Värmlandsörnen och Dalslandstjuren – förenade i Karlstads stift

Stiftshistoriska sällskapet i Karlstads stift

Det dök upp något spännande i brevlådan för ett tag sedan. Stiftshistoriska sällskapet i Karlstads stift bjöd in till 200 års-firanet av den Wallinska psalmboken. Ämnet var i sig spännande, men det var såklart brevhuvudet som fick mig riktigt uppspelt.

Stiftshistoriska sällskapet, som grundades 1955, har så vitt jag vet, aldrig haft något eget emblem. De utskick jag har fått hittills har följt Svenska kyrkans grafiska profil, eller helt enkelt varit skrivna på stiftets brevpapper. Men det här var något helt annat!

Karlstads stift består ju av landskapen Värmland och Dalsland och det nya emblemet har förenat de heraldiska landskapsdjuren på ett genialiskt sätt; Värmlandsörnen och Dalslandstjuren är förenade i ändorna av ett kors!

Emblemet har lånat sina färger – rött och guld – från Svenska kyrkans heraldiska vapen.

Det enda som egentligen förbryllar mig med detta emblem är omskriven: ”Stiftshistoriska Sällskapet Värmland Dalsland” – har sällskapet bytt namn, eller det bara ett förtydligande om att stiftet omfattar av de två landskapen?

En sak som gör mig extra glad är att sällskapet de facto har tagit sig ett vapen. Även om det inte har blasonerats. Men det är bara en tidsfråga…

Julens vackraste bokfynd: Rhyzelius Wermlandia Ecclesiastica & Literata

Julafton 2018 innebar välkommen påfyllning av Värmlandslitteraturen här hemma. Inte minst täpptes ett antal luckor till bland årgångarna av museiårsboken ”Värmland förr och nu”. Boken från 1959 innehåller bland annat artikeln ”Karlstads stift och dess herdaminne” av Anders Edestam. Där gjorde jag julens hittills vackraste och intressantaste heraldiska fynd.

Wermlandia Ecclesiastica & Literata

Edstam berättar om hur den gamle Linköpingsbiskopen Andreas Olavi Rhyzelius föresatte sig att skriva en komplett kyrkohistoria och herdaminne för hela Svenska kyrkan:

Hans forskarambition visste inte någon gräns, och han föresatte sig att för hela landet kartlägga ”varje pastorats och kyrkas historia och i en stiftsvis uppgjord svenska kyrkans universalmatrikel förtälja alla prästers öden ända från de missionerande munkarnas tid”

6655_7_030_00000093_1Projektet var ju vansinnigt, men han försökte ändå. Först klarade han av Linköping, som var hans eget stift. Sedan grep hans sig an Skara stift, där han var född. Och så Karlstads stifts, som ju hade hört till Skara fram till reformationen.

Karlstadsdelen, som han kallade ”Wermlandia Ecclesiastica & Literata”, gjorde han själv en handskriven kopia av och skickade till Karlstads prästerskap som en nyårsgåva 1738. Den har sedan slutet av 1700-talet förvarats i Karlstads stifts- och läroverksbibliotek, och om jag har förstått saken rätt finns Rhyzelius bok och övriga handskrifter som en del av föreningsarkivet på Arkivcentrum i Karlstad.

Vad är det då som är så märkvärdigt med denna handskrift? Jo, på sidan till vänster om titelsidan har Rhyzelius placerat en komposition som visar på behovet av ett stiftsvapen, drygt 200 år innan man gjorde slag i saken. Arrangemanget är uppenbarligen inte gjort av en heraldisk konstnär, men av någon som förstår heraldikens värde.

Överst ser vi stiftets två landskapsvapen, tecknade i naturalistisk stil, utan att vara naturtrogna. Örnen har till exempel fått ett litet huvud, som mer påminner om en påfågels, placerat på en alldeles för grov nacke. Vingar och stjärt är utförda i heraldisk stil, liksom den spolformade kroppen. Även klorna ser heraldiskt kraftiga ut, men de har placerats på ett par långa spinkiga ben, som verkar mycket opraktiska för en majestätisk rovfågel. Dalslandstjuren ser lite överviktig ut och hukar i den skarpa middagssolen, som belyser honom rakt ovanifrån.

