Stadshistoria med heraldiska höjdpunkter

Jag har äntligen fått hem Värmlands Museums årsbok 2018, alltså Bengt Schüllerqvists nya stadshistoria ”Tingvalla som stad – Karlstads historia 1584-2018”. Kan det vara nödvändigt med en ny stadshistoria? kan man fråga sig. Vi har ju redan Karlstads historia i fyra band. Självklart behövs den!

För det första finns det lyckligtvis många fler historier att berätta än de som hedersmännen Nygren, Dahlgren, Mogren och Ronge redan har berättat. För det andra saknar vi av naturliga skäl det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet i de tidigare böckerna. Och för det tredje saknar vi en stadshistoria berättad på ett modernt sätt.

Nu har jag ju inte hunnit mer än bläddra igenom boken, men jag kan konstatera att den är snyggt formgiven och rikt illustrerad. Jag hittar både klassiska bilder (sådana som måste vara med) och mer eller mindre nya bilder (porträtt, foton, kartor och föremål ur samlingarna) som gör att historien känns ny. När de två faktorerna kombineras uppstår magi, åtminstone för mig. Jag ska ta ett enda exempel.

En av de mest klassiska bilderna från Karlstad före den senaste stora stadsbranden, är fotografiet av hur Karlstads kvinnor överräcker den fana som de har låtit tillverka åt stadens skarpskyttekår. Det är den 15:e maj 1864, ett år före branden. Torget är fullpackat med folk, skarpskyttekåren står uppställd framför landshövdingeresidenset och landskontoret (dåtidens länsstyrelse). I bakgrunden syns det stora Assembéhuset (dåtidens frimurarhus). Fanan överräcks av kvinnornas representant Euphrosyne Nygren till skarpskyttekårens kapten Sparre. Det ser vi inte på bilden, men det vet vi av bildtexten i museets bilddatabas.

22952

I årsboken finns bilden med på ett helt uppslag. Man ser fler detaljer än vanligt på fotot, men tyvärr inte så mycket av själva fanan. Här kommer en av bokens styrkor. Som komplement till fotot av den historiska tilldragelsen har man nämligen plockat fram själva objektet; skarpskyttekårens fana. 150 år efter överlämnandet kan man fortfarande hitta den i museets samlingar.

Fanan består av en svensk flaggduk med Karlstads stadsvapen målat i guld och svart på vitt siden i korsmitten. Vapnet kröns av en öppen krona. Bara den bilden gör att boken är värd sitt pris.

Men vid genombläddringen har jag hittat en del del andra heraldiska småskatter som jag nog återkommer till, som hertig Karls vapen i kalksten från kungsgården Karlberg, kartor med Karlstads stadsvapen i flera varianter, samt Kristinehamns och Filipstads sigill.

Annonser

Heraldisk hälsning från sur byråkrat i Norra Råda

SE_AB013_SKL_LKF_KI_08_Komm55_137_Norra_Rada_vapen_rubrikJag vet inte vem han var, men jag har under dagen utvecklat en viss beundran för Ingvar Axelsson från Norra Råda. När Sixten Larsson, förbundsdirektör i dåvarande Landskommunernas förbund, skulle fylla 50 år 1955, gick över 700 av Sveriges kommuner ihop och skapade en märklig gåva åt honom. Respektive kommun beskrev sig själv på en eller några sidor, med en kort text och några illustrationer från bygden. Totalt blev det 15 pärmar med 1882 sidor som överräcktes till jubilaren.

Norra Råda landskommuns hyllning bestod av en sida med kommunvapnet uppe i högra hörnet och en hälsning, framförd av denne Ingvar Axelsson, som jag av sammanhanget uppfattar som kommunalkamrer i Råda.

Axelssons hälsning börjar som en traditionell beskrivning av bakgrunden till Norra Rådas då fem år gamla kommunvapen, men övergår i en alternativ heraldisk analys, en  stolt hyllning till det kommunala självstyret och en stridsförklaring mot allt dumt som kan komma från Stockholm och Karlstad. Döm själva:

Norra Råda kommunvapen, som ovan skådas, symboliserar Klarälven med dess fem stora kraftstationer inom kommunen enligt den officiella beskrivning Konungen undertecknat. De skarpa spetsarna med deras dolda elkraft kan också tänkas inrymma en annan symbolik, nämligen kommunens vilja att själv vårda sina angelägenheter. Antalet spetsar är tio men ändock måhända otillräckligt för att möta välvillig tillsyn, råd och anvisning ovanifrån huvudstad och residensstad om någon spets skall finnas redo att möta det latenta hot mot självstyrelse, som kommunalkamrer och Landskommunernas Förbund representera.

