Värmlands vackraste klubbmärke – nu i allsvenskan!

Det blev ett stort år för Degerfors IF. Under den onaturligt långa försäsongen vann klubben omröstningen om Värmlands vackraste klubbmärke. När seriespelet kom igång, två och en halv månad försenat, gick allt som på räls. Fram till den nervösa avslutningen. Men idag blev det klart att Degerfors IF spelar i allsvenskan nästa år, med Värmlands vackraste klubbmärke på bröstet!

I den idrottsheraldiska världen var det också stort att klubben ägnades det tjugotredje avsnittet av klubbmärkespodden Beyond the Bagde. Gäst hos klubbmärkesoraklet Leonard Jägerskiöld var Degerforssupportern Stefan Holm. Podden bjöd på en underhållande timme med fotboll, höjdhopp och Lego.

Avsnittets komiska höjdpunkt nåddes när den värmländske heraldikern Fredrik Wasling presenterades för lyssnarna! Åtminstone tyckte jag och Sveriges medialt mest uppmärksammade heraldiker, boråsaren Jesper Wasling, att det var hejdlöst roligt!

Beyond the Badge kan rekommenderas för alla som har det minsta intresse för fotbollens kulturhistoriska aspekter. Så varför inte börja med att fira Degerfors avancemang med att lyssna på avsnitt 23?

Ett sällskap för Värmland med omnejd

Den västgötske heraldiske skriftställaren Jesper Wasling är så produktiv att man inte hänger med i hans utgivning. Bland annat missade jag vad han skrev om Värmländska Heraldiska Sällskapet i mellandagarna. Jesper har känt till mina planer på ett värmländskt heraldiskt sällskap länge och konstaterar att vi äntligen har gjort slag i saken. Jag kan bara instämma – det var på tiden!

Jesper förskräcks dock över sällskapets ambitioner att verka i Värmland, Dalsland och Närke. Det behöver han inte göra. Visst kan det låta överambitiöst, men tanken är inte att vi ska ordna regelbundna sammankomster i de tre landskapen, snarare att ta någon form av ansvar dem i heraldiska sammanhang. För även om man försöker koncentrera sig på Värmland går det inte att komma ifrån kopplingarna åt öster och sydväst.

Värmland kan spåra mycket av sin administrativa historia tillbaka till hertig Carls dagar på 1500-talet då han styrde över Södermanland, Värmland och Närke. Värmland, Dalsland och Närke utgjorde tillsammans Närkes och Värmlands län under 1600-talet och hela Värmland hörde till Örebro län innan vi fick egen landshövding 1779.

Karlskoga berglag, alltså nuvarande kommunerna Karlskoga och Degerfors tillhör fortfarande Örebro län. Värmlands landskapsvapen ingår därför i Örebro läns vapen. Besöker man Örebro slott finner man många heraldiska referenser till Värmland.

I kyrkligt hänseende är Värmland och Dalsland sammankopplade genom Karlstads stift sedan 1581, då vi skiljdes från moderstiftet Skara. Detta har gjort att Värmland och Dalsland häger ihop även i akademiska sammanhang. Dalslänningar har ofta börjat sin akademiska bana vid läroverket i Karlstad och de har därför av tradition organiserats av de värmländska nationerna i Uppsala och Lund.

Även militärt finns det starka band, främst mellan Värmland och Närke. Det som vi idag tänker på som Kungl. Värmlands regemente var egentligen Närke-Värmlands regemente under större delen av sin existens. Efter många pragmatiska ombildningar är det idag åter Örebro-Värmlandsgruppen som organiserar det värmländska militära försvaret.

Allt detta gör att de tre landskapen Värmland, Dalsland och Närke är intimt sammanflätade i administrativt, historiskt och därmed även heraldiskt hänseende.

Så Jesper kan vara lugn. Vi är inte överambitiösa, även om jag förstår hur han tänker.

