Ett sällskap för Värmland med omnejd

Den västgötske heraldiske skriftställaren Jesper Wasling är så produktiv att man inte hänger med i hans utgivning. Bland annat missade jag vad han skrev om Värmländska Heraldiska Sällskapet i mellandagarna. Jesper har känt till mina planer på ett värmländskt heraldiskt sällskap länge och konstaterar att vi äntligen har gjort slag i saken. Jag kan bara instämma – det var på tiden!

Jesper förskräcks dock över sällskapets ambitioner att verka i Värmland, Dalsland och Närke. Det behöver han inte göra. Visst kan det låta överambitiöst, men tanken är inte att vi ska ordna regelbundna sammankomster i de tre landskapen, snarare att ta någon form av ansvar dem i heraldiska sammanhang. För även om man försöker koncentrera sig på Värmland går det inte att komma ifrån kopplingarna åt öster och sydväst.

Carl_IX_SP009.jpgVärmland kan spåra mycket av sin administrativa historia tillbaka till hertig Carls dagar på 1500-talet då han styrde över Södermanland, Värmland och Närke. Värmland, Dalsland och Närke utgjorde tillsammans Närkes och Värmlands län under 1600-talet och hela Värmland hörde till Örebro län innan vi fick egen landshövding 1779.

Karlskoga berglag, alltså nuvarande kommunerna Karlskoga och Degerfors tillhör fortfarande Örebro län. Värmlands landskapsvapen ingår därför i Örebro läns vapen. Besöker man Örebro slott finner man många heraldiska referenser till Värmland.

I kyrkligt hänseende är Värmland och Dalsland sammankopplade genom Karlstads stift sedan 1581, då vi skiljdes från moderstiftet Skara. Detta har gjort att Värmland och Dalsland häger ihop även i akademiska sammanhang. Dalslänningar har ofta börjat sin akademiska bana vid läroverket i Karlstad och de har därför av tradition organiserats av de värmländska nationerna i Uppsala och Lund.

Även militärt finns det starka band, främst mellan Värmland och Närke. Det som vi idag tänker på som Kungl. Värmlands regemente var egentligen Närke-Värmlands regemente under större delen av sin existens. Efter många pragmatiska ombildningar är det idag åter Örebro-Värmlandsgruppen som organiserar det värmländska militära försvaret.

Allt detta gör att de tre landskapen Värmland, Dalsland och Närke är intimt sammanflätade i administrativt, historiskt och därmed även heraldiskt hänseende.

Så Jesper kan vara lugn. Vi är inte överambitiösa, även om jag förstår hur han tänker.

En sak måste dock göras klar: Det är inte okej att kalla vårt verksamhetsområde för ”norra Götaland”. Det ursäktas icke! Dalsland må höra till Götaland, men Värmland och Närke gör det icke!

Annonser

Nordmarken Bears – heraldisk innebandy

Till helgen ska jag skicka sonen på innebandycup i Årjäng – Nordmarkscupen. I jakt på detaljer om cupen gjorde jag en trevlig idrottsheraldisk upptäckt. Jag har normalt inte mycket till övers för idrottslag som ska ta sig amerikanska hittepånamn. Men man blir ju såklart lite glad när man inser att de för vidare heraldiska traditioner tack vare sitt namn.

XJV2zslO_400x400

Därför var Nordmrkens IBF – Nordmarken Bears en trevlig bekantskap. Björnen kommer från Nordmarkens häradssigill, som har prytt både tingsprotokoll, uppbådsfanor och kompanistandar för Nordmarkingarna genom åren. Dessutom har det förekommit i tre vapen genom åren – för Årjängs köping, Töcksmarks landskommun och den nuvarande kommunen Årjäng.

nordmarks_h

arjangskoping tocksmark

arjangkommun

Värmlandslitteratur har lämnat järven

fullsizeoutput_564.jpegAldrig får man vara riktigt glad. Just som jag hade bestämt mig för att kolla upp hur det kommer sig att Föreningen Värmlandslitteratur har valt Margareta Grips värmländska järvvapen som sin symbol kom julnumret i brevlådan. Det visar sig att man plockat bort vapnet ur brevvinjetten. Typiskt!

