Stadshistoria med heraldiska höjdpunkter

Jag har äntligen fått hem Värmlands Museums årsbok 2018, alltså Bengt Schüllerqvists nya stadshistoria ”Tingvalla som stad – Karlstads historia 1584-2018”. Kan det vara nödvändigt med en ny stadshistoria? kan man fråga sig. Vi har ju redan Karlstads historia i fyra band. Självklart behövs den!

För det första finns det lyckligtvis många fler historier att berätta än de som hedersmännen Nygren, Dahlgren, Mogren och Ronge redan har berättat. För det andra saknar vi av naturliga skäl det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet i de tidigare böckerna. Och för det tredje saknar vi en stadshistoria berättad på ett modernt sätt.

Nu har jag ju inte hunnit mer än bläddra igenom boken, men jag kan konstatera att den är snyggt formgiven och rikt illustrerad. Jag hittar både klassiska bilder (sådana som måste vara med) och mer eller mindre nya bilder (porträtt, foton, kartor och föremål ur samlingarna) som gör att historien känns ny. När de två faktorerna kombineras uppstår magi, åtminstone för mig. Jag ska ta ett enda exempel.

En av de mest klassiska bilderna från Karlstad före den senaste stora stadsbranden, är fotografiet av hur Karlstads kvinnor överräcker den fana som de har låtit tillverka åt stadens skarpskyttekår. Det är den 15:e maj 1864, ett år före branden. Torget är fullpackat med folk, skarpskyttekåren står uppställd framför landshövdingeresidenset och landskontoret (dåtidens länsstyrelse). I bakgrunden syns det stora Assembéhuset (dåtidens frimurarhus). Fanan överräcks av kvinnornas representant Euphrosyne Nygren till skarpskyttekårens kapten Sparre. Det ser vi inte på bilden, men det vet vi av bildtexten i museets bilddatabas.

22952

I årsboken finns bilden med på ett helt uppslag. Man ser fler detaljer än vanligt på fotot, men tyvärr inte så mycket av själva fanan. Här kommer en av bokens styrkor. Som komplement till fotot av den historiska tilldragelsen har man nämligen plockat fram själva objektet; skarpskyttekårens fana. 150 år efter överlämnandet kan man fortfarande hitta den i museets samlingar.

Fanan består av en svensk flaggduk med Karlstads stadsvapen målat i guld och svart på vitt siden i korsmitten. Vapnet kröns av en öppen krona. Bara den bilden gör att boken är värd sitt pris.

Men vid genombläddringen har jag hittat en del del andra heraldiska småskatter som jag nog återkommer till, som hertig Karls vapen i kalksten från kungsgården Karlberg, kartor med Karlstads stadsvapen i flera varianter, samt Kristinehamns och Filipstads sigill.

Annonser

Värmlands nationsfana II – snudd på vingklippt!

Daniel Kindahl fortsätter att gräva fram värmländsk-uppsaliensiska artefakter åt mig. Den här lär härstamma från 1800-talet och själva fanan andas samtidens regementsfanor. Med sin guldsköld rättar den också in sig i 1800-talstraditionen.

Örnen är ganska spännande. Att den är vad vi kallar för av naturfärg är inte så märkligt – det hör till tiden. Inte heller att den är ser ut som hämtad ur en fågelbok. En ornitolog skulle nog kunna artbestämma den pippin som stått modell (och kanske avgöra om det verkligen är en örn eller en kanske en falk). Själv tycker jag att den för tankarna till de heraldiska djuren i Erik Dahlbergs Suecia, utan att för den skull  vara ett dugg lik suecians örnar.

Det som imponerar på mig är örnen storlek. Sköldutfyllnad är visserligen en dygd, men här tycker jag att konstnären har tagit till i överkant. Den stackarn ser liten inklämd ut – en heraldisk örn behöver inte bara luft under vingarna, utan även kring dess spetsar.

Värmlands nations fana

Dantiel Kindahl bjuder på  en bildsvit där Värmlands nations fana som är ute och paraderar på olika håll i Uppsala. Fanan är ny för mig och en rätt så spännande skapelse. En  kvalificerad gissning hade varit att nationsfanan skulle ha varit en svart örn på gul duk. Gärna med lite käck text om kronan bland Svea rikes länder. Men icke!

