De heraldiska hemsidorna

De heraldiska hemsidorna hör egentligen 90-talet till, men förtjänar ändå en plats i 00-talets decenniekrönika, eftersom de synliggjorde heraldikens utövare för varandra. En sak är nämligen säker när det gäller heraldikens 00-tal – kontakten mellan dess denna konstarts utövare har definitivt intensifierats.

När jag började intresseramig för ämnet i början av 90-talet, utgjorde Karlstads stadsbiblioteks Ky-hylla min arena. Inte mycket till umgänge där, inte. När jag lånade om en bok kunde jag av stämplarna konstatera att den inte lämnat hyllan sedan jag hade den sist. Jag föreslog någon gång att man skulle deponera hela det heraldiska beståndet hemma hos mig, men det nappade man inte på.

Idag är min heraldiska boksamling flera gånger större än Stadsbibliotekets, så det var länge sedan jag besökte Ky-hyllan. Och om jag tog mig dit, tror jag inte att det är mycket större drag än för femton år sedan.

När Internet gjorde entré i mitt liv var det självklart att utforska vad som erbjöds på det heraldiska området. Det är svårt att komma ihåg hur man gjorde före Google. Själva sökandet skedde troligtvis med den fantastiska sökmotorn Altavista, men den största hjälpen fick man av länklistor på andra sidor.

Ute i den stora världen fanns det såklart en del att läsa om heraldik, men för den som var intresserad av svenska förhållanden fanns det en handfull sidor. Oftast fanns det någon form av eldsjäl/folkbildare bakom – en Granqvist, en Bäckmark eller, med största säkerhet, en Wasling.

Jag gissar att de här herrarna började på ungefär samma sätt som jag själv senare gjorde, med att konstatera att Dreamweaver var ett trevligt program om man vill hålla ordning på text och bild i ett ämne och samtidigt göra det tillgängligt för andra. Gratiswebbhotellen stod både för lagring och adress, när se-domänerna var något exklusivt, förbehållet ”riktiga” avsändare.

Elias Granqvists sida om heraldik i Sverige lär ha raderats av en obetänksam internetleverantör, Och Jepser Waslings webbprojekt har avlöst varandra, även om adressen ibland har varit densamma, så där finns det nog inget kvar att se från 1900-talet.

Men Magnus Bäckmarks utmärkta ”Gröna Stubbens heraldik för ofrälse” finns kvar på nätet. Otroligt charmig webb av årgång -95! Gröna stubbens länkar är i många fall döda, men surfar man runt får man en god bild av den tidens Heraldikverige på Internet.

Även Svenska Heraldiska Föreningens, Heraldiska sällskapets och Skandinaviska Heraldiska Sällskapets webbar hör till samma tradition. Idag finns de på Heraldik.se, respektive .org, men tog sin början på gratishotell.

Min egen Wermlandsheraldik har gjort samma resa – från gratishotell till egen domän. Tekniken och sidorna som ligger där är i grunden de samma som för tio eller femton år sedan, men Yahoo!’s gratistjänst Geocities.com, där många av oss publicerade våra sidor, har äntligen stängt. Den symboliska slutpunkten på den folkbildande eldsjälens första decennium på nätet.

Advertisements

3 reaktioner på ”De heraldiska hemsidorna

  1. Kul att läsa om heraldik och kul att läsa om mig själv. Det boostar självförtroendet inför 2010.

    Men det var några fel och några otydligheter när det gällde mina insatser på hemsidefronten. Den första och viktigaste: jag använde aldrig Dreamweaver, jag använde Frontpage 🙂
    (utom till de första sidorna, för de kodade jag själv – puh).

    Svenska Heraldiska Föreningens första hemsida la jag ut i maj 1997. Den hamnade då på samma adress där jag själv haft min egen hemsida från april samma månad. Sedan åerkom inte någon personlig sida för min egen del förrän mot slutet av 1997.

    Och visst var det gratissidorna som Geocities som var räddningen för min nätaktivitet. Sedan blev det med tiden lite för många sidor för jag lyckades med bedriften att både glömma lösenord och lämna gamla e-postadresser på nätsoptippen.

    Jag ska också erkänna att jag sedan några år inte har något med Svenska Heraldiska Föreningens hemsida att göra. Det sköter andra (läs Ulltjärn) bättre än jag gjorde.

  2. Vad roligt att läsa! Som du antyder har vi självklart mycket, eller allt, gemensamt. Jag har alltid upplevt heraldik som något mer än hobby/nöje/förkovringsfält; också som någon form av bildningssträvande, som du skriver, eller kulturarvsvård/-inspiration, mission. Visst är man galen? Men med elden ökar farten. 🙂

    Underbart också att mitt otroliga eftersläpande med att aldrig ta tag i min så kallade hemsida och uppdatera den paradoxalt nog har fått en form av uppskattning – som antikvitet/relikt! Mitt dåliga samvete förvänds i stolthet.

    1. Stolt ska du vara, Magnus! Fast Gröna Stubben har många kvalitéer utöver att vara tidsdokument. Jag gissar att du fortfarande har en del nöjda besökare. Vissa saker kan ju med fördel vara statiska, utan att för den skull förlora i värde.

      Det där med bildningssträvande hade jag inte funderat över förr än jag läste Davor Zovkos D-uppsats i pedagogik. Fantastiskt kul läsning och dessutom lite av en pusseldeckare för den som tror sig känna till flertalet av respondenterna i hans intervuundersökning. Vem är vem…?

      //Fredrik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s