En sak måste dock göras klar: Det är inte okej att kalla vårt verksamhetsområde för ”norra Götaland”. Det ursäktas icke! Dalsland må höra till Götaland, men Värmland och Närke gör det icke!

Liket lever!

Det var ett par år sedan jag publicerade något på den här bloggen. Och några heraldiska reflektioner har jag inte lagt ut här sedan 2012. Därför var det både hedrande och lite genant när ”Under Wermlandsörnen” dök upp i Marcus Karlssons artikel om heraldiska bloggar i senaste numret av Vapenbilden. Hedrande att få stå i samma lista som bloggarna Berntsen, Wasling, Sunnqvist, Segersven och Breitholtz, samt konstnärerna Zovko, Falk och Andersen. Genant, eftersom jag låtit bloggen först spåra in på lokalhistoria för att sedan överge den.

Men det säger nog en del om heraldiken som ämne att Marcus tog med mig i listan. Att blogginläggen inte är rykande färska gör inget, eftersom det de behandlar är tidlöst. Det märker jag inte minst själv, när jag ibland googlar något jag funderar på och upptäcker att jag tidigare har tangerat ämnet i någon gammal bloggpost.

Marcus uppmuntran och de senaste dagarnas funderande på Karlstads biskopars vapen har lett fram till att jag nu måste bryta tystnaden. Länge leve heraldiken!

De lokalhistoriska funderingarna har för övrigt fått maka på sig och kanaliseras nu på bloggen http://gravahistoria.wordpress.com.

Dagens namn – Agi och Arthur

Gåtan om omslaget på ”En bok om Värmland av värmlänningar” har äntligen nått sin lösning. Egentligen har frågan malt sen Fredrik Brodin efterlyste konstnären för ganska exakt ett år sedan. När jag gjorde en förfrågan på Heraldica för tag sedan tyckte först Jesper Wasling att det vore ett bra uppslag för Vapenbilden. Men den idén sänkte Mats Persson genom att ge mig lösningen på gåtan.

Arthur Sjögren

Konstnären bakom vapenillustrationen heter Arthur Sjögren – ”inte bara en röd revolutionär”, berättar Mats, som går och väntar på Sjögrens biografi. Sjögren var illustratör och bokhistoriker, en av de tidigaste representanterna för jugendstilen och personlig vän med Strindberg.

Letar jag ordentligt tror jag faktiskt att jag har något mer av Sjögrens verk i gömmorna. Jag får ha Sjögrens stil och signatur i bakhuvudet när jag gallrar i ”magasinet” (bokhyllorna i garaget) i vår.

Fredrik Tersmeden gav mig ett spännande sidospår i sökandet efter Arthur, nämligen Agi Lindegren. Även Lindegren var flitig bokillustratör, men även arkitekt. Han ligger bland annat bakom Biologiska museet på Djurgården – en av de där favoritbyggnaderna som jag aldrig har varit inne i (främst i den kategorin finns nog Ferdinand Bobergs posthus på Vasagatan – Sveriges vackraste byggnad, som gör promenaden mellan Stockholms central och kontoret på Kungsgatan mödan värd).

Agi Lindegren

Byggandet av Agi Lindegrens biologiska stavkyrka på Djurgården utgör för övrigt en episod i Lars Anderssons ”Vattenorgeln”. Huvudpersonen för stunden, rackstadkolonisten Gustaf Fjaestad har ännu inte funnit sitt kall, men assisterar  sin blivande mentor Bruno Liljefors, som arbetar som fondmålare i Gustav Kolthoff naturalistiska museum. Jag minns inte om det förekommer någon arkitekt i ”Vattenorgeln”, men det är en av få böcker som jag känt för att läsa om och då får jag hålla ögonen öppna.

