Järven – Värmlands första landskapsdjur

Läsarfrågor är kul! Odd Andreas funderade på om det finns några sigillavtryck eller avritningar av det Värmlands första landskapsvapen, det med järven.

Några sigillavtryck känner jag inte till med järvvapnet och jag är ganska säker på att det aldrig har förekommit något sådant sigill. Tidigare ska allmogen i Värmland ha haft ett sigill med ett armborst att bekräfta gemensamma skrivelser med. Någon värmländsk hertig, som kunde ha behov av ett sigill, hann vi inte heller ha under den korta perioden med järven.

Däremot hann vapnet användas en del i officiella sammanhang under det knappa decennium det var aktuellt och det kom med i en del vapenböcker.

margaretagrip[2]Den mest kända varianten är nog den som finns med i handskriften som brukar kallas ”Fru Margareta Grips bok”.

Där ser man tydligt hur svårt det var för tidens konstnärer att skilja skogsdjuren åt. Det mesta hos det här djuret tyder på att det handlar om en järv, men den rutiga svansen har den visst lånat från en bäver. Bilden förekommer bland annat i Torsten Lenks uppsats om vapnet.

Den andra kända vapenboksbilden jag kommer att tänka på kommer ur den så kallade Parishandskriften. Den var okänd på Torsten Lenks tid, men dök upp på 1940-talet och kastade nytt ljus över de svenska landskapsvapnens tidiga historia, bland annat rörande vilka varianter av vapen som har existerat samtidigt. Den bilden har jag inte till hands just nu, men den saknar trästocken och är mer heraldiskt stiliserad än Margareta  Grips järv.

Gamla vapenböcker tenderar ibland att mer fokusera på avbildningar av vapen än deras blasoneringar. Med en beskrivning i ord kan man bli mer precis angående vapnets komposition, även om det inte är en garanti för att beskrivningen är korrekt. Under 1500-talet förekommer järv och bäver omväxlande i vapenböckerna, till exempel säger en handskrift från 1561 järv, medan en från 1563 säger bäver.

1567 var det alltså formellt slut på järvens och bäverns tid i Värmländsk heraldik, men de bet sig kvar ändå. De levde kvar parallellt med örnen under en tid, vilket bland annat illustreras av en märklig notering i en handskrift i Riksarkivet om svenska stadsvapen (citerad av Lenk):

»Carlstadium cujus insigne est castor utrimque turri munitus» (Karlstad
vars vapen är en bäver på ömse sidor omgiven av torn.)

Tanken svindlar. Karlstads vapen, som lär vara det första som förlänats åt en stad i dess privilegiebrev, borde vara extremt fixerat till sin form, men är det alltså bara som idé; det viktiga är att placera en referens till Värmland mellan de två tornen.

gunnarskogNär 1600-talet blev gammalt tog örnen över scenen helt. Det dröjde ända till mitt på 1900-talet innan järven kom tillbaka till värmländsk heraldik. Det skedde när Gunnarskogs landskommun nappade på riksheraldikerns förslag att återanvända järven i sitt vapen, kompletterad med grankvistar.

Efter att Gunnarskog inkorporerades i Arvika på 1970-talet blev även detta vapen historia, men Carl-Johan Ivarsson tipsade mig häromdagen om en rad exempel på kommunvapnets påverkan på Gunnarskog. Centralskolan fick namnet Järvenskolan på 1970-talet, huvudgatan genom kyrkbyn Stommen heter Järvens väg och det har också funnits en kör med namnet ”De Järva”.

På 1500-talet, när järven valdes för att representera Värmland, måste det ha setts som en viktig naturresurs. I modern tid har järven däremot varit sällsynt i värmlandska skogarna, men nu verkar det som att den är tillbaka. Länsstyrelsen har till och med proklamerat att vi nu är ett ”järvlän”.

