Värmländska uppbådsfanor och lite annat som ligger och gnager

Vissa blogginlägg gör jag för att summera och skapa ordning i olika ämnen som jag har intresserat mig av för tillfället. Förra inlägget, om de värmländska kompanifanorna var ett sådant. Jag fick lite ordning i det som står om kompanistandaren i de två färskaste böckerna om Värmlands regementes historia, samtidigt som jag kunde stämma av det mot hur statsheraldikern har utformat de nya fanorna.

Det här är inte ett sådant inlägg. Samtidigt som jag skrev och läste var det några sker som skavde. I 350-årsboken framställdes det som något nytt att kompanierna 1967 skulle få namn efter härader. Det kanske var något nytt 1967, men det var inte nytt 100 år tidigare, skulle man kunna konstatera. Jag var tvungen att leta upp en bild som jag tog på soldattorpet på Skutboudden i Brunskog för ett par veckor sedan, och visst står det väl Jösse kompani på skylten!

Sen var det det där med motivet på Alsters kompanifana. Alster har inget känt vapen, så kanske är det ett sockensigill man har plockat in i fanan. Det får jag reda ut vid tillfälle.

Men det var en annan sak som började skava också. Vilka härader var det som hade uppbådsfanor? Finns det någon koppling mellan dem och de moderna kompanifanorna, mer än själva sigillbilden?

Här följer alltså ingen sammanfattning av ett ämne, utan en lista på saker som jag snubblat över ikväll och som jag behöver forska vidare i. Om läsekretsen sitter på någon ledtråd får ni mer än göra höra av er!

Egentligen borde jag väl konsultera min släkting Lars-Eric Höglunds böcker om uniformer och fälttecken från stormaktstiden, men de får utgöra fördjupningslitteratur. Så länge använder jag mig av Örjan Martinssons förteckningar på Tacitus.nu, som innehåller många länkar till bilder i Armémusei samlingar på Digitalt museum.

Värmländska uppbådsfanor

Gillbergs härad

AM.068183

Gillbergs härads uppbådsfana från 1676

AM.067860

Gillbergs härads uppbådsfana (okänt år)

Den nedre varianten av Gillbergas märke har mest gemensamt med den sigillbilden, som även går igenom i kompanifanan från 1967. Trädets kronor är där så toppiga att de kallas för enebuskar i beskrivningen hos Armémuseum.

Fryksdals härad

AM.067880

Fryksdals härads uppbådsfana (från Gustaf III:s regeringstid)

Aldrig har väl Fryken varit så skummande vit som på den här fanan!

Nordmarks härad

AM.010384

Nordmarks härads uppbådsfana

Borde inte den tappra nordmarkska björnen vända sig mot fanstången? Han blir ju felvänd när man rusar mot fienden!

Karlstads härad

AM.010385

Karlstads härads uppbådsfana (cirka 1700)

Den här fanan har ursprungligen registrerats i samlingarna som Karlskoga härads uppbådsfana. Uppenbarligen har man gjort det med vägledningen av initialerna C.S.H. Men det är alltså inte Karlskoga bergslags härads märke på fanan, utan Karlstads tingslags härads fana. Avbildningar av Karlstads härads märke är väldigt ovanliga i litteraturen, så det är lite spännande att den finns med här.

Det finns en viss likhet mellan Alsters kompanifana (1967/2018) och denna uppbådsfana som är värd att undersöka. Alster hörde dock inte till Karlstads härad, utan till Väse härad, tillsammans med Östra Fågelvik och Väse socknar.

Ny och Dalby härad

AM.068169

Själva begreppet ”Ny och Dalby härad” är en gåta i sig, men det ska finnas ett alternativt namn, nämligen Älvdals härads övre tingslag, som skulle ha utgjorts av socknarna Norra Ny och Dalby.

Någon likhet med Älvdals härads märke har inte motivet. Det för snarast tankarna till Näs härads sigill, men då stämmer inte initialerna. Man skulle vilja lite blint på katalogiseringen hos Armémuseum, men eftersom texten där säger ”Uppbådsfana förmodligen för Ny och Dalby härad, numera Elfsdals härads övre tingslag” infinner sig ju en viss osäkerhet ändå.