Historien om Gustaf Fjaestad, som börjar vid en strandkant i Boston, tar oss via cykel runt Mälaren till en stabbig frukost hos Bruno Liljefors. På grund av en inkonsekvent fotnot kraschlandar den tyvärr olyckligt i Lars Andersson skrivarlya efter ett hårt skridskopass på Oslofjorden.

Jag hade gärna följt med Fjaestad till Arvika och hört något om livet kring Racken. Så om jag någonsin träffar på Lars Andersson (vilket jag lär göra förr eller senare) så ska jag be honom att skriva färdigt historien. Historicitet är trevligt, men en värmländsk författare är i sin fulla rätt att vri å ljuge bäst han vill. Man behöver inte fara med osanning bara för att man ljuger!

Heraldiska bloggar och bloggande heraldiker

Appropå Jesper Waslings lista på heraldiska bloggar, kan man konstatera att det finns å ena sidan heraldiska bloggar och å andra sidan bloggande heraldiker. Som heraldiker är jag intresserad av bägge dessa kategorier, men av skilda anledingar.

Varför de heraldiska bloggarna intresserar mig är väl inte så konstigt. Vi är några hundra i Sverige som delar detta intresse och då är det ju inte inte så underligt att man med nördig lusta kastar sig över ett inlägg där Fredrik Brodin presenterar en ny version av Prinsessan Sibyllas vapen. Nördigt och trevligt för oss redan frälsta.

Men jag när ju också ett hopp om ett heraldiskt uppvaknande i Sverige. Och det är här de bloggande heraldikerna kommer in i bilden – de som skriver för en helt annan publik än den heraldiska.

Just nu är det två bloggande heraldiker med bakgrund inom juridiken som fångat mitt intresse.Varken Elias Granqvist eller Martin Sunnqvist skriver några heraldiska bloggar. Elias bloggar som moderat lokalpolitiker från Hässelby och i Martins blogg  ”förs tankar om rätt och rättskipning fram, särskilt om dömandets förutsättningar historiskt och i nutid”. Knappast något att punktmarkera för den som är specialintresserad av heraldik.

Och det är just det som är poängen. När dessa två gör en avstickare från sina huvudområden och kombinerar juridik eller politik med heraldik når de en ny målgrupp. Det kommer inte ske varje vecka, kanske inte ens varje månad. Men när det sker blir det intressant.

Just nu diskuterar de bägge heraldiken i domstolsväsendet (Elias, Martin). Är det ett sätt att få stockholmsmoderater och rättsfilosofer att intressera sig för heraldik? Förmodligen inte. Men jag hoppas på att få se fler i röster i diskussionen i respektive blogg – allra helst röster som jag aldrig hört förut.

Och jag hoppas även på att få läsa heraldiska diskussioner på andra bloggar, diskussioner som förs mellan miljöpartister, reklambranschfolk, folkmusiker, fotbollsfans och lastbilschaufförer.

Sveriges flitigaste bloggare!

Till min stora fötjusning har jag av Heraldik.se utropats till ”Sveriges flitigaste heraldiska bloggare”. Det epitetet är väl i och för sig inte mer än ett kvitto på min svada, men omdömet ” Ständigt med spännane uppdateringar om stort och smått” värmer!

Att jag över huvud taget upptäckte detta imorse får jag tacka Google för. Jag hade just börjat leka lite med iGoogle, för att se om det kunde vara något att ha. Ett försök att bli vän med RSS-tekniken, eftersom jag har en förmåga att missa nyheter på Heraldik.se, Heraldik.org och en del bloggar som jag vill följa.

Sagt och gjort – jag knäppte på iGoogle och dunkade in en rad RSS-flöden jag ville ha koll på. Och när jag återvände för att utvärdera ett dygn senare hade det hänt saker. På Jesper Waslings blogg till exempel. Det är inte ofta han öppnar munnen i den kanalen, men när han väl gör det vill jag lyssna. Och det hade han gjort igår och tipsat om att han uppdaterat Heraldik.se.

