Slutlig uppgörelse med Fredrik Liljeblad

Skärmavbild 2018-07-19 kl. 00.44.32

När jag först kom i kontakt med Fredrik Liljeblads vapenok, var det nog främst titeln som fångade mitt intresse:

”Svenska rikets
jämte
landskaps, städers och läns
vapen.
Till vägledning för Arkitekter, Målare, Sten- och Bildhuggare, Gravörer, Sockerbagare samt Dekoratörer i allmänhet.
Samlade och utgivna af
F. Liljeblad.
Lärare vid slöjdskolan”

När man läser företalet till arbetet, kan man inte annat än känna sympati för hans intentioner. Alldeles för länge har konstnärer fått förlita sig på otillförlitliga källor när de skulle skapa avbildningar av de svenska landskaps-, läns- och stadsvapnen, men nu ska det få ett slut!

Liljeblad skriver i företalet:

Vapenskölden har under sekler utgjort och utgör nu mer än någonsin ett bland de vigtigaste af de många medel, man användt och använder vid dekorationer, vare sig desse äro afsedde för längre tid såsom prydnad å byggnader, monument, sigillstampar m. m., eller för stunden såsom vid festligheteroch högtider af skilda slag. Att erhålla kännedom om adliga ättevapen möter ingen svårighet, emedan tillförlitliga verk öfver dem finnas upprättade. Annorlunda gestaltar sig förhållandet, då orters, landskaps, städers eller läns vapen behöfva anskaffas. En och annan notis om dessa vapen påträffar man visserligen i åtskilliga ortbeskrivningar, men dessa äro för öfrigt ofta så motsägande hvarandra, att de i allmänhet ej förtjena stor tillit.

Då jag under många år sysselsatt mig med vapenmålning och derunder ofta känt obehaget af nyss omnände brist på en god källa, hvarur upplysningar kunnat med tillförsigt hämtas, har jag beslutit att efter bästa förstånd sammanföra och från trycket utgifva ”Svenska Rikets jämte Landskaps, Städers och Läns vapen” till vägledning för målare, bildhuggare, gravörer, arkitekter, stenhuggare,  sockerbagare m. fl. Detta mitt försök torde måhända äfven kunna blifva en maning till och ett trappsteg för fortsatta studier inom en hjelpvetenskap, som delvis berör fosterländska minnen, hvilka icke helt och hållet böra lemnas åt glömskan.

Då jag härmed i allmänhetens händer förtroendefullt öfverlemnar förstlingsförsöken af denna min verksamhet, väl vetande att ämnet dermed icke kan sägas vara uttömdt, beder jag att för de fel, som deri naturligtvis måste förefinnas, få anhålla om gunstbenäget öfverseende, och förklarar härmed min afsigt vara att, då ändringar och rättelser erfordras låta lämpligt sätt komma köpare af detta arbete tillhanda.

Efter en kort källförteckning och ett tack till civilministern (och blivande statsministern) Carl Johan Thyselius, som tydligen har förmedlat kontakter hos olika stadsarkiv, undertecknar författaren sitt arbete: Stockholm i November 1878, F. Liljeblad.

Något ”gunstbenäget öfverseende” med verkets fel och brister verkar läsekretsen inte ha haft. Åtminstone inte den heraldiska expertisen. Riksarkivarien Hans Hildebrand var till exempel inte nådig i sin kritik mot Liljeblad. I sin uppsats ”Heraldiska studier II” om landskapens vapen (publicerad i Antikvarisk tidskrift för Sverige 1905).

Hans Hildebrand tycker sig kunna spåra Fredrik Liljeblads brister bakåt i historien, ända till Erik Dahlbergs Svecia antiqua et hodierna. Dahlberg är trogen förlagan när han tecknar fanorna i Karl X Gustavs liktåg, men släpper de heraldiska tyglarna helt när han arbetar med Svecian, konstaterar Hildebrand. I och med den stora påverkan som Svecian hade på kommande generationers konstnärer, kunde an man spåra dess inte minst i fråga om utformningen av landskapsvapnen.

Han brydde sig alldeles icke om de heraldiska former, som förut varit använda, utan tecknade nu vapenbilderna så, att de svarade mot hans uppfattning af den monumentala konstens lagar. De hafva derigenom fått ett ganska prydligt utseende, men äro ur heraldisk synpunkt från början till slut förkastliga.

