Jag har ansökt om medborgarskap i furstendömet Lorenzburg

lorenzburg

Lorenzburg är en så kallad micronation, vars gränser sammanfaller med stadsdelen Lorensberg i Karlstad. Nationens grundare och furste, prins Freï von Fräähsen zu Lorenzburg, har etablerat sig som en modern Kejsarn av Portugallien (fast utan försvunnen dotter) och sänkt ner sitt rike som ett metafysiskt lager ovanpå sitt barndomskvarter i Karlstads nordöstra utkant.

Jag, som bor i det omgivande Konungariket Sverige, har på skyggt avstånd följt framväxten av det unga och stolta furstendömet Lorenzburg. Från början imponerades jag av dess rika symbolflora och uttrycksfulla heraldik, vexillologi och sfragistik. Sen insåg jag att jag dessutom sympatiserar med nationens idéer och budskap.Det handlar helt enkelt om att leka sig fram till en bättre värld.

På så sätt inrättar sig furstendömet Lorenzburg i, och bygger vidare på, en stolt värmländsk tradition av mikronationer. Jag blir lika förtjust i Lorenzburg, som Sven Stolpe på sin tid var i Bondböneriket och republiken Åsen, som han hyllar i klassikern ”Mitt Värmland”. Dessutom har vi ju två nationer till på nära håll – republiken Klarälvdal’n och radiomonarkin Morokulien. Liksom dessa äldre grannar ger furstendömet uttryck för värmländsk fantasi och skaparlust.

Nu väntar jag med spänning på hur hans H.S.H. Prins Freï av Lorenzburg ska ställa sig till min ansökan.

Liket lever!

Det var ett par år sedan jag publicerade något på den här bloggen. Och några heraldiska reflektioner har jag inte lagt ut här sedan 2012. Därför var det både hedrande och lite genant när ”Under Wermlandsörnen” dök upp i Marcus Karlssons artikel om heraldiska bloggar i senaste numret av Vapenbilden. Hedrande att få stå i samma lista som bloggarna Berntsen, Wasling, Sunnqvist, Segersven och Breitholtz, samt konstnärerna Zovko, Falk och Andersen. Genant, eftersom jag låtit bloggen först spåra in på lokalhistoria för att sedan överge den.

Men det säger nog en del om heraldiken som ämne att Marcus tog med mig i listan. Att blogginläggen inte är rykande färska gör inget, eftersom det de behandlar är tidlöst. Det märker jag inte minst själv, när jag ibland googlar något jag funderar på och upptäcker att jag tidigare har tangerat ämnet i någon gammal bloggpost.

Marcus uppmuntran och de senaste dagarnas funderande på Karlstads biskopars vapen har lett fram till att jag nu måste bryta tystnaden. Länge leve heraldiken!

De lokalhistoriska funderingarna har för övrigt fått maka på sig och kanaliseras nu på bloggen http://gravahistoria.wordpress.com.

John Ericsson – en internationell nationalikon

John Ericsson-dagen är en säregen tradition i svenskt och värmländskt kulturliv. Det är inte många män (och kvinnor heller för den delen) som vi alltjämt hyllar årligen, när mer än ett sekel har gått efter att de lämnat jordelivet. Men så gör vi med John Ericsson. Värmlänningen, långbanssonenen, ingenjören och uppfinnaren som avgjorde amerikanska inbördeskriget med sin dödsmaskin Monitor. Till fromma för slavar och andra förtryckta på USA:s västkust.

Ericsson var medveten om sin storhet och sin status som amerikansk nationalikon. När han fyllde jämnt avböjde han att ens gå till fönstret och motta massornas hyllning nere från gatan. Hans arbete var för viktigt, ingen tid skulle spillas, som kunde investeras för mänsklighetens bästa.

När han låg på sitt yttersta var han noga med att påpeka att det inte skulle bli något ståhej kring hans bortgång. Men hans önskan fick inget gehör. Istället fraktades hans stoft över Atlanten med amerikanska flottans största krigsfartyg. Han jordades på Filipstads kyrkogård och fick ett ståtligt mausoleum, som omedelbart blev ett nationalmonument. Både för Sverige och USA.