En pikant detalj är den tvärrandiga röd-gula vimpeln i mastens topp. Den skulle jag gärna se på segelskutor i Klarälvens nordligare vatten.

Kils härad

AM.068190-2

Kils härads uppbådsfana

Till sitt innehåll är den här bilen egentligen identisk med Jösse härads sigill. Skillnaden är att fisken i Jössesigillet tittar upp ur ett horisontellt vatten, medan Kilsfisken simmar uppför en fors. Forsen kan lika gärna syfta på Norsälven som på Klarälven.

I förteckningen på Tacitus.se anges någon form av löpnummer. Dessa synes syfta på beteckningen i standardverket på området, Rudolf Cederströms ”Svenska kungliga hufvudbanér samt fälttecken (Stockholm 1900)”. Under Värmland finns ytterligare en uppbådsfana listad med numer 764. Kanske fins den i Armémuseum.

Det finns lite att ta tag i här…

Annonser

Nya kompanifanor till Värmlands hemvärn

Det här med militär organisation och hur militära traditioner förs vidare är inte lätt. När Värmlands regemente, lades ner fördes vissa av regementets traditioner vidare av hemvärnet i Värmland. Det värmländska hemvärnet organiseras från Örebro, men hör idag till Kungl. Livregementets husarer (K3) i Karlsborg.

Arvet efter Värmlands regemente präglar såklart alla högtidligare ceremonier och går igen även i annat. Till exempel har man namngivit sina kompanier efter olika värmländska bygder, på samma sätt som på I2. Jag har alltid trott att var en gammal tradition, men den är faktiskt inte äldre än 50 år. Även om det finns kopplingar bakåt i tiden var det så sent som 1967 man valde att döpa regementets kompanier efter landskapets härader. Då var de åtta till antalet:

  1. Fryksdals  kompani (livkompaniet)
  2. Grums kompani
  3. Alster kompani
  4. Älvdals kompani
  5. Jösse kompani
  6. Nordmarks kompani
  7. Näs kompani
  8. Gillbergs kompani

Listan är lite lustig, eftersom den omfattar sex av femton tänkbara härader. Plus en socken, Alster. Placerar man dem geografiskt kan man konstatera att det är en viss slagsida åt väster. Det kan det kanske finnas någon tanke bakom, även om den inte står helt klar för mig just nu. En ledtråd kan finnas i att man ville skapa göra en koppling till de bygder som de värnpliktiga kom ifrån och samtidigt åstadkomma någon form av historisk blinkning till de gamla uppbådsfanorna.

i2_kompanistandar

Kompanifanorna pryddes med motiv från häradssigillen. Enligt boken från regementets 350-årsjubileum (som citerar en VF-artikel från 23/6 -67) ska regementet ha tagit fram ett färdigt förslag till utformning av fanorna, som skulle vara svart-gula, liksom regementets fana. Man hoppades att kommunerna inom de olika häraderna skulle bekosta fanorna, men i senare formuleringar står det ”anskaffades”, så översten fick nog betala dem själv.

Illustrationen ovan är från samma sida (s. 140) i 350-årsboken, men där kan man ana av gråtonerna att det inte är något svart-gult förslag, utan de färdiga fanorna som avbildas. ”I färger och symboler finns anknytning till häradskompanierna” berättar Sir Henry i sin regementshistoria från 1994 (s. 169).

Det där med färgen tycker jag är extra spännande, eftersom ytterst få av häradssgillen har blasonerats och fått definierade färger. På vilket sätt kunde man knyta färgerna till ett härad? Är anknytningen framåt eller bakåt i tiden? Syftar han på moderna uniformsdetaljer? Är det  uppbådsfanorna som spökar igen, eller har man sneglat på folkdräkter och kyrkmålningar?

