Sven Sköld – Berghmans borgerlige illustratör

Vad ska en svensk heraldisk konstnär heta, om inte Sven Sköld? Han var för mig okänd tills jag plockade ut Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” ur bokhyllan i eftermiddags.

Det är kul att återerövra sitt eget bibliotek. När jag läste ”Borgerlig vapenrulla” förra gången, var i samband med att jag köpte den. Då ägnade jag inte illustrationerna särskilt stor uppmärksamhet, mer än att jag konstaterade att de var rena och snygga och gjorde blasoneringarna rättvisa. Vilket jag gav Arvid Berghman för – konstnären ägnade jag inte någon tanke.

Men eftersom jag för tillfället vurmar särskilt för våra heraldiska konstnärer noterade jag idag med tillfredsställelse att Sköld är omnämnd redan på titelbladet:

BORGERLIG
VAPENRULLA

utgiven av

ARVID BERGHMAN

med teckningar av

SVEN SKÖLD

Bra där! Men Berghman kanske ska ha en del beröm för teckningarna han också, för om man ska tro Vem är vem? på Heraldik.se (och det ska man ju, för den bygger ju i allt väsentligt på Vem är vem? på Magnus Bäckmarks Gröna stubben), så var det Arvid Berghman som lärde upp Sven Sköld till heraldisk konstnär.

Sköld, Sven
(1909-86)
Heraldisk konstnär, exlibris- och medaljkonstnär, bokillustratör, reklamtecknare.
Han lärde sig heraldik av Arvid Berghman och samarbetade med denne bland annat med vapenteckningar till dennes Borgerlig vapenrulla, 1950.
Dessutom var han idégivare till Los, Orusts och Piteå landskommuns vapen.

Nu är jag ingen kännare av heraldiska stilarter, men man undrar om adepten Skölds framställning av sitt eget vapen (överst i inlägget). Berghman kunde ha ganska bestämda åsikter om ganska mycket – till exempel hjälmens placering på ovanpå skölden. Skölds hjälmprydnad blasoneras som ”två vingar av silver, vardera belagd med en röd sköldpadda med beväring av guld.

När man ser bilden måste man känna till  blasoneringen för att lista sig till att det finns en sköldpadda till på bortsidan av bilden. Detsamma gäller Berghmans eget vapen i samma bok (till höger), där hjälmprydnaden blasoneras som ”två gröna vingar, vardera belagd med en bergsmansslägga och ett bergjärn av silver i kors”.

Men det kan man kanske ha överseende med och förmodligen har jag lärt mig något om hjälmprydnader idag. Annars hade nog inte Berghman låtit trycka bilderna, för i företalet till boken uttrycker han sin uppskattning av sin illustratör:

En annan viktig avsikt med arbetet är att propagera för god heraldisk konst. Jag har därför endast medtagit vapenteckningar av en kvalitet, som kan betecknas som förebildlig i konstnärligt hänseende. De ha alla utarbetats av konstnären Sven Sköld.

Jag kan bara instämma.

Jag fick även för mig att läsa om inledningen till vapenrullan idag, men det kunde jag ha låtit bli, för det är i allt väsentligt en utökad version Berghmans uppsats ”Borgerliga släktvapen” i Meddelande från RHÄ 1934. Är man nöjd med en text kan man ju lika gärna trycka den igen.

Den röda örnen plågar mig fortfarande!

Jag har äntligen fått en liten pusselbit till i mitt huvudbry kring den röda värmlandsörnen i Värmlands hertig Carl Adolphs (1798-98) serafimersköld och S:t Andreaslogen Carl Augusts vapen från samma period. Det kan jag tacka Ralf Hartemink för!

2004 gjorde jag ett försök att bringa lite klarhet i hur det kan hamna en röd örn i ett värmländskt vapen, så jag slängde ut en fråga på Heraldica och fick en mycket bra förklaring av Magnus Bäckmark.

2008 sammanfattade jag mina rön och gjorde ett nytt försök att väcka frågan på Heraldica, men fick inget napp.

