Karlstads stifts diakoniråds emblem

Förutom uppgiften att Gert Borgenstierna hade ett ämbetsvapen som biskop finns det fler guldkorn i Bengt Olof Käldes notis om Karlstads stift i sin stora artikel ”Den Svenska kyrkans heraldik”. Ett sådant är en tillämpning av stiftsvapnet som Kälde själv låg bakom.

Det är ett emblem som ska han använts som stämpel för ”Karlstads stifts diakoniråd”, en institution som inte verkar vara verksam längre.

Kälde gjorde sin teckning 1967 och det är uppenbart att man var nöjd med den nya stämpeln. Den finns med som avslutning på ”stiftskrönikan” i Karlstads stifts julbok från samma år. Det märkliga är bara att det inte är samma bild som presenteras i de bägge skrifterna. Det finns flera små särskiljande detaljer, men det mest uppenbara är att julbokens vapen inte stämmer överens med blasoneringen: ”I blått fält en nedhängande, tvåtungad segerfana av silver, belagd med ett rött, grekiskt kors med utåtböjda armar.Julboken har rakt avslutade armar på sitt grekiska kors, medan Heraldisk tidskrift visar det korrekta vapnet.

Är det en klåfingrig julboksredaktör som varit framme och petat i originalteckningen? Har man råkat publicera ett ofärdigt utkast? Eller är det Kälde själv som rättat till ett tidigare misstag tio år senare?

img_1355img_1463

Annonser

Heraldisk rapport från biskop Sörens mottagningsgudstjänst

Det här ska inte bli något referat av Sören Dalevis mottagningsgudstjänst i stiftsdomen i Karlstad, det hoppas jag att någon annan sammanställer. För det var helt klart en minnesvärd gudstjänst som bjöd på hela skalan av svenskkyrkligheten – så högkyrkligt som det kan bli i vårt lågkyrkliga stift, och så lågkyrligt som det bli på något så högtidligt som en biskopsinstallation. Det var helt enkelt en mycket välkomponerad festmässa till den nye biskopens ära och alla inblandade, från domprost till ljusbärande barn skötte sig med stil och stringens.

Men det var en heraldisk rapport vi skulle ha! Vi kan börja med att min förhoppning från igår kom på skam. Sören Dalevi axlade inte Arvid Runestams gamla biskopskåpa från 1947, mer än bildligt. Istället var han iförd en pingströd biskopskåpa och mitra. Men biskopar sitter länge, så biskop Sören har gott om tid att prova sig igenom alla sina företrädares garderober.

Den som var bäst klädd enligt min smak var dagens värd, domprosten Harald Cohén, som bar en korkåpa jag aldrig tidigare har sett. Han var grannlåtsklädd som en påskdagspräst! På ryggskölden bar han domkapitlets sigill, det som ligger till grund för Karlstads stifts vapen. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att föreviga honom från ryggsidan, så jag inser att jag nog får boka en visning av domkyrkans textilier.


Heraldiskt intressant var det annars mest om man studerade den agenda som delades ut till alla gudstjänstbesökare. På omslaget fanns en svartvit variant av biskopens ämbetsvapen, där svart bytts mot biskopslila. Vapnet hade placerats inom det där kyrkfönstret som hör till Karlstads stifts grafiska manér. Nere i omslagets högra hörn fanns rikskyrkans logotyp och vapen, på samma sätt som i de aktuella rekryteringsannonserna från stiftskansliet. Hoppas att de får fortsätta att förekomma tillsammans.

Hela första uppslaget, innan själva agendan, ägnades åt biskopens vapen och valspråk. Presentationen är i stort sett densamma som i pressmeddelandet inför biskopsvigningen. Men på en detalj motsäger de varandra, nämligen i fråga om vapenets tillkomst. Pressmeddelandet pekade ut konstnären Henrik Dahlström som upphovsman tillsammans med Sören Dalevi, medan en fotnot i programbladet avslöjar att det är statsheraldikern Henrik Klackenberg själv som varit Dalevis heraldiska bollplank:

Vapnet har ritats av Riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström och komponerats av statsheraldiker Henrik Klackenberg i nära samråd med Sören Dalevi.