Efter femtio år uppstod tydligen ett behov av nya kompani fanor. De gamla kanske har slitits ut eller förkommit i och med alla omorganisationer av försvaret. Klokt nog tog man kontakt med statsheraldikern för att få stöd i utformandet av de nya fanorna. Tydligen finns det numera fem värmländska hemvärnskompanier, för statsheraldikern har nu presenterat förlagor till följande fanor på sin hemsida:

  1. Fryksdals  kompani
  2. Älvdals kompani
  3. Grums kompani
  4. Alster kompani
  5. Jösse kompani

Jag kan inget om rangordning mellan kompanierna, men om man jämför listorna kan man konstatera att det är de fem främsta i nummerordningen från 1967 som lever vidare i våra dagar.

fryksdalskompani

Fryksdals kompanifana

älvdalskompani

Älvdals kompanifana

HV3

Grums kompanifana

alsterskompani

Alsters kompanifana

jössekompani

Jösse kompanifana

Likheterna är stora mellan de nya och de gamla fanorna. De har samma färger och det fortfarande häradssigillen som utgör motiven. Sigillbilderna har dock getts en säkrare och stramare utformning. På 1967 års fanor är de i stort sett identiska med de valhänt naivistiska bilder som vi känner igen från avgjutningar av häradssigillen. Här har konstnären, som vi får förmoda är Henrik Dahlström, gett dem en säkrare utformning, utan att förta känslan av sigillbild.

Den stora skillnaden mellan bildsviterna är att samtliga sigillbilder 2018 har ritats in på en sköldformad yta, medan motsvarande ytor på 1967 års fanor har gjorts ovala, med undantag för Älvdals och Fryksdals kompanier. Anledningen till detta ser man om man studerar häradssigillen – även där är det bara Älvdals och Fryksdals härader som för skålformade märken i sina sigill.

Sen har vi det där med Alsters kompani. Det enda som inte har namngivits av ett härad. Det får nog bli ett eget kapitel.

Arvikas heraldiska förhistoria

Inspirerad av en hänvisning i ett RHÄ-meddelande från 30-talet klev jag idag in på stadsbiblioteket i Karlstad och begärde upp Personhistorisk tidskrift från 1922 från magasinet. I den volymen skulle nämligen riksheraldikerns notis om Arvika stadsvapen finnas.

Uppgifterna där gjorde att jag återupptäckte fakta som jag hade glömt att jag skrivit om för 15 år sedan på Wermlandsheraldik.se. Det jag nu påmindes om var att det var en minnesmedalj från Arvikautställningen 1911 som skulle ligga till grund för vapnet. Det som fastnat i mitt minne har varit utställningen entréportal, som Christian Eriksson lär ha skapat. Eventuellt är han även upphovsman till myntet, det hoppas jag att någon numismatiker eller konstvetare kan reda ut åt mig.

Enligt notisen i Personhistorisk tidskrift skulle minnespengen prydas av ett vapen, som staden hade komponerat utan att först konsultera riksheraldikern eller annan lämplig expertis. Lyckligtvis kunde vapnet godkännas efter att man lyft bort några smärre detaljer.

En googling på ”minnespeng arvika 1911” ledde mig till en auktionssajt där pengen funnits till salu. En riktigt bra bild fanns dock kvar:

arvika_mynt

De små detaljerna som riksheraldikern inte kunde godta i vapnet visade sig vara en tornérkrage, belagd med små symboler för näringsliv och hantverk – klubba/hammare, yxa och plog.

I övrigt bestod vapnet av det som än idag utgör stadsvapnet – en stegrande häst i ett fält bestrött av kugghjul.

Om tornérkragen hade fått vara kvar hade den varit smått unik i svensk kommunal heraldik. Den påminner om en prästkrage, men med tre tungor istället för två, är över huvud taget väldigt ovanlig i svenska vapen och är vanligare i brittiska släktvapen. Den används då som tillägg i släktvapen, när det förs av äldste sonen i en släkt.

Värmlandsörnen i svart-vitt

Skriftserien Meddelanden från Riksheraldikerämbetet kräver sin genombläddring någon gång om året. Jag har synnerligen god ordning på dem, eftersom min handbokbindare har bundit in de tio häftena i tre band (I-VI, VII-IX och X).

När man läser häftena slås man av att det är ett och annat som man inte hade så bra koll på i början av 30-talet, men som faktiskt klarnade under det decennium som RHÄ gav ut sina meddelanden. I det sjätte häftet, som kom 1937, berättar riksheraldikern Harald Fleetwood om revisionen av Värmlands vapen. Där nämner han ”vissa källor” från 1500-talet, som talar om att ”landskapet såsom vapen skulle hava fört en bäver eller en järv.” Det där hade man däremot bra koll på under 1940-talet.