Ned från vapnen hänger Karlstads domkapitels sigill, ritat på ett papperssigill i form av en fyruddig stjärna.

Nu var det här en massa gnäll om det konstnärliga utförandet, men själv kompositionen är alldeles, alldeles underbar!

 

Årets julklapp: Biskopens nya kläder

Om jag tänker på gamle biskopen Bengt Wadensjö står han förmodligen i biskopsgårdens trädgård iförd en ilsket svart-gul Elfsborgs-halsduk och serverar korv med bröd till Karlstads studentsångare i Söt Likör och Sällskapet CMB. Traditionen med korv till sångarna startades under Bengts tid i Karlstad och han förde den vidare till biskopsgårdens nästa hyresgäster. Makarna Hagberg, som till råge på allt hade bröllopsdag på Valborg, förvaltade traditionen med den äran och jag hoppas att familjen Dalevi också gör det.

Om jag inte tänker på Bengt i Elfsborgs-halsduk, så tänker jag på när han som emeritus var med och spelade prosten i Värmlänningarna i Ransäter och vi stod och smög tillsammans i kulissen (det vill säga syrénbusken) till höger ovanför Jansstugan i väntan på att han skulle göra entré. Jag tänkte vara lite rolig, så jag pikade honom för den fina lila skjortan, som stack fram ur prästrockens ärmar och påminde honom om att biskopen i Karlstad satt i publiken. Bengt, eller om det var prosten själv, gjorde då klart för mig vad den prosten tyckte om biskopen i Karlstad.

Men om jag ska tänka på biskop Bengt i tjänsten, så så har han varken halsduk eller lila skjorta på sig, utan ljusblå biskopskåpa. Så var han ofta klädd, till exempel när han kom till oss i Grava för att förrätta vigsel mellan en pastorsadjunkt och hans fästmö. Själv stod jag på orgelläktaren och spelade ”Trumpet Voluntary”.

Därför var det väldigt roligt att höra att biskop Sören Dalevi bestämt sig för att ge sig själv årets julklapp 2018 – ett återvunnet plagg. Beslutet kungjordes på Facebook av Karlstads stift:

Handelns utredningsinstitut har utsett ”det återvunna plagget” till årets julklapp 2018, och lagom till jul tas nygamla liturgiska kläder i bruk i Karlstads domkyrka.
Det handlar om en kåpa och en mitra som från början syddes upp till biskop Bengt Wadensjö år 1990. Dessa har legat oanvända under en längre tid, och var i behov av konservering. Under hösten har textilkonservator Ingeborg Skaar och hennes medarbetare Anna-Lena Erlandsson restaurerat och sytt om kläderna lite för att de ska kunna användas av biskop Sören Dalevi.
”Det här är en del av vårt kulturarv, och det är viktigt att vi levandegör och använder de historiska skatter som kyrkan har. För oss handlar det om att vara precis mitt i historien, att ta tillvara historien i nutiden. Att handeln utser återvunna kläder till årets julklapp visar väl också på att kyrkan ligger rätt i tiden”, säger biskop Sören.
Kåpan och mitran återtas i bruk av biskop Sören på midnattsmässan på julafton.

Extra roligt var det också att läsa Bengt Wadensjös egna kommentarer till inlägget:

så ofantligt roligt. Den här kåpan beställdes av stiftsstyrelsen 1990 för att manifestera att två statliga myndigheter, domkapitlet och stiftsnämnden, slogs samman med stiftsbyrån till en enhet och blev gemensam ledning för Karlstads stift. Varje stjärna motsvarar ett pastorat i den dåvarande stiftsorganisationen, pastoraten i Värmland med skogsstjärnans vita färg, pastoraten i Dalsland med Vänerns blåa färg. Tydligen har kåpan kasserats sedan jag lämnade stiftet och nu förtjänstfullt restaurerats av Sören Dalevi. Den är en produkt av stiftets utveckling och sammanhållning. Tack, Sören! Det var Sven-E Kragh, Rune Entelius och Per Jan Wållgren som i samråd med mig tog fram denna kåpa..

