Lungsunds kyrka och Storfors kommunvapen

Gästinlägg av Carl-Johan Ivarsson

Numera har alla 290 kommuner i Sverige sina egna registrerade vapen. 2007 blev Härryda den sista kommunen som fick ett sådant vapen registrerat. Det är inte samma sak som att kommunerna använder sina vapen.

Kommunvapnen har fått många inspirationskällor. De historiska städerna i Värmland har haft sina stadsvapen som sedan blivit kommunvapen. Andra vapen är inspirerade av gamla häradssigill, som Grums, Torsby och Årjäng. Andra är nyskapade som Sunne och Kil.

När bruksorten Storfors, som genom historien alltid hört till Kroppa socken, upphöjdes till rangen av köping 1949 så blev det aktuellt för köpingen att skaffa sig ett vapen. Detta aktualiserades för mig när jag besökte Lungsunds kyrka härom veckan.

Storfors kommunvapens blasonering är som följer: ”I fält av guld två röda tänger för lancashiresmide, den högra störtad, överlagda med en delad, av silver och svart genom styckande skuror spetsrutad bjälke”.

Tängerna syftar förstås på smidet. Men den snedrutade bjälken kommer från ätten Linroths vapen. Ätten Linroth har haft mycket stor betydelse för hela bygden, men är tydligast kopplad till herrgårdar och kyrkor i Bjurtjärn och Lungsund. Det skulle dröja till 1967 innan Bjurtjärn och Lungsund, som då var delar av Ullvätterns kommun, blev inkorporerade i Storfors. Men eftersom en av de första Linrotharna, Claes Linroth inköpte Storfors bruk av kronan, så är kopplingen naturlig även där. Annars har Linrotharna också funnits på Säby i Visnum, Agnhammar i Grums och Västsjö i Övre Ullerud.

Det finns några kommunvapen som har anknytning till släkter och ätter. Ett av dem är Forshaga, där ett lagerlöv indikerar släkten Lagerlöfs ursprung från Skived inom kommunens gränser. Tre andra kommunvapen med referenser till adelsvapen är Motala (von Platen), Finspång (De Geer) och Boxholm (Stenbock).

Elias Linderoth var son till en avsatt präst vid namn Laurentius Theodori i Tjällmo socken i Östergötland. Linderoth blev bruksarrendator i Fellingsbro socken och sedan bergsfogde i Filipstads och Karlskoga bergslager. Han blev ägare till herrgårdarna i Lanfors och Alkvettern och avled i början av 1691 och begravdes i gravkoret vid Bjurtjärns kyrka.

Elias Linderoths barn adlades 1691 med namnet Linroth och sönerna introducerades under nr 1222 år 1693. 

Av sönerna blev Johan Linroth (1653-1720) brukspatron på Bjurbäcks bruk i Lungsund och tillsammans med hustrun Brita Rokes (1655-1698), rådmansdotter från Göteborg, donerade han altartavlan till Lungsunds kyrka, utförd av ”mäster Johan B.” i Kristinehamn. Kyrkobeskrivningen uppger att Linroth gjorde ritningen till altartavlan. Altartavlan magasinerades vid den stora renoveringen 1887 men återställdes till kyrkans 300-årsjubileum 1943. Även predikstolen skänktes av makarna.

Lungsunds kyrka

Ätten Linroths vapen fick som grundmotiv en rotförsedd lind, dekorerad med den spetsrutade bjälken, då. 

Även om det är många värmlänningar och andra som kan få med ätten Linroth i sina antavlor genom ättlingar på kvinnolinjerna – så var sönerna dåliga på att föra ätten vidare och till slut utslocknade ätten Linroth den 10 maj 2011, då den siste Linrothen dog i England. Detta verkar inte ha vållat någon större uppmärksamhet, och diskussionen om Linroth är kort i t.ex. Anbytarforum. Något krossande av ättens sköld ägde inte rum. 