Det är emellertid vapnen i Svecia antiqua et hodierna, som blifvit bestämmande för den följande tidens framställningar af landskaps och läns vapen i alla de fall, då man ej tecknade dem alldeles på måfå. Den sista yttringen af dessa senare Dahlbergska vapenbilder finna vi i F. Liljeblads år 1878 utgifna Svenska Rikets jemte landskaps, städers och läns vapen, ett i högsta grad underhaltigt arbete, som icke förtjent den uppmuntran det erhållit.

Friherre A. W. Stjernstedt, som vid den tid, då arbetet utgafs, innehade riksheraldikersembetet, fann, då han icke hade blifvit på förhand tillfrågad, sig skyldig att anmärka en del af de gröfsta misstagen, och lappar, innehållande de ändringar han hade förordat, klistrades in i de ännu icke i handeln utsläppta exemplaren af boken.

Uppgifterna om riksheraldikern A. W. Stjernstedts reaktion på boken, blev extra spännande för mig personligen. Mitt exemplar av Liljeblads bok har nämligen följande dedikation:

fullsizeoutput_115d

Till Riksheraldikern. Kommendören och Riddaren
m.m.
Högvälborne Friherre A. W. Stiernstedt
med vördnad och tacksamhet
från Utgivaren

Om man, som Fredrik Liljeblad, har rott iland ett arbete med ett så ädelt syfte och stora ambitioner, och dessutom kan konstatera att man har producerat ett praktverk, måste det vara med en viss stolthet man, om än i underdånighet, skickar ett exemplar till rikets främste auktoritet i ämnet. Liljeblad hade nog inte kunnat föreställa sig att riksheraldikern skulle känna sig nödgad att klistra korrekturlappar i hela restupplagan!

 

 

Annonser

Jag har ansökt om medborgarskap i furstendömet Lorenzburg

lorenzburg

Lorenzburg är en så kallad micronation, vars gränser sammanfaller med stadsdelen Lorensberg i Karlstad. Nationens grundare och furste, prins Freï von Fräähsen zu Lorenzburg, har etablerat sig som en modern Kejsarn av Portugallien (fast utan försvunnen dotter) och sänkt ner sitt rike som ett metafysiskt lager ovanpå sitt barndomskvarter i Karlstads nordöstra utkant.

Jag, som bor i det omgivande Konungariket Sverige, har på skyggt avstånd följt framväxten av det unga och stolta furstendömet Lorenzburg. Från början imponerades jag av dess rika symbolflora och uttrycksfulla heraldik, vexillologi och sfragistik. Sen insåg jag att jag dessutom sympatiserar med nationens idéer och budskap.Det handlar helt enkelt om att leka sig fram till en bättre värld.

På så sätt inrättar sig furstendömet Lorenzburg i, och bygger vidare på, en stolt värmländsk tradition av mikronationer. Jag blir lika förtjust i Lorenzburg, som Sven Stolpe på sin tid var i Bondböneriket och republiken Åsen, som han hyllar i klassikern ”Mitt Värmland”. Dessutom har vi ju två nationer till på nära håll – republiken Klarälvdal’n och radiomonarkin Morokulien. Liksom dessa äldre grannar ger furstendömet uttryck för värmländsk fantasi och skaparlust.

Nu väntar jag med spänning på hur hans H.S.H. Prins Freï av Lorenzburg ska ställa sig till min ansökan.

Liket lever!

Det var ett par år sedan jag publicerade något på den här bloggen. Och några heraldiska reflektioner har jag inte lagt ut här sedan 2012. Därför var det både hedrande och lite genant när ”Under Wermlandsörnen” dök upp i Marcus Karlssons artikel om heraldiska bloggar i senaste numret av Vapenbilden. Hedrande att få stå i samma lista som bloggarna Berntsen, Wasling, Sunnqvist, Segersven och Breitholtz, samt konstnärerna Zovko, Falk och Andersen. Genant, eftersom jag låtit bloggen först spåra in på lokalhistoria för att sedan överge den.

Men det säger nog en del om heraldiken som ämne att Marcus tog med mig i listan. Att blogginläggen inte är rykande färska gör inget, eftersom det de behandlar är tidlöst. Det märker jag inte minst själv, när jag ibland googlar något jag funderar på och upptäcker att jag tidigare har tangerat ämnet i någon gammal bloggpost.

Marcus uppmuntran och de senaste dagarnas funderande på Karlstads biskopars vapen har lett fram till att jag nu måste bryta tystnaden. Länge leve heraldiken!

De lokalhistoriska funderingarna har för övrigt fått maka på sig och kanaliseras nu på bloggen http://gravahistoria.wordpress.com.