Sören Dalevis text lyder i sin helhet:

Valspråk och biskopsvapen

”Människa bland människor” är ett uttryck om Jesus som är hämtat från de allra första kristna. Det återfinns såväl i Brevet till Diognetus som hos kyrkofadern Ireneus (130-200 e. Kr). Och det är kyrkofadern och teologen Ireneus som jag önskar lyfta fram med mitt motto.

För Ireneus var det viktigt att betona det mänskliga och att vi först och främst är människor. Det ledde till att han stred för att Gamla testamentet skulle ingå i den kristna bibeln, detta i motsats till starka röster i den tidiga kyrkan som inte villa ha med de gammaltestamentliga skrifterna. Ireneus var också en av de första som nämner vikten av att just fyra evangelier – Matteus, Markus, Lukas och Johannes – ska vara med i den kristna bibeln. Därför är det en bibeln med i biskopsvapnet.

Till vänster i bibeln ser du den judiska menoran, den sjuarmade ljusstaken, som symbol för Gamla testamentet, den judiska bibeln. Till höger ser du den kristna fisken, en av de äldsta kristna symbolerna, som symbol för Nya testamentet. De andra fälten utgörs av Karlstads stifts vapen, ett standar med ett kors på. Jesus Kristus – sann männsiska och sann Gud – har segrat för hela världens skull.

Vi är människor och vi är kristna. Och vi är kalllade att liksom Jesus vara människa bland männsiskor. Som Theodor Kallifatides konstaterar i Ett liv bland människor (Bonnier 1994): ”Jag måste försöka vara och förbli en människa bland människor”.

Sören Dalevi

 

Hoppas att Sören axlar Arvids kåpa!

Arvid_Runestam

I söndags, på fjortonde söndagen efter trefaldighet, vigdes Sören Dalevi till biskop i Uppsala domkyrka. Imorgon installeras han som stiftschef i domkyrkan i Karlstad. Då hoppas jag att få se honom i den biskopskåpa som Arvid Runestam invigde i samband med stiftets 300-årsjubileum 1947.

15-talet år innan stiftsvapnet kom till är denna skrud ett förebud om vad som komma skall och kan ses som en sammanfattning av hela stiftets symbolflora. På kåpans bårder ses de heraldiska vapnen för de två landskap som utgör stiftet – Värmland på det högra och Dalsland på det vänstra. På de två band som hänger ner från mitran hittar vi två sigill – domkaptilets och stiftsstadens.

Wikipedias porträttbild på Arvid Runestam här ovan syns de bägge landskapsvapnen ganska tydligt. Mitrans band knyckte jag från Facebook i samband med en prästvigning för några års sedan, när den bars av Esbjörn Hagberg:

mitra

Karlstads halva örn är för en gångs skull rättvänd, antingen på grund av heraldisk kunskap eller som en konsekvens av att den hövlighetsvänts mot Kristusbilden i domkapitlets sigill.

Skruden är helt enkelt ett stort stycke konsthantverk och stiftshistoria. Dessutom tror jag att Sören Dalevi fyller ut den väl så bra som Gravasonen och ärkebiskopsmågen Arvid Runestam!

En beskrivnign av hela skruden finns i praktverket ”Karlstads stift i ord och bild”:

I samband med 1947 års prästmöte i Karlstad, fick stiftets biskop och det ämbete, han förvaltar, mottaga en ny kåpa och mitra, båda av yppersta material, italiensk sidenbrokad, med bårder och ryggsköld av grön sidendamast. Broderierna, i guld, silver och silke, äro utförda av ateljé Licium efter komposition av Märta Afzelius. Den förnämliga skruden var välkommen inte enbart för sitt konstnärliga värdes skull; den var välbehövlig, enär den gamla måste sägas ha tjänat ut.