När jag läser Fleetwoods artikel från 1937 påminns jag om Värmlandsörnens korta svart-vita period. Både jag och Fleetwood förundras över hans företrädare Arvid Klingspor, som, efter att vapnet i 250 år av tradition hade framställts som svart örn i guldfält, 1885 drämmer till och fastställer vapnet som svart-vitt:

svart-vit-orn

”I silverfält örn, svart, med tunga, röd” (Kungl. Maj:ts beslut 20 februari 1885).

…för att omedelbart själv fortsätta att publicera gul-svarta varianter av vapnet, till exempel i Antikvarisk tidskrift 1886. Min gissning är att han helt sonika skrev fel i Kungl. Maj:ts beslut; skrev silver, men menade guld.

Oavsett om det var ett skrivfel, eller om han helt enkelt ångrade sig och ignorerade det kungliga beslutet, sitter jag dock här med en fundering som jag inte får rätsida på:

Var Värmlands vapen i själva verket svart-vitt från 20 februari 1885 ända till 19 juni 1936?

 

Heraldisk stadsvandring runt Karlstads torg på internationella heraldikdagen

C-wwDxFXsAA6bnSPå internationella heraldikdagen 10 juni arrangerar Värmlands Heraldiska Sällskap en heraldisk stadsvandring runt Stora torget i Karlstad.

Sällskapets ordförande Fredrik Höglund berättar om den heraldiska fasadutsmyckningen på Rådhuset, Frimurarlogen, Wermlandsbanken och andra byggnader runt Stora torget i Karlstad. Under vandringen får vi en introduktion till Värmlands och Karlstads vapen och chansen att upptäcka en del av stadsrummet som vi kanske inte har fäst blicken på tidigare.

Tid: 10 juni 2018, klockan 13.00
Plats: Stora torget i Karlstad
Pris: Gratis!

Samling vid Fredsstatyn på torgets mitt klockan 13.00. Vandringen beräknas ta cirka 40 minuter. Efteråt finns möjlighet att bli medlem i Värmlands Heraldiska Sällskap och ställa frågor om heraldik.

Värmlands Heraldiska Sällskap
Värmlands Heraldiska Sällskap grundades i december 2017 för att uppmärksamma 450-årsminnet av att Värmlands landskapsvapen fick sin nuvarande form av Erik XIV. Sällskapet ska främja intresset för och studier av samt sprida kunskap om heraldik och närbesläktade ämnen.

Alla som är intresserade av värmländsk heraldik är välkomna i sällskapet. Kontakta ordförande Fredrik Höglund på fredrik@heraldik.se eller telefon 076-1399088. Medlemsavgiften, som är 50 kronor per år, kan swhishas till nummer 123 370 37 17.

Internationella heraldikdagen
10 juni räknas som heraldikens födelsedag, eftersom kung Henrik I av England dubbade sin blivande svärson Gottfrid av Anjou till riddare på detta datum år 1128. Vid detta tillfälle tilldelades han en blå sköld med sex gyllne lejon. Detta brukar räknas som heraldikens begynnelse.

Ragnhild Nordensten på Nora stadshotell

IMG_2720

Det var alltså Ragnhild Nordenstens väggmålning ”Hjärtat av Bergslagen” på Nora stadshotell som fick mig att gå igång på Bergslagens symbolik och traditioner. I vanliga fall brukar jag ha ganska stora problem att identifiera konstnärer bakom offentliga konstverk, även av den ganska pompösa sorten. Arkitekten kommer vi alltid ihåg, men glömmer fort vem som målade taket, högg fasadutsmyckningen eller skar ut ugglor i väggpanelen.

Men den här konstnären var inte svår att identifiera. För det första hade hon  signerat målningen ordentligt nere i högra hörnet (det var bara att klämma sig in bakom Jack Vegas-maskinerna och kolla).

För det andra var hon googlingsbar.Det visade sig att vi har med en bygdens dotter att göra. Ragnhild Nordensten (1888-1951) var född bara en mil från Nora, i Striberg, där hennes far var gruvförvaltare. Det blev också bergslagsmotiven som blev hennes signum, även om allegoriska väggkartor kanske inte hörde till vanligheterna.

Kartans idé och placering tycker jag mig känna igen från en del utsmyckning på stadshotellet i Karlstad som också hade en glansperiod under samma tid. Vi befann oss i bilturismens barndom och ägarna ville placera sina hotell i ett modernt, kulturhistoriskt intressant bilvänligt landskap med andra högklassiga anläggningar inom räckhåll.