Nu, 2010 har jag äntligen fått en liten, liten pusselbit till. Den kommer ut ”Svenska Rikets Vapen” av F. Liljeblad. Jag fick boken som PDF av Ralf Hartemink i förra vecka och det var en fröjd att skrolla igenom planschverket! Liljeblad presenterar själv, felaktigt eftersom boken är utgiven 1878, Värmlands vapen som svart örn på guldbotten. Men så delar han med sig av följande lilla passus:

Vapnet gafs af Hertig Carl, sedermera Car’l IX. Några anse att örnen bör vara röd; men derom nämnes inget i hertigens gåfvobref. Aldre vapen hafva varit: dels en filfras i silverfält, dels en uppspänd både med pålagd pil, dels, efter Erik XIV, som förbättrade landskapsvapnen, en blå örn i silverfält.

Den hjälper mig inte i någon riktning, men det skänker lite tröst att höra att någon uppmärksammat samma fråga för hundra år sedan… Man undrar vilka de där ”några” äro, som har åsikter om örnens färg.

Fast hela notisen är rätt förvirrad. Vad är det för gåvobrev han pratar om? Det måste röra sig om en sammanblandning med Karlstads privilegiebrev från 1584. Men där uttalar sig verkligen hertigen om örnens färg, och säger att den ska vara blå, så om storebror Erik har ”förbättrat” landskapsvapnet.

”Förfallet”, när örnen gick från blå till svart och fältet från silver till guld inleddes inte under Carl IX:s regeringen, men väl under nästa generation.

Dags att utforska kyrkans märken

”Jag vill påstå att bilden  [nedan] tydligt illustrerar Svenska kyrkans episkopala struktur, såtillvida att den visar att Svenska kyrkan är en sammanslutning av 13 stift, vilka kan vara mer eller mindre oavhängiga av varandra ibland…” sa Claus.

Jag håller med honom. Och funderar över när man vill signalera mångfald och när det gemensamma är viktigast. Allhelgonadagen får nog avslutas i fåtöljen framför brasan i sällskap av Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson. Det är dags att läsa om ”Kyrkans märken” med nya ögon.

Skrivklåda med syfte

Med min skrivklåda är det märkligt att jag inte har bidragit med mer material till Svenska Heraldiska Föreningens tidning Vapenbilden. En gång, tror jag. Om heraldik på poststämplar. Inget eget specialintresse, men en kul ny bekantskap när intervjun skulle göras.

Nu är det – kors i taket – dags för ett nytt opus. Intervju med heraldisk konstnär på gång. Vi får se när redaktör Bäckmark får manuskriptet i brevlådan…

Så ska ett klubbmärke se ut!

Om jag hade 350 000 kronor över skulle jag lägga dem på en andel i Bro Hof Slott GC. Bara för att kunna beställa en klubblazer med klubbens emblem på. Jag såg en tumnagelbild på nätet och tyckte mig känna igen stilen. Och visst var det Magnus Bäckmark som låg bakom märket!

Bro Hof Slotts vapen, tecknat av heraldiker Magnus Bäckmark

Genom att slottet fick ny ägare 2002 så behövdes också ett nytt vapen. Ett heraldiskt vapen skall spegla både historia och framtid. Det görs med hjälp av heraldikens speciella symbolspråk och formkrav.

Slottets namn Bro Hof syns i vapnet på flera sätt. Det finns en bro tecknad som står både för Slottets namn och dess anknytning till orten Bro. Hof är gammalsvenska och kommer från det tyska Hof som betyder stor gård. Lejonet går på ”bron”, framför ett parti av borgmuren på kungsgården/”hovet”(Hof). Bro och Hof bildar tillsammans slottets namn Bro Hof Slott.

Alla vapen skall också ha ett valspråk. Anspelning på bro finns inte bara i vapnet utan också i valspråket, som är textat på valspråksbandet under vapnet. Valspråket på latin lyder ”traditio pons ad futurum” och betyder översatt ”tradition är bron till framtiden”. Framtid symboliseras med en stjärna i heraldiken.
 