Carl-Johan Ivarsson

Arvikas fotbollsklubbars klubbmärken

Arvika är en av få ”storkommuner” från 1970-talet, där samtliga sammanslagna landskommuner förde ett kommunvapen. Tyvärr kan man inte se det i nedanstående sammanställning från http://www.klubbmarken.com. I så fall skulle Brunskogs SK inte ha en gran i sitt emblem, utan ett stiliserat granskott och Glava-klubbarnas emblem skulle gå i svart-vitt, med skifferhackor. Gunarskogs IK skulle stoltsera med Värmlands ursprungliga landskapsdjur, järven. Stavnäs IK kunde ha kört med korslagda pilgrimsstavar och Älgå SK kunde ha kört med hästskor mellan järnvägsspår. Följer ni de länkade ortnamnen i texten, så kommer ni till sidan för respektive socken/kommunun på min illa uppdaterade hemsida http://www.wermlandsheraldik.se.

Nu är frånvaron av heraldiska referenser inte så mycket att hänga läpp över, om man besinnar sig lite. Även om Jösse härad var en förhållandevis heraldiskt rik trakt när storkommunen bildades, så måste man inse att samtliga vapen, utom stadsvapnet, är en produkt av efterkrigstidens hembygdsvurm. Idrottsrörelsen är mycket äldre än så.

Den heraldiskt anstrukne kan inte bli annat än nöjd vid åsynen av klubbar, som har stadsnamnet Arvika i klubbnamnet. Så gott som samtliga har Arvikas stegrande häst i i sitt emblem. IFK Arvika och Arvika FF sticker såklart ut, eftersom de har stadsvapnet i sin helhet i sina klubbmärken. Vid sammanslagningar av klubbar sjunker vanligtvis den konstnärliga höjden hos klubbmärket, vilket vi ser av märket för IK Arvika Fotboll, som är en sammanslagning av de bättre märkena för IFK Arvika och Arvika FK.

Två märken använder sig av element ur Arvikas stadsvapen, utan att återge hela stadsvapnet. Det är Arvika FK, som har lyft ut den stegrande hästen, och FK Maskinen, som istället alluderar på industristaden Arvika, genom att återanvända stadsvapnets kugghjul.

Intressant är också att Solviks IF, som bildades på 1940-talet, hade både lila och grönt klubbmärke, innan klubben blev Arvika FK.

Utöver de rena Arvikaklubbarnas märken är det väl bara Mangskogs Sportklubb som har någon form av heraldik anknytning. M-et med starkt stiliserade vingar får väl antas vara en anspelning på Värmlandsörnen. I så fall är Magnskogs SK den enda fotbollsklubben i Arvika kommun som anspelar på sin värmländskhet.

I övrigt tycker jag att Arvikas fotbollsheraldiska arv är mycket vackert. Många av bygdeklubbarna, som Takene, Sälboda, Stömne och Fiskevik, har stilrena fotbollsemblem av gammalt svenskt snitt.

Några som sticker ut, tycker jag är Jössefors två flaggvarianter och Arvika SK:s emblem, som nästan skriker gjutjärnsgrind. Det får en att hoppas att åtminstone gärdsgårdsserierna kommer igång till hösten! De får mig att längta efter Zingo och en smal i papper.

Slutligen får man konstatera att kommunens enda IFK-klubb sticker ut. Blå-vitt är självskrivet, både i Arvika och IFK-gemenskapen, men heter man IFK följer man normalt sett en ganska given mall för klubbmärkets utformning. Då ska det vara en blå sköld, med en vit balk med klubbens namn och så en fyruddig stjärna. IFK Arvika kör dock med stadsvapnet rakt av, med bara IFK som tilläg. Typiskt Arvika.

