Bacchi härolder i sagolika Sunne

På väg till helgens spelning på Hotell Selma Lagerlöf i Sunne kom vi att prata på Fredmans sång nummer ett av Carl Michael Bellman. ”Bacchi härolder” säger vi (för den börjar så), men den heter faktiskt ”Om Bacchi adelsmän och deras vapen”. Bröderna i bilen har sjungit otaliga gånger om de vapen som Bacchus själv målat åt sina adelsmän, men de stackarna har aldrig fått se hur de ser ut. Det har jag, tack vare Enar Nordvik, så jag måste dela med mig av hans bilder för att mina sjungande vänner ska förstå det fulla heraldiska djupet i Bellmans diktning.

Holmström, adald von Ehrensugga

Alternativ version, med jojo;

Bacchus sjelf hans Vapen ristar:
I et gyldne fält, jo, jo!

 

…och utan jojo:

Bacchus sjelf hans Vapen ristar:
I et gyldne fält, jo, jo!
Under tvänne oljo-qvistar
Står en sugga vid en ho.

Källarcreutz

Hvad Namn och Vapen skal han föra?
Jo han heter Källarcreutz,
Han heter nu von Källarcreutz.
Bachus sjelf han Vapen målar:
I rödt fält en Guld-pocal,
Rundt omkring et Löfverk prålar
Med Tulpaner och Bregal,
Öfverst ses i gyldne strålar
Riddarns Namn och Åretal.

 

Kilberg, adlad Adlerstop

Omkring hans Vapen fästas hop;
I rödt fält et Tennstop glimmar,
Och en Örn på låcket står,
Midt i skölden Solen strimmar,
Och i soln en Kräfta går,
Nedanför en Hvalfisk simmar,
Och i gapet står Gutår.

Nystedt, adlad Ölheim

Tvänne Tigrar skölden fatta,
Hvilka sig på ändan stält,
Rundt omkring ä Rankor satta,
Öfverst flyr en Bisvärm snällt;
Men se vapnet, se och skratta,
En blå Näsa i rödt Fält.

Den gode herden på Facebook

På sin Facebook-sida delar Karlstads stift med sig av en underbar bild, där biskop Esbjörn Hagberg just har klivit ut på kyrkbacken i Karlstad tillsammans med en sprudlande glad nyvigd präst. Ett underbart motiv, fotografiskt snyggt och biskopens ryggtavla med den gode herden plockar upp grönskan i hängbjörkarna på Lagbergets krön. Men den är heraldiskt underbar också!  Hur?

Biskopsskruden är såklart översållad med kyrkliga symboler – den gode herden står i centrum, på skuldrorna har han ett par kors som symboliserar evangelisation och på huvudet mitran som en symbol för lågorna som stannade över apostlarnas huvuden den första pingsten. Allt är allmänkyrkligt  och katolskt.

Men så har vi det som gör den här skruden till Karlstadsbispens skrud och då tar man heraldiken och sfragistiken till hjälp. På mitrans band ser vi två symboler som placerar just den här biskpen i just det här stiftet: Domkapitlets och stiftsstadens sigill.

Korkåpans rygg och mitrans band.
Hela biskopen finns på stiftets Facebook-sida.

Domkapitlets sigill visar Kristus med segerfana på axeln. Den fick han på sjuttiotalet låna ut till stiftets vapen. Omskriften lyder ”Sigillum Consistorii  Carlstadiensis”. Stadens sigill har ingen omskrift. På motsvarande plats verkar det finnas ett sicksackmönster. Någon sorts strålkrans? Kanske en anspelning på Sola i Kallsta?

Sociala göteborgare

Göteborgs Heraldiska Sällskap verkar få lite snurr på verksamheten. Sen jag tittade till dem sist har det hänt saker med vapnet, som börjar ta form. På Facebook berättar den blygsamme konstnären Jens Christian Berlin om tankarna bakom vapenkompisitionen:

Bilden är en skiss. Vapnet är inte på något sätt fastställt. Tanken är att ansluta till vapnet för Västra Sveriges Heraldiska Förening som innehåller ett lejon hållande en sköld med fem kronor. Genom en kluven svans och ett föremål i vänst…er tass anknyter vapnet till Göteborg. Man kunde naturligtvis valt ett svärd som i stadens vapen, men en häroldsstav kopplar till den heraldiska verksamheten. Beträffande tinkturerna finns det två problem. Det första är att jag inte med säkerhet vet vilka tinkturer vapnet för VSHF har. Det andra problemet är att jag misstänker att det är ett blått lejon på fält av guld – samma grundkomposition som HS och DHS. Fast VSHF var nog först. Ett alternativ är ett blått fält med ett lejon av guld. Det är dock helt klart vilka tinkturer skölden med de fem kronorna skall ha.