Råda i Norra Råda kommunalkontor den 30 juni 1955

Ingvar Axelsson

Jag är tydligen inte den förste som har studsat inför Axelssons formuleringar, för om man tittar på den inscannade PDF-versionen av hyllningsadressen, så har någon fundersamt markerat slutraderna med rödpenna.  Kanske jubilaren själv?

Den som har upplysningar om Ingvar Axelsson från Norra Råda får gärna höra av sig (till fredrik@heraldik.se). Låg han i fejd med länsstyrelsen i Karlstad? Hade han blivit överkörd av Kammarkollegiet i samband med sammanslagningen med Sunnemo 1952? Skrev han ofta insändare i Värmlands Folkblad?

Skärmavbild 2018-09-11 kl. 23.25.40

Värmländska uppbådsfanor och lite annat som ligger och gnager

Vissa blogginlägg gör jag för att summera och skapa ordning i olika ämnen som jag har intresserat mig av för tillfället. Förra inlägget, om de värmländska kompanifanorna var ett sådant. Jag fick lite ordning i det som står om kompanistandaren i de två färskaste böckerna om Värmlands regementes historia, samtidigt som jag kunde stämma av det mot hur statsheraldikern har utformat de nya fanorna.

Det här är inte ett sådant inlägg. Samtidigt som jag skrev och läste var det några sker som skavde. I 350-årsboken framställdes det som något nytt att kompanierna 1967 skulle få namn efter härader. Det kanske var något nytt 1967, men det var inte nytt 100 år tidigare, skulle man kunna konstatera. Jag var tvungen att leta upp en bild som jag tog på soldattorpet på Skutboudden i Brunskog för ett par veckor sedan, och visst står det väl Jösse kompani på skylten!

Sen var det det där med motivet på Alsters kompanifana. Alster har inget känt vapen, så kanske är det ett sockensigill man har plockat in i fanan. Det får jag reda ut vid tillfälle.

Men det var en annan sak som började skava också. Vilka härader var det som hade uppbådsfanor? Finns det någon koppling mellan dem och de moderna kompanifanorna, mer än själva sigillbilden?

Här följer alltså ingen sammanfattning av ett ämne, utan en lista på saker som jag snubblat över ikväll och som jag behöver forska vidare i. Om läsekretsen sitter på någon ledtråd får ni mer än göra höra av er!

Egentligen borde jag väl konsultera min släkting Lars-Eric Höglunds böcker om uniformer och fälttecken från stormaktstiden, men de får utgöra fördjupningslitteratur. Så länge använder jag mig av Örjan Martinssons förteckningar på Tacitus.nu, som innehåller många länkar till bilder i Armémusei samlingar på Digitalt museum.

Värmländska uppbådsfanor

Gillbergs härad

AM.068183

Gillbergs härads uppbådsfana från 1676

AM.067860

Gillbergs härads uppbådsfana (okänt år)

Den nedre varianten av Gillbergas märke har mest gemensamt med den sigillbilden, som även går igenom i kompanifanan från 1967. Trädets kronor är där så toppiga att de kallas för enebuskar i beskrivningen hos Armémuseum.

Fryksdals härad

AM.067880

Fryksdals härads uppbådsfana (från Gustaf III:s regeringstid)

Aldrig har väl Fryken varit så skummande vit som på den här fanan!

Nordmarks härad

AM.010384

Nordmarks härads uppbådsfana

Borde inte den tappra nordmarkska björnen vända sig mot fanstången? Han blir ju felvänd när man rusar mot fienden!

Karlstads härad

AM.010385

Karlstads härads uppbådsfana (cirka 1700)

Den här fanan har ursprungligen registrerats i samlingarna som Karlskoga härads uppbådsfana. Uppenbarligen har man gjort det med vägledningen av initialerna C.S.H. Men det är alltså inte Karlskoga bergslags härads märke på fanan, utan Karlstads tingslags härads fana. Avbildningar av Karlstads härads märke är väldigt ovanliga i litteraturen, så det är lite spännande att den finns med här.

