Äntligen hittade jag till Villa Gröndal!

Är man värmländsk chauvinist, så blir gärna en promenad i Stockholm till ett strövtåg i hembygden. Jag ser de värmländska spåren vart jag än mig vänder, för där står de staty – Nils Ericsson på Centralplan, John Ericsson vid Nybrokajen och Nils Ferlin i dammet efter Klarakvarteren. Christian Erikssons spår finns i Gamla stan, på höga pelare utanför Stockholms stadshus och på fasader i självaste regeringskvarteret.  Det hör kanske till konceptet med en huvudstad och jag hoppas att smålänningar, surjämtar och rumpmasar känner sig lika hemma.

Ett kort besök i Klara kyrka står ofta på programmet på väg till tåget. Det var där som blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom lyste frid över nationalskalden Gustaf Fröding 1911 och det var där som Orphei Drängar med Heidenstams hjälp gav honom en sista hälsning på hans jordafärd.

Men en plats har gäckat mig länge – Gustaf Fröding sista hem, Villa Gröndal på Djurgården. Platsen är speciell. Den är inte bara Frödings sista hem. På sätt och vis är den även Frödings enda egna hem. Annars bodde han ju mest på sjukhus och vårdinrättningar, eller som en tärande gäst hos systrarna eller andra släktingar. Här, i Villa Gröndal på Djurgården, kunde han med hjälp av sin Signe Trotzig  själv underhålla gäster, som till exempel den yngre skaldebrodern Erik Axel Karlfeldt.

Men jag har aldrig hittat till Gröndal. Inte ens vetat var på Djurgården det ligger. Förr än förra veckan, när jag tog mod till mig och lånade en cykel i hotellreceptionen på Scandic  Hasselbacken och gav mig ut på ett veritabelt irrtåg i hembygden. Det enda jag hade att luta mig mot var Wikipedias knapphändiga uppgifter om Gröndal:

Villa Gröndal är en privatbostad på norra delen av Södra Djurgården i Stockholm. Villan är belägen i närheten av Djurgårdsbrunnskanaleninte långt från Isbladskärret.

Villa Gröndal var ursprungligen ett boställe för en av de jägare som biträdde vid de kungliga jakterna på Djurgården. Här fanns även en ladugård med kor och hästar. År 1818 hade fastigheten upplåtits på 50 år till stadssekreteraren Johan Ulrich. När Djurgårdsbrunnskanalen skulle börja byggas på 1830-talet köpte dock Karl XIV Johan tillbaka stället.

I början av 1900-talet vårdades skalden Gustaf Fröding här för sin mentalsjukdom. Han bodde i villan tillsammans med sin vårdare Signe Trotzig till sin död den 8 februari 1911.

1948 köptes Villa Gröndal av industrimannen Erland Waldenström. Han renoverade byggnaden och räddade den från förfall. 1954 byggdes huset till och fick sitt nuvarande utseende.

Efter att ha hälsat på Arthur Hazelius vid Skansens bakdörr svängde jag höger ner mot vattnet och kände till slut igen Frödings hästar som stod och hängde nere vid Djurgårdsbrunnskanalen. Nyfikna rackare. Efter att ha lokaliserat själva huset, kunde jag så leta upp den allé som Prins Eugén måste ha glidit fram genom, när han begav sig till Gröndal efter att ha fått budet om Frödings död.

Väl framme stod jag och blickade in i någons trädgård. Inte Frödings, det kändes. När jag hade sett mig mätt vände jag Gröndal ryggen och gick den långa allén tillbaka mot allfartsvägarna. Hästarna stod kvar i sin hage, men Djurgårdens harar och rådjur gjorde mig sällskap, när jag vandrade den väg som Fröding slutligen lämnade Gröndal och jordelivet. Och jag garanterar: det susade ett bud genom dälden.

Snyggaste huset i Vapenbilden

Jag vet inte när jag första gången konstaterade att Ferdinand Bobergs postkontor är Sveriges vackraste byggnad. Det börjar bli ett tag sedan, men jag har inte ändrat mig. Idag upptäckte jag till min stora glädje att Vladimir Iserell ägnar byggnadens fasad ett helt uppslag i senaste numret av Vapenbilden.