* * *

Trots idogt samlande saknas forfarrande några märken i Ingemar Bergs samling. Hör gärna av dig om du känner till något om följande klubbar:

  • Arvika FF 2 Bildad 1981 verksam till 1984
  • Arvika Fotboll Supporter Klubb (verks. 2002-2006)
  • Brättne AIF (verks. 1929-1931)
  • Brättne IF (verks. 1931-1948)
  • Gunnarskog/Bortan IK
  • Jössefors AIF (verks. 1928-29)
  • Ottebols IK (verks. 1930-35

1984 kunde man flagga ordentligt i Karlstad

Häromdagen skulle Societas Heraldica Lundensis ha hållit ett seminarium på Lund universitet. Martin Sunnqvist skulle tala om framtagandet av Malmö stads vapenflagga på 1940-talet. Sedan skulle alla lundaheraldikerna gå på Bishops Arms för att kontemplera över Martins föredrag. På grund av rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten blev det ändrade planer. Men istället för att ställa in, fick seminariet flytta ut på nätet. Martin höll föredraget från sitt hem via verktyget Zoom, vilket öppnade upp seminariet även för den som har långt till Lund.

Det var ju tråkigt för lundensarna att inte få gå på puben tillsammans, men desto roligare för oss från Karlstad, Oslo och Uppsala, som nu passade på att ansluta till seminariet. Martin höll ett mycket intressant föredrag med många illustrationer från förslagsprocessen, vilket passade det webbsända formatet väldigt bra.

Ämnet är också väldigt lätt att engagera sig i. I början av 00-talet, när aktiviteten på Svenska Heraldiska Föreningens diskussionsforum Heraldica var som störst, vill jag minnas att just kommunal flaggning var ett av de hetaste diskussionsämnena.

En korrekt heraldisk flagga ska vara kvadratisk och prydas av sköldens motiv och inget annat. Inga kronor, ingen sköld, inget kommunnamn, inga ”grafiska element”. Bara sköldens motiv.

Därför slog hjärtat dubbla slag för en tid sedan, när jag såg en bild som Jimmy Mithander hade laddat upp i Facebook-gruppen Gamla fotografier av Karlstad.

Bilden visar Stora torget i Karlstad i mars 1984, när staden firade sitt 400-årsjubileum. Mest iögonenfallande på bilden är nog det gula luftskeppet med texten ”Vi älskar KONUNGEN!” och den strategiskt placerade lastbilen från Löfbergs Lila.

Zoomar man in i bilden, ser man att det vajar svenska flaggor över vartenda hustak runt torget – på Handelsbanken, Domus och rådhuset, och även på ett antal extra flaggstänger på själva torget. På två av flaggstängerna vajar dock något som vi numera sällan ser i Karlstad: stadens egen flagga, med stadsvapnet på en kvadratisk duk. Mycket lämpligt, eftersom vapnet är ett av huvudnumren i Hertig Karls privilegiebrev från 1584. Hertigen säger sig visserligen beskriva den nya stadens sigill, men går sedan över till att beskriva dess färger. Därmed lyckas han skriva de första svenska stadsprivilegierna som samtidigt förlänar ett stadsvapen!

Zoomar man lite till i bilden, så ser man något annat spännande över residensets tak, längst i väster i bilden. Om jag inte ser fel, så är det kungens egen flagga, med stora riksvapnet i korsmitten, som vajar där.

* * *

Alla Karlstads skolor var stängda den där marsdagen 1984. Bussarna gick gratis och det var fri parkering i stan hela dagen. Själv hade jag förmånen att se den kungliga kortegen från andra våningen i riksbankshuset på Järnvägsgatan. Jag minns inte om vi gick till torget, men jag kan intyga att vädret var lika vackert som det verkar av Jimmys foto. Det måste ha varit en tidig vår 1984.

Heraldik och brandhistoria

Den 10 mars skulle Värmlands Brandhistoriska Klubb ha haft årsmöte på brandstationen i Forshaga. Tanken var att jag skulle ha inlett årsmötet med ett föredrag under rubriken ”Heraldik och brandhistoria”. Den begynnande Corona-pandemin satte tyvärr stopp för både årsmöte och föredrag. Kvällen hade annars stora möjligheter att bli spännande. Det finns starka heraldiska kopplingar inom brandväsendet och brandhistorikernas nestor Björn Albinson hade kunnat fördjupa ämnet, där mina kunskaper tar slut.