Det finns en viss likhet mellan Alsters kompanifana (1967/2018) och denna uppbådsfana som är värd att undersöka. Alster hörde dock inte till Karlstads härad, utan till Väse härad, tillsammans med Östra Fågelvik och Väse socknar.

Ny och Dalby härad

AM.068169

Själva begreppet ”Ny och Dalby härad” är en gåta i sig, men det ska finnas ett alternativt namn, nämligen Älvdals härads övre tingslag, som skulle ha utgjorts av socknarna Norra Ny och Dalby.

Någon likhet med Älvdals härads märke har inte motivet. Det för snarast tankarna till Näs härads sigill, men då stämmer inte initialerna. Man skulle vilja lite blint på katalogiseringen hos Armémuseum, men eftersom texten där säger ”Uppbådsfana förmodligen för Ny och Dalby härad, numera Elfsdals härads övre tingslag” infinner sig ju en viss osäkerhet ändå.

En pikant detalj är den tvärrandiga röd-gula vimpeln i mastens topp. Den skulle jag gärna se på segelskutor i Klarälvens nordligare vatten.

Kils härad

AM.068190-2

Kils härads uppbådsfana

Till sitt innehåll är den här bilen egentligen identisk med Jösse härads sigill. Skillnaden är att fisken i Jössesigillet tittar upp ur ett horisontellt vatten, medan Kilsfisken simmar uppför en fors. Forsen kan lika gärna syfta på Norsälven som på Klarälven.

I förteckningen på Tacitus.se anges någon form av löpnummer. Dessa synes syfta på beteckningen i standardverket på området, Rudolf Cederströms ”Svenska kungliga hufvudbanér samt fälttecken (Stockholm 1900)”. Under Värmland finns ytterligare en uppbådsfana listad med numer 764. Kanske fins den i Armémuseum.

Det finns lite att ta tag i här…

Nya kompanifanor till Värmlands hemvärn

Det här med militär organisation och hur militära traditioner förs vidare är inte lätt. När Värmlands regemente, lades ner fördes vissa av regementets traditioner vidare av hemvärnet i Värmland. Det värmländska hemvärnet organiseras från Örebro, men hör idag till Kungl. Livregementets husarer (K3) i Karlsborg.

Arvet efter Värmlands regemente präglar såklart alla högtidligare ceremonier och går igen även i annat. Till exempel har man namngivit sina kompanier efter olika värmländska bygder, på samma sätt som på I2. Jag har alltid trott att var en gammal tradition, men den är faktiskt inte äldre än 50 år. Även om det finns kopplingar bakåt i tiden var det så sent som 1967 man valde att döpa regementets kompanier efter landskapets härader. Då var de åtta till antalet:

  1. Fryksdals  kompani (livkompaniet)
  2. Grums kompani
  3. Alster kompani
  4. Älvdals kompani
  5. Jösse kompani
  6. Nordmarks kompani
  7. Näs kompani
  8. Gillbergs kompani

Listan är lite lustig, eftersom den omfattar sex av femton tänkbara härader. Plus en socken, Alster. Placerar man dem geografiskt kan man konstatera att det är en viss slagsida åt väster. Det kan det kanske finnas någon tanke bakom, även om den inte står helt klar för mig just nu. En ledtråd kan finnas i att man ville skapa göra en koppling till de bygder som de värnpliktiga kom ifrån och samtidigt åstadkomma någon form av historisk blinkning till de gamla uppbådsfanorna.

i2_kompanistandar

Kompanifanorna pryddes med motiv från häradssigillen. Enligt boken från regementets 350-årsjubileum (som citerar en VF-artikel från 23/6 -67) ska regementet ha tagit fram ett färdigt förslag till utformning av fanorna, som skulle vara svart-gula, liksom regementets fana. Man hoppades att kommunerna inom de olika häraderna skulle bekosta fanorna, men i senare formuleringar står det ”anskaffades”, så översten fick nog betala dem själv.

