Milstenarna i Grava

Nu måste vi få ordning på det här med milstenar också. Ernvik har lärt mig att vägen är ”måld” om den har milstenar och att de hänger ihop med skjutsväsendet. Men hur relaterar de till varandra och till gästgivargårdarna egentligen?

Utgår vi från Karlstad så finns den första milstenen vid Nickebokiosken i Råtorp. Den minns jag inte vad det står på, men något i stil med ”1/2 mil 1767” är ingen vild gissning. Sen hittar vi nästa sten vid Gamla Ilandavägen, alldeles invid järnvägsövergången. På den står det ”AF 1 mil 1767”. AF betyder att det var Adolf Fredrik, Gustaf III:s pappa, som var kung året när stenen restes. Sen har vi en sten till, bakom ett fårstängsel norr om Grava kyrka, med texten ”1/2 mil 1767”.

Eftersom milsenarna sattesupp för att hålla ordning på statstjänstemännens reseersättning utgick de från Stockholms slott. Det borde innebära att avstånden på milstenarna handlar om tillryggalagd sträcka från närmast föregående sten och inte ha med avståndet till närmaste stad att göra. Däremot måste det ju finnas en tänkt riktning på vägen, eftersom avstånden mellan stenarna varierar.

1 mil till Ilanda borde alltså inte handla om avståndet från Karlstads skjutsstation utan från stenen vid Nickebokiosken. Och 1/2 mil norr om kykan följaktligen avståndet från Ilanda och dit. Hittar vi nästa sten åt Illbergshållet kan vi bli någotlunda säkra.
Milstenen
Milstenen vid Ilanda.

Milstenen vid Grava

Miltenen norr om Grava kyrka.

Annonser

Stodene – 1700-talets svar på Ilandakorset

OK, jag fortsätter att försöka bringa lite ordning i Arvid Ernviks information om Stodene gästgiveri. Alla gästgiverier hade ju en mer eller mindre strategisk placering i geografin. För Stodenes del handlade det om ett vägskäl i kommunikationerna norr- och väster ut från Karlstad, vilket idag väl egentligen motsvaras av Ilandakorset, där riksväg 61 och 62 delar sig. Vägen hade bara en lite annorlunda dragning på den tiden. Ingen hade då kommit på den befängda idén att spränga sig förbri Hultsberg för att kunna dra landsvägen över Ilandaslätten.

Och skjutsar detta gästgiveri på vägen åt Älvdalen samt åt Eda skans och är beläget ifrån Karlstad 3/4 (gamla) mil; till Illberg i Kils hd 3/4 mil, samt till Torp i Nedre Ullerud 1 3/4 mil, alltsammans uppmåld väg; d:o över skogen åt Lillnor i Nors sn 1 1/2 mil omåld väg.

Ernvik, s. 142

Illberg, strax söder om Apertin, är alltså närmaste gästgivargården på vägen mot Eda skans, det vill säga väster ut genom Värmland – dagens 61:a. Norrut, motsvarande 62:an, hette närmaste gästgiveri Torp i Nedre Ullerud. Exakt var Torp ligger berättar nog Ernvik på annat ställe. De 1 3/4 gamla milen tar oss cirka 18,7 km uppåt Älven, vilket borde vara en ledtråd.

Från Karlstad via Stodene och vidare norr- och väster ut var vägen ”måld”, vilket innebar att den var uppmätt med vägstenar, kanske även med stolpar. Över skogen kunde man även bli skjutsad till gästgiveriet Lillnor i närhet av Nors kyrka. Här är det närmast en motsvarighet till nuvarande Trossnäsvägen vi pratar om.

Arvid Ernvik utmanar matematiken

Arvid Ernvik ger som sagt fler Stodenefakta i sin artikeln om vårt gästgiveri än vad man får i GM Sandins Gravabok. I förbifarten levererar denna förtätade mening:

Hemmanet Stodene hade tidigare varit ett helt, som förmedlats till ett halvt. En fjärdedel därav hade fältväbeln Johan Holm löst till skatte och sedan lämnat 1/8 att brukas av hammarsmeden Petter Stake. Hemmanets övriga fjärdedel beboddes av 1736 av tvenne åbor.

Ernvid 1974, s. 142

Nu måste jag ta spjärn ordentligt för att klara av matematiken. Är det så att skattebördan halveras när hemmanet ”förmedlas” från ett till ett halvt? I så fall tror jag att jag får ihop det.

1727: Häradstinget styr upp gästgiveriet och tvingar Hammarötassarna över isen

Vad är det då som är så märkvärdigt med Arvid Ernviks ”Att resa i Värmland”? Detaljerna! Texten är så kompakt på fakta att man måste relatera alla avsnitt till varandra. Det som är relevant för Stodene kan lika gärna finnas gömt i en text om Nor, Färjestad eller Nedre Ullerud. För att börja få lite ordning på dem så kommer den första av några små notiser om verksamheten.

1727, den 1 augusti (i samband med Persmäss?) hölls häradsting på Ruds gästgivargård, där man försökte komma överens om hur verksamheten vid Stodene gästgiveri skulle kunna ordnas för att klara efterfrågan på transporter året runt. Alla hemman i Grava skulle bidra, antingen direkt med hästar, eller som ”reservskjutslag”. Undantagna var präster, patroner, nämndemän och ståndspersoner, eftersom de förväntades resa med egna hästar och alltså inte tära på skjutsväsendets resurser.

Även bönderna på Hammarö, som ju även de hör till Karlstads härad, var tvungna att bidra med hästar vid gästgivargården i Stodene. De var visserligen ursäktade sommartid, när det var lite omständigt att ta sig till fastlandet (broförbindelse kom väl först på 1900-talet?). Men på vintern tyckte inte häradstinget att de hade något att skylla på, så då skulle de ta sig de två milen upp till Grava med sina hästar.

