Heraldisk hälsning från sur byråkrat i Norra Råda

SE_AB013_SKL_LKF_KI_08_Komm55_137_Norra_Rada_vapen_rubrikJag vet inte vem han var, men jag har under dagen utvecklat en viss beundran för Ingvar Axelsson från Norra Råda. När Sixten Larsson, förbundsdirektör i dåvarande Landskommunernas förbund, skulle fylla 50 år 1955, gick över 700 av Sveriges kommuner ihop och skapade en märklig gåva åt honom. Respektive kommun beskrev sig själv på en eller några sidor, med en kort text och några illustrationer från bygden. Totalt blev det 15 pärmar med 1882 sidor som överräcktes till jubilaren.

Norra Råda landskommuns hyllning bestod av en sida med kommunvapnet uppe i högra hörnet och en hälsning, framförd av denne Ingvar Axelsson, som jag av sammanhanget uppfattar som kommunalkamrer i Råda.

Axelssons hälsning börjar som en traditionell beskrivning av bakgrunden till Norra Rådas då fem år gamla kommunvapen, men övergår i en alternativ heraldisk analys, en  stolt hyllning till det kommunala självstyret och en stridsförklaring mot allt dumt som kan komma från Stockholm och Karlstad. Döm själva:

Norra Råda kommunvapen, som ovan skådas, symboliserar Klarälven med dess fem stora kraftstationer inom kommunen enligt den officiella beskrivning Konungen undertecknat. De skarpa spetsarna med deras dolda elkraft kan också tänkas inrymma en annan symbolik, nämligen kommunens vilja att själv vårda sina angelägenheter. Antalet spetsar är tio men ändock måhända otillräckligt för att möta välvillig tillsyn, råd och anvisning ovanifrån huvudstad och residensstad om någon spets skall finnas redo att möta det latenta hot mot självstyrelse, som kommunalkamrer och Landskommunernas Förbund representera.

Råda i Norra Råda kommunalkontor den 30 juni 1955

Ingvar Axelsson

Jag är tydligen inte den förste som har studsat inför Axelssons formuleringar, för om man tittar på den inscannade PDF-versionen av hyllningsadressen, så har någon fundersamt markerat slutraderna med rödpenna.  Kanske jubilaren själv?

Den som har upplysningar om Ingvar Axelsson från Norra Råda får gärna höra av sig (till fredrik@heraldik.se). Låg han i fejd med länsstyrelsen i Karlstad? Hade han blivit överkörd av Kammarkollegiet i samband med sammanslagningen med Sunnemo 1952? Skrev han ofta insändare i Värmlands Folkblad?

Skärmavbild 2018-09-11 kl. 23.25.40

Annonser

Efterlängtat besök hos statsheraldikern

IMG_4065Förra veckan passade jag på att göra ett väldigt efterlängtat besök hos statsheraldikern på Riksarkivet i Stockholm. Jag hade faktiskt sån tur att 2/3 av personalstyrkan på Riksarkivets heraldiska sektion var på plats och tog emot mig. De två tredjedelarna var statsheraldikern Henrik Klackenberg och biträdande statsheraldikern Carl Michael Raab. Endast heraldiske konstnären Henrik Dahlström var borta för dagen.

För en som har umgåtts med stats- och riksheraldikerns verksamhet i ett par decennier kändes det såklart väldigt högtidligt att få en rundvandring i lokalerna. Det lilla Heraldiska biblioteket, med en del inredning från Riksheraldikerämbetets lokaler i Gamla stan var helt klart sevärt. Det var många bekanta ryggar från mitt eget bibliotek och ännu fler kända titlar från antikvariats- och bibliotekskatalogerna, om man tittade lite närmare. Förutom böcker pryds väggarna av en uppsättning sköldar med gamla sockenvapen från Dalarna, med Storfors vapen som en katt bland hermelinerna.

De riktiga rariteterna fanns såklart nere i berget, flera våningar under Mälarens yta, men för mig räckte det gott att få nosa runt lite i Heraldiska närarkivet, med dokumentation om våra kommun- och häradsvapen. Här fanns korrespondens mellan riksheraldikern och vapenantagande kommuner, små utredningar i samband med kommunsammanslagningar och inte minst otaliga originalteckningar av Brita Grep.

Man hinner ju inte göra så många nedslag under ett kort besök. Jag fick stålsätta mig för att inte titta för djupt i mapparna, men nu vet jag vad jag ska leta om jag vill veta vad Staffan Hallström skrev till C.G.U. Scheffer inför bildandet av storkommunen Karlstad 1974 eller hur det kom sig att tingsrätten i Arvika skulle ha ett stort jössehäradsvapen på väggen.

