Grandios Värmlandsheraldik i hotellmiljö

Länsmedia har rapporterat om den pågående restaureringen av takmålningen i Grands Matsalar, festvåningen i före detta Grand Hotell i Karlstad. Härdomdagen fick jag också möjlighet att ta mig en närmare titt på takmålningen, vars centralmotiv ju utgörs av ett Värmlandsvapen.

Grand Hotell är klassisk mark, bland annat var det där som den svenska delegationen bodde i samband med förhandlingarna inför unionsupplösningen mellan Sverige och Norge sommaren 1905. Om svenskarna tog bakvägen ut ur frimurarhuset och slank ut på Västra Torggatan kunde de ta sig till hotellet utan att stöta på broderfolkets delegater. Norrmännen använde huvudentrén på Tingvallagatan och sneddade över Stora Torget när de skulle hem till Stadshotellet på kvällarna.

När hotellet slutade vara hotell vet jag inte. I min barndom fick jag ibland följa med mamma till Gustaf Petterssons bosättningsaffär i bottenvåningen. I halvmörkret kryssade vi bland borden med finporslin i det atriumliknande rummet som måste ha varit hotellets restaurang. Längst in fanns en springbrunn där man kunde fiska upp slantar på botten, nästan utan att bli blöt.

För sentida Karlstadsbor är nog hotellet mest förknippat med nöjen. Bosättningsaffären ersattes under det sena 1980-talet av den skandalomsusade krogen Carlstads Wapen (vars logotyp jag gärna skulle återse – jag har inget minne av hur heraldisk den eventuellt var). Wapen följdes av nattklubben Jäger, där jag tillbringade mina sena tonår och hörde storheter som Bo Kaspers, Lisa Nilsson och Jumper för första gången. Efter Jäger-eran flyttade Cubus klädaffär in en kort period innan O’Learys gjorde stället till sportbar under några år.

De gamla hotellrummen har varit studentlägenheter under de senaste decennierna, eftersom studenter sällan har synpunkter på störande ljud nattetid. Nu har de tydligen omvandlats till bostadsrättsförening, i samband med att hela huset har varit inpackat för renovering. Den där inpackningen var visst inte så lyckad, eftersom Värmlands Museums konservatorer nu finns på plats för att återställa takmålningarna, som delvis förstörts i en vattenskada.

Det var väldigt spännande att få återse festvåningen, eftersom jag nog varit på Grands Matsalar lika ofta som nere på Jäger genom åren, både som gäst och som underhållning. En av de mest minnesvärda spelningarna på Grands Matsalar var en privatfest som en kortlivad nöjesprofil i Karlstad anordnade. Hela festvåningen var fullsatt, det bjöds storstilat på mat och dryck och dans till Melkers Svänggäng. Värden för kalaset festade som om det inte fanns någon morgondag. När vi hade spelat färdigt och det var dags att betala gaget till bandet undrade han om det OK att vi fick betalt efter helgen istället. Visst, det kunde väl vara OK, tyckte vi. Problemet var bara att han försvann spårlöst från stan efter den där festen. Lite snopet för oss som hade offrat en lördagkväll på att underhålla honom och hans gäster. Ännu snopnare för kocken, som fick bjuda på hela middagen…

Takmålningen då? De centrala delarna hade klarat sig ganska bra från vattenskadan. Målningen är signerad Olof W. Nilsson, konstnären som även har gjort tak- och väggmålningar i Sockerslottet. Mitt i målningen svävar en okänd allegorisk dam (låt oss kalla henne Wermlandia), hållande en oval sköld med Värmlands landskapsvapen. Eftersom hotellet invigdes 1904 är det de klassiska svart-gula färgerna som gäller.

Heraldiskt stilmässigt är det en ganska tråkig skapelse. Ganska naturalistisk i stilen, men med klen näbb, tuppkam och vingarna i en onaturlig pose. Kanske kan man förklara sköldhållerskans lite trumpna min med att hon delar min heraldiska snobbism och drömmer om ett kraftfullare heraldiskt formspråk?

Men kompositionen i sig är däremot så grandios som man kan önska sig i festvåningen på ett sekelskifteshotell som aspirerar på att vara det största och finaste i provinsen! Något som är  ännu tjusigare är vapensviten i de blyinfattade fönstren ut mot Drottninggatan. Mer om det i ett senare blogginlägg.