Stjärnorna som Bengt pratar om är alltså strödda över kåpans rygg och kan anas på bilden här. Färgerna omtalar han som blått för Dalsland/Vänern och vitt för Värmland/skogsstjärnan. Så är det naturligtvis, även om färgerna lika gärna kan kopplas till de respektive landskapsvapnen – blått/vitt för Värmland och rött/vitt för Dalsland.

På kåpans ryggsköld finns det röda korset med utböjda armar, som är hämtat ur stiftets vapen från 1961. Vapnet har i sin tur hämtat inspiration från domkapitlets sigill, som även det finns med i skruden. Oklart var, men jag gissar på mitrans baksida eller mitt på ryggen, nedanför korset.

Karlstads stifts, Värmlands och Dalslands vapen från Wikipedia.

 

Karlstads stifts diakoniråds emblem

Förutom uppgiften att Gert Borgenstierna hade ett ämbetsvapen som biskop finns det fler guldkorn i Bengt Olof Käldes notis om Karlstads stift i sin stora artikel ”Den Svenska kyrkans heraldik”. Ett sådant är en tillämpning av stiftsvapnet som Kälde själv låg bakom.

Det är ett emblem som ska han använts som stämpel för ”Karlstads stifts diakoniråd”, en institution som inte verkar vara verksam längre.

Kälde gjorde sin teckning 1967 och det är uppenbart att man var nöjd med den nya stämpeln. Den finns med som avslutning på ”stiftskrönikan” i Karlstads stifts julbok från samma år. Det märkliga är bara att det inte är samma bild som presenteras i de bägge skrifterna. Det finns flera små särskiljande detaljer, men det mest uppenbara är att julbokens vapen inte stämmer överens med blasoneringen: ”I blått fält en nedhängande, tvåtungad segerfana av silver, belagd med ett rött, grekiskt kors med utåtböjda armar.Julboken har rakt avslutade armar på sitt grekiska kors, medan Heraldisk tidskrift visar det korrekta vapnet.

Är det en klåfingrig julboksredaktör som varit framme och petat i originalteckningen? Har man råkat publicera ett ofärdigt utkast? Eller är det Kälde själv som rättat till ett tidigare misstag tio år senare?

img_1355img_1463

Heraldisk rapport från biskop Sörens mottagningsgudstjänst

Det här ska inte bli något referat av Sören Dalevis mottagningsgudstjänst i stiftsdomen i Karlstad, det hoppas jag att någon annan sammanställer. För det var helt klart en minnesvärd gudstjänst som bjöd på hela skalan av svenskkyrkligheten – så högkyrkligt som det kan bli i vårt lågkyrkliga stift, och så lågkyrligt som det bli på något så högtidligt som en biskopsinstallation. Det var helt enkelt en mycket välkomponerad festmässa till den nye biskopens ära och alla inblandade, från domprost till ljusbärande barn skötte sig med stil och stringens.

Men det var en heraldisk rapport vi skulle ha! Vi kan börja med att min förhoppning från igår kom på skam. Sören Dalevi axlade inte Arvid Runestams gamla biskopskåpa från 1947, mer än bildligt. Istället var han iförd en pingströd biskopskåpa och mitra. Men biskopar sitter länge, så biskop Sören har gott om tid att prova sig igenom alla sina företrädares garderober.

Den som var bäst klädd enligt min smak var dagens värd, domprosten Harald Cohén, som bar en korkåpa jag aldrig tidigare har sett. Han var grannlåtsklädd som en påskdagspräst! På ryggskölden bar han domkapitlets sigill, det som ligger till grund för Karlstads stifts vapen. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att föreviga honom från ryggsidan, så jag inser att jag nog får boka en visning av domkyrkans textilier.