Jag gillade såklart de gamla kuverten bättre. Och Bengt Berg är snyggare än tomten!

wermlandiana bengt berg

Järven – Värmlands första landskapsdjur

Läsarfrågor är kul! Odd Andreas funderade på om det finns några sigillavtryck eller avritningar av det Värmlands första landskapsvapen, det med järven.

Några sigillavtryck känner jag inte till med järvvapnet och jag är ganska säker på att det aldrig har förekommit något sådant sigill. Tidigare ska allmogen i Värmland ha haft ett sigill med ett armborst att bekräfta gemensamma skrivelser med. Någon värmländsk hertig, som kunde ha behov av ett sigill, hann vi inte heller ha under den korta perioden med järven.

Däremot hann vapnet användas en del i officiella sammanhang under det knappa decennium det var aktuellt och det kom med i en del vapenböcker.

margaretagrip[2]Den mest kända varianten är nog den som finns med i handskriften som brukar kallas ”Fru Margareta Grips bok”.

Där ser man tydligt hur svårt det var för tidens konstnärer att skilja skogsdjuren åt. Det mesta hos det här djuret tyder på att det handlar om en järv, men den rutiga svansen har den visst lånat från en bäver. Bilden förekommer bland annat i Torsten Lenks uppsats om vapnet.

Den andra kända vapenboksbilden jag kommer att tänka på kommer ur den så kallade Parishandskriften. Den var okänd på Torsten Lenks tid, men dök upp på 1940-talet och kastade nytt ljus över de svenska landskapsvapnens tidiga historia, bland annat rörande vilka varianter av vapen som har existerat samtidigt. Den bilden har jag inte till hands just nu, men den saknar trästocken och är mer heraldiskt stiliserad än Margareta  Grips järv.

Gamla vapenböcker tenderar ibland att mer fokusera på avbildningar av vapen än deras blasoneringar. Med en beskrivning i ord kan man bli mer precis angående vapnets komposition, även om det inte är en garanti för att beskrivningen är korrekt. Under 1500-talet förekommer järv och bäver omväxlande i vapenböckerna, till exempel säger en handskrift från 1561 järv, medan en från 1563 säger bäver.

1567 var det alltså formellt slut på järvens och bäverns tid i Värmländsk heraldik, men de bet sig kvar ändå. De levde kvar parallellt med örnen under en tid, vilket bland annat illustreras av en märklig notering i en handskrift i Riksarkivet om svenska stadsvapen (citerad av Lenk):

»Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus» (Karlstad
vars vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn.)

Tanken svindlar. Karlstads vapen, som lär vara det första som förlänats åt en stad i dess privilegiebrev, borde vara extremt fixerat till sin form, men är det alltså bara som idé; det viktiga är att placera en referens till Värmland mellan de två tornen.

gunnarskogNär 1600-talet blev gammalt tog örnen över scenen helt. Det dröjde ända till mitt på 1900-talet innan järven kom tillbaka till värmländsk heraldik. Det skedde när Gunnarskogs landskommun nappade på riksheraldikerns förslag att återanvända järven i sitt vapen, kompletterad med grankvistar.

Efter att Gunnarskog inkorporerades i Arvika på 1970-talet blev även detta vapen historia, men Carl-Johan Ivarsson tipsade mig häromdagen om en rad exempel på kommunvapnets påverkan på Gunnarskog. Centralskolan fick namnet Järvenskolan på 1970-talet, huvudgatan genom kyrkbyn Stommen heter Järvens väg och det har också funnits en kör med namnet ”De Järva”.