Annonser

Helge Kjellin om Grums häradsfana

Skärmavbild 2019-07-08 kl. 00.02.28

Ibland hittar man den där nålen i höstacken. Kanske gjorde jag det ikväll, när jag finkammade källorna kring våra värmländska häradssigill och -fanor. När Värmlands regementes kompanier tilldelades fanor i slutet av 1960-talet, pryddes de av de namngivande häradernas sigill. ”I färger och symboler finns anknytning till häradskompanierna” hävdade Sir Henry i sin regementshistoria från 1994 (s. 169), något som jag har haft svårt att smälta. På vilket sätt kan häraderna eller kompanierna sägas vara förknippade med särskilda färger? Ikväll har jag dock slutit mig till att Älvdals kompani såsom varande livkompani, har fått regementets svart-gula färger. Men sen då?

Efter gediget googlande och tröskande av tidigare noteringar ramlade jag över en uppgift om Grums härads uppbådsfana, vilken jag nog tidigare har förbisett. Det var den förträfflige professor Helge Kjellin, Värmlands museums legendariske chef, som försedde mig med uppgiften i en skrift om kyrkorna i Grums härad från 1924:

Häradsfana (fig. 20) av ljusblått linne med i ockra och rött målad lagerkrans samt häradets initialer och vapen: en kyrka, vit med rött tak. (Jfr häradssigillet å titelbladet). Fanan spikad med läderrem vid en enkel, omålad, i spetsen järnskodd fanstång (L. 345 cm.). Fanan L. 177 cm. Br. 180 cm. Denna häradsfana, vilken sedan 1915 deponerats i Värmlands museum, Karlstad, är omkring 1710 förfärdigad för det till hemortens försvar uppbådade manskapet. Liknande fanor, avsedda för ett helt härad eller som oftast för en socken, äro kända från Södermanland, Dalarne, Älvsborgs län och Västergötland, Gotland samt Åbo län. – Värmländska dylika finnas i K. Livrust­kammaren från Gillbergs, Fryksdals, Nordmarles, Karlskoga, Kils samt ”Ny och Dalby” härader (de båda sistnämnda socknarna höra numera till Älvdals härads övre tingslag). Bondefanor av samma art omtalas även från Bro och Jösse Ny socknar.

”Häradssigillet å titelbladet” är detta:

Skärmavbild 2019-07-08 kl. 00.16.17

Tycker man om att upptäcka tidigare förbisedda samband har man anledning att titta närmare på de stjärnor eller solar som lagts till som dekorativa element mellan orden i sigillets omskrift (GRUMZ * HERADZ * SIGNETE *). Det är möjligt att det är oavsiktligt, men när Grums köping antog sitt vapen 1952 lät man den moderna industrin symboliseras av tre sågklingor – förvillande lika stjärnorna/solarna i sigillets omskrift!

grumsMen sågklingorna var inte dagens egentliga upptäckt, bara iakttagelse på vägen. Själva upptäckten handlar om Helge Kjellins beskrivning av häradsfanans (eller häradsvapnets, som han skriver!) färger: en kyrka, vit med rött tak. Vitt och rött, det skulle kunna ge en förklaring till kompanifanans färger:

HV3

Skärmavbild 2019-07-08 kl. 00.38.43

 

Värmland förr och nu – nu och då

I Värmlands Museums digitala arkiv kan man hitta ett och annat. Bland annat en massa gamla årgångar av museets årsbok Värmland förr och nu, en kulturhistorisk klenod som har utkommit i obruten svit sedan 1905. Det är väldigt sällan man ser alla omslagen uppradade sida vid sida, sådana bokhyllor har åtminstone inte jag här hemma. Men när man ser tumnaglarna av Värmland förr och nu på arkivets nerladdningssida är det just den effekten som uppnås.

Vid denna anblick slogs jag av en sak. Omslagens Värmlandsvapen, som jag har tänkt mig som identiska hela första halvseklet, förekommer faktiskt i flera olika varianter:

Värmland förr och nu 1905

1905: Första årgången. Värmlands vapen med skrafferad sköldyta, det vill säga prickar på skölden istället för det gyllne fältet. Vapnet kröns av en kunglig krona, vilket är väldigt ovanligt.

Värmland förr och nu 1906

1906: Redan till andra årgången har vapnet fått den traditionella hertigkronan, som hör hemma på ett landskapsvapen. Sköldens fält verkar inte längre vara skrafferat, utan helt enkelt svagt grå, för att illustrera något annat än vitt i den svart-vita framställningen. Örnen är också ritad i en annan konstnärlig stil.