Artikeln gav mig några svar angående de utländska sköldarna (varav en medmed oheraldiskt) på husets norra sida. Jag ska ta den vägen, via Gamla Brogatan,  när jag promenerar från tåget till kontoret på Kungsgatan imorgon. Då ska jag även se om jag kan lokalisera Bogergs lek med stora riksvapnet, där han lagt in ett fält med postens vapen längst ner, som på ett oskarianskt hertigvapen.

22 kungar i liljekonvaljedungen

En snabb inventering ger vid handen att det på YouTube finns minst 22 versioner av Kung Liljekonvalje av Dungen. Text av Fröding, tonsatt av David Wikander. Det måste vara ett bevis på något, men jag vet inte på vad.

Frödings storhet? Wikanders ställning i Körsverige? Förmodligen på både-och. Bland exekventerna finns körer från hela Sverige. Där finns studenter från Lund, Umeå, Örebro och kungliga teknologer från Stockholm. Där finns traditionella kammarkörer, sjungande poliser och drösvis med gymnasister från Stockholm. Fröding är nationalskald och Wikanders tonsättning ett standardverk, det är inte att ta fel på.

Men det finns gott om utrikiska klipp också. De norska inslagen är väl inte mycket att förvånas över, men när körerna kommer från Ungern, Arbentina, Cornwall och San Fransisco blir jag imponerad. Är det månne ett mått på svensk körtraditions ställning i Världen?

Här kommer mina tre favoriter:

Spanskast: en septett gauchos i argentinsk katedral – textade på spanska

Exotiskast: Chorus Paulinus – en av Malaysias främsta körer

Charmigast: fyra finnar – Tommi, Ville, Vesa och Jussi – i en källare i Helsingfors

Adlersparre och Adlercreutz – Värmlandsörnen 1809

Just nu befinner jag mig mitt inne i 1809 års revolution. Egentligen borde man väl ha läst in sig för ett par år sedan, för att vara rustad inför 200-årsjubiléet, men så blev det inte. Jag önskade mig Anders Isakssons bok ”Kärlek och revolution” om Georg Adlersparre och hans avtåg från Eda skans med hela Västra arméen, ockupation av Karlstad och inställt intagande av Stockholm. Men eftersom jag skrev ”Isakssons bok om revolutionen 1809” på önskelistan lyckades jag få Börje Isakssons ”Två dygn som förändrade Sverige” istället. Det gjorde inget, för nu får jag sträckläsa bägge två istället.

Det är många vapen som fladdrar förbi på varje boksida. Inte konstigt, eftersom statlig ämbeten intill detta år var förbehålla adelsmännen och dessa av naturen var begåvade med heraldiska vapen. Lite förvirrande är det, att två av handlingens kontrahenter bägge har namn på Adler-: Georg Adlersparre och Carl Johan Adlercreutz. Bägge finns förtjänstfullt beskrivna i Marcus Karlssons tråd ”Vapen för kända och ökande personer” på Heraldica:

Adlersparres friherrevapen

Hans [Georg Adlersparres] bidrag till 1809 års statskupp var att han helt resolut förde sin armékår (den s.k. värmländska fördelningen) från Värmland mot Stockholm; utan denna åtgärd är det möjligt att kuppen hade runnit ut i sanden. Han utnämndes till friherre (och sedan greve) av den nya regeringen, och han förbättrade då det gamla Adlersparre-vapnet genom att lägga till texten ”Wermländska Fördelningen 1809” runt skölden – ett inte helt lyckat tilltag ur strikt heraldisk synvinkel. När han sedan blev greve behöll han friherrevapnet oförändrat, men lade till en tredje hjälm ovanför skölden.

Banne mej! Hittar vi inte en värmlandsörn i hjälmprydnaden (ja, jag är chauvinist!) Dexter örn, som stiger upp ur kronan ska jag inte göra till värmlänning, men på sinisterhjälmen ser jag en svart örn på gul fanduk och kan inte få det till annat.