Jag lär återvända…

Ferdinand Boberg och Stockholmsutställningen 1897

Letandet efter Liljeblads synder på Stockholmsutställningnen 1909 ledde in på en del trevliga villospår. Bland annat lyckades jag illustrera en efterlysning på Facebook med en bild från Stockholmsutställningen 1897. Jag får ursäkta mig med att det var Ferdinand  Boberg som var huvudarkitekt för bägge utställningarna.

Utställningen 1909 är alltså den bortglömda utställningen med den ”Hvita staden”, medan 1897 års utställning är den mer kända, som dyker upp först om man söker på Stockholmsutställningen.

Bilderna från utställningen är helt magiska, särskilt de handkolorerade vykorten, som ger Ferdinand Bobergs huvudbyggnad med minareter en känsla av Disneyland.

Stockholm_photochrom2-2.jpg

Det finns dock en baksida med det handkolorerade – lämna aldrig det jobbet till någon som inte riktigt har koll på detaljerna. (På Kungahuset.se finns en korrekt version, men den är ju inte riktigt lika kul.)

Med tanke på färgerna som unionsflaggan har fått vågar jag inte föreställa mig hur vapnen på huvudpaviljongens portal har målats. Eller, ja, föreställa sig kan man väl kosta på sig. Och zooma lite.

Skärmavbild 2018-07-13 kl. 23.27.35

Med tanke på att det bör vara en svensk svit av landskapsvapen som avbildas kan man ju börja med att konstatera att det lite väl många vapen i färgställningen rött-svart. Men fotot är vackert, det måste man erkänna.

Överhuvudtaget måste känsliga heraldiker avhålla sig från att titta på bilder från den här perioden. Utställningen skulle ha ett skandinaviskt tema, så en affisch med svenska och norska unionsflaggorna tillsammans med den danska flaggan är inte helt långsökt. Det blir snarare utsökt, när konstnären heter Richard Bergh.

1897_3

Men om man ger samma upplägg till konstnären Victor Andrén, kan man få detta resultat:

affisch97

Ut ur den nationalromantiska 1600-talsdimman kliver en trumpetare, iförd älghudskyller, kragstövlar och polkagrisrandiga pösbrallor, framför ett fantasivapen värdigt Kalmarunionen. I skandinavismens anda kan jag förlåta mycket…

Fredrik Liljeblad, Ferdinand Boberg och Stockholmsutställningen 1909

Konstindustriutst_1909_katalog

Efter att ha upptäckt likheten mellan Wermlandsbankens hus vid Stora torget i Karlstad och Fredrik Liljeblads vapenbok Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen har jag ständigt varit på jakt efter andra exempel på byggnader eller konstverk som har påverkats av Liljeblads vapenserier.

Leonard Fredrik Lefflers uppsats De svenska landskapsvapnen i nyare framställningar Personhistorisk tidskrift 1909 har gett mig flera ledtrådar i detta sökande. Det mest spännande är nog att Liljeblad ska ha använts som förlaga:

I Kupolsalen i vår ”Hvita stad” å Djurgården ha landskapsvapnen blifvit anbragda upptill på väggarna. Men tyvärr röjes ävfen här den fullkomligaste okunnighet om dessa vapens riktiga former. Om man fäster sig vid mindre detaljer kan man säga, att ej ett enda vapen är riktigt; många uppvisa grofva fel. Vi skola icke upptaga utrymmet med att motivera detta omdöme i detalj. det är nog att nämna, att det är det misslyckade Liljebladska arbetet, som i hufvudsak legat till grund för dessa bilder.

Väl må man förundra sig öfver, att de som ombesörjt dessa båda nu senaste granskade vapenafbildningar [alltså Kupolsalen och en serie landskapsvapen i Svenska Kalendern från 1909, min anmärkning] icke haft det förståndet att rådgöra sig med Riksheraldikern (eller annan sakkunnig person).

Leffler, s. 96

Det som plågar mig lite i sammanhanget är att en av mina favoriter Ferdinand Boberg kan ha varit medskyldig till de heraldiskt undermåliga utsmyckningarna. Jag skriver kan ha varit, för även om Boberg huvudarkitekt för utställningen 1909, är det såklart svårt att veta hur inblandad han var i alla detaljer.

Det har varit ganska svårt att hitta några utförliga uppgifter om Stockholmsutställningen 1909, eller Konstindustriutställningen, som var dess officiella namn. Wikipedias artikel är ganska knapphändig, och de flesta sökningar tar med resultat från Stockholmsutställningen 1897, som även den hade Ferdinand Boberg som huvudarkitekt.    Utställningen 1909 kallas på något ställe för ”den bortglömda Stockholmsutställningen”, i skuggan av 1897 och 1930 års utställningar.

Utställningskarta_1909Några interiörbilder från ”kupolsalen” har jag inte lyckats hitta. Jag är inte ens säker på i vilken byggnad den låg, men en god kandidat är den byggnad som är utmärkt med nr 24 på utställningskartan, rakt innanför huvudentrén. Den tillhörde utställningen arrangör, Svenska slöjdföreningen (nuvarande Svensk form).

Sth.Utst.1909.43789.AE.82-2

Finaste bilderna har jag hittat på på en sida med vykort som funnits till salu hos Leopolds antikvariat i Stockholm (där ovanstående bild är stulen). Hela sidan är värd ett besök! Det är inte svårt att förstå att utställningsområdet kom att kallas ”Hvita staden” av  Stockholmarna.

Några interiörbilder från Kupolsalen har jag alltså inte kunnat hitta och byggnaden finns inte kvar. Det ser ut som ganska gedigna byggen på bilderna, men eftersom man alltid rev merparten av byggnaderna efter den här typen av utställningar, måste det ha varit lite av kulisser.

Gert Borgenstiernas biskopsvapen

Lars-Eric Olsson i Eksjö har hjälpt mig att täppa till ännu en lucka i Karlstads biskopars och superintendenters vapenrulla!

Jag har länge trott att Bengt Wadensjö var den förste biskop i Karlstad som använde sig av ett ämbetsvapen efter det nygamla mönstret, med stiftets vapen kvadrerat med det personliga. Lyckligtvis hade jag fel!

Lars-Eric tipsade mig om avsnittet om Karlstads stift i Bengt Olof Käldes uppsats ”Den Svenska Kyrkans heraldik” i Heraldisk Tidskrift nr. 35 från 1977, som berättar att Gert Borgenstierna använde sig av ett ämbetsvapen:

I en teckning av ämbetsvapen för biskop Gert Borgenstierna (1956-76) insattes i gängse ordning stiftets i 1. och 4., medan de olika sköldemärkena i det delade vapnet för adliga ätten 1647 – vars huvudman biskopen är – uppdelades på 2. och 3. fälten, alltså som i ärkebiskop Söderbloms serafimervapen.

HT 1977:35, s. 235

nathan_soderblom_serafimerAlltså: Nathan Söderblom hade antagit ett personligt vapen innan han blev biskop, visande ”ridande  S:t Göran och däröver en ginstam belagd med en bild av Trönö kyrka”. Kälde berättar i samma artikel (s. 218) att det förekommer på en brudpäll skänkt till Uppsala domkyrka 1919.

När Söderbloms serafimervapen skulle målas på plåten för Riddarholmskyrkan sattes alltså vapnets två bilder in i separata fält i den kvadrerade skölden, med en variant på ärkestiftets vapen i de två andra.

På samma sätt ska man alltså ha gjort med Gert Borgenstiernas vapen. Karlstads stifts vapen sattes i fälten 1 och 4, med de två bilderna från adliga ätten Borgenstiernas vapen i fält 2 och 3.

1647 Karlstad_stift_vapen

Någon illustration har tyvärr inte Kälde med i sin artikel och han berättar inte heller vem konstnären ska ha varit. Kanske är det han själv eller någon konstnär knuten till Riksarkivets heraldiska sektion.

Artikeln berättar inte heller vilket år vapnet ska ha målats eller hur det användes. Det kan dock inte vara äldre än 1961, då stiftsvapnet skapades för biskopsgårdens nya servis.

Jag har börjat en genombläddring av Karlstads stifts julböcker för att hitta någon illustration, men sökandet är ännu fruktlöst.

Inte många ordensvapen

Tyvärr gav inventeringen av Hans-Olof Boströms biskopsporträtt inte så stor fångst som jag hade hoppats. Claes-Herman Rundgrens frimurarvapen noterat sedan tidigare, Johan Jacob Hedrén var alltså, vid sidan av serafimerriddarskapet, innehavarare av Carls XIII:s orden. Carl XIII:s orden hade även Gert Borgenstierna, även om den inte finns med på porträttet.

En liten förhoppning finns även att Carl Adoph Agardh skulle ha ett vapen som ledamot av Dannebrogsorden, eller som ordensbiskop, men det är nog att hoppas för mycket.

Kompletteringar till Karlstads biskopars vapenrulla

Ett lyckligt spontanlån på lunchen (sista arbetsdagen innan semesteromgång 2) gör att jag kan göra minst en komplettering till min vapenrulla över Karlstads stifts biskopar och superintendenter. Det är Hans-Olof Boströms utmärkta lilla bok ”Biskopsporträtt i Karlstads stift, utgiven av stiftet och Stiftshistoriska sällskapet.

Åtminstone kan man konstatera en lucka jag missat – att Johan Jacob Hedrén var ledamot av Serafimerorden. Normalt sett var det bara ärkebiskoparna som togs  upp i Serafimerorden, Hedrén hörde tydligen till undantagen.

Sen tror jag att det kan dölja sig en och annan höggradig frimurare bland biskoparna och då lär de även ha varit vapenförande. Dags att leta Carl XIII-kors på biskopsporträtten!