Förekomsten av lejon i vapnet har att göra med slottets medeltida ursprung som kungsgård – ett lejon är en kunglig sinnebild och fördes som vapenbild av Sveriges medeltida kungar av Folkungaätten. Därutöver är lejon allmänsymboliskt en personifikation av mod och styrka och av den anledningen ofta använd inom heraldiken.

Vapenfärgerna blått och guld samt vapensköldens form anknyter till släkten Sparres vapen alltså den tidigare ägarfamiljen på Bro Hof Slott.

Från klubbens hemsida

Vem skriver Kommunalheraldiska institutets historia?

Är man intresserad av offentliga vapen stöter man då och då på institutionen Kommunalheraldiska institutet (KHI). KHI står som upphovman till många kommunala vapen, till exempel om man bläddrar i Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok”, söker i Heraldiska källan eller herlt enkelt googler efter ett kommunalt vapen.

Googlar man på ”Kommunalheraldiska intitutet” får man 455 träffar, som de flesta handlar om KHI som kraften bakom framtagandet av något kommunalt vapen, men man får väldigt knapphändiga fakta om själva KHI – och personerna bakom intitutet.

I stort sett är det två källor som har något matnyttigt att komma med. Den första är ett kort avsnitt i en text av heraldikern Per Andersson på en sida om Långarydssläkten:

Den förs­­ta kom­mu­nala bä­ra­ren av ett fast­ställt vapen vid sidan av städerna var Kinna muni­ci­pal­­sam­häl­le, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sam­man­taget sju va­pen för icke stads­kom­­­mun­er, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riks­­­­he­ral­­dikeräm­be­tets av­skaf­fande 63. Den när­maste tio­års­perioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Där­av var drygt en fjärdedel ut­ar­be­tade av den 1951 bildade pri­­vata stif­tel­sen Svenska komm­unalheraldiska in­sti­tut­et, vars vapen dock inte alltid av kom­munerna för­des till fast­stäl­lelse.

Källa: http://www.langarydsslakten.se/heraldik.htm

Fler matnyttiga – och mustiga – uppgifter, finns i ett gammalt nummer av Vapenbilden (nr 61, 2005), där Jan-Eric Olsson berättar minnen från den sjunde internationella heraldiska kongressen i Haag 1961:

En dag stod plötsligt Uno Lindgren utanför

en föreläsningssal. Utan att känna mig öste

hans kvaller ur sig om alla närvarande svenskar.

Eftersom Lindgren är avliden sedan 1992 torde

jag utan att störa friden över hans minne våga

erkänna att det under de följande tjugotvå års

kongresser som vi båda deltog i för min del

gällde att hålla mig utom syn- och hörhåll från

denne orosmakare.

s. 286

Och:

Uno Lindgren (1915–1992), Älvsjö, till

vardags avdelningsdirektör i vägverket, hade

en tid varit deltidsanställd medarbetare vid

dåvarande Riksheraldikerämbetet, vilken

befattning han med någon överdrift latiniserat

till ”secretarius” på ett av sina exlibris (här

i naturlig storlek). Han har gett ut Heraldik

i svenska författningar (1951) ochvarmannen

bakom Kommunalheraldiska institutet, som

genom flitiga vapenförslag sporrade många

kommuner att anta vapen.