Jag har aldrig sett någon järv i skogen, men järvvapenet i Margareta Grips version ser jag regelbundet, då jag får brev från Föreningen Värmlandslitteratur. De använder sig nämligen av hennes bild som emblem.

wermlandiana bengt berg

Det kan ha varit gamle Erik Elinders påfund. Jag tror jag vet vem jag ska fråga…

Annonser

En pinsam dementi om Värmlands vapen

Jag får härmed göra avbön. Jag har de senaste tjugo åren, bland annat på Wermlandsheraldik.se, hävdat att Johan III skulle ha infört Värmlands nuvarande vapen, en blå örn i silverfält. Så är icke fallet. Det var i själva verket Erik XIV som först skapade järvvapnet till Gustav Vasas begravning, för att sedan byta ut det mot örnvapnet, någon gång under 1567, alltså för 450 år sedan!

Torsten Lenck

Sanningen har funnits under näsan på mig hela tiden. Den hittills mest uttömmande beskrivningen av Värmlands vapen finns i Svenska Turistföreningens årsbok från 1928. Under avdelningen ”Smärre bidrag” har Torsten Lenk skrivit en illustrerad artikel på fem sidor om Värmlands vapen. Det mesta i artikeln är fortfarande giltigt, bortsett från att den är skriven då landskapsvapnen var fastställda i sin hävdvunna form (för Värmlands del en svart örn i gulfält), istället för den ursprungliga. Lenk stämmer in i kören som efterlyser en revision av vapenserien, något som sedan skulle bli sanning, bara några år senare.

När jag skulle skriva notisen om örnvapnets tillkomst på Wermlandsheraldik.se hade jag läst Lenks artikel så många gånger att jag inte trodde mig behöva kolla fakta. Jag visste ju att järvvapnet var skapat av Erik XIV för att bidra till den furstliga ståten vid Gustav Vasas begravning och att det ersattes av örnvapnet kort därefter. Alltså fick lillebror äran av förbättringen, när det egentligen var storebror som var upphovsman till bägge vapnen.

Så här ligger det i själva verket till:

Men den viktigaste arkivuppgiften och den som löser problemet är en i det ovan anförda bandet, Palmsköldska samlingen 256, befintlig avskrift »aff Secret. Rassmus Ludwigssons egenhendige annotation.» Den lyder: »K. Erich den 14:de har förandrat och förbättrat på Stockholms slått A:o 67 Wapnerne för Någre Swenske provincier, Nembligen för Westergötland en blå grijp udi hwit field, för Nerike ett förgylt kors medh 4 gåle lillier udi blått fiäld och en blå örn udi hwit fjäld för Wermland.» Kung Erik är alltså upphovsman även till vapnet i dess nya skepnad. Av de tre förändrade landskapsvapnen är det endast det sista som fått hävd. De andra synas icke ha vunnit burskap.

Lenk, Torsten, 1928, s. 295-296

Förlåt.

Nu återstår bara att hitta ett sätt att uppdatera artikeln på Wermlandsheraldik.se.

Karlstads stifts diakoniråds emblem

Förutom uppgiften att Gert Borgenstierna hade ett ämbetsvapen som biskop finns det fler guldkorn i Bengt Olof Käldes notis om Karlstads stift i sin stora artikel ”Den Svenska kyrkans heraldik”. Ett sådant är en tillämpning av stiftsvapnet som Kälde själv låg bakom.

Det är ett emblem som ska han använts som stämpel för ”Karlstads stifts diakoniråd”, en institution som inte verkar vara verksam längre.

Kälde gjorde sin teckning 1967 och det är uppenbart att man var nöjd med den nya stämpeln. Den finns med som avslutning på ”stiftskrönikan” i Karlstads stifts julbok från samma år. Det märkliga är bara att det inte är samma bild som presenteras i de bägge skrifterna. Det finns flera små särskiljande detaljer, men det mest uppenbara är att julbokens vapen inte stämmer överens med blasoneringen: ”I blått fält en nedhängande, tvåtungad segerfana av silver, belagd med ett rött, grekiskt kors med utåtböjda armar.Julboken har rakt avslutade armar på sitt grekiska kors, medan Heraldisk tidskrift visar det korrekta vapnet.