Fanan är nämligen en vit duk med en blå värmlandsörn. I klorna håller den Värmlands och Dalslands landskapsvapen, eftersom nationens upptagningsområde  alltid har varit det samma som Karlstads stift. Den värmländske värden i dexter klo vänder sig hövligt mot den lille gästen i söder.

Stilen är misstänkt lik Vladimir Sagerlunds officiella  vapenteckningar, så antingen har han komponerat fanan, eller så har formgivaren lånat förlagor från statsheraldikern.

Vi lär inte få se den här på en sköld, men som fana funkar den lysande. Grattis Uppsala!

Värmlandsörnen äntligen på plats!

Värmlandsflagg I

Originally uploaded by Wermlandsheraldik

Jag lever visserligen mitt liv under värmländsörnen, men nu kan jag bokstavligen inta mitt eftermiddagskaffe under värmländsörnen. Fasadflaggan med Värmlands vapen kom från Småland med posten igår och nu är den monterad på hedersplats vid min altan.

Tack Jonny Adolfsson på Landskapsflaggor.se för lysande service! Jag uppmanar hela läsekretsen att omedelbart bli kunder!

Värmlandsflagg på gång

I somras basunerade jag stolt ut att jag skulle beställa en fasadflagga med Värmlands landskapsvapen på. Men beställningen blev aldrig skickat, så Värmlandsörnen har inte vajat hemma hos mig i sommar. Men du är den äntligen beställd!

…tack vare Mikke, som efterlyste en båtflagga till sin träsnipa och därigenom lurade in mig på Landskapsflaggor.se.  Där fanns det dock inga båtflaggor. Är det någon som vet var man kan beställa en sån?

Hempermanentade lejon till nykterhetens försvar

Karlskoga Tidning har varit på Arbetarmuseet Gråbo och inspekterat nya utställningen om sprit och tobak, och la ut en riktigt stilig bild på webben idag. Standaret bredvid hembränningsapparaten på bilden ska vara från unionsupplösningens år 1905.

”Bort med rusdryckerna” står det på banderollen över stora riksvapnet. Budskapet är väl att man ska utrota dryckenskapen i hela riket. En riktig skönhet – hoppas att vi får se många sådana utanför valstugorna i sommar!

Skönhet ja, men själva riksvapnet lämnar en del övrigt att önska. Små pluttiga kronor, för fläskigt kors och ett par riktigt spinkiga hempermanentade lejon.

Karlskoga Tidning: Karlskogas historia om sprit och tobak

Rosslande av skräck med en bubblande tallkotte i analen

Känsliga heraldiker och vexillologer varnas – här kommer en av de mustigare beskrivningarna av en Värmlandsörn som jag nån gång läst.

En ståtlig karl var han en gång, löjtnant Frykfeldt. Vem minns inte honom som ung fänrik förande regementets flagga  [sic!] vid högvakten i Stockholm för fem år sedan? Den gula flaggduken drev ut i vinden över honom, blottande de stolta segernamnen Fredriksodde, Lund, Narva, Malatitze, Gadebusch för den domesticerade stockholmska menigheten.

Nå, en ståtlig karl är han väl fortfarande. Men idag är han årbräckt av fyllsjuka och bondånger. Den mäktiga värmländska örn som han den där blåsiga, grå oktoberdagen för fem år sedan var ett med har förlorat flygförmågan. Svagt rosslande av skräck faller den räddningslöst mot marken. Vingar med en fjärils kraft försöker förgäves bromsa, blåser upp som en slängkappa. Stela klor spretar desperat för att mildra stöten mot marken. I analöppningen föder en vettlös fasa en bubblande tallkotte av exkrement.

Ur Erik Bengtssons ”Hurra för de gossar som till Trossnäshea gå”, s. 83-84

Själv tycker jag att det är kul att man använder värmlandsörnen som litterärt motiv för att illustrera en fyllsjuk löjtnant. Man måste dock vara välbekant med regementsfanans örn, för att förstå det där med den bubblande tallkotten. Det hade kanske varit snyggare att låta ändalyktens fjädrar forma en fransk lilja, men det låg nog inte i tiden…

Vad som däremot stör mig något gruvlig är att Bengtsson, som annars är mycket noggrann med ordval,  när det gäller allt från timmerkälkens konstruktion till vadmalsbyxornas sömmar, lyckas kalla regementsfanan för en flagga! Inte har man väl plockat med sig den blå-gula svenska korsflaggan från kaserngårdens flaggstång till Stockholm för att släpa med sig i vaktparaden? Nej, jag tänkte väl det…