Heraldiskt intressant var det annars mest om man studerade den agenda som delades ut till alla gudstjänstbesökare. På omslaget fanns en svartvit variant av biskopens ämbetsvapen, där svart bytts mot biskopslila. Vapnet hade placerats inom det där kyrkfönstret som hör till Karlstads stifts grafiska manér. Nere i omslagets högra hörn fanns rikskyrkans logotyp och vapen, på samma sätt som i de aktuella rekryteringsannonserna från stiftskansliet. Hoppas att de får fortsätta att förekomma tillsammans.

Hela första uppslaget, innan själva agendan, ägnades åt biskopens vapen och valspråk. Presentationen är i stort sett densamma som i pressmeddelandet inför biskopsvigningen. Men på en detalj motsäger de varandra, nämligen i fråga om vapenets tillkomst. Pressmeddelandet pekade ut konstnären Henrik Dahlström som upphovsman tillsammans med Sören Dalevi, medan en fotnot i programbladet avslöjar att det är statsheraldikern Henrik Klackenberg själv som varit Dalevis heraldiska bollplank:

Vapnet har ritats av Riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström och komponerats av statsheraldiker Henrik Klackenberg i nära samråd med Sören Dalevi.

Sören Dalevis text lyder i sin helhet:

Valspråk och biskopsvapen

”Människa bland människor” är ett uttryck om Jesus som är hämtat från de allra första kristna. Det återfinns såväl i Brevet till Diognetus som hos kyrkofadern Ireneus (130-200 e. Kr). Och det är kyrkofadern och teologen Ireneus som jag önskar lyfta fram med mitt motto.

För Ireneus var det viktigt att betona det mänskliga och att vi först och främst är människor. Det ledde till att han stred för att Gamla testamentet skulle ingå i den kristna bibeln, detta i motsats till starka röster i den tidiga kyrkan som inte villa ha med de gammaltestamentliga skrifterna. Ireneus var också en av de första som nämner vikten av att just fyra evangelier – Matteus, Markus, Lukas och Johannes – ska vara med i den kristna bibeln. Därför är det en bibeln med i biskopsvapnet.

Till vänster i bibeln ser du den judiska menoran, den sjuarmade ljusstaken, som symbol för Gamla testamentet, den judiska bibeln. Till höger ser du den kristna fisken, en av de äldsta kristna symbolerna, som symbol för Nya testamentet. De andra fälten utgörs av Karlstads stifts vapen, ett standar med ett kors på. Jesus Kristus – sann männsiska och sann Gud – har segrat för hela världens skull.

Vi är människor och vi är kristna. Och vi är kalllade att liksom Jesus vara människa bland männsiskor. Som Theodor Kallifatides konstaterar i Ett liv bland människor (Bonnier 1994): ”Jag måste försöka vara och förbli en människa bland människor”.

Sören Dalevi

 

Hoppas att Sören axlar Arvids kåpa!

Arvid_Runestam

I söndags, på fjortonde söndagen efter trefaldighet, vigdes Sören Dalevi till biskop i Uppsala domkyrka. Imorgon installeras han som stiftschef i domkyrkan i Karlstad. Då hoppas jag att få se honom i den biskopskåpa som Arvid Runestam invigde i samband med stiftets 300-årsjubileum 1947.

15-talet år innan stiftsvapnet kom till är denna skrud ett förebud om vad som komma skall och kan ses som en sammanfattning av hela stiftets symbolflora. På kåpans bårder ses de heraldiska vapnen för de två landskap som utgör stiftet – Värmland på det högra och Dalsland på det vänstra. På de två band som hänger ner från mitran hittar vi två sigill – domkaptilets och stiftsstadens.

Wikipedias porträttbild på Arvid Runestam här ovan syns de bägge landskapsvapnen ganska tydligt. Mitrans band knyckte jag från Facebook i samband med en prästvigning för några års sedan, när den bars av Esbjörn Hagberg:

mitra

Karlstads halva örn är för en gångs skull rättvänd, antingen på grund av heraldisk kunskap eller som en konsekvens av att den hövlighetsvänts mot Kristusbilden i domkapitlets sigill.