På 1500-talet, när järven valdes för att representera Värmland, måste det ha setts som en viktig naturresurs. I modern tid har järven däremot varit sällsynt i värmlandska skogarna, men nu verkar det som att den är tillbaka. Länsstyrelsen har till och med proklamerat att vi nu är ett ”järvlän”.

Jag har aldrig sett någon järv i skogen, men järvvapenet i Margareta Grips version ser jag regelbundet, då jag får brev från Föreningen Värmlandslitteratur. De använder sig nämligen av hennes bild som emblem.

wermlandiana bengt berg

Det kan ha varit gamle Erik Elinders påfund. Jag tror jag vet vem jag ska fråga…

En pinsam dementi om Värmlands vapen

Jag får härmed göra avbön. Jag har de senaste tjugo åren, bland annat på Wermlandsheraldik.se, hävdat att Johan III skulle ha infört Värmlands nuvarande vapen, en blå örn i silverfält. Så är icke fallet. Det var i själva verket Erik XIV som först skapade järvvapnet till Gustav Vasas begravning, för att sedan byta ut det mot örnvapnet, någon gång under 1567, alltså för 450 år sedan!

Torsten Lenck

Sanningen har funnits under näsan på mig hela tiden. Den hittills mest uttömmande beskrivningen av Värmlands vapen finns i Svenska Turistföreningens årsbok från 1928. Under avdelningen ”Smärre bidrag” har Torsten Lenk skrivit en illustrerad artikel på fem sidor om Värmlands vapen. Det mesta i artikeln är fortfarande giltigt, bortsett från att den är skriven då landskapsvapnen var fastställda i sin hävdvunna form (för Värmlands del en svart örn i gulfält), istället för den ursprungliga. Lenk stämmer in i kören som efterlyser en revision av vapenserien, något som sedan skulle bli sanning, bara några år senare.

När jag skulle skriva notisen om örnvapnets tillkomst på Wermlandsheraldik.se hade jag läst Lenks artikel så många gånger att jag inte trodde mig behöva kolla fakta. Jag visste ju att järvvapnet var skapat av Erik XIV för att bidra till den furstliga ståten vid Gustav Vasas begravning och att det ersattes av örnvapnet kort därefter. Alltså fick lillebror äran av förbättringen, när det egentligen var storebror som var upphovsman till bägge vapnen.

Så här ligger det i själva verket till:

Men den viktigaste arkivuppgiften och den som löser problemet är en i det ovan anförda bandet, Palmsköldska samlingen 256, befintlig avskrift »aff Secret. Rassmus Ludwigssons egenhendige annotation.» Den lyder: »K. Erich den 14:de har förandrat och förbättrat på Stockholms slått A:o 67 Wapnerne för Någre Swenske provincier, Nembligen för Westergötland en blå grijp udi hwit field, för Nerike ett förgylt kors medh 4 gåle lillier udi blått fiäld och en blå örn udi hwit fjäld för Wermland.» Kung Erik är alltså upphovsman även till vapnet i dess nya skepnad. Av de tre förändrade landskapsvapnen är det endast det sista som fått hävd. De andra synas icke ha vunnit burskap.

Lenk, Torsten, 1928, s. 295-296

Förlåt.

Nu återstår bara att hitta ett sätt att uppdatera artikeln på Wermlandsheraldik.se.

Karlstads vapen modell 1713

Jag gjorde en snabb räd på biblioteket idag och rev med mig de fem första banden av Karlstads stifts herdaminne, i hopp om att finna lite bakgrund till våra biskopars släktvapen.

På väg bort mot Värmlandsrummet – det allra heligaste, längst norr ut i byggnaden – stannade jag inför den gamla stadskartan från 1713. Den har hängt där i ett par år, men jag har aldrig stannat upp och granskat den. Det gjorde jag inte idag heller, men jag hann kika lite uppe i det redaktionella hörnet på kartan, vad det nu kan heta. Alltså där uppe där det berättas vad kartan föreställer, vem som har gjort den, när och varför.