Bårdernas bilder och texter anknyta till det anldliga arvet efter bemärkta personligheter i Värmland och på Dal. Överst på högra bården (t.v. på bilden) avbildas Stor Ingmar och Stark Ingmar ur Selma Lagerlöfs Jerusalem, med orden: ”Och de sågo himlen öppen”. Därunder återges Värmlands vapen (ej synligt på bilden) samt slutorden ur Pontus Wikners dikt Mig törstar: ”Allt jag finner, allt jag vinner, i den ende, som är Vägen, som är Sanningen och Livet”. Nedtill på samma sida synas symboler hänsyftande på J.A. Eklunds psalm Fädernas kyrka, vars inledningsord citeras. Överst på vänstra bården (t.h. på bilden) är broderad gestalten av en odalman med händerna knäppta till bön. Texten därtill är hämtad ur Erik Gustaf Geijers skördepsalm: ”I nåd du, Herre, på oss tänkt; vår jord din rikdom hyser”. Därunder följer Dalslands vapen och ett ord av Vitalis Norström: ”Fyll tiden med liv, och du övervinner den i döden.” Slutligen synas på denna bård broderier som anspela på Esaias Tegnérs skaldskap och gärning. Ur dikten Det eviga citeras: ”Det sanna är evigt; kring himmel och jord genljuda från släkte till släkte dess ord”. Längst ner på bårderna läses inskriften: ”År 1947 då Karlstad varit stiftstad i 300 år skänkte vänner till kyrkan stiftets biskop denna skrud”. Kåpans ryggsköld framställer bilden av Den gode herden. På mitrans band avbildas domkapitlets och stiftstadens sigill.

Karlstads stift i ord och bild, s 98.

Biskop Johan Jacob Hedréns blasonering

Jag önskar ibland att jag hade tid åt arkivforskning inom heraldik och en rad andra ämnen. Idag har jag åter igen bevisar för mig själv att det inte är nödvändigt än på många år. Det finns fortfarande gott om fynd att göra i olika bibliotek. Till och med i min egen ganska blygsamma samling av heraldisk litteratur.

Alldeles nyss hittade jag till exempel en, vad det verkar, samtida blasonering av biskopen, hovpredikanten och ledamoten av Serafimerorden, Johan Jacob Hedrén.

Jag har tidigare fått puffar i rätt riktning ordenskapitlet i Stockholm och Jan-Eric Olsson i Eksjö, men det slutgiltiga svaret hittade jag för en stund sedan i Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” när jag letade efter något annat.


Blasoneringen lyder:

”I rött fält ett på en grön kulle stående, latinskt kors av guld, omslingrat av en naturfärgad ranka av murgröna.”

Berghman säger att vapnet är ”antaget” av Hedrén, vilket borde innebära att han antog det i samband med utnämningen till ledamot av Serafimetorden. Det som får mig att anta att blasoneringen är från Hedréns egen tid är att murgrönan (ganska onödigt) anges som ”naturfärgad”. Om Begshman skulle ha skrivit den efterhand, hade han nog kallat murgrönan för grön, oavsett hur den var målad på serafimerplåten.

Biskop Dalevis vapen börjar användas

I söndags vigdes Sören Dalevi till biskop i Uppsala domkyrka och på söndag installeras han i domkyrkan i Karlstad. Glädjande nog har hans ämbetsvapen som biskop redan börjat komma till användning i stiftet!

stiftskansliet

Det värmer lite att Svenska kyrkans logotyp med rikskyrkans vapen inte är det enda som får förekomma i likriktningens tidevarv. För bara tiotalet år sedan satt Karlstads stifts vapen som en ljusskylt på stiftskanliets byggnad, på hörnet ut mot Stora torget i Karlstad. Men så gjorde de strängare grafiska profilerna sitt intåg i organisationssverige och stiftets 60-talsvapen byttes mot rikskyrkans ännu yngre vapen. Det är en utveckling jag förstår och har bidragit till som koncernkommunikatör, men som jag inte omfamnar som amatörheraldiker och hobbyteolog.

Men här får alltså biskopens splitter nya vapen ledsaga texten om stiftet i annonsens huvud och Svenska kyrkan finns med i avsändarhörnet, så att vi vet vad det handlar om. Snyggt, tycker jag.

Kul är det också att man låter biskopens ämbetsvapen representera stiftet, lite som Ludvig XIV:s ”Staten, det är jag!”. Inte fel, men lite spännande. Just det här biskopsvapnet påminner ju inte så litet om Stora riksvapnet, men sitt kors mellan sköldens fyra fält. (Korset ju hör varken till biskopens eller stiftets vapen och behövs dessutom inte för att skilja fälten åt, så det är en lite udda konstruktion, just för det här ämbetsvapnet).

