David Nessle – årets sista bekantskap

Eftersom jag mentalt tillhör 30-talisterna så har jag aldrig stiftat närmare bekantskap med serieskaparen och författaren David Nessle. Jag har visserligen skymtat honom på en och annan sökresultatsida när jag varit ute på nätet i något obskyrt ärende. Jag har till och med varit inne och vänt på bloggen någon gång, observerat någon skön formulering och tänkt ”Hit får jag nog återvända någon gång…”

Men idag fastnade jag, när jag ännu en gång skruvade på sökbegreppet för Värmlands vapen. Jag skrev för ett tag sedan om heraldikerna Martin Sunnqvist och Elias Granqvist som gjort heraldiska utvikningar på sina i övrigt ickeheraldiska bloggar. Men att hitta en icke heraldisk bloggare som kåserar över svenska landskapenvapen var brutalt uppfriskande.

Inläggen har visserligen några år på nacken, men är tidlösa, så det är bara att njuta av Nessles reflektioner över landskapen och deras vapen. Utan synbara heraldiska kunskaper går han igenom provinserna en efter en, med deras vapen som resonansbotten – Härjedalen, Norrbotten, Ångermanland, Södermanland, Närke, Östergötland, Jämtland, Gästrikland, Dalsland, Dalarna, Västergötland, Uppland, Lappland, Hälsingland, Västerbotten, Västmanland och Medelpad.

Och så den om Värmlands landskapsvapen. Den är visserligen inte så utförlig som vissa andra artiklar, men han gör allt rätt för att fånga mitt intresse. För det första uppträder han på inledningsbilden, iförd vad som tydligen är vår gemensamma favorit-T-shirt. Min gymnasieala Kafka-T-shirt-fäbless delas tydligen av många 60-talister.

Dessutom poserar han exakt samma ställe där NWT-journaliseten Anna Sims placerade mig, när hon som redaktör för studenttidningen Citrus och skulle skriva om folk med udda intressen. Jag hade gjort mig känd som lokalhistorikern som tvångsguidar överförfriskade och hjälplösa studenter på väg hem från kåren.

Att plocka upp kopparsticket på Värmlands vapen ur Erik Dahlbergs Suecia är inte heller dumt.