Till min stora glädje fanns där ett vapen. Det är ganska uppenbart att det är en lantmätare och inte  en fullfjädrad heraldisk konstnär som har utfört teckningen, men den är ganska charmig.

Även om kartan är i färg, så är vapentekningen att se som svart-vit. Tornen ser ut som stjärngossestrutar och örnen, fegvänd enligt tidens sed, liknar mer en uppskrämd gås än en majestätisk örn. Vapnet kröns inte av en murkrona, som man kunde ha förväntat sig, utan av något som mer liknar en gevekrona, fast med kungliga byglar. Överst tronar förmodligen en rad rubiner, men de liknar mer smultron på ett strå. Bedårande, helt enkelt.

Det var inte helt lätt att fotografera vapnet bakom skyddsglaset, men jag ska se om kommunen har lagt ut kartan digitalt bland sina tjänster. En upphovsman till kartan och vapnet ska jag också efterforska. Det kanske framgår om jag läser informationstavlan intill lite noggrannare vid nästa besök.

Tillåt mig presentera 1880-talets Stodenebor!

Jag har umgåtts med 1880-talets befolkning i Stodene en tid. Genom folkräkningen 1880, som Umeå universitet har gjort tillgänglig på nätet kan man få en ganska bra bild av vilka de är. Uppgifterna hämtades ur kyrkböckerna och sorterar invånarna hushålls- och familjevis, efter husbonden (och i hans frånvaro efter mor i stugan).

Tyvärr talar inte folkräkningen om var i hemmanet de olika familjerna är bosatta, men med ledning av familjestrukturen och kartorna från tiden har man lite vägledning.

Folkräkningen upptar åtta hemmansägare, som rimligtvis borde fördela sig på de sju fastigheter som utmärkts som ”gård” på kartan. Sex av gårdarna ligger i två klungor efter vägen i norra delen av Stodene – kanske en rest av bygatan före bysprängningen? Den sjunde gården ligger nere i sydöstra hörnet vid Torpnorets utlopp i Klarälven.

Att det blir en hemmansägare över kan ha tusen orsaker – kyrkbokens eftersläpning eller varierande definition av hemmansbegreppet. På kvartbladet finns en fastighet utmärkt med T som i torp, troligtvis identiskt med Norsbråten, den ”bondgård från början 1800-talet” som kommunen listat som kulturhistoriskt intressant. Men ingen i folkräkningen listas som torpare trots att det finns över 30 torpare i övriga Grava vid samma tid. Torparen kanske är den åttonde hemmansägaren?

Torparen skulle också kunna gömma sig bland de sex familjeförsörjare som listats som förpantningsägare
, det vills säga personer som hyr marken de brukar av den egentlige ägaren (någon av hemmansägarna).

Bor man inte på gård eller torp finns ytterligare ett tiotal möjligheter till tak över huvudet för de 150 Stodeneborna 1880, i de röda byggnader på kartan som kallas ”bostadshus/huvudbyggnad”. Dessa har indelats i små klungor som numrerats med 1-6 på kartan. Är det fastighetsbeteckningen? Något borde det hänvisa till i lantmäteriets arkiv i alla fall.

1. är ett hus vid det lilla tjärnet vid vägen in till Stodenehagen.
2. är en handfull hus i Stodenehagen.
3. är ett hus nere vid Almars färja
4. är två hus nära älven, efter landsvägen vid det blivande Granliden
5. är två hus i västa delen av nuvarande Granliden
6. ligger strax väster om 5. och är ett enda hus (om inte även torpet T räknas in)

(Familjen på bilden har aldrig varit i Stodene)

Två backstugusittare finns i listan, men ingen backstuga, även om begreppet finns med i kartans teckenförklaring. Hur hemmanets ende dagkarl logerade är svårt att säga. Skillnaden mellan honom och backstugesittarna, torde vara att de utövade något hantverk vid sidan av månskensbonderiet, medan dagkarlen snarast var att se som en frilansande dräng.