Även Adlercreutz-sköden visar en svart örn i gyllne fält, men den ska jag inte försöka annektera. Adlercreutzarna var av finländsk börd:

Carl Johan Adlercreutz, som också bidrog till att kuppen inte rann ut i sanden. Han arresterade personligen Gustav IV Adolf när denne försökte springa ut på Kungl. slottets borggård och ropa på hjälp. Som militär hade han vunnit flera segrar i Finska kriget och blev redan 1808 friherre, varvid han förbättrade det gamla adlercreutzka vapnet som syns i hjärtskölden:

Adlercreutz friherrevapen

Dagens namn – Agi och Arthur

Gåtan om omslaget på ”En bok om Värmland av värmlänningar” har äntligen nått sin lösning. Egentligen har frågan malt sen Fredrik Brodin efterlyste konstnären för ganska exakt ett år sedan. När jag gjorde en förfrågan på Heraldica för tag sedan tyckte först Jesper Wasling att det vore ett bra uppslag för Vapenbilden. Men den idén sänkte Mats Persson genom att ge mig lösningen på gåtan.

Arthur Sjögren

Konstnären bakom vapenillustrationen heter Arthur Sjögren – ”inte bara en röd revolutionär”, berättar Mats, som går och väntar på Sjögrens biografi. Sjögren var illustratör och bokhistoriker, en av de tidigaste representanterna för jugendstilen och personlig vän med Strindberg.

Letar jag ordentligt tror jag faktiskt att jag har något mer av Sjögrens verk i gömmorna. Jag får ha Sjögrens stil och signatur i bakhuvudet när jag gallrar i ”magasinet” (bokhyllorna i garaget) i vår.

Fredrik Tersmeden gav mig ett spännande sidospår i sökandet efter Arthur, nämligen Agi Lindegren. Även Lindegren var flitig bokillustratör, men även arkitekt. Han ligger bland annat bakom Biologiska museet på Djurgården – en av de där favoritbyggnaderna som jag aldrig har varit inne i (främst i den kategorin finns nog Ferdinand Bobergs posthus på Vasagatan – Sveriges vackraste byggnad, som gör promenaden mellan Stockholms central och kontoret på Kungsgatan mödan värd).

Agi Lindegren

Byggandet av Agi Lindegrens biologiska stavkyrka på Djurgården utgör för övrigt en episod i Lars Anderssons ”Vattenorgeln”. Huvudpersonen för stunden, rackstadkolonisten Gustaf Fjaestad har ännu inte funnit sitt kall, men assisterar  sin blivande mentor Bruno Liljefors, som arbetar som fondmålare i Gustav Kolthoff naturalistiska museum. Jag minns inte om det förekommer någon arkitekt i ”Vattenorgeln”, men det är en av få böcker som jag känt för att läsa om och då får jag hålla ögonen öppna.

Historien om Gustaf Fjaestad, som börjar vid en strandkant i Boston, tar oss via cykel runt Mälaren till en stabbig frukost hos Bruno Liljefors. På grund av en inkonsekvent fotnot kraschlandar den tyvärr olyckligt i Lars Andersson skrivarlya efter ett hårt skridskopass på Oslofjorden.

Jag hade gärna följt med Fjaestad till Arvika och hört något om livet kring Racken. Så om jag någonsin träffar på Lars Andersson (vilket jag lär göra förr eller senare) så ska jag be honom att skriva färdigt historien. Historicitet är trevligt, men en värmländsk författare är i sin fulla rätt att vri å ljuge bäst han vill. Man behöver inte fara med osanning bara för att man ljuger!

De heraldiska kongressernas decennium?

På Heraldica kommenterar Jens Christian Berlin att även de heraldiska kongresserna har satt sin prägel på 00-talet:

Den första hölls i Kalmar 2001 utan det fanns någon direkt tanke på att det skulle komma flera, men har sedan dess fått efterföljare vartannat år.

2001 Kalmar
2003 Åbo
2005 Oslo
2007 Hillerød
2009 Stockholm

Kommande konferens på 10-talet:

2011 Helsingfors

Det finns naturligtvis planer för konferenser även efter 2011. Den som har öga för mönster kan säkert gissa i vilka länder de kommer att hållas …

JCB på Heraldica

Tyvärr har jag följt de heraldiska kongresserna på avstånd, och av referaten i Vapenbilden kan man sluta sig till att det har varit ganska spännande tillställningar, med föredrag, studiebesök och allmän förbrödring heraldiker emellan. Fast att följa en kongress på avstånd är ju inte särskilt givande – man blir ju bara avundsjuk!

Jag får försöka åka på nästa kongress i Helsingfors. Eller den 2013 i – Kongsvinger? Moss? Trondheim?