Oavsett hur det blir med årsmötet har vi tänkt att föredraget ska bli av, någon gång  i framtiden. Tills vidare tänkte jag passa på att dela med mig av några av mina rent heraldiska iakttagelser här.

I Sverige har den åttauddiga stjärnan blivit en samlande symbol för räddningstjänsten. Symboliskt har den ett gemensamt ursprung med olika ordenstecken och de åtta spetsarna brukar förknippas med de åtta riddardygderna:

  • trofasthet
  • fromhet
  • frikostighet
  • tapperhet
  • heder och ära
  • dödsförakt
  • hjälpsamhet
  • vördnad för kyrkan

Räddningstänsterna har dock moderniserat dygderna och översatt dem till

  • lojalitet
  • kunskap
  • mod
  • omtanke
  • skicklighet
  • takt
  • uppmärksamhet
  • uthållighet

I stjärnans mitt brukar räddningstjänsten placera kommunens vapen, för att visa var och på vems uppdrag man verkar. Idag samverkar ofta flera kommuner i ett räddningstjänstförbund, vilket skapar utmaningar för den som ska formge förbundets emblem.

Till en början går det bra att kombinera två eller flera vapen i stjärnans mitt, men till slut blir det omöjligt. Så gjorde till exempel Karlstads räddningstjänstförbund, så länge man bara omfattade fyra kommuner. Idag, när förbundet omfattar sex kommuner har man tyvärr valt att överge den heraldiska linjen och använder en åttauddig stjärna som påminner om en Karlstadsol, belagd med en vattendroppe och en virvlande eld.

Ett av de intressantaste räddningstjänstemblemen i Värmland står Bergslagens räddningstjänstförbund för. Förbundet omfattar Värmlands fem östligaste kommuner och har därför valt Värmlands landskapsvapen som symbol, men har växlat fältets färg från silver till guld. För att signalera kopplingen till Bergslagen har ett par järtecken lagts in i omskriften. Att Hällefors, som ligger i Västmanland och Örebro län, också ingår i förbundet, har man inte tagit någon notis om.

Värmländska sjuksköterskor – i helg och söcken

Sila bläck, rulla krull.Vissa böcker köper man för omslagets skull. En bok som jag inte kunde motstå av detta skäl, är ”Sila bläck, rulla krull. Verklighet, dikt och historier från den värmländska sjukvården under 1900-talet.” Omslaget visar en blå-vitrandig klänning med vit stärkkrage och en Värmländsk sjuksköterskeborsch. Att broschen är av modell 1943 vet jag sedan ett par dagar tillbaka.

Jag har inte läst någon hel artikel i boken tidigare, men den har stått där i hyllan några år och jag brukar plocka fram den och bläddra lite, när jag letar efter någon annan bok i samma hylla. För sakens skull kollade jag ikväll vem som formgivit den och jag blev inte förvånad, när jag såg namnet Anita Stjärnlöf-Lund på omslagets insida. Anita har berikat Värmlandslitteraturen med många vackra böcker. Och som vanligt är det inte bara omslaget som är genomtänkt. Även när det gäller inlagan, har hon lyckats att ge artiklarna en form som inbjuder till bläddring och läsning.

Gårdagens fynd om  sjuksköterskebroscher fick mig att plocka fram boken igen och leta efter något om uniformer. Artikeln ”Först fick vi plätten, sedan blev det frack” (s. 19-27), där Elvy Gustafsson berättar om sin tid som sjuksköterskeelev i Karlstad, visade sig innehålla en del uniformsfakta.