När man pratar om identitet är det intressant att notera att konstnären har markerat landskapsgränserna, men inte länsgränserna på kartan.

Naturligtvis var det vapensviten i kartan som intresserade mig mest. De fyra landskapsvapnen har försetts med mer eller mindre karaktäristiska sköldhållare; Värmland har fått en skogsarbetare en bruksarbetare, Närke ett lantbrukarpar, Södermanland två kvinnor i skördearbete och Västmanland två bergsmän.

Ovanför den övre sköldkanten på Värmlands sköld sticker det upp tre konvaljestänglar. Först tog jag detta som en diskret hyllning till Värmlands störste och Noras största författare;  Maria Langs döpte ju en av sina mer kända romaner till ”Kung Liljekonvalje av dungen” efter Gustaf Frödings dikt. Men det skulle i så fall vara lite väl subtilt, eftersom målningen är gjord 1939 och boken kom ut 1957. Vi får därför sluta oss till att konvaljerna är en ren Frödinghyllning.

Eftersom jag inte känner till något mer om Ragnhild Nordensten vet jag inte hur stort hennes heraldiska intresse var, men det är lite intressant att notera att hon valt att ge Värmlands vapen de klassiska svart-gula tinkturerna istället för de ursprungliga blå-vita, som tre år tidigare hade blivit fastställda som de gällande.

Bergslagsk identitet?

IMG_2714
”Hjärtat av Bergslagen”. Väggmålning från 1939 av Ragnhild Nordensten på Nora stadshotell.

Delar av Värmland tillhör Bergslagen, vilket jag har blivit påmind om i helgen, efter att ha övernattat på Nora stadshotell. Bergslagen är ett lite knepigt begrepp, eftersom det kan betyda lite olika saker. Historiskt sett har det funnits tre Värmländska bergslag inom bergsbrukets administration, nämligen Karlskoga bergslag (den del av landskapet som tillhör Örebro län), Filipstads bergslag och Nyeds bergslag.

Det geografiska namnet Bergslagen syftar ofta på det kärnområde i Västmanland, Värmland och Dalarna där de flesta bergslagen låg. Eller så kan man vara lite vidlyftig och räkna in områden i alla landskap där det funnits bergslag.

Vill man vara riktigt vidlyftig kan Bergslagen utgöra en godtycklig region som omfattar stora delar av Mellansverige. Militärt har vi till exempel haft Bergslagens militärområde, som omfattade Värmlands, Örebro och Kopparbergs län och ungefär samma område kan ibland få utgöra ett distrikt inom en försäljningsorganisation eller tjäna som regionindelning för olika folkrörelsers lokalavdelningar. Ett praktiskt alternativ till västra Svealand, helt enkelt.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag identifierar mig som värmlänning. Det är en ganska okomplicerad identitet, utom när man uttalar sig statistiskt om vad värmlänningar tycker och glömmer bort att höra sig för i Karlskoga och Degerfors. Att känna samhörighet med landsmän inom sitt landskap känns ganska logiskt. Därför blir jag alltid lätt förbryllad när jag stöter på initiativ till att skapa identiteter på andra ledder.

bergslagsflaggan

Den tio år gamla inofficiella korsflaggan för Bergslagen är ett sådant exempel. Vem i hela friden har ett behov av att manifestera sin bergslagska identitet? Räcker det inte med att vara stolt Västmanlänning, Värmlänning, Dalkarl eller -kulla och samtidigt konstatera att man delar en spännande historia med omgivande bygder, som också brutits på grund av järnhanteringen?

Behöver man en flagga för det? Vore jag Västmanlänning skulle jag hellre hissa landskapsflaggan med det brinnande treberget på min privata flaggstång.

Enligt en ledare av David Lidén i Nerikes Allehanda har Bergslagsflaggans  upphovsman Björn Thärnström försökt registrera 31 mars som officiell flaggdag i Bergslagen, men stött på berättigat motstånd hos statsheraldikern Henrik Klackenberg.

Själv kan jag inte se någon större vits med flaggan över huvud taget, men det finns uppenbarligen någon form av behov, eftersom den har tagits fram. Tiden får utvisa…