Uppgifterna om detta ting i Rud inleder stycket om Stodene, men handlar det om grundläggandet av gästgiveriet? Jag tror inte det. Svaret finns kanske på någon av de andra 400 sidorna i boken, så jag återkommer i ämnet.

Stodene gästgiveri – tack vare Peter Olausson

Jag har länge stört mig på att jag inte hittat några längre texter eller spännande fakta Stodene om gästgiveri. Bara en futtig antydan i GM Sandins Gravabok. Man anar ju att det måste finnas något skrivet om verksamheten, men var ska man leta? När jag såg den spränglärde historikern Peter Olausson sittande värnlös i en monter på värmländska bokmässan såg jag min chans! Ett lovligt byte för en vetgirig amatörhistoriker!

Peter hade mycket intressant att tipsa om. Inte bara när det gäller gästgiveriet, utan även om tingsplatsen, som har gäckat mig lika mycket. Arkivtips hade han såklart många, men han ville först kolla att jag inte missat den uppenbara källan till kunskap: ”Har du kollat i Ernviks ”Att resa i Värmland?” Där har han ju skrivit om alla värmländska gästgiverier…” Det var ju det jag inte hade! På lunchen på måndagen blev det ett besök i stadsbibliotekets värmlandsrum.

Del två av kristinehamnaren Arvid Ernviks verk ”Att resa i Värmland” har undertiteln ”Gästgiveri och skjutshåll under 500 år”, så här hade jag såklart mycket att grotta ner mig i. Boken inleds med en historik över skjutsväsendets historia och reglering genom seklen. Sedan följer en häradsvis genomgång av verksamheten. Och på sidorna 141-145, under Karlstads härad, kan man läsa om Stodene gästgiveri.

Visserligen handlar det mycket om vagnar, bråk om ansvarsfördelning mellan bönder och hur många sadlar man förväntades hålla i lager, men för mig som gillar att läsa mellan raderna ger det mycket mer. Avsnittet ger mer Stodenehistoria av bara farten än vad någon annan bok jag har hittat. Bland annat finns det en hel del om dem som levt och verkat på min lilla jordplätt. Men det är ett annat blogginlägg – kanske redan ikväll?

Gästgivaregården Stodene

 

Nästa citat ur G M Sandins Gravabok handlar om något som vi minsann inte märker något av idag – gästgivarverksamheten i Stodene.

För långväga resande voro skjutsstationer eller gästgivaregårdar på omkring 1 à 2 mils avstånd från varandra. Den första från Karlstad västerut var Stodene. De gamla gästgivarne i Stodene till ära låter jag en resande från 1797 tala: ”Vägen togs åt Stoden GG. 2 mil från Cathrineberg. Stodene ligger 3/4 mil från Illberg eller Apertin, var således nästan samma väg tillbaka. Ehuru gg. såg ringa ut, voro vi nog väl herbergerad. Där vi bodde, var en stufva med 2:ne kamrar i bredd frammanföre. – – Vackra får sågos här. Hö var slaget och bleknat av regn. Inga hässjor voro brukliga.
För vårt nattherberge betaltes 24 Sk:r. För lika nattqvarter betaltes förra natten vid Illberg 2 Rdr, sådan skillnad i priset var 3/4 mils avstånd i samma bondbyggd. Huru bedrages icke resande, som av ett ställes bemötande draga slutsats till ortens beskaffenhet. Utan att vila i Stodene hade denna orten blivit ansedd av oss för dyr, åtminstone till säng och kammare.” Citatet är hämtat från Samuel Liljeblads dagboksanteckningar från en resa genom Värmland år 1797.

Det där ska väl var något att fylla på Wikipedia-artikeln med – kanske hela citatet?

Stodene – enligt G.M. Sandins Gravabok

Stodene var redan under medeltiden anslaget till stomhemman åt prästen i Tingvalla., och skulle ”Nillss i Stodönn” giva ”smör 5 p:d, genjerd 1c. jern”. 1548 heter landbonden Gullbron i Stodönn och skall lämna 5 lispund smör och 100 osmundjärn samt utgöra 4 daxverke, vilket emellertid ”präste fritt niuter” och behövde alltså inte lämna något till kronan. 1572 bortskänktes Stodene till frälse men har sedermera indragits till kronan och är nu 1mantal skatte.

Under många år höll Karlstads tingslag ting härstädes. Stodene var likaledes under många år gästgivaregård. Namnet har under tidernas lopp skrivits på många olika sätt. Dess första led är formsvenskans ”stadh”, nu sto. Sista delen är det gamla ordet ”önne” lika med ö. Gården har tydligen varit helt kringflugen av vatten.

Hemmanet omfattar 221,7 har varav 77,4 äro åker, 3,8 äng och 98,7 skogsmark. Hemmanet har 7 brukningsdelar och hade laga skifte 1829.

Det är vad G. M. Sandin berättar i notisen Stodene i sin bok Grava och Forshaga, Kulturhistoriska anteckningar, utgiven på eget förlag i Forshaga 1930. Det finns en del utspritt om Stodene på andra håll i boken också, bland annat om gästgiveriet under rubriken ”Samfärdsel” och något kopplat till en försäljning av uthus från Grava kyrka.

Tyvärr anger inte Sandin några källor till citaten i notisen om Grava. Någon notapparat finns inte, så man får gissa sig fram utifrån den generella källförteckningen för hela boken. Men det räcker nog för att komplettera den knapphändiga informationen på Wikipedia. Vi börjar där.