Jag har tänkt en hel del på Värmlands Fältjägare den senaste tiden. Jag har haft ett ganska långt förhållande till dem, men det har aldrig blivit av att jag grottat särskilt djupt i förbandets tillkomst och vidare öden. Det är lite underligt, med tanke på att jag gick klädd i deras uniform som tonåring och att jag på senare tid insett att flera av mina förfäder har tillhört ”di gröne”.
När jag i olika sammanhang får tillfälle att docera om värmländsk militärhistoria, brukar jag ta upp Värmlands fältjägare som ett exempel på tidigmodern kompetensutveckling. När förbandet lades ner 1901 ska manskapet nämligen ha skolats om till kustjägare, efter att ha fått lära sig simma 200 meter. ”Ska” skriver jag, för det är så jag har fått det berättat för mig. Några riktiga kustjägare lär de nog inte ha blivit, men sant är det att de, tillsammans med Hallands bataljon, blev överflyttade till Vaxholm och bildade Vaxholms grenadjärregemente 1902. (Hur det där faktiskt gick till ämnar jag ta reda på vid tillfälle).
Det där har jag alltså tänkt på och berättat om genom åren. Men jag har jag aldrig funderat på de rent heraldiska konsekvenserna av 1901 års härordning, alltså förra seklets första försvarsbeslut. Att Vaxholmsgrenadjärerna fortsatte att föra Värmlands fältjägares och Hallands bataljons fanor hade jag läst, men vad fick det nya förbandet för vapen?
En bildgoogling på ”Vaxholms grenadjärregemente” gav svaret. Självaste Wikipediaartikeln för regementet illustreras av dess vapensköld, förmodligen hämtad från någon uniformsdetalj. Någon blasonering presenteras inte och vapnet blev förmodligen aldrig formellt fastställt, men av bildens skraffering kan vi utläsa att vapnet, som delas av ett gaffelsnitt, har ett rött fält med en flammande granat, ett gyllne fält med en örn och ett blått fält med ett lejon. På goda grunder kan vi anta att örnen är svart och lejonet vitt. Den granaten är förmodligen gyllne.
Om det funnes en uppdelning mellan genealogiska och etymologiska vapen, så vore detta vapen någonting mittemellan. Övre fältet talar om att vi har med ett grenadjärregemente att göra. De två nedre fälten berättar om förbandets rötter i Värmland och Halland. Däremot får vi ingen som helst ledtråd om att vi befinner oss i Vaxholm eller över huvud taget i Stockholms skärgärd.
Google rotar också farm en annons för ett intressant planschverk som presenterar uniformer från Vaxholms grenadjärregemente och det samtidigt bildade grenadjärregementet i Karlskrona.
Jag har aldrig haft möjlighet att bläddra i själva häftet, men av bilderna i annonsen ser det ut som att presentationerna av respektive regemente inleds med något som kan beskrivas som ett heraldiskt stilleben.
Karlskrona grenadjärregemente, som bildades av Blekinge bataljon och Smålands grenadjärregemente, representeras av en en brinnande granat över Karlskronas stadsvapen och Smålands landskapsvapen. (Enligt Wikipeida förde karlskroniterna Smålands vapen oförändrat).
Vaxholms grenadjärregemente representeras av en motsvarande komposition. Under den brinnande granaten ser vi en rund sköld med något som borde representera Vaxolm stad, även om det inte stämmer med någon beskrivning eller avbildning av Vaxholms stadsvapen som jag kan hitta. På sinister sida finns Värmlands landkapsvapen, så som det såg ut fram till mitten av 1900-talet, med en tydligt svartskrafferad örn i ett gyllne fält. Av någon anledning har Hallands vapen utelämnats ur kompositionen.
När man skärskådar dessa två kompositioner slås man av två saker. För det första har konstnären placerat ett band i en rosett bakom Karlskronavapnen, medan Vaxholmskompositionen har korslagda gran- och tallkvistar över vad som borde vara ett jägarhorn, men sommer liknar ett posthorn.
För det andra har de flammande granaterna färgmarkerats på lite olika sätt. Den karlskronitiska är gyllne, medan den vaxholmska är röd. Det skulle kunna vara en slump, men eftersom konstnären uppenbarligen har koll på heraldisk skraffering (vapnen för Karlskrona, Småland och Värmland är korrekta), så får man anta att det finns en tanke även bakom granaternas tinkturer.
1700-talshistorikern Erik Fernow får ofta utstå kritik för sina tveksamma uppgifter om förhållandena i Värmland i fornstora dar. Hans verk ”Beskrivning över Värmland – avdelad i sex tidevarv” beskylls ofta för att vara ett enda långt återgivande av sagor och skrönor. Kritiken har naturligt visst fog för sig, men jag tycker ändå att domen över Fernow är onödigt hård. För det första nedtecknade han de enda fakta som då (och nu) fanns om vissa värmländska företeelser. För det andra tror jag att han insåg att det var lika bra att Jag tror jag att han insåg att det var lika gott att även ta med skrönorna, hur osannolika de än verkade. Någon gång i framtiden skulle de kanske komma till nytta.
Under Wermlandsörnen 