Det börjar redan inför studierna:

I samband med antagningsbeskedet som provelev fanns också besked om vad som skulle anskaffas till uniformen. Den skulle bestå av tre ankellånga klänningar av ”systertyg”, tre vita förkläden, tre bakknäppta vita rockar, tre stärkkragar samt tre näsdukar med smal spets, helst knypplade eller hemvirkade och handsydda. Dessa näsdukar var provelevens mössa och kallades ”plätt”. Efter att det stärkts skulle de vikas till en trekant, som vi sedan bar på huvudet under provelevstiden och första läskursen. På så sätt kunde man se vem som var provelev och då förväntades inte så mycket annat än vanligt hyfs och värdigt leverne.

Sedan kunde studierna börja. Efter tre månader som provelev fick man besked om man var godkänd för vidare studier.

Återigen syddes förkläden, nu med speciell design. Vi köpte klänningar och kragar, likaså mössa samt elevbrosch. Vi fick använda mössan först sedan vi klarat läskursen, teorin heter det numera, innan dess hade vi ”plätten”.

Mer om samma tid:

Klädseln skulle vara strikt. Svarta strumpor till svarta skor. Bruna strumpor till bruna skor. Rena och välstrukna klänningar och förkläden. Stärkta kragar och mössor. Kragarna fick man gnida med stearinljus för att de inte skulle ge skavsår på halsen när de var nystärkta. Elevbrosch. Välvårdat hår. Om det var långt skulle det vara uppsatt. Uniformskappa och yttermössa.

Sista halvåret fick vi ha klänningar med lång ärm och med armbindel. Vid alla högtider som jul och påsk skulle alla bära högtidsuniform. Denna bestod av svart klänning med vit atärkkrage, armbindel, vita manschetter, högtidsmössa, men utan hakband tills man var färdig sjuksköterska, samt svarta strumpor och svarta skor. När vi var lediga fick vi vara civilt klädda.

Utbildningstiden avslutades med sjuksköterskeinvigning:

Mor och far och eventuella syskon och släktingar fick bjudas in till invigningen. Fotograf skulle beställas. Hovfotograf Green var självskriven.

Alla var klädda i högtidsuniformer som bestod av svart klänning, vit krage, armbindel med broschens märke på och mössa med hakband knuten till en rosett. Till detta hade vi svarta strumpor och svarta pumps med lagom hög klack. Efter en morgonsamling gick vi tillsammans till de avdelningar vi varit elev på och ”hälsade”. I och med detta lade avdelningssköterskan bort titlarna med oss. Ett steg in i yrkeslivet. Vi bjöds på lunch och sedan var det invigning till sjuksköterska i Karlstads domkyrka. Prosten Holm och rektor Signe Johansson delade ut broscherna och allt var mycket stämningsfullt denna bistra decemberdag, 16 december 1955. Därefter var det samkväm på sjuksköterskeskolan för oss nyinvigda med föräldrar och andra anhöriga. Tal hölls och blommor och telegram anlände. Det hela slutade vid 19.00-tiden, då alla skingrades för fortsatt värv i yrkeslivet.

Nu började allvaret.

I samband med mina besök på Centralsjukhuset i Karlstad har jag ofta stannat till vid montern med sjuksköterskeuniformen, i korsningen vid lasarettets blomsterhandel. Letar man i min mobiltelefon hittar man många dåliga bilder tagna genom glasmonterns rutor. På mitt insomnade Flickr-konto hittade jag denna bild:

3689400713_4c5812debc_b

Uniformen tillhör uppenbarligen en värmländska, utbildad före 1943.

I en annan korridor på lasarettet står en monter med en elevuniform, samma vardagsuniform som är avbildad på omslaget till ”Sila bläck, rulla krull”:

IMG_4786

Synar man henne i sömmarna, så ser man att elevbroschen är betydligt mindre än de färdiga systrarnas broscher. Man ser också att denna elev har påbörjat sin utbildning efter 1943.

Elevbrosch, Karlstads Lasarett

Är man intresserad av fakta blir man mycket nöjd över sjukhusmuseets föredömligt informativa skyltning:

IMG_4783

Värmlandsörnen i sjukvårdens tjänst

fullsizeoutput_1b95

Jag vet inte hur många gånger jag har googlat efter fakta om våra sjuksköterskebroscher.   Jag har testat alla varianter jag kunnat komma på, men det är nästan bara träffar på annonser på auktionssajter. Aldrig några fakta. Tills häromdagen!