John Ericsson – en internationell nationalikon

John Ericsson-dagen är en säregen tradition i svenskt och värmländskt kulturliv. Det är inte många män (och kvinnor heller för den delen) som vi alltjämt hyllar årligen, när mer än ett sekel har gått efter att de lämnat jordelivet. Men så gör vi med John Ericsson. Värmlänningen, långbanssonenen, ingenjören och uppfinnaren som avgjorde amerikanska inbördeskriget med sin dödsmaskin Monitor. Till fromma för slavar och andra förtryckta på USA:s västkust.

Ericsson var medveten om sin storhet och sin status som amerikansk nationalikon. När han fyllde jämnt avböjde han att ens gå till fönstret och motta massornas hyllning nere från gatan. Hans arbete var för viktigt, ingen tid skulle spillas, som kunde investeras för mänsklighetens bästa.

När han låg på sitt yttersta var han noga med att påpeka att det inte skulle bli något ståhej kring hans bortgång. Men hans önskan fick inget gehör. Istället fraktades hans stoft över Atlanten med amerikanska flottans största krigsfartyg. Han jordades på Filipstads kyrkogård och fick ett ståtligt mausoleum, som omedelbart blev ett nationalmonument. Både för Sverige och USA.

Varje år hyllar vi nu hans minne vid mausoleet, med andakt, fanborg och tal. Från en kopia av Monitor skjuts svensk lösen med två kanonstkott. USA:s ambassad visar sin aktning och årets svensk-amerikan lägger ner en krans vid hans kista.

Här följer några bilder från årets högtid, tagna under och efter ceremonin vid mausoleet.
JE-dagen 1

Fanborg med fanor för Sverige, USA och Kanada, Odd Fellow och Vasaorden av Amerika.

JE-dagen 3

JE-dagen 4

Snyggaste huset i Vapenbilden

Jag vet inte när jag första gången konstaterade att Ferdinand Bobergs postkontor är Sveriges vackraste byggnad. Det börjar bli ett tag sedan, men jag har inte ändrat mig. Idag upptäckte jag till min stora glädje att Vladimir Iserell ägnar byggnadens fasad ett helt uppslag i senaste numret av Vapenbilden.

Artikeln gav mig några svar angående de utländska sköldarna (varav en medmed oheraldiskt) på husets norra sida. Jag ska ta den vägen, via Gamla Brogatan,  när jag promenerar från tåget till kontoret på Kungsgatan imorgon. Då ska jag även se om jag kan lokalisera Bogergs lek med stora riksvapnet, där han lagt in ett fält med postens vapen längst ner, som på ett oskarianskt hertigvapen.

Bacchi härolder i sagolika Sunne

På väg till helgens spelning på Hotell Selma Lagerlöf i Sunne kom vi att prata på Fredmans sång nummer ett av Carl Michael Bellman. ”Bacchi härolder” säger vi (för den börjar så), men den heter faktiskt ”Om Bacchi adelsmän och deras vapen”. Bröderna i bilen har sjungit otaliga gånger om de vapen som Bacchus själv målat åt sina adelsmän, men de stackarna har aldrig fått se hur de ser ut. Det har jag, tack vare Enar Nordvik, så jag måste dela med mig av hans bilder för att mina sjungande vänner ska förstå det fulla heraldiska djupet i Bellmans diktning.

Holmström, adald von Ehrensugga

Alternativ version, med jojo;

Bacchus sjelf hans Vapen ristar:
I et gyldne fält, jo, jo!

 

…och utan jojo:

Bacchus sjelf hans Vapen ristar:
I et gyldne fält, jo, jo!
Under tvänne oljo-qvistar
Står en sugga vid en ho.

Källarcreutz

Hvad Namn och Vapen skal han föra?
Jo han heter Källarcreutz,
Han heter nu von Källarcreutz.
Bachus sjelf han Vapen målar:
I rödt fält en Guld-pocal,
Rundt omkring et Löfverk prålar
Med Tulpaner och Bregal,
Öfverst ses i gyldne strålar
Riddarns Namn och Åretal.

 

Kilberg, adlad Adlerstop

Omkring hans Vapen fästas hop;
I rödt fält et Tennstop glimmar,
Och en Örn på låcket står,
Midt i skölden Solen strimmar,
Och i soln en Kräfta går,
Nedanför en Hvalfisk simmar,
Och i gapet står Gutår.

Nystedt, adlad Ölheim

Tvänne Tigrar skölden fatta,
Hvilka sig på ändan stält,
Rundt omkring ä Rankor satta,
Öfverst flyr en Bisvärm snällt;
Men se vapnet, se och skratta,
En blå Näsa i rödt Fält.