Förutom mitt och Jespers eget är det tyvärr bara tre namn på Waslings lista över bloggande heraldiker – Thomas Falk, Carl Anders  Breitholtz och Fredrik Brodin.

Men frågan är om alla hör hemma där idag. Thomas Falks har haft en rad bloggar igång, men nu verkar det som att han har intresset på annat håll för närvarande.

Bloggen på adressen http://coatofarm.blogspot.com heter numera ”Digital Konst” och handlar inte alls om heraldik. Så Thomas är visserligen fortfarande en bloggande heraldiker, men bloggar inte om heraldik. Synd, för jag saknar heraldikern Falk på nätet. Särskilt hans hemsida som tidigare fanns på http://www.heraldik.info.se/ .

Men de andra två namnen hör verkligen hemma på listan. Både Breitholtz och Brodin heraldiska konstnärer som publicerar sina alster på webben. Breitholtz bloggar har jag lite dålig koll på, men det ska jag genast råda bot på!

Waslings heraldiska bloggar:

Fredrik Höglund:

https://wermlandsheraldik.wordpress.com

Thomas Falk:

http://coatofarm.blogspot.com

Carl Anders Breitholtz:

www.heraldiskdagbok.blogspot.com

breitholtzheraldry.blogspot.com

http://www.creativeheraldry.com/svenska.html

Fredrik Brodin:

http://armorialblog.wordpress.com

Jesper Wasling:

http://wasling.blogspot.com

Heraldiker twittrar inte…

Heraldiken är en mycket visuell konstform. Det måste vara förklaringen till att heraldiken frodas på Facebook, men inte på Twitter.

Själv använder jag mitt Twitter-konto Wermlandsherald med samma låga ambitionsnivå som de flesta twittrande myndigheter och kommuner, enligt filosofin ”är det någon som vill följa mig så är det OK, men tro inte att jag tänker bjuda på något extra”. Följaktligen har jag bara en handfull ”följare”.

Så Twitter kan nog inte räknas som Heraldik 2.o. För hur ska man kunna skapa något engagemang kring en så  visuell företeelse som heraldik i mikrobloggens format?

Fast det finns visserligen en del intressanta försök. Som till exempel från den blygsamt twittrande sekreteraren Jesper_Wasling, som testade att liveblogga från ett styrelse möte i Svenska Heraldiska Föreningen (läses nerifrån och upp):

Militärheraldikhelg i Stockholm i höst, troligen i slutet av september. Kända heraldiker på plats. Läs mer på hemsidan i höst. 9:31 PM Jun 9th via web

Just nu – diskussion i styrelsen kring SVK och SHI. Dessutom funderigar kring vart föreningens bibliotek ska ta vägen. 9:20 PM Jun 9th via web

Uggla-heraldikboken från 1746 trycks om i i höst. Troligen i oktober. Och nu pratar vi om vår hemsida 9:13 PM Jun 9th via web

Just nu – Styrelsemöte i Svenska Heraldiska Föreningen. – Raneks arkiv går framåt. – Medlemssiffrorna lite under som rekordåret 2008 Mer … 8:47 PM Jun 9th via web

Det påminner lite om en live-referat från en färjestadsmatch. Kanske inte riktigt lika förtätad stämning i möteslokalen som i Löfbergs Lila Arena, men vi är nog ändå en handfull personer som är så pass sjuka att vi skulle kunna tänka att följa nästa styrelsemöte via webben.

Men då måste  nog sekreteraren annonsera ordentligt först. Och kanske överväga om Twitter ändå är rätt kanal. Kanske dags att pröva Bambuser? Eller YouTube? Eller varför inte Word?

Heraldik 2.0 på Linkedin

Nu har heraldiken intagit ytterligare ett hörn av internet. Målmedvetet och med en liten skara entusiaster i täten har vi klättrat upp för den socialmediala näringskedjan. Epost, webb, forum, blogg, wiki och Facebook har oförtrutet intagits och utforskats av Heraldiknorden. 