Jag vet inte hur jag lyckats undvika den tidigare, men nu hamnade jag på hemsidan för Svensk sjuksköterskeförening, där man gratis kunde skicka efter 64-sidiga häftet ”Broscher i svensk sjukvård” av Kurt Kaijser. Den kom som ett brev på posten efter ett par dagar och var verkligen faktaspäckad.

broscher_i_svensk_sjukvard_omslagKaijser inleder med en historisk genomgång om sjuksköterskornas utbildning, organisation, uniformer och symboler. Sen kommer en länsvis genomgång, från norr till söder, av alla kända svenska sjuksköterskebroscher. Nästan alla broscher har en koppling till var sköterskorna är utbildade.

I Värmland beslöt man att starta en sjuksköterskeutbildning 1905. Utbildningen kom igång som ettårig 1907,  blev tvåårig 1911 och slutligen treårig 1912. Under denna period bar de utbildade sköterskorna troligtvis en brosch av ett Georgskors i silver (samma form som ovan) med initialerna ”KL” för Karlstads Lasarett.

1914 infördes den nuvarande modellen av broschen; ett vitt emaljerat Gerorgskors med röda kanter och i mitten en rundel med Värmlands landskapsvapen. Detta var före den omfattande revisionen av landskapsvapnen, så örnen var den då gällande svarta, på en gul (eller gyllne) bakgrund.

Redan vid sekelskiftet hade Riksheraldikern uppmärksammat att många vapen hade förvanskats genom historien. Små detlaljer hade ändrats eller lagts till under åren och nu ville man återgå till de historiskt korrekta, fastställda varianterna av vapnen, så långt det var möjligt. 1936 reviderades Värmlands vapen, så att örnen fick tillbaka sin blå färg och sköldens fält ändrades till silver (ellr vitt).

Sjuksköterskeborscherna uppdaterades därför 1943 för att anpassas till det gällande landskapsvapnet. Örnen blev blå, fick röd beväring (näbbar och klor) och rundelns färg ändrades till silver. Korsets kanter ändrades nu från rött till örnens blåa färg.

Varför kanterna var röda i broschens första version är oklart. Att plocka upp örnens svarta färg hade nog uppfattats som ”sorgkant”, men sköldens gula hade varit ett fullt gångbart alternativ, eftersom man inte behövde ta hänsyn till några heraldiska tinkturregler på själva broschen. Det hade också varit ett tillfälle att sätta guldkant på tillvaron på Karlstads lasarett. Men den röda färgen var också snygg. Kanske var det en blinkning till Röda Korset, som hade en viktig påverkan på sjuksköterskeyrkets framväxt på 1800-talet.

Såvitt jag vet utdelas broschen fortfarande vid sjuksköterskornas examenshögtid i Karlstads domkyrka och det verkar som att alla som har en brosch använder den i vardagen. Däremot håller den inte längre ihop uniformsblusen under hakan, utan sitter tillsammans med namnbrickan på bröstfickans pennfodral i plast.

Stjärnan på Koppoms bruk 1935

618-25-1

Det fina med vissa pussel är att man ständigt hittar nya bitar! Björn Dahlström försåg mig med den här bilden på Koppoms bruk. Nu fick jag äntligen se fabriksbyggnaden  med disponent Fredrik Canells stjärna, några decennier efter att han tog över bruket.

Bilden kommer ur Värmlands Museums bildarkiv och är tagen av Valfrid Nilsson 1935. På Digitaltmuseum.se har Värmlands Museum ett drygt hundratal bilder av samme fotograf, de flesta från nuvarande Arvika och Eda kommuner.

Om hundratals arbetare i Koppom varje dag såg denna logga på sin arbetsplats i mer än ett halvt decennium är det ju inte underligt om kommunen valde att plocka in stjärnan i sitt kommunvapen 1949.