Är det en klåfingrig julboksredaktör som varit framme och petat i originalteckningen? Har man råkat publicera ett ofärdigt utkast? Eller är det Kälde själv som rättat till ett tidigare misstag tio år senare?

img_1355img_1463

Jag har ansökt om medborgarskap i furstendömet Lorenzburg

lorenzburg

Lorenzburg är en så kallad micronation, vars gränser sammanfaller med stadsdelen Lorensberg i Karlstad. Nationens grundare och furste, prins Freï von Fräähsen zu Lorenzburg, har etablerat sig som en modern Kejsarn av Portugallien (fast utan försvunnen dotter) och sänkt ner sitt rike som ett metafysiskt lager ovanpå sitt barndomskvarter i Karlstads nordöstra utkant.

Jag, som bor i det omgivande Konungariket Sverige, har på skyggt avstånd följt framväxten av det unga och stolta furstendömet Lorenzburg. Från början imponerades jag av dess rika symbolflora och uttrycksfulla heraldik, vexillologi och sfragistik. Sen insåg jag att jag dessutom sympatiserar med nationens idéer och budskap.Det handlar helt enkelt om att leka sig fram till en bättre värld.

På så sätt inrättar sig furstendömet Lorenzburg i, och bygger vidare på, en stolt värmländsk tradition av mikronationer. Jag blir lika förtjust i Lorenzburg, som Sven Stolpe på sin tid var i Bondböneriket och republiken Åsen, som han hyllar i klassikern ”Mitt Värmland”. Dessutom har vi ju två nationer till på nära håll – republiken Klarälvdal’n och radiomonarkin Morokulien. Liksom dessa äldre grannar ger furstendömet uttryck för värmländsk fantasi och skaparlust.

Nu väntar jag med spänning på hur hans H.S.H. Prins Freï av Lorenzburg ska ställa sig till min ansökan.

Heraldisk rapport från biskop Sörens mottagningsgudstjänst

Det här ska inte bli något referat av Sören Dalevis mottagningsgudstjänst i stiftsdomen i Karlstad, det hoppas jag att någon annan sammanställer. För det var helt klart en minnesvärd gudstjänst som bjöd på hela skalan av svenskkyrkligheten – så högkyrkligt som det kan bli i vårt lågkyrkliga stift, och så lågkyrligt som det bli på något så högtidligt som en biskopsinstallation. Det var helt enkelt en mycket välkomponerad festmässa till den nye biskopens ära och alla inblandade, från domprost till ljusbärande barn skötte sig med stil och stringens.

Men det var en heraldisk rapport vi skulle ha! Vi kan börja med att min förhoppning från igår kom på skam. Sören Dalevi axlade inte Arvid Runestams gamla biskopskåpa från 1947, mer än bildligt. Istället var han iförd en pingströd biskopskåpa och mitra. Men biskopar sitter länge, så biskop Sören har gott om tid att prova sig igenom alla sina företrädares garderober.

Den som var bäst klädd enligt min smak var dagens värd, domprosten Harald Cohén, som bar en korkåpa jag aldrig tidigare har sett. Han var grannlåtsklädd som en påskdagspräst! På ryggskölden bar han domkapitlets sigill, det som ligger till grund för Karlstads stifts vapen. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att föreviga honom från ryggsidan, så jag inser att jag nog får boka en visning av domkyrkans textilier.


Heraldiskt intressant var det annars mest om man studerade den agenda som delades ut till alla gudstjänstbesökare. På omslaget fanns en svartvit variant av biskopens ämbetsvapen, där svart bytts mot biskopslila. Vapnet hade placerats inom det där kyrkfönstret som hör till Karlstads stifts grafiