Edas fotbollsklubbars klubbmärken

Det här inlägget var egentligen planerat till för ett par dagar sedan, men så kom Radio Värmland med sitt förslag om en omröstning, och då rubbades mina cirklar. Men jag är inte särskilt ledsen för det. Alls. Ett helt dygn under en storhelg, med nyhetssändningar som refererar till Värmlands Heraldiska Sällskap och radioreportrar som använder ordet ”heraldik” som vore det lika självklart om ”epidemiologi”. Bara att tacka och ta emot!

Men nu är det bäst att fortsätta den Värmländska fotbollsodyssén från A till Å med bokstaven E, som i Eda. Och varför inte börja med Värmlands näst vackraste klubbmärke, Åmotfors IF? Jag gör det enkelt för mig och citerar mitt eget inlägg från igår:

Rent grafiskt är märket ett av de djärvaste, med tydliga kontraster, bra balans och ett motiv som man kan titta på länge, utan att bestämma sig för vad det föreställer. Visst står det ÅIF, men sen då? Bildar Å-et en kvinna i klänning? Är Å-et en person över huvud taget? Omsluts Å-et av två palmkvistar, eller är det kanske en öppen lagerkrans?

Märket blir bara bättre och bättre ju mer jag tittar på det! Idag har jag dessutom fått reaktioner på att det inte alls finns någon människa i bilden, någon ser ett troll och någon ser eldslågor. Far har gått till källorna och kollat i klubbens 75-årsskrift och kunde konstatera att det verkar ha funnits med i hela klubbens historia.

Innan vi lämnar Åmot och tittar på helheten i Eda kommun, kan vi lika gärna passa på att beta av ortens andra fotbollsförening. Pappersbruket ska alltså ha haft en idrottsförening, som deltog i seriespel i fotboll under ett par år under 30-talet. Som klubbemblem är det inte mycket att hurra för, men som företeelse är det ganska intressant. Det vore något att gräva i för den som är intresserad av idrottsrörelse, fackföreningsrörelse och korporativism i 30-talets Sverige. En besläktad klubb finns det i IK Järnvägen från Charlottenberg, var märke tyvärr inte finns med i Ingemar Bergs samling på Klubbmärken.com.

Men det kanske är dags att titta på helheten i Eda kommun?

Man skulle ju kunna tro att min favorit här är anrika IF Örnen i Charlottenberg, grundad redan 1911. Och visst har märket sina fördelar, både att den anknyter till Värmlandsörnen och att den använder färgerna rött, svart och gult, som inte är helt vanliga i trakten. Men rent konstnärligt tycker jag inte att märket funkar.

Då tycker jag att Eda IF har centralortens vackraste märke, med den gyllne (eller svarta) lagerkransen. Snyggt och traditionstyngt och står liksom på egna ben, utan att snylta på den heraldiska sköldens historiska tyngd. En lagerkrans är ändå en lagerkrans.

När det gäller Eda United vet jag inte hur jag ska ställa mig. Eftersom jag är allergisk mot engelskspråkiga namn på svenska idrottsföreningar (de enda jag egentligen tycker om är Buffalo Billingsfors och Nordmaken Bears) har klubben en kämpig uppförsbacke från första början. Hade man kallat sig Edaaliansen, hade man vunnit min sympati från första stund. Men annars är det såklart en sympatisk tanke, att använda kommunvapnet som enande symbol, när bygdens två klubbar går samman. Märket vinner kanske i längden, men det har en lite för stark kommunal doft, för min smak.

En liten bit utanför Charlottenberg hittar vi IFK Ås, kommunens enda kamratförening. Som sig bör, har föreningen en blå sköld, med en vit ginbalk. IFK i första fältet, ÅS skrivet i ginbalken och året 1944 tillsammans med den fyrauddiga stjärnan i nedre blå fältet. Vi får återkomma till emblemet för olika IFK-föreningar i ett senare inlägg. Det som fascinerar mig just nu är att man mitt under andra världskriget orkade lägga energi på att bilda en idrottsförening. Eller så var det ett gryende hopp man såg 1944.