Värmland förr och nu 1910

1910: Nu har vapnet fått en mer bekant utformning. Skölden har placerats inom en lagerkrans och kröns av en hertigkrona med tydligare stoppning (påminner lite om den som används av Värmlands Nation i Uppsala). Hela kompositionen känns betydligt säkrare, både konstnärligt och heraldiskt.

Värmland förr och nu 1927

1928: Vapnet håller sig nu inom samma grundkomposition. Kronans sidenstoppning är lite lägre, örnen har samma kraftfulla uttryck, men är mer stiliserad än de senaste 18 årens.

Värmland förr och nu 1946-47

1946-47: Nu byter vapnet skepnad igen. Kransen runt skölden är borta och örnen har fått  ett uttryck som ligger nära den version som publicerades i samband med riksheraldikerns revision av vapnet 1936. Kronans stil harmonierar med örnen.

Värmland förr och nu

1951: Nu har vapnet tappat sin krona, men ansluter stilmässigt väldigt nära till 1940-talets Brita Grep-inspirerade version. Utan kronan blir vapnet mycket nedtonat, men formgivningen i övrigt plockar upp de nygamla heraldiska färgerna vitt och silver.

Vad kan då dessa förändringar bero på? För det första har museet gjort helt rätt i att förändra vapnet successivt genom historien. I de första stegen kan man tala om rena förbättringar av vapnet, sedan om anpassningar till sin tids stilideal. Typsnittet på titelsidan har ju förändrats på samma sätt.

Men när har man gjort förändringarna? Det nya uttrycket 1928 sammanfaller exakt med att Helge Kjellin tillträdde som intendent för museet, året innan Cyrillus Johanssons museibyggnad på Sandgrundsudden togs i bruk. Nytt utseende för årsboken låter som en logisk åtgärd för en nytillträdd museichef. Det vackra vapnet är klart tyskt i stilen, vilket nog kändes helt rätt i mellankrigstidens Sverige.

Revisionen av landskapsvapnets färger 1936 fick inget snabbt genomslag och var nog inget man orkade ta itu med under kriget, men 1946/47 var det alltså dags. Kanske kändes det också bra att kunna gå ifrån den svart-gula varianten av vapnet, som ju faktiskt sammanföll med Tysklands statsvapen.

Nästa skifte sammanfaller med att Helge Kjellin efterträds av Gösta von Schoultz som museichef 1950. Nästa år var den nye chefen redo att sätta sin prägel på flaggskeppet Värmland förr och nu, med en ny modern formgivning. Denna formgivning behölls hela von Schoultz tid på museet, en bit in på 1970-talet. Fortsättningen är en annan historia, för då har vi kommit förbi museets digitaliserade årgångar av Värmland förr och nu.

Stadshistoria med heraldiska höjdpunkter

Jag har äntligen fått hem Värmlands Museums årsbok 2018, alltså Bengt Schüllerqvists nya stadshistoria ”Tingvalla som stad – Karlstads historia 1584-2018”. Kan det vara nödvändigt med en ny stadshistoria? kan man fråga sig. Vi har ju redan Karlstads historia i fyra band. Självklart behövs den!

För det första finns det lyckligtvis många fler historier att berätta än de som hedersmännen Nygren, Dahlgren, Mogren och Ronge redan har berättat. För det andra saknar vi av naturliga skäl det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet i de tidigare böckerna. Och för det tredje saknar vi en stadshistoria berättad på ett modernt sätt.

Nu har jag ju inte hunnit mer än bläddra igenom boken, men jag kan konstatera att den är snyggt formgiven och rikt illustrerad. Jag hittar både klassiska bilder (sådana som måste vara med) och mer eller mindre nya bilder (porträtt, foton, kartor och föremål ur samlingarna) som gör att historien känns ny. När de två faktorerna kombineras uppstår magi, åtminstone för mig. Jag ska ta ett enda exempel.

En av de mest klassiska bilderna från Karlstad före den senaste stora stadsbranden, är fotografiet av hur Karlstads kvinnor överräcker den fana som de har låtit tillverka åt stadens skarpskyttekår. Det är den 15:e maj 1864, ett år före branden. Torget är fullpackat med folk, skarpskyttekåren står uppställd framför landshövdingeresidenset och landskontoret (dåtidens länsstyrelse). I bakgrunden syns det stora Assembéhuset (dåtidens frimurarhus). Fanan överräcks av kvinnornas representant Euphrosyne Nygren till skarpskyttekårens kapten Sparre. Det ser vi inte på bilden, men det vet vi av bildtexten i museets bilddatabas.