Varje år hyllar vi nu hans minne vid mausoleet, med andakt, fanborg och tal. Från en kopia av Monitor skjuts svensk lösen med två kanonstkott. USA:s ambassad visar sin aktning och årets svensk-amerikan lägger ner en krans vid hans kista.

Här följer några bilder från årets högtid, tagna under och efter ceremonin vid mausoleet.
JE-dagen 1

Fanborg med fanor för Sverige, USA och Kanada, Odd Fellow och Vasaorden av Amerika.

JE-dagen 3

JE-dagen 4

Snyggaste huset i Vapenbilden

Jag vet inte när jag första gången konstaterade att Ferdinand Bobergs postkontor är Sveriges vackraste byggnad. Det börjar bli ett tag sedan, men jag har inte ändrat mig. Idag upptäckte jag till min stora glädje att Vladimir Iserell ägnar byggnadens fasad ett helt uppslag i senaste numret av Vapenbilden.

Artikeln gav mig några svar angående de utländska sköldarna (varav en medmed oheraldiskt) på husets norra sida. Jag ska ta den vägen, via Gamla Brogatan,  när jag promenerar från tåget till kontoret på Kungsgatan imorgon. Då ska jag även se om jag kan lokalisera Bogergs lek med stora riksvapnet, där han lagt in ett fält med postens vapen längst ner, som på ett oskarianskt hertigvapen.

Bacchi härolder i sagolika Sunne

På väg till helgens spelning på Hotell Selma Lagerlöf i Sunne kom vi att prata på Fredmans sång nummer ett av Carl Michael Bellman. ”Bacchi härolder” säger vi (för den börjar så), men den heter faktiskt ”Om Bacchi adelsmän och deras vapen”. Bröderna i bilen har sjungit otaliga gånger om de vapen som Bacchus själv målat åt sina adelsmän, men de stackarna har aldrig fått se hur de ser ut. Det har jag, tack vare Enar Nordvik, så jag måste dela med mig av hans bilder för att mina sjungande vänner ska förstå det fulla heraldiska djupet i Bellmans diktning.

Holmström, adald von Ehrensugga

Alternativ version, med jojo;

Bacchus sjelf hans Vapen ristar:
I et gyldne fält, jo, jo!

 

…och utan jojo:

Bacchus sjelf hans Vapen ristar:
I et gyldne fält, jo, jo!
Under tvänne oljo-qvistar
Står en sugga vid en ho.

Källarcreutz

Hvad Namn och Vapen skal han föra?
Jo han heter Källarcreutz,
Han heter nu von Källarcreutz.
Bachus sjelf han Vapen målar:
I rödt fält en Guld-pocal,
Rundt omkring et Löfverk prålar
Med Tulpaner och Bregal,
Öfverst ses i gyldne strålar
Riddarns Namn och Åretal.

 

Kilberg, adlad Adlerstop

Omkring hans Vapen fästas hop;
I rödt fält et Tennstop glimmar,
Och en Örn på låcket står,
Midt i skölden Solen strimmar,
Och i soln en Kräfta går,
Nedanför en Hvalfisk simmar,
Och i gapet står Gutår.

Nystedt, adlad Ölheim

Tvänne Tigrar skölden fatta,
Hvilka sig på ändan stält,
Rundt omkring ä Rankor satta,
Öfverst flyr en Bisvärm snällt;
Men se vapnet, se och skratta,
En blå Näsa i rödt Fält.

Thomas Falk i arbete

För ett tag sedan presenterades Thomas Falk ett nytt exlibris på sin blogg. Snyggt och elegant, med konstnären själv iförd smoking, nonchalant lutad mot sin skapelse – det falkska familjevapnet.

Men eftersom jag älskar konstnärers egna exlibris hade jag garanterat valt utkastet till höger – samma motiv, men färgen har inte hunnit torka än. Så ska ett konstnärsexlibris se ut!