På ett ytligt plan har Koppoms IF:s märke stora likheter med IFK-klubbarnas. Färgerna stämmer, ginbalken stämmer och årtalet och stjärnan finns det. Men det är inte IFK:s fyrauddiga stjärna (som vi får återkomma till i ett senare inlägg), utan Koppoms bruks femuddiga stjärna, som började användas som en symbol för bruket i slutet av 1800-talet.

Liksom Koppom har övriga klubbar i sammanställningen sköldformade klubbmärken, som Växviks SK och Brevik SK. Någon heraldisk påverkan är däremot svår att hitta. De flesta klubbarna är grundade före den stora vågen när Sveriges landskommuner skaffade sig vapen på 1950-talet.

När man hör AIK tänker man kanske spontant på svart-gult, men svart-vitt, som Köla AIK kör med, väl lika klassiskt (ett antagande som jag bygger på min mycket grunda AIK-kunskap. Utöver Solna-AIK är det väl bra SAIK och VAIK jag har koll på).

Det är inte underligt att det fanns många fotbollsföreningar förr, det fanns helt enkelt mer folk på landsbygden förr. Men man kan undra lite hur det kommer sig att en metropol som Växvik har haft tre olika föreningar med fotboll på programmet. Då är det desto mer imponerande att det startades en ny fotbollsklubb i lilla Häljeboda så sent som 1992!

Eda kommun är en av dem som det finns flest luckor i sammanställningen. Den som vet något om följande klubbar får gärna höra av sig:

  • Adolfsfors IF
  • Järnskogs IF
  • IK Järnvägen, Charlottenberg
  • Koppoms IK/Köla AIK
  • Köla BoIK
  • Köla IF
  • Skillingmarks IF
  • Skillingsfors SK
  • Växviks BK
  • Växviks IK

Erik Fernow: ”Man får tro så mycket man vill och tål” om Järnskogs vapen

IMG_06981700-talshistorikern Erik Fernow får ofta utstå kritik för sina tveksamma uppgifter om förhållandena i Värmland i fornstora dar.  Hans verk ”Beskrivning över Värmland – avdelad i sex tidevarv” beskylls ofta för att vara ett enda långt återgivande av sagor och skrönor. Kritiken har naturligt visst fog för sig, men jag tycker ändå att domen över Fernow är onödigt hård. För det första nedtecknade han de enda fakta som då (och nu) fanns om vissa värmländska företeelser. För det andra tror jag att han insåg att det var lika bra att Jag tror jag att han insåg att det var lika gott att även ta med skrönorna, hur osannolika de än verkade. Någon gång i framtiden skulle de kanske komma till nytta.

Ett exempel på detta fick jag när jag i mellandagarna rotade lite i bakgrunden till Järnskogs kommunvapen från 1959. Julklappsböckerna från mor och far – tio årgångar av museets årsbok ”Värmland förr och nu” – kom väl till pass. I årsboken från 1922 fann jag en uppsats av en Knut Haldin om Koppoms bruks historia, som jag läste i hopp om att hitta något om hur den femuddiga stjärnan hade valts som symbol för bruket. Några sådana detaljer fanns inte i artikeln, men den avslutades med ett litet extranummer som jag gillade: ”Vilken härstamning har ortnamnet Järnskog?”.

Den folketymologiska förklaringen har jag har läst på flera ställen och själv återupprepat otaliga gånger, senast häromdagen på den här bloggen. Men jag hade aldrig stött på själva källan, som naturligtvis var Erik Fernow. Hans egen recension av skrönan är lite charmig, den ”smakar af skrock” och förses med brasklappen ”Man får tro så mycket man vill och tål”.

I ett försökt att göra texten så lexikalisk som möjligt har Fernow städat undan det intressantaste, själva skrönan, i en fotnot. Läser man O. Norstedts utgåva från 1898 (nedan) hittar man den längst ner på sidan, medan man i Arvid Ernviks utgåva från 1977 måste bläddra längst bak i boken för att hitta den:

Hjerneskog redkyrka af trä. Om denna och den följande är hos allmogen en besynnerlig berättelse, huru de blifvit bygda under den tid Sverige och Norge voro tillsammans under en konung, och att folket häromkring förut gingo till Edaskog (Medskogs) kyrka i Norge. Men sättet, huru det skett, smakar af skrock[1] och dessutom synas båda dessa kyrkor vara bygda före drottning Margarethas tid eller innan Calmarunionen skedde. Denna kyrka stod nu vid hemmanet Stommen, var liten, trång och mörk.

[1] Emedan Edskogs kyrka dels blef för trång, dels ock vägen dit var ganska lång, skola de hafva beslutit att lemna åt ödet, hvar de skulle få sig beqvämare kyrkoplatser. De uppfyllde derför 2:ne urgräfda stockar den ena med skillingar (norska styfrar) och den andra med hästskor. Dessa släpte de i vattendraget, som ur Norge går häråt, med föresats att bygga kyrkor, der de stannade. Den med skillingar skall hafva stannat vid Klefvenesundet och der bygdes Skiltingmark, den andra flöt längre till Stommen och der uppfördes Jernskogskyrka. Man får tro så mycket man vill och tål. Mig synes mera troligt, att denna socken har namn, såsom hon ock ofta skrifves, af skiljemark och den andra har sitt namn af jern, som der kunnat finnas. Åtminstone har den socken nog af de tecken, som utvisa jernmalm, fastän jag ännu icke haft tillfälle att söka derefter.

Erik Fernow (1898), s. 191

Det första man slås av i skrönan är såklart det orimliga i att låta ett par drivande timmerstockar bestämma var man ska bygga sina nya kyrkor. Det är andra är att om de nu tyckte att det så långt att gå från sina egna hembyar till den trånga kyrkan borta i Edaskogen i Norge, så borde de ändå vara ganska väl medvetna om var de själva bodde. Hemmanet i Järnskog skulle förresten inte kunnat heta Stommen innan kyrkan byggdes, eftersom det ju har fått sitt namn av att det är kyrkans stomhemman, som stod för en del av prästens försörjning.

Men det som sätter igång flest tankar hos mig, är att den 1700-talsbonde från Järnskog som berättade den här skrönan för Erik Fernow, skickade med information som han kanske inte tänkte på själv. Fernow konstaterar, på goda grunder, får man anta, att de två kyrkorna är byggda före drottning Margaretas regeringstid, det vill säga innan 1363. Alltså måste sägnen syfta på en ännu avlägsnare tid, då Sverige och Norge låg under samma kung. Kanske innehåller sägnen ändå ett litet spår av minnen från denna tid, innan riksgränsen var självklar? Och kanske berättar det om hur Västvärmland, om inte koloniserades, så ändå kristnades från väster?


Så här ser boksidan ut, förresten:

0209.5.png

Ny och Dalby härad på Värmlandsnäs?

Vissa ämnen är inte jätteheta. Man stöter på dem i förbifarten i en text och anar att det finns något intressant under ytan, men kan inte riktigt få fatt på det. Ibland slänger författaren in ett ”som bekant” i en bisats och ger dig komplex för att du inte har koll på självklarheter. Ibland anar du att författaren skarvar och genar och helt enkelt inte går djupare in på ämnet för att han själv inte har koll.

Fördelen med lagom tråkiga ämnen är att det ändå ofta finns fakta att tillgå ganska enkelt, om man bara skrapar lite på ytan. Jag tänkte ganska länge att jag skulle hålla mig borta från adelsheraldiken, eftersom jag var rädd för att snöa in för djupt. Det verkade vara så mycket som man behövde sätta sig in i för att förstå helheten. Men en vacker dag var det något som motiverade mig att gräva lite djupare än tidigare, och då var det bara att googla. Därför tror jag mig nu hjälpligt kunna redogöra för vad §37-ätter och kommendörsätter innebär och vad som är skillnaden mellan högadel och lågadel.

Ibland kan samma ämne dessutom vara väldigt smalt. Då är det extremt svårt att hitta riktigt hårda fakta på nätet. Rättshistoria är inte världens bredaste ämne och om man dessutom korsar det med värmländsk lokalhistoria blir antalet intresserade ganska få. Om man dessutom räknar antalet intresserade författare som lägger ut sina rön på nätet blir skaran besvärande liten.

Jag håller just nu på att försöka få klarhet i två saker inom detta fält:

Den ena rör förhållandet mellan Karlstads härad och Karlstads tingslag. Efter vad jag har kunnat läsa mig till, verkar det som att tingslaget (alltså det juridiska området) tidigare var en del av Kils härad, men att det i slutet av 1800-talet bröts ut och blev ett eget härad. Av någon för mig dunkel anledning. Att jag har intresserat mig för just detta beror på att det det sigill som förknippas med detta område oftast benämns ”Karlstads tingslags sigill”, medan alla övriga värmländska sigill i samma division benämns ”häradssigill”.