Koppoms stjärna – sista pusselbiten

Det har blivit dags att lägga sista biten på plats i mitt Järnskogspussel. Kappsläden, hästskon och skillingen tycker jag mig ha haft god koll på tidigare, men jag har aldrig lyckats få kläm på den femuddiga stjärnan som ska vara hämtad från firmamärket för Koppoms bruk. Men efter en efterlysning fick jag napp hos Hans Nilsson, som laddade upp en bild på Värmlands Heraldiska Sällskaps Facebook-sida. Bilden är en detalj ur ett dokument som Bertil Gustafsson har hittat i ett arkiv.

Mitt i texten ser vi en femuddig stjärna, flankerad av bokstäverna FC. Initialerna tillhörde Fredrik Canell, som var ägare till Koppomsbruk 1884-1916.

koppoms_bruk_brev

Jag har inte riktigt kunnat klura ut vad det är för ett brev, men det verkar vara en avskrift som rör den fortsatta driften vid Koppoms bruk. Årtalen 1855 och 1867 ligger långt bak i tiden, innan Canell tog över bruket. Eftersom dokumentet talar om den ”hittills tillåtna stämpeln” C*N, är daterat i Stockholm och signerat ”In fidem Botvid Tomason”, torde det härröra från mitten  av 1890-talet. Botvid Tomason var en skåning som verkade som jurist i Stockholm från slutet av 1880-talet.

botvid_tomasson_bio.jpg

Sådärja, då har vi spårat ursprunget till firmamärket, men jag skulle gärna se exempel på hur det utvecklades från Canells tid till 1950-talet och hur det såg ut på aktiebrev, packlårar och fasadskyltar!

Järnskog och istravet – ren stôllighet

Det är inte helt självklart vad huvudmotivet i Järnskogs vapen föreställer. En del ser direkt att det är en släde, men vet man inte bättre kan man lika gärna tro att det är en plog av något slag.

Järnskog_vapen.svg

Riktigt hur man resonerade när man valde att låta en hel socken representeras av en släde vet jag inte. Elaka tungor skulle kanske säga att det är på grund av att vägnätet är så dåligt underhållet att släde är säkraste transportmedlet. Men det är nog inte så man har tänkt.

Det här är inte vilken släde som helst. Det är ingen timmersläde för att släpa ved eller virke ur skogen med. Inte heller en malmsläde som har gått mellan järngruvan och något avlägset järnbruk. Det är en kappsläde. Ett helt onyttigt föremål, som du har bara för att det är kul. Huvudsyftet är alltså att köra fort, att köra ikapp. Möjligtvis kan du ta släden om du ska åka på visit. Då finns det plats för två i släden, en i korgen och en på kuskbocken bakom.

Därför tror jag att släden har valts som en symbol för det västvärmländsk levnadsglädje. Hästskon och skillingen finns där för att representera historien, sägnen och sockenkyrkorna. Stjärnan står för bruket, att arbeta för brödfödan. Men huvudmotivet är alltså en symbol för värmländsk stôllighet!

* * *

Hur representativ kappsläden är just för Järnskog har jag aldrig riktigt fattat. Men travtraditionen är stark i Värmland, särskilt i väster. Istrav har man uppenbarligen ägnat sig åt en hel del. Järnskogs hembygdsförening har publicerat den här bilden på nätet:

järnskog_istrav

Tyvärr är Hembygdsförbundets hemsida http://www.bygdeband.se nertages för service hela våren 2020, men enligt en länk på Pinterest ska den föreställa istrav på Nässjöns is i Järnskog. Mannen i mitten ska vara Abel från Hålan i Södra Lian.
järnskog_istrav_2
Även denna lilla bild från Järnskogs hembygdsförening ska föreställa istrav på Nässjön. Som synes var det OK att köra både med släde och vagn även då.
Det verkar som att det körs en hel del istrav i Värmland även säsongen 2019/20, även om de mest håller till på travbanorna i Årjäng och Arvika. Men det är kanske inte så säkert att köra på sjöis i vinter.
* * *
Diskussionerna innan kappsläden valdes som huvudmotiv vet jag som sagt inget om, men klart är att 1950-talets jarnskingar kände starkt för den. I Minneapolis finns än idag den kappsläde som var Järnskogs bidrag till Värmlandsgåvan, som överlämnade till American Swedish Intitute 1952. Förmodligen var det samma kommunalmän som spånade fram gåvan och deltog i diskussionerna med statsheraldikern om kommunvapnet, som antogs 1959.
Jaernskog_3[3]