Senaste tillskottet är gruppen ”Heraldiker i Sverige” på Linkedin, som (såklart) skapats av Jesper Wasling.

”Så, vad ska vi diskutera här? Något speciellt som fungerar bättre här än på andra håll?” var den första frågan som väcktes i det nya forat.  Jesper besvar själv frågan:
– En bra utgångspunkt vore ju att detta blev en plats där de som sysslar med heraldik något så när professionellt kan samlas för egen skull och för att fånga in andra som söker heraldiker.

Och det ligger ju i Linkedin’s idé som ett professionellt socialt nätverk. Professionella heraldiker (konstnärer, författare, forskare) kan bygga professionella nätverk, utbyta erfarenheter och – framför allt – exponera sig mot potentiella kunder.

Vad ska då jag göra där? Frottera mig med proffsen, såklart!

Vad gör Jesper Wasling år 2032?

Vad ägnar vi oss åt år 2032? Det kan man fråga sig. Själv kommer jag vara nära sextio och har, om jag inte kommit på bättre tankar, just erhållit medalj för Nit och redlighet i Rikets tjänst.

En annan som kommer att vara farligt nära pensionsstrecket är heraldikern och skriftställaren Jesper Wasling. Det är nog bra, för då kommer han ha gott om tid att sätta sig in i arkivmaterialet från Svenska kommunalheraldiska institutet. Sex arkivkartonger från av institutets material kommer att finnas tillgängliga för forskningen på Riksarkivet från och med januari detta år.

Jesper, som i en bisats nästan lovat att skriva kommunalheraldiska institutets historia, har nog värmt upp ordentligt vid det laget, för redan 2025 kommer korrespondensen mellan institutets primus motor, Uno Lindgren och makarna Ragna och Gunnar Lundberg att offentliggöras.

Det är Bengt Rur som har fiskat upp uppgifterna om Lindgrens arkivalier ur Riksarkivets tryckta beståndsöversikt 8:2.

Tidigare inlägg:

Uno och institutet – so far

Vem skriver Kommunalheraldiska institutets historia?

Bohusländsk stadshärold?

Uno och Institutet – so far

Jesper Wasling satt såklart på en del av svaren på mina frågor om Kommunalheraldiska institutets historia Jag skickade ut frågan även på Heraldica och fick ytterligare svar från Elias Granqvist.

Om vi summerar vad jag vet om Uno Lindgren och hans skapelse Svenska kommunalheraldiska institutet, så

• Svenska kommualheraldiska institutet, som det egentligen heter,  grundades  som en stiftelse 1951 för att på vetenskaplig grund forska om svensk orts- och bygdeheraldik.
• SKI var som mest verksamt innan de stora kommunsammanslagningarna i början på 1970-talet.
• SKI var istort sett synonymt med Uno Lindgren, men det fanns även andra aktiva.
• SKI drev tesen att det räckte för juridiskt skydd av vapnet att en kommun själv antog det, det behövdes inte att vapnet fastställdes av regeringen,
• Dokumentationen om SKI:s verksamhet verkar finnas i Uno Lindgrens privata arkiv, som tyvärr verkar vara stängt för allmänheten.

Det var lite torra fakta om Svenska kommunalheraldiska institutet. Det finns nog många som skulle kunna berätta mer, särskilt som Uno Lindgren verkar ha varit en väldigt kontroversiell man i Heraldiksverige – ovän med statsheraldikern och alla andra representanter för offentlig heraldik.

Men om det stämmer som Jesper Wasling konstaterade, så kan nog inte SKI:s historia skrivas förr än man får tillgång till Uno Lindgrens efterlämnade arkiv. Jesper har dock anmält sig frivillig som Lindgrens biograf, så nu gäller det att se till att han får tillgång till arkivet!

Torsby kommuns vapen
– en av SKI:s många skapelser