Illustrationen ovan är från samma sida (s. 140) i 350-årsboken, men där kan man ana av gråtonerna att det inte är något svart-gult förslag, utan de färdiga fanorna som avbildas. ”I färger och symboler finns anknytning till häradskompanierna” berättar Sir Henry i sin regementshistoria från 1994 (s. 169).

Det där med färgen tycker jag är extra spännande, eftersom ytterst få av häradssgillen har blasonerats och fått definierade färger. På vilket sätt kunde man knyta färgerna till ett härad? Är anknytningen framåt eller bakåt i tiden? Syftar han på moderna uniformsdetaljer? Är det  uppbådsfanorna som spökar igen, eller har man sneglat på folkdräkter och kyrkmålningar?

Efter femtio år uppstod tydligen ett behov av nya kompani fanor. De gamla kanske har slitits ut eller förkommit i och med alla omorganisationer av försvaret. Klokt nog tog man kontakt med statsheraldikern för att få stöd i utformandet av de nya fanorna. Tydligen finns det numera fem värmländska hemvärnskompanier, för statsheraldikern har nu presenterat förlagor till följande fanor på sin hemsida:

  1. Fryksdals  kompani
  2. Älvdals kompani
  3. Grums kompani
  4. Alster kompani
  5. Jösse kompani

Jag kan inget om rangordning mellan kompanierna, men om man jämför listorna kan man konstatera att det är de fem främsta i nummerordningen från 1967 som lever vidare i våra dagar.

fryksdalskompani

Fryksdals kompanifana

älvdalskompani

Älvdals kompanifana

HV3

Grums kompanifana

alsterskompani

Alsters kompanifana

jössekompani

Jösse kompanifana

Likheterna är stora mellan de nya och de gamla fanorna. De har samma färger och det fortfarande häradssigillen som utgör motiven. Sigillbilderna har dock getts en säkrare och stramare utformning. På 1967 års fanor är de i stort sett identiska med de valhänt naivistiska bilder som vi känner igen från avgjutningar av häradssigillen. Här har konstnären, som vi får förmoda är Henrik Dahlström, gett dem en säkrare utformning, utan att förta känslan av sigillbild.

Den stora skillnaden mellan bildsviterna är att samtliga sigillbilder 2018 har ritats in på en sköldformad yta, medan motsvarande ytor på 1967 års fanor har gjorts ovala, med undantag för Älvdals och Fryksdals kompanier. Anledningen till detta ser man om man studerar häradssigillen – även där är det bara Älvdals och Fryksdals härader som för skålformade märken i sina sigill.

Sen har vi det där med Alsters kompani. Det enda som inte har namngivits av ett härad. Det får nog bli ett eget kapitel.

Arvikas heraldiska förhistoria

Inspirerad av en hänvisning i ett RHÄ-meddelande från 30-talet klev jag idag in på stadsbiblioteket i Karlstad och begärde upp Personhistorisk tidskrift från 1922 från magasinet. I den volymen skulle nämligen riksheraldikerns notis om Arvika stadsvapen finnas.

Uppgifterna där gjorde att jag återupptäckte fakta som jag hade glömt att jag skrivit om för 15 år sedan på Wermlandsheraldik.se. Det jag nu påmindes om var att det var en minnesmedalj från Arvikautställningen 1911 som skulle ligga till grund för vapnet. Det som fastnat i mitt minne har varit utställningen entréportal, som Christian Eriksson lär ha skapat. Eventuellt är han även upphovsman till myntet, det hoppas jag att någon numismatiker eller konstvetare kan reda ut åt mig.

Enligt notisen i Personhistorisk tidskrift skulle minnespengen prydas av ett vapen, som staden hade komponerat utan att först konsultera riksheraldikern eller annan lämplig expertis. Lyckligtvis kunde vapnet godkännas efter att man lyft bort några smärre detaljer.

En googling på ”minnespeng arvika 1911” ledde mig till en auktionssajt där pengen funnits till salu. En riktigt bra bild fanns dock kvar:

arvika_mynt

De små detaljerna som riksheraldikern inte kunde godta i vapnet visade sig vara en tornérkrage, belagd med små symboler för näringsliv och hantverk – klubba/hammare, yxa och plog.

I övrigt bestod vapnet av det som än idag utgör stadsvapnet – en stegrande häst i ett fält bestrött av kugghjul.