Vad visar Visnums härads sigill?

När man tittar på våra Värmländska häradssigill är det ofta ganska lätt att förstå tanken bakom motivet. Man har valt något som är karaktäristiskt för bygden (Färnebos järnhantering och Näs sjöfart), något utmärkande för naturen (Nordmarks vildmark och de forsande fiskrika älvarna i Kil, Jösse och Karlstad) eller något utmärkande byggnadsverk (Saxholmens borg i Ölme eller kyrkorna i Grums och Väse). Men vad ska man tro om busken i Visnums härads sigill?

Visnums härads sigill

På årets sista dag slängde jag ut en fråga i Svenska Heraldiska Föreningens grupp på Facebook och fick många kreativa förslag på vad det skulle kunna vara. Kunde det vara en tall, ett lärkträd, eller en tistel?  Eller varför inte en barrande julgran på Tjugondedag Knut?

Martin Sunnqvist förde in mig på ett spår som jag tror håller ihop såpass mycket att vi kan kalla det en teori. En del gamla sigill innehåller ordlekar som anknyter till någon folketymologisk förklaring till ortnamnet. I sigillet för Harjagers härad i Skåne finns till exempel en flyende hare, trots att ortnamnet har det minsta att göra med jagade harar. Namnet betyder istället ”de hårda åkrarna”. Kan det handla om en ordlek även i Visnum?

Sigillets träd har tydliga nakna grenar inne vid stammen, men markerade spretiga toppar. Enligt Svenska Akademiens ordbok finns en gammal betydelse av ordet ”vise”, som kan betyda skott eller utlöpare, dialektalt även topp, toppskott, grodd och så vidare. Det är väl inte helt otänkbart att en fyndig gravör har associerat så och sålt in idén till representanterna på häradstinget, någon gång på 1500- eller 1600-talet.

Hänger det alls ihop med etymologin? Njaej. Visnums härad har fått namn efter Visnums socken, som i sin tur ska ha fått sitt namn efter älven Visman, som rinner ut i Vänern från sjön Vismen vid dagens Björneborg. På på 1200-talet skrevs det Wisnhem och ska betyda antingen ”gården vid Visman” eller ”bygden kring Visman”. Hur sjön och älven har fått sina namn, kan jag däremot inte hitta någonstans.

Erik Fernow har dock en teori, men den bygger på det motsatta resonemanget, att både socknen och älven istället har fått sina namn av folket däromkring. I avsnittet om Visnums härad i ”det hedna tidevarvet” berättar han:

I de äldsta skrifter jag funnit är det skrifvet för Visnehem och Vystenhem. Det skulle synas mest sannolikt, att de forna Häradskonungar eller Viser, som hållas före hafva styrt landet, haft sin bostad i Visnhems gård; men dess läge gifver ingen anledning att komma på den tanken, emedan den var omgifven af skog och låg långt ifrån sjökanten; dock hålles Långeruds hemman ej långt derifrån för det äldsta eller åtminstone för ett af de äldsta i häradet. Men om man efter berättelser vill uppsöka hufvudsätet för dessa höfdingar, så har det ostridigt varit på Säby, 1/2 mil söder från Visnhem.

Erik Fernow, s. 82

De där viserna eller häradskungarna verkar det inte vara många andra än Erik Fernow som har hört talas om. Inte heller verkar de ha något med toppskotten på häradssigillets buske att göra, men nu var det ju inte det vi var ute efter.