Gilla föreningen på Facebook, så får ni se de bägge förslagen i färg! Själv gillar jag det blåa lejonet bäst.

Göteborgarna verkar ha det rätt så trevligt när de ses också. Något för Värmlands Heraldiska Sällskap att ta efter. Vi ses inte alls. Och vi finns knappet heller – bara ett arbetsutskott bestående av två personer som arbetar i samma byggnad, men aldrig ses, påhejade av en glad boråsare. Kanske dags att ändra på det snart.

Sökes: Ny parhäst år Klackenberg

Ett av Sveriges viktigaste ämbeten är utanonnonserat. Vladimir A Sagerlund närmar sig 70-strecket och det ser ut som att statsheraldiker Klackenberg är ute efter en ny parhäst. Den som utses kommer under överskådlig tid att ha ganska stort inflytande över hur heraldiska vapen kommer att uppfattas av den svanska allmänheten.

På gott och ont har Riksheraraldikerämbetet och Riksarkivets heraldiska sektion under 1900- och 2000-talet hållit sig med ett ganska begränsat antal konstnärer. Vlamidir A Sagerlund och hans företrädare på Bror Jacpues de Waern har tillsammans uppehållet tjänsten som heraldisk konstnär vid Riksarkivet i ett kvartssekel. Under den tiden har de bland annat gett oss en fullständig vapensvit över landskap, län och kommuner, vilka av sin samtid har kommit att uppfattas och användas som normen för de olika vapnen.

Samma princip lär ha rått även före dem på Riksarkivet – en konstnär åt gången, även om de inte har lyfts fram så mycket som de två senaste.

Och under i stort sett hela första halvan av 1900-talet lär en viss fröken Brita Grep ha dominerat scenen, även om hon inte ges något utrymme alls i Riksheraldikerns publikationer. I en bisats omnämns hon som ”ämbetets riterska”.

Nu är det alltså dags att hitta en ny heraldisk konstnär till Riksarkivet. Vad är det då för en person man söker? I första hand är det inte en färdig heraldisk konstnär man är ute efter, utan en grafisk designer. Den heraldiska kunskapen förväntas väl den andra halvan av heraldiska sektionen, statsheraldiker Henrik Klackenberg, stå för.

Så här lyder annonsen:

Arbetsuppgifter

Riksarkivet har hand om statens heraldiska verksamhet och söker en grafisk designer till en halvtidstjänst som heraldisk konstnär. Arbetet består av att under statsheraldikerns ledning göra digitala modellritningar till heraldiska vapen, flaggor och andra emblem åt statliga myndigheter och kommuner.

Kvalifikationer

Kunskap i heraldik är inget krav, men förståelse för värdet av att vårda ett kulturarv är en förutsättning. Lämplig bakgrund är utbildning i grafisk design på högskolenivå eller flerårig grafisk verksamhet.

Övrigt

Betyg/intyg, arbetsprover och andra handlingar ska inte bifogas ansökan, utan kan medföras vid eventuell anställningsintervju.

Anställning

Anställningsform:Tillsvidareanställning

Yrkeskategori:Bild- och reprografiker

Omfattning:Deltid. 50% dagtid

Löneform:Månadslön

Arbetstid:Dagtid

Tillträde:Tillträde enligt överenskommelse eller senast 2011-09-01

Tidsbegränsat till: Riksarkivet tillämpar 6 månaders provanställning

Värmland vs. Värmland

”Värmland vår hembygd” är som sagt enastående i sin presentation av de vapen som fanns i Värmland på femtiotalet. Alla utförda av samma konstnär. Konstnärligt blir extra intressant, eftersom Värmlands vapen framställs två gånger av samma konstnär – på samma sida.

Det första bladet i vapen presentationen visar två vapen –  Värmlands landskapsvapen och Värmlands läns vapen. Inte ens ett tränat öga kan skilja dem åt – helt enkelt eftersom de är heraldiskt identiska när de presenteras utan sina kronor (hertiglig för landskapet och kunglig för länet).

På den här tiden fanns ju inga digitala tryckmetoder och fyrfärg var fortfarande lite exklusivt i bokproduktioner. Men det fanns ändå ganska avancerade reproduktionstekniker, så helt nödvändigt var det ju inte att samma konstnär skulle framställa ett och samma vapen två gånger.

Uppenbart skapade av samma hand, i samma manér har de lite olika uttryck. Det historiska landskapet Värmland karaktäriseras av en örn med lite melankolisk, nästan bedrövad, blick och yvig frisyr, nästan med dragning åt griparnas öron, medan den administrativa enheten Värmlands läns örn ser lite vattenkammad ut, med samlad, lite uttryckslös blick.

Fanns det någon tanke bakom? Troligtvis inte. Men tanken är lockande.

Men konstnären då? Är det Brita Grep eller inte? Jag måste få klarhet i det nu.


Överst: Värmland Under: Värmlands län