Om tornérkragen hade fått vara kvar hade den varit smått unik i svensk kommunal heraldik. Den påminner om en prästkrage, men med tre tungor istället för två, är över huvud taget väldigt ovanlig i svenska vapen och är vanligare i brittiska släktvapen. Den används då som tillägg i släktvapen, när det förs av äldste sonen i en släkt.

Värmlandsörnen i svart-vitt

Skriftserien Meddelanden från Riksheraldikerämbetet kräver sin genombläddring någon gång om året. Jag har synnerligen god ordning på dem, eftersom min handbokbindare har bundit in de tio häftena i tre band (I-VI, VII-IX och X).

När man läser häftena slås man av att det är ett och annat som man inte hade så bra koll på i början av 30-talet, men som faktiskt klarnade under det decennium som RHÄ gav ut sina meddelanden. I det sjätte häftet, som kom 1937, berättar riksheraldikern Harald Fleetwood om revisionen av Värmlands vapen. Där nämner han ”vissa källor” från 1500-talet, som talar om att ”landskapet såsom vapen skulle hava fört en bäver eller en järv.” Det där hade man däremot bra koll på under 1940-talet.

När jag läser Fleetwoods artikel från 1937 påminns jag om Värmlandsörnens korta svart-vita period. Både jag och Fleetwood förundras över hans företrädare Arvid Klingspor, som, efter att vapnet i 250 år av tradition hade framställts som svart örn i guldfält, 1885 drämmer till och fastställer vapnet som svart-vitt:

svart-vit-orn

”I silverfält örn, svart, med tunga, röd” (Kungl. Maj:ts beslut 20 februari 1885).

…för att omedelbart själv fortsätta att publicera gul-svarta varianter av vapnet, till exempel i Antikvarisk tidskrift 1886. Min gissning är att han helt sonika skrev fel i Kungl. Maj:ts beslut; skrev silver, men menade guld.

Oavsett om det var ett skrivfel, eller om han helt enkelt ångrade sig och ignorerade det kungliga beslutet, sitter jag dock här med en fundering som jag inte får rätsida på:

Var Värmlands vapen i själva verket svart-vitt från 20 februari 1885 ända till 19 juni 1936?

 

Heraldisk stadsvandring runt Karlstads torg på internationella heraldikdagen

C-wwDxFXsAA6bnSPå internationella heraldikdagen 10 juni arrangerar Värmlands Heraldiska Sällskap en heraldisk stadsvandring runt Stora torget i Karlstad.

Sällskapets ordförande Fredrik Höglund berättar om den heraldiska fasadutsmyckningen på Rådhuset, Frimurarlogen, Wermlandsbanken och andra byggnader runt Stora torget i Karlstad. Under vandringen får vi en introduktion till Värmlands och Karlstads vapen och chansen att upptäcka en del av stadsrummet som vi kanske inte har fäst blicken på tidigare.

Tid: 10 juni 2018, klockan 13.00
Plats: Stora torget i Karlstad
Pris: Gratis!

Samling vid Fredsstatyn på torgets mitt klockan 13.00. Vandringen beräknas ta cirka 40 minuter. Efteråt finns möjlighet att bli medlem i Värmlands Heraldiska Sällskap och ställa frågor om heraldik.

Värmlands Heraldiska Sällskap
Värmlands Heraldiska Sällskap grundades i december 2017 för att uppmärksamma 450-årsminnet av att Värmlands landskapsvapen fick sin nuvarande form av Erik XIV. Sällskapet ska främja intresset för och studier av samt sprida kunskap om heraldik och närbesläktade ämnen.

Alla som är intresserade av värmländsk heraldik är välkomna i sällskapet. Kontakta ordförande Fredrik Höglund på fredrik@heraldik.se eller telefon 076-1399088. Medlemsavgiften, som är 50 kronor per år, kan swhishas till nummer 123 370 37 17.

Internationella heraldikdagen
10 juni räknas som heraldikens födelsedag, eftersom kung Henrik I av England dubbade sin blivande svärson Gottfrid av Anjou till riddare på detta datum år 1128. Vid detta tillfälle tilldelades han en blå sköld med sex gyllne lejon. Detta brukar räknas som heraldikens begynnelse.