22952

I årsboken finns bilden med på ett helt uppslag. Man ser fler detaljer än vanligt på fotot, men tyvärr inte så mycket av själva fanan. Här kommer en av bokens styrkor. Som komplement till fotot av den historiska tilldragelsen har man nämligen plockat fram själva objektet; skarpskyttekårens fana. 150 år efter överlämnandet kan man fortfarande hitta den i museets samlingar.

Fanan består av en svensk flaggduk med Karlstads stadsvapen målat i guld och svart på vitt siden i korsmitten. Vapnet kröns av en öppen krona. Bara den bilden gör att boken är värd sitt pris.

Men vid genombläddringen har jag hittat en del del andra heraldiska småskatter som jag nog återkommer till, som hertig Karls vapen i kalksten från kungsgården Karlberg, kartor med Karlstads stadsvapen i flera varianter, samt Kristinehamns och Filipstads sigill.

Heraldisk hälsning från sur byråkrat i Norra Råda

SE_AB013_SKL_LKF_KI_08_Komm55_137_Norra_Rada_vapen_rubrikJag vet inte vem han var, men jag har under dagen utvecklat en viss beundran för Ingvar Axelsson från Norra Råda. När Sixten Larsson, förbundsdirektör i dåvarande Landskommunernas förbund, skulle fylla 50 år 1955, gick över 700 av Sveriges kommuner ihop och skapade en märklig gåva åt honom. Respektive kommun beskrev sig själv på en eller några sidor, med en kort text och några illustrationer från bygden. Totalt blev det 15 pärmar med 1882 sidor som överräcktes till jubilaren.

Norra Råda landskommuns hyllning bestod av en sida med kommunvapnet uppe i högra hörnet och en hälsning, framförd av denne Ingvar Axelsson, som jag av sammanhanget uppfattar som kommunalkamrer i Råda.

Axelssons hälsning börjar som en traditionell beskrivning av bakgrunden till Norra Rådas då fem år gamla kommunvapen, men övergår i en alternativ heraldisk analys, en  stolt hyllning till det kommunala självstyret och en stridsförklaring mot allt dumt som kan komma från Stockholm och Karlstad. Döm själva:

Norra Råda kommunvapen, som ovan skådas, symboliserar Klarälven med dess fem stora kraftstationer inom kommunen enligt den officiella beskrivning Konungen undertecknat. De skarpa spetsarna med deras dolda elkraft kan också tänkas inrymma en annan symbolik, nämligen kommunens vilja att själv vårda sina angelägenheter. Antalet spetsar är tio men ändock måhända otillräckligt för att möta välvillig tillsyn, råd och anvisning ovanifrån huvudstad och residensstad om någon spets skall finnas redo att möta det latenta hot mot självstyrelse, som kommunalkamrer och Landskommunernas Förbund representera.

Råda i Norra Råda kommunalkontor den 30 juni 1955

Ingvar Axelsson

Jag är tydligen inte den förste som har studsat inför Axelssons formuleringar, för om man tittar på den inscannade PDF-versionen av hyllningsadressen, så har någon fundersamt markerat slutraderna med rödpenna.  Kanske jubilaren själv?

Den som har upplysningar om Ingvar Axelsson från Norra Råda får gärna höra av sig (till fredrik@heraldik.se). Låg han i fejd med länsstyrelsen i Karlstad? Hade han blivit överkörd av Kammarkollegiet i samband med sammanslagningen med Sunnemo 1952? Skrev han ofta insändare i Värmlands Folkblad?

Skärmavbild 2018-09-11 kl. 23.25.40

Värmländska uppbådsfanor och lite annat som ligger och gnager

Vissa blogginlägg gör jag för att summera och skapa ordning i olika ämnen som jag har intresserat mig av för tillfället. Förra inlägget, om de värmländska kompanifanorna var ett sådant. Jag fick lite ordning i det som står om kompanistandaren i de två färskaste böckerna om Värmlands regementes historia, samtidigt som jag kunde stämma av det mot hur statsheraldikern har utformat de nya fanorna.

Det här är inte ett sådant inlägg. Samtidigt som jag skrev och läste var det några sker som skavde. I 350-årsboken framställdes det som något nytt att kompanierna 1967 skulle få namn efter härader. Det kanske var något nytt 1967, men det var inte nytt 100 år tidigare, skulle man kunna konstatera. Jag var tvungen att leta upp en bild som jag tog på soldattorpet på Skutboudden i Brunskog för ett par veckor sedan, och visst står det väl Jösse kompani på skylten!