Bildtext på s. 287

Den där sista bildtexten är jag osäker på om det är Olsson själv eller redaktören Magnus Bäckmark som skrivit. Bäckmarks egen, annars mycket fyllliga, ”Vem är vem?” på Gröna Stubben listar förresten bara Lindgren som författare och nämner inte hans verksamhet med KHI:

UNO LINDGREN, 1915–92, författare av ”Heraldik i svenska författningar” (Lund 1951), var någon tid (före 1953 och åtminstone 1949) deltidsanställd medarbetare vid Riksheraldikerämbetet. Källa: HT 66, s 281, Riksarkivets beståndsöversikt, del 6, s 47; hans exlibris från 1949.

http://hem.passagen.se/gronstub/kannarna.htm

Idag finns inte KHI längre – den kommunalheraldiska sverigekartan är så gott som färdigritad. Istället verkar   Sockenheraldiska institutet (SHI) med ungefär samma syfte, fast nu att förse alla Sveriges socknar med heraldiska vapen.  SHI är en verksamhet inom Svenska Heraldiska Föreningen, och det är därför  mycket lätt att hitta information om det. SHF är mycket bra på att informera om sin verksamhet och att skriva sin egen historia.

Men vem skriver Kommunalheraliska institutets historia?

Uppdatering: Brunskogs landskommun

Första riktiga uppdatering av Wermlandsheraldik.se sedan augusti ifjol är ett faktum:

En hel mening har tillkommit om Brunskogs landskommuns vapen!

Tack, Magnus Bäckmark!

De heraldiska hemsidorna

De heraldiska hemsidorna hör egentligen 90-talet till, men förtjänar ändå en plats i 00-talets decenniekrönika, eftersom de synliggjorde heraldikens utövare för varandra. En sak är nämligen säker när det gäller heraldikens 00-tal – kontakten mellan dess denna konstarts utövare har definitivt intensifierats.

När jag började intresseramig för ämnet i början av 90-talet, utgjorde Karlstads stadsbiblioteks Ky-hylla min arena. Inte mycket till umgänge där, inte. När jag lånade om en bok kunde jag av stämplarna konstatera att den inte lämnat hyllan sedan jag hade den sist. Jag föreslog någon gång att man skulle deponera hela det heraldiska beståndet hemma hos mig, men det nappade man inte på.

Idag är min heraldiska boksamling flera gånger större än Stadsbibliotekets, så det var länge sedan jag besökte Ky-hyllan. Och om jag tog mig dit, tror jag inte att det är mycket större drag än för femton år sedan.

När Internet gjorde entré i mitt liv var det självklart att utforska vad som erbjöds på det heraldiska området. Det är svårt att komma ihåg hur man gjorde före Google. Själva sökandet skedde troligtvis med den fantastiska sökmotorn Altavista, men den största hjälpen fick man av länklistor på andra sidor.

Ute i den stora världen fanns det såklart en del att läsa om heraldik, men för den som var intresserad av svenska förhållanden fanns det en handfull sidor. Oftast fanns det någon form av eldsjäl/folkbildare bakom – en Granqvist, en Bäckmark eller, med största säkerhet, en Wasling.

Jag gissar att de här herrarna började på ungefär samma sätt som jag själv senare gjorde, med att konstatera att Dreamweaver var ett trevligt program om man vill hålla ordning på text och bild i ett ämne och samtidigt göra det tillgängligt för andra. Gratiswebbhotellen stod både för lagring och adress, när se-domänerna var något exklusivt, förbehållet ”riktiga” avsändare.

Elias Granqvists sida om heraldik i Sverige lär ha raderats av en obetänksam internetleverantör, Och Jepser Waslings webbprojekt har avlöst varandra, även om adressen ibland har varit densamma, så där finns det nog inget kvar att se från 1900-talet.

Men Magnus Bäckmarks utmärkta ”Gröna Stubbens heraldik för ofrälse” finns kvar på nätet. Otroligt charmig webb av årgång -95! Gröna stubbens länkar är i många fall döda, men surfar man runt får man en god bild av den tidens Heraldikverige på Internet.

Även Svenska Heraldiska Föreningens, Heraldiska sällskapets och Skandinaviska Heraldiska Sällskapets webbar hör till samma tradition. Idag finns de på Heraldik.se, respektive .org, men tog sin början på gratishotell.