Till denna kategori – de obesuttna – räknar vi även de fem inhyseshjonen, som ju bodde med sina familjer på någon av bondgårdarna. Här hittar vi nog även fattighjonet och de två lösdrivarna.

En som säkerligen hade råd med eget tak över huvudet var den norskfödde skräddaren. I övriga Grava fanns ytterligare ett dussintal skräddare, men ingen av dem bodde i de södra delarna kring Skåre. Merparten av dem bodde i och kring den spirande bruksorten Forshaga.

Yrkestitlarna såhär långt i förteckningen skulle i stort sett kunna vara hämtade från de två tidigare seklen, men de åtta arbetarfamiljerna vittnar om att industrialismen kommit i sällskap av Nordvästra stambanan som sedan några år skar genom Stodeneskogen. Var i Stodene vi hittar deras bostäder är osäkert, men arbetsplatserna finns förmodligen på något av de två sågverken som växt upp kring Skåre station.

Förteckningen nedan innefattar huvudmannen i respektive hushåll, alltså bara 35 av de 150 Stodeneborna från 1880. Inom hushållen gömmer sig 115 fruar, barn, föräldrar, drängar och pigor. Dem får vi ta en titt på en annan dag.

And. Andersson f. 1824 i Grafva, Hem.eg.
Lars Andersson f. 1840 i Grafva, Hem.eg.
And. Andersson Eng f. 1810 i Brunskog, Hem.eg.
And. Olsson f. 1835 i Alster, Hem.eg.
Per Joh. Gustafsson f. 1842 i Hammarö, Hem.eg.
Karl Fr. Gustafsson f. 1848 i Grafva, Hem.eg.
And. Fredrik Eriksson f. 1852 i Grafva, Hem.eg.
Gustaf Johansson Strid f. 1831 i Ek Skarab. län, Hem.eg.

Karl Svensson f. 1849 i Ö. Fogelvik, Förp.eg.
Sven Larsson f. 1845 i Grafva, Förp.eg.
Nils Fr. Nilsson f. 1844 i Grafva, Förp.eg.
And. Pettersson f. 1824 i N. Ullerud, Förp.eg.
Joh:s Nilsson f. 1856 i Grafva, Förp.eg.
Karl Gustaf Nilsson f. 1859 i Grafva, Förp.eg.

Per Magnus Olsson f. 1856 i Grafva, Bstsitt.
Karl Joh. Magnusson f. 1873 i Grafva, Bstsitt.

Joh:s Jansson f. 1829 i St. Kil, Inhyses
Olof Nygren f. 1827 i Sunne, Inhyses
Marit Henriksd:r f. 1869 i Lysvik, Inhyses
Stina Andersd:r f. 1828 i Grafva, Inhyses
Augusta Strid f. 1859 i Grafva, Inhyses

Lars Gullbrandsen f. 1819 i Norge, Skrädd.

Olaus Bäckman f. 1853 i Nyed, Arbetare
Nils Nilsson f. 1824 i Karlstad, Arbetare
Nils Nilsson f. 1846 i Arvika, Arbetare
Aug. Boström f. 1861 i Grafva, Arbetare
Johan Eng f. 1862 i Grafva, Arbetare
Nils Gustaf Boström f. 1866 i Grafva, Arbetare
Karl Gustaf Olsson f. 1859 i Grafva, Arbetare
Karl Gustaf Olsson f. 1859 i Grafva, Arbetare

August Sätterman f. 1849 i Hammarö, Fattighj.

Anna Jansd:r f. 1863 i St. Kil, Lösdr.
Joh. Karlsd:r f. 1837 i Alster, Lösdrifv.

Ludvig Eriksson f. 1855 i Grafva, Dagkarl