Stora riksvapnet är ju egenligen regentens personliga vapen, men eftersom han är statschef får det stå för hela staten. Så kan man kanske se på biskopen och stiftet också – det är ju den nytillträdde biskpen som nu ska bygga sitt lag. ”Laget – inte jaget”, som det står i annonsen.

Jag gillar’t!

Biskop Johan Jacob Hedréns vapen – igen

img_1159Jag blev ju ganska till mig när jag hittade biskop Johan Jacob Hedréns serafimervapen. Till skillnad från andra samtida biskopar (som ofta för en gyllne kräkelböj i blå sköld) är han väldigt kreativ med sitt omslingrade kors.

En tid efter att jag hade skrivit om vapnet kunde jag inhämta tips för att komma vidare från två olika håll. Hedréns serafimerplåt hänger ju tillsammans med alla andra avlidna riddares och ledamöters sköldar i Riddarholmskyrkan i Stockholm, så jag vände mig till kyrkans Twitter-konto @riddholmskyrk för att få lite mer kött på benen. Kanske de hade en blasonering?

Eftersom många utnämnda riddare från icke vapenförande släkter fick förses med nykomponerade (och ofta ganska krystade) vapen i samband med utmämningen, är det lite si och så med blasoneringar och dokumentation kring icke furstliga och adliga vapen. Ordenskapitlet var dock snälla och tog fram en blasonering när jag frågade:

’I rött fält ett på en grön kulle stående latinskt kors av guld kring vilket slingrar sig gröna lönnblad.’

@riddarholmskyrk på Twitter

När jag hittade vapnet i Serafimerboken tyckte jag att vapnets kors var av silver och inte gyllne, men med tanke på hur färger kan åldras var det inte så förvånande att jag tog miste.

Däremot är växtligheten i vapnet ganska spännande. Själv identifierade jag den som en vinranka. Vinet är ju en förutsättning för att fira mässa och desstuom stämmer det ihop med biskopens valspråk ”Amplexu Adsurgit” (”Det växer genom att söka stöd”). Så tänkte jag.

Hedera_helix_murgrönaHeraldikvännen Jan-Eric Olsson i Eksjö gav mig dock annat att tänka på. Han kunde nämligen upplysa om ett samband mellan vapnet, valspråket och biskopens släktnamn.  Jan-Erics idé, som jag nu ansluter mig till, är att det snarare är murgröna som omslingrar korset. Murgrönans latinska namn är ”Hedera helix” och skulle alltså fonetiskt kunna kopplas till namnet Hedrén.

Jag är ingen botaniker, men nog är liknar både blad och växtsätt mer murgröna än Ordenskapitlets lönnlöv, även om de också är femflikiga. Och om min idé om vinranka skulle hålla hade man nog kunnat förvänta sig en och annan druva i vapnet.

Alltså: Såväl murgrönan som biskop Hedrén och hans kristna tro växer genom att söka stöd.

Petrus Magni Gyllenius sigill

Om allt går som planerat går jag i pension någon gång kring år 2040. Då hoppas jag få gott om tid att ägna mig åt arkivforskning i en rad ämnen. Något jag kommer att spana efter i arkiven är sigill av olika slag, bland annat prästers sigill. De finns där, det kan vi vara säkra på, som äkthetsstämpel på mantalslängder, sockendtämmeprotokoll och andra viktiga dokument som de ansvarat för i jobbet som präster och statstjänstemän.

Men innan jag har fått all den tiden får jag hoppas på att göra fynd i litteraturen. Ett sådant fynd dök upp häromdagen i förordet till Petrus Magni Gyllenius dagbok, som Värmlands Museum gav ut i sin årsboksserie ”Värmland förr och nu” 1962.

Bilden i boken visar en avgjutning av sigillet på en mantalshandling från 1671, med en sköld innehållande en uppväxande blomma med två blad. Över ses nitialerna PMG.

Petrus Magni Gyllenius använde sig alltså av ett vapen, även om det kanske aldrig målades i färg eller fick någon blasonering.