Min egen Wermlandsheraldik har gjort samma resa – från gratishotell till egen domän. Tekniken och sidorna som ligger där är i grunden de samma som för tio eller femton år sedan, men Yahoo!’s gratistjänst Geocities.com, där många av oss publicerade våra sidor, har äntligen stängt. Den symboliska slutpunkten på den folkbildande eldsjälens första decennium på nätet.

Biskopen, Bäckmark och S:t Erik

Julnumret av Svenska Heraldiska Föreningens tidning Vapenbilden pryds av två nykomponerade biskopsvapen, varav föreingens arbetsgrupp för kyrklig heraldik ligger bakom det ena. Det är vapnet för Stockholms stifts nya biskop Eva Brunne, som i sitt första utförande har målats av konstnären Magnus Bäckmark.

Det är ett snyggt vapen. Enligt traditionen är biskop Evas personliga vapen kvadrerat med stiftets vapen. Brunnevapnet är en kombination mellan talande personvapen och ämbetsvapen. För ämbetet och biskopens tro står den klassiska Lutherrosen, mot ett fält som anspelar på namnet Brunne.

Biskopen har fått en väldigt snygg förstaversion av sitt vapen i Bäckmarks tidlösa stil. Det som sätter igång mina tankar såhär på juldagen är Bäckmarks version av Stockholms vapenbild i stiftsvapnets två fält.

Uppfriskande att se det i någon annan version är Stockholms stads nuvarande grafiska profil. Jag gillar visserligen Karl-Erik Forsbergs kommunala variant av S:t Eriks pagelockiga huvud också, men ibland måste man påminnas om att den korrekta avbildningen av ett vapen aldrig kan fastställas i en grafisk profil.

Tog en titt på Wikipeida och konstaterade att det finns en annan S:t Erik även där. Konstnären heter i det här fallet Marmelad Jag har inte hört at Stockholms stad har opponerat sig mot det, vilket till exempel Kustbevakningen gjort. Förståndigt att låta bli.

Livet i Finnskogarna #1

Mor och syster var på rundtur i Värmlands finnskogar i somras. Med sig hem hade de en broschyr som varken de eller jag trodde att jag skulle vara intresserad av. Mycket riktigt innehöll den långa tirader och rökstugor och uthus fördelade på ett dussintal finngårdar i norra och västra Värmland. Sådan litteratur ska läsas på plats vid pörtet och gör sig bäst om den intas tillsammans med motti och fläsk.

Men till min förvåning fanns det en intressant bild på förstasidan som gjorde mig oväntat uppspelt. Finnskogens härads sigill skulle det föreställa. Och jag som trodde att jag hade koll på alla häradssigll, tack vare att Magnus Bäckmark var snäll och tänkte på mig vid ett besök hos Riksheraldikern. Häradsavdelningen på Wermlandsheraldik ska vara så gott som komplett.

Jag hade för mig att jag sett någonstans att Finnskogens härad skulle ha varit ett kortlivat experiment, men efter lite googlande har jag slutit mig till att det var ett förslag som nog aldrig realiserades. Det som itne finns omnämnt på Värmlandsrötter har aldrig funnits.

Allt pekar på att denna lilla finnskogssymbol är en produkt av politiska strävanden från en viss Carl Axel Gottlund. Om honom finns det förvånansvärt mycket att läsa på nätet. På norvarmland.com kan man läsa om hans projekt att skapa ett område med finskt självstyre i dubbelmonarkin Sverige-Norkes finnbygder:

Petitionen åtföljdes av en ritning till sigill. Inskriptionen löd SUOMALAISTEN LIITTO-MERKKI – FINNSKOGENS HÄRADS SIGILL och hade årtalet 1824, då man hoppades att det nya området skulle vara etablerat. I en lagerkrans omkring sigillet stod orden ”Rauha ja rakkaus” (Fred och kärlek) samt ”Sopu ja sovinto” (Endräkt och samstämmighet) att läsa. Ovanpå dem fanns två händer, som tryckte varandra, samt vapnen för Savolax, Karelen samt – i betydligt mindre format – för Sverige och Norge.

Föredömligt beskrivet!