Den andra frågan rör den märkliga uppgiften att det skulle finnas ett ”Ny och Dalby härad”. Det får jag inte riktigt ihop. Uppgiften kommer från Armemusei katalog på nätet, som beskriver en uppbådsfana från karolinsk tid. ”Uppbådsfana förmodligen för Ny och Dalby härad, numera Elfsdals härads övre tingslag.” säger katalogen.

AM.068169

Jag stödjer mig på en tillbörlig källa (låt oss kalla honom Carl-Johan Ivarsson) när jag säger att det har funnits ett tingslag för detta område, men aldrig något härad. Och varför skulle tingslaget, en strikt juridisk konstruktion, vara den som satte upp ett uppbåd åt armén? Nu är jag som bekant klent begåvad inom såväl rättshistoria som militärhistoria, men jag får helt enkelt inte ihop det.

Två områden som jag däremot får anses ha viss kunskap inom, är heraldik och sfragistik, så länge de rör Värmland. Inom all tillgänglig litteratur finns det ingen annan beskrivning av något Ny och Dalby-sigill eller -vapen, än det på fanan i Armémuseum. Däremot finns det ett motiv som stämmer väldigt väl överens me det som finns på fanan, nämligen Näs härads sigill.

Näs_härad

Jag vet att det finns vissa tveksamheter i äldre museikataloger (till exempel där Karlstads härad görs till Karlskoga härad) så jag är inte helt främmande för att det här faktiskt skulle vara Näs härads uppbådsfana. Men hur i hela friden uttyder man då initialerna N.D.H . på fanan?

Lenkar till historien

Ibland lönar det sig att slöbläddra. ”Värmland förr och nu” från 1928 låg och skräpade på en pall i mitt bibliotek, så jag satte mig och bläddrade lite i den. Som så ofta fastnade jag för årsberättelsen längst bak i boken. Under rubriken ”bokdonationer” och upptäckte till min förtjusning att museet hade fått en gåva av ”amanuensen Torsten Lenk”. Det kan tyckas lite lustigt att man väljer att titulera honom ”amanuens” och inte ”fil. mag.”, men det hänger nog ihop med var han var amanuens. Lenk var nämligen amanuens vid självaste livrustkammaren 24-44 och sedan dess chef fram till 1957.

Det ena bidraget till boksamlingen var ett arbete av Lenks kollega och mentor på Nordiska Muséet, Sigurd Erixon. Det andra var hans egna arbete ”Värmlands vapen”, som fortfarande är oöverträffad som sammanhållen skildring av Värmlands heraldiska historia.

Uppsatsen trycktes i Svenska Turistföreningens årsskrift samma år och en slagning i museets bibliotekskatalog visar att Lenk låtit göra ett särtryck ur årsboken. Det vore roligt att veta hur stor upplaga han beställde; jag kände inte till den tidigare, men nu är det enda exemplaret på Antikvariat.net på väg från Centralantikvariatet hem till mig!

När jag kikade i Torsten Lenks artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon, upptäckte jag att han var värmlänning, född i Varnum, vilket ju kan förklara varför han forskat så utförligt på just Värmlands vapen.

Alldeles för mycket om Stockholms läns vapen

Jag hade väl aldrig trott att jag skulle ägna ett helt inlägg på den här bloggen åt Stockholms läns vapen! Men här kommer det:

IMG_5886
Stockholms län

Det är bra att ha uppmärksamma läsare. Och helt underbart att ha uppmärksamma läsare, som dessutom hör av sig när de reagerar på något galet. I förra inlägget om glasfönstren på Grand Hotell i Karlstad, skrev jag galet om Stockholms läns gamla vapen. Gripen med riksäpplet framträder här i ett odelat gyllne fält, men jag slirade på beskrivningen av hur det fastställda länsvapnet såg ut fram till 1960-talet, vilket Elias Granqvist reagerade på:

Beträffande det äldre Stockholms läns vapen, så var det inte ”styckat i guld och svart” utan i guld och rött. Den röda delen var från Upplands vapen och såg till att upplands riksäpple alltså hamnade på röd bakgrund. Det styckade fältet fanns dock inte med från början. Om jag inte har fel, tillkom det styckade fältet vid den förnyade fastställelsen av länsvapnet på 1900-talet och kan alltså vara senare än fönstrets tillverkningstid.