Sen var det det där med motivet på Alsters kompanifana. Alster har inget känt vapen, så kanske är det ett sockensigill man har plockat in i fanan. Det får jag reda ut vid tillfälle.

Men det var en annan sak som började skava också. Vilka härader var det som hade uppbådsfanor? Finns det någon koppling mellan dem och de moderna kompanifanorna, mer än själva sigillbilden?

Här följer alltså ingen sammanfattning av ett ämne, utan en lista på saker som jag snubblat över ikväll och som jag behöver forska vidare i. Om läsekretsen sitter på någon ledtråd får ni mer än göra höra av er!

Egentligen borde jag väl konsultera min släkting Lars-Eric Höglunds böcker om uniformer och fälttecken från stormaktstiden, men de får utgöra fördjupningslitteratur. Så länge använder jag mig av Örjan Martinssons förteckningar på Tacitus.nu, som innehåller många länkar till bilder i Armémusei samlingar på Digitalt museum.

Värmländska uppbådsfanor

Gillbergs härad

AM.068183

Gillbergs härads uppbådsfana från 1676

AM.067860

Gillbergs härads uppbådsfana (okänt år)

Den nedre varianten av Gillbergas märke har mest gemensamt med den sigillbilden, som även går igenom i kompanifanan från 1967. Trädets kronor är där så toppiga att de kallas för enebuskar i beskrivningen hos Armémuseum.

Fryksdals härad

AM.067880

Fryksdals härads uppbådsfana (från Gustaf III:s regeringstid)

Aldrig har väl Fryken varit så skummande vit som på den här fanan!

Nordmarks härad

AM.010384

Nordmarks härads uppbådsfana

Borde inte den tappra nordmarkska björnen vända sig mot fanstången? Han blir ju felvänd när man rusar mot fienden!

Karlstads härad

AM.010385

Karlstads härads uppbådsfana (cirka 1700)

Den här fanan har ursprungligen registrerats i samlingarna som Karlskoga härads uppbådsfana. Uppenbarligen har man gjort det med vägledningen av initialerna C.S.H. Men det är alltså inte Karlskoga bergslags härads märke på fanan, utan Karlstads tingslags härads fana. Avbildningar av Karlstads härads märke är väldigt ovanliga i litteraturen, så det är lite spännande att den finns med här.

Det finns en viss likhet mellan Alsters kompanifana (1967/2018) och denna uppbådsfana som är värd att undersöka. Alster hörde dock inte till Karlstads härad, utan till Väse härad, tillsammans med Östra Fågelvik och Väse socknar.

Ny och Dalby härad

AM.068169

Själva begreppet ”Ny och Dalby härad” är en gåta i sig, men det ska finnas ett alternativt namn, nämligen Älvdals härads övre tingslag, som skulle ha utgjorts av socknarna Norra Ny och Dalby.

Någon likhet med Älvdals härads märke har inte motivet. Det för snarast tankarna till Näs härads sigill, men då stämmer inte initialerna. Man skulle vilja lite blint på katalogiseringen hos Armémuseum, men eftersom texten där säger ”Uppbådsfana förmodligen för Ny och Dalby härad, numera Elfsdals härads övre tingslag” infinner sig ju en viss osäkerhet ändå.

En pikant detalj är den tvärrandiga röd-gula vimpeln i mastens topp. Den skulle jag gärna se på segelskutor i Klarälvens nordligare vatten.

Kils härad

AM.068190-2

Kils härads uppbådsfana

Till sitt innehåll är den här bilen egentligen identisk med Jösse härads sigill. Skillnaden är att fisken i Jössesigillet tittar upp ur ett horisontellt vatten, medan Kilsfisken simmar uppför en fors. Forsen kan lika gärna syfta på Norsälven som på Klarälven.

I förteckningen på Tacitus.se anges någon form av löpnummer. Dessa synes syfta på beteckningen i standardverket på området, Rudolf Cederströms ”Svenska kungliga hufvudbanér samt fälttecken (Stockholm 1900)”. Under Värmland finns ytterligare en uppbådsfana listad med numer 764. Kanske fins den i Armémuseum.

Det finns lite att ta tag i här…

Nya kompanifanor till Värmlands hemvärn

Det här med militär organisation och hur militära traditioner förs vidare är inte lätt. När Värmlands regemente, lades ner fördes vissa av regementets traditioner vidare av hemvärnet i Värmland. Det värmländska hemvärnet organiseras från Örebro, men hör idag till Kungl. Livregementets husarer (K3) i Karlsborg.