Skruden är helt enkelt ett stort stycke konsthantverk och stiftshistoria. Dessutom tror jag att Sören Dalevi fyller ut den väl så bra som Gravasonen och ärkebiskopsmågen Arvid Runestam!

En beskrivnign av hela skruden finns i praktverket ”Karlstads stift i ord och bild”:

I samband med 1947 års prästmöte i Karlstad, fick stiftets biskop och det ämbete, han förvaltar, mottaga en ny kåpa och mitra, båda av yppersta material, italiensk sidenbrokad, med bårder och ryggsköld av grön sidendamast. Broderierna, i guld, silver och silke, äro utförda av ateljé Licium efter komposition av Märta Afzelius. Den förnämliga skruden var välkommen inte enbart för sitt konstnärliga värdes skull; den var välbehövlig, enär den gamla måste sägas ha tjänat ut.

Bårdernas bilder och texter anknyta till det anldliga arvet efter bemärkta personligheter i Värmland och på Dal. Överst på högra bården (t.v. på bilden) avbildas Stor Ingmar och Stark Ingmar ur Selma Lagerlöfs Jerusalem, med orden: ”Och de sågo himlen öppen”. Därunder återges Värmlands vapen (ej synligt på bilden) samt slutorden ur Pontus Wikners dikt Mig törstar: ”Allt jag finner, allt jag vinner, i den ende, som är Vägen, som är Sanningen och Livet”. Nedtill på samma sida synas symboler hänsyftande på J.A. Eklunds psalm Fädernas kyrka, vars inledningsord citeras. Överst på vänstra bården (t.h. på bilden) är broderad gestalten av en odalman med händerna knäppta till bön. Texten därtill är hämtad ur Erik Gustaf Geijers skördepsalm: ”I nåd du, Herre, på oss tänkt; vår jord din rikdom hyser”. Därunder följer Dalslands vapen och ett ord av Vitalis Norström: ”Fyll tiden med liv, och du övervinner den i döden.” Slutligen synas på denna bård broderier som anspela på Esaias Tegnérs skaldskap och gärning. Ur dikten Det eviga citeras: ”Det sanna är evigt; kring himmel och jord genljuda från släkte till släkte dess ord”. Längst ner på bårderna läses inskriften: ”År 1947 då Karlstad varit stiftstad i 300 år skänkte vänner till kyrkan stiftets biskop denna skrud”. Kåpans ryggsköld framställer bilden av Den gode herden. På mitrans band avbildas domkapitlets och stiftstadens sigill.

Karlstads stift i ord och bild, s 98.

Biskop Johan Jacob Hedréns blasonering

Jag önskar ibland att jag hade tid åt arkivforskning inom heraldik och en rad andra ämnen. Idag har jag åter igen bevisar för mig själv att det inte är nödvändigt än på många år. Det finns fortfarande gott om fynd att göra i olika bibliotek. Till och med i min egen ganska blygsamma samling av heraldisk litteratur.

Alldeles nyss hittade jag till exempel en, vad det verkar, samtida blasonering av biskopen, hovpredikanten och ledamoten av Serafimerorden, Johan Jacob Hedrén.

Jag har tidigare fått puffar i rätt riktning ordenskapitlet i Stockholm och Jan-Eric Olsson i Eksjö, men det slutgiltiga svaret hittade jag för en stund sedan i Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” när jag letade efter något annat.


Blasoneringen lyder:

”I rött fält ett på en grön kulle stående, latinskt kors av guld, omslingrat av en naturfärgad ranka av murgröna.”

Berghman säger att vapnet är ”antaget” av Hedrén, vilket borde innebära att han antog det i samband med utnämningen till ledamot av Serafimetorden. Det som får mig att anta att blasoneringen är från Hedréns egen tid är att murgrönan (ganska onödigt) anges som ”naturfärgad”. Om Begshman skulle ha skrivit den efterhand, hade han nog kallat murgrönan för grön, oavsett hur den var målad på serafimerplåten.