Det fick mig att gräva lite mer i Stockholms läns gamla vapen. Läser man C.G.U. Scheffers ”Svensk vapenbok för landskap, län och städer” (som kom ut innan vapnet byttes till det nuvarande) kan man få intrycket att skölden har varit styckad i guld och rött sedan Gustaf III:s dagar:

[…] Vapnet var i princip utformat 1772. I boken Vägvisare genom Stockholm hövdingedöme, som utgavs samma år, visar titelbladet ett landskap med en väldig milsten, som kröns av en grip, upprest mot ett riksäpple. År 1796 tillkom den styckning av skölden, (guld och rött) som gör att riksäpplet får röd bakgrund. Detta skedde i dåvarande landshövdingen Samuel av Ugglas friherrevapen, i vars andra fält länsvapnet insattes som en hedersbevisning.

Läser man Clara Nevéus uppföljare på Scheffers bok, ”Ny svensk vapenbok” får man däremot veta att ”Vid fastställelsen av detta vapen 1941 införde man nyheten (min kursivering) att avdela fältet diagonalt i rött och guld.”


Det nuvarande vapnet skapades 1968, då Stockholms stad, som tidigare lydde under Överståthållarämbetet, inkorporerades i länet. Clara Nevéus berättar att det nya länsvapnet fick en del kritik i början, vilket jag kan förstå. Det är inget fel på det i sig, men jag tycker att det var lite onödigt att markera med S:t Erikshuvudet att huvudstaden ingår i länet. Stockholm delas ju, liksom övriga länet, mellan Södermanland och Uppland. Lösningen med det Uppländska riksäpplet i Sörmlandsgripens klor funkade väldigt bra, även om det är lite ovanligt för svensk offentlig heraldik att stycka en sköld i en metall och en färg och låta en figur i färg täcka bägge fälten (svart på rött i det här fallet).

Om jag ska tolka det de två statsheraldikerna skriver i respektive bok får jag det till att formerna för Stockholms läns vapen har varierat under århundradena, att den förhärskande varianten under första halvan av 1900-talet var den som vi ser på glasfönstret på Grand i Karlstad och att man vid fastställelsen 1941 valde en variant som skapades i Samuel af Ugglas friherrevapen 1796:

Ugglas,_af_(friherrlig)_-_vapen_(Adelskalendern_1913).jpg

Utan att gräva för djupt i Samuel af Ugglas personhistoria kan vi väl konstatera att han fick Gustaf III:s namnskiffer i första fältet och i den högra hjälmprydnaden, att det tredje fältet borde syfta på släktens rötter i Dalarna, eftersom motsvarar landskapsvapnet med förändrade tinkturer och att armen som sticker upp ur kronan på den vänstra hjälmen nog syftar på hans uppdrag som riksråd (hermelinbrämad karmosinröd ärm) och president i Kammarkollegiet (nyckeln). Korest i lejonets tassar i det fjärde fältet kan möjligen syfta på alla de kyrkoherdar som enligt Wikipedia fanns bakåt i släkten.

Just när jag hade läst Scheffers utsaga om af Ugglas-vapnet, föll mina ögon på ett annat bokomslag, Ottfried Neubeckers klassiker ”Heraldik”. På omslaget till den svenska utgåvan finns ett svenskt grevevapen, som nog har en motsvarande tillkomsthistoria so af Ugglas. Med hjälp av Jan Raneke kunde jag konstatera att det är släkten Cronstedts vapen. Förste greven Cronstedt eller någon i hans närhet måste ha varit landshövding i Stockholms län. Både grevevapnet (1731) och friherrevapnet (1719) har en variant på Stockholms länsvapen i första fältet. Här har man dock löst det lite mindre raffinerat än att låta gripen hålla äpplet. Gripen håller istället upp hela upplandsvapnet, som på så sätt blir infällt som en ”fyrkant” (eller kanske en kanton) i övre högra hörnet:

IMG_0181

Grand Hotells gåtfulla glasfönster

Ett inlägg och en delad bild i Facebook-gruppen ”Gamla fotografier av Karlstad” påminde mig om att jag inte hade berättat färdigt om mitt besök i Grands matsalar, så här kommer fortsättningen.