Arvet efter Värmlands regemente präglar såklart alla högtidligare ceremonier och går igen även i annat. Till exempel har man namngivit sina kompanier efter olika värmländska bygder, på samma sätt som på I2. Jag har alltid trott att var en gammal tradition, men den är faktiskt inte äldre än 50 år. Även om det finns kopplingar bakåt i tiden var det så sent som 1967 man valde att döpa regementets kompanier efter landskapets härader. Då var de åtta till antalet:

  1. Fryksdals  kompani (livkompaniet)
  2. Grums kompani
  3. Alster kompani
  4. Älvdals kompani
  5. Jösse kompani
  6. Nordmarks kompani
  7. Näs kompani
  8. Gillbergs kompani

Listan är lite lustig, eftersom den omfattar sex av femton tänkbara härader. Plus en socken, Alster. Placerar man dem geografiskt kan man konstatera att det är en viss slagsida åt väster. Det kan det kanske finnas någon tanke bakom, även om den inte står helt klar för mig just nu. En ledtråd kan finnas i att man ville skapa göra en koppling till de bygder som de värnpliktiga kom ifrån och samtidigt åstadkomma någon form av historisk blinkning till de gamla uppbådsfanorna.

i2_kompanistandar

Kompanifanorna pryddes med motiv från häradssigillen. Enligt boken från regementets 350-årsjubileum (som citerar en VF-artikel från 23/6 -67) ska regementet ha tagit fram ett färdigt förslag till utformning av fanorna, som skulle vara svart-gula, liksom regementets fana. Man hoppades att kommunerna inom de olika häraderna skulle bekosta fanorna, men i senare formuleringar står det ”anskaffades”, så översten fick nog betala dem själv.

Illustrationen ovan är från samma sida (s. 140) i 350-årsboken, men där kan man ana av gråtonerna att det inte är något svart-gult förslag, utan de färdiga fanorna som avbildas. ”I färger och symboler finns anknytning till häradskompanierna” berättar Sir Henry i sin regementshistoria från 1994 (s. 169).

Det där med färgen tycker jag är extra spännande, eftersom ytterst få av häradssgillen har blasonerats och fått definierade färger. På vilket sätt kunde man knyta färgerna till ett härad? Är anknytningen framåt eller bakåt i tiden? Syftar han på moderna uniformsdetaljer? Är det  uppbådsfanorna som spökar igen, eller har man sneglat på folkdräkter och kyrkmålningar?

Efter femtio år uppstod tydligen ett behov av nya kompani fanor. De gamla kanske har slitits ut eller förkommit i och med alla omorganisationer av försvaret. Klokt nog tog man kontakt med statsheraldikern för att få stöd i utformandet av de nya fanorna. Tydligen finns det numera fem värmländska hemvärnskompanier, för statsheraldikern har nu presenterat förlagor till följande fanor på sin hemsida:

  1. Fryksdals  kompani
  2. Älvdals kompani
  3. Grums kompani
  4. Alster kompani
  5. Jösse kompani

Jag kan inget om rangordning mellan kompanierna, men om man jämför listorna kan man konstatera att det är de fem främsta i nummerordningen från 1967 som lever vidare i våra dagar.

fryksdalskompani

Fryksdals kompanifana

älvdalskompani

Älvdals kompanifana

HV3

Grums kompanifana

alsterskompani

Alsters kompanifana

jössekompani

Jösse kompanifana

Likheterna är stora mellan de nya och de gamla fanorna. De har samma färger och det fortfarande häradssigillen som utgör motiven. Sigillbilderna har dock getts en säkrare och stramare utformning. På 1967 års fanor är de i stort sett identiska med de valhänt naivistiska bilder som vi känner igen från avgjutningar av häradssigillen. Här har konstnären, som vi får förmoda är Henrik Dahlström, gett dem en säkrare utformning, utan att förta känslan av sigillbild.

Den stora skillnaden mellan bildsviterna är att samtliga sigillbilder 2018 har ritats in på en sköldformad yta, medan motsvarande ytor på 1967 års fanor har gjorts ovala, med undantag för Älvdals och Fryksdals kompanier. Anledningen till detta ser man om man studerar häradssigillen – även där är det bara Älvdals och Fryksdals härader som för skålformade märken i sina sigill.

Sen har vi det där med Alsters kompani. Det enda som inte har namngivits av ett härad. Det får nog bli ett eget kapitel.