Grand Hotells riktigt stora heraldiska attraktion är festvåningens blyinfattade fönster. Sist jag befann mig i festsalen hade mitt heraldiska intresse inte briserat med full kraft, så jag konstaterade nog mest att de var vackra och funderade inte så mycket på vilka vapen det var. Utifrån gatan är det inte lätt att ens utskilja de målade fönstren, så det var en fröjd att få klättra upp på konservatorns byggnadsställning och möte vapensviten i ögonhöjd!

Eftersom hälften av vapnen är länsvapen får vi förutsätta att alla är det, trots att de kröns av hertigkronor, vilket idag skulle betyda att de är landskapsvapen. Förr fanns det nämligen en uppfattning att även länen skulle ha hertigkrona, eftersom de rangmässigt var underordnade Kungl Maj:t. Men någon gång på 1900-talet  satte riksheraldikern ner foten och bestämde den nuvarande ordningen:  länet är en statlig myndighet och ska ha kunglig krona, medan landskapet är en historisk provins, och ska ha hertigkrona.

Vapnen är vackert utförda med någon sorts brokadtapetbakgrund i de större fälten, men de uppvisar vissa egenheter. Vi kan börja med de utsocknes och jobba oss hemåt:

Östergötlands vapen stämmer väldigt väl med den fastställda utformningen, men har fått en helt vanlig grip (lejonets kropp, svans och öron kombinerad med örnens huvud och vingar). Den östgötska gripen är lite speciell, eftersom den skapades genom sammanslagning av två vapen för två områden i landskap – Östanstång och Västanstång. Östanstångs lejon parades med Västanstångs drake (ibland lindorm) och så föddes den östgötska gripen, med drakens vingar, svans och tunga som avslutas med en pil.

Om fältet bakom gripen i Stockholms läns vapen hade vara styckat i guld och svart hade det stämt bra överens med länsvapnet som det såg ut innan sextiotalet, då själva Stockholm (som tidigare lydde under överståthållaren) införlivades i länet. I den här utformningen är egentligen enda skillnaden mot Södermanlands landskapsvapen att gripen håller Upplandsvapnets riksäpple i framtassarna.

Lite lustigt är det att bägge griparna i vapensviten har gjorts naturfärgade, utan att det egentligen ställer till det för betraktaren. Östgöten ska ju vara gyllne mot röd brakgrund och sörmlänningen/stockholmaren svart mot guld.

Kopparbergs läns vapen delar historia med Dalarnas landskapsvapen. Jag är inte så insatt i alla historiska varianter av vapnet, men jag vet att det förekommit tidigare officiella varianter där kopparmärket. Det här var ju innan det märkliga namnbytet från Kopparbergs till Dalarnas län och om man hade velat fortsätta skilja på län och landskap hade det kanske varit en god idé att behålla kopparmärket i vapnet. Dalarnas landskapsvapen ser ut som ovan, men utan kopparmärke och endast en krona i den övre vinkeln mellan pilarna.

Västerbottens vapen får sägas vara det mest naturalistiska i sviten. I heraldiska sammanhang är inte detta inte något positivt, men vackert är det! Renen borde inte ströva omkring på grön mark och hornen ska inte vara gyllne, utan röda. Sen har vi stjärnorna, som egentliga ska vara av ett obestämt antal och strös över hela det blå fältet, men här har man istället dragit till med en väldigt stiliserad Karlavagn.

Örebro län har Närkes vapen i sitt övre röda fält. De mindre länsdelarna Värmland och Västmanland representeras av två mindre ytor. Västmanlands brinnande treberg ser här mera ut som tre separata pyrande berg. Vapensvitens två Värmlandsvapen är nog det som sätter mest griller i mitt huvud. Vid sekelskiftet, när hotellet byggdes, var uppfattningen att Värmlands vapen skulle vara en svart örn på gyllne fält. Så hade det fastställts av Konungen, så sent som 1884. Om fönstren vore samtida med övriga huset borde alltså ytan bakom örnen vara gul eller gyllne. Men icke!

Värmlands vapen i Örebro läns vapen är det som fastställdes av Erik XIV 1567;  en blå örn i fält av silver 1567. Om fönstren vore samtida med huset har vi alltså att göra med en riktigt insatt heraldisk konstnär, något som jag betvivlar. Troligare är att fönstret är från tiden efter 1936, då Riksheraldikern såg till att vi återgick till Erik XIV:s originalfärger.

Men så har vi då huvudnumret i vapensviten – fönstret med Värmlands vapen! Det är det mest förvirrande av dem alla. Med kunskap om Värmlandsörnens skiftande färger kan man inte betrakta det här fönstret utan att utbrista i ett ”Hur i hela friden…!?” Skölden är delad i silver och guld, medan örnen är utförd i en obestämbar blåsvart nyans, vilket gör att övre halvan motsvarar det ursprungliga blå/vita vapnet, medan den nedre representerar 1600-1800-talets förvrängda gul/svarta vapen!

Örnens beväring – näbbar och klor – förvirrar också en del. Tittar vi på Örebrovapnet ser vi en örn med fin röd beväring. Värmlandsörnen har å sin sida fått en röd näbb, som bryter av bra mot det silverne fältet, och naturfärgade tassar som knappt syns mot den gyllne bakgrunden.

Mycket förvirrat, alltså. Men vackert! Det vore intressant om man kunde hitta vilket år de där fönstren kom till. Det skulle nog kunna förklara ett och annat om utformningen.

En anna sak som förvirrar är urvalet av vapen. Varför ville man ha just dessa sex länsvapen i Grands matsal? Att huvudstadslänet och grannlänen Örebro och Kopparberg finns med känns inte så märkligt. Men hur smög sig Västerbotten in? Och varför får Östergötland vara med och inte Västergötland eller Göteborg, som alltid har varit  viktiga handelspartners för Värmländska köpmän. Frågorna hopar sig. Den som vet svaren eller har ledtrådar får gärna höra av sig!

Felskyltat i Radio Värmland

fullsizeoutput_18b6

Idag blev jag inbjuden till Sveriges Radio Värmland för att hjälpa till att reda ut begreppen kring Karlstads stadsvapen och felaktiga vägskyltar vid värmländska kommungränser. Här kan man höra inslaget, som var en del av förmiddagsprogrammet med Jenny Tibblin.

”Felskylten i Väse” var egentligen en av anledningarna till att jag själv fastnade för heraldik över huvud taget. Om man åker från Stockholm till Karlstad får man se många fina kommunvapen efter E18, men mellan Ölme och Väse passerar man skylten med Karlstads gula Lasse Sandberg-sol istället för det heraldiska kommunvapnet. ”Varför?” undrade jag och lånade Clara Nevéus då nyutkomna ”Ny svensk vapenbok”. Och så blev jag fast.

Felskyltens store antagonist heter Martin C E Asker och inte bara bara den ”turist” som nämns i påannonsen till radioinslaget, utan också styrelsemedlem i Värmlands Heraldiska Sällskap. Det är han som har döpt skylten till ”Felskylten” och lagt upp som en plats där man kan checka in på Facebook. Det börjar bli ganska många år sedan nu, men i somras upptäckte han ytterligare en felskylt, denna gång på Sunnemovägen och kommungränsen mellan Munkfors och Hagfors. Det var inte första gången han hade kontakt med Trafikverket i frågan, men den här gången skedde det på Facebook och resulterade i ett mycket välkommet svar från myndigheten:

Hej Martin!
Du har helt rätt i att detta märke har en avvikande utformning. Någon har någon gång varit lite för tillmötesgående mot några kommuner i Värmland, och tillåtit loggor istället för kommunvapnet.
Vi kommer att korrigera detta när märket behöver bytas av andra skäl, så som ålder, olycka eller skadegörelse.
/Mikael, Kontaktcenter

Vad är det då som gäller? Svaret finns i Vägmärkesfördningen (2 kap, 8§):

F10 Platsmärke
Märket anger en ort eller annan plats av betydelse för orienteringen. Kommun-, stads- eller länsvapen kan vara infogat i märket.

I grundutförandet innehåller skylten alltså bara ortnamnet. Vill man komplettera med en symbol är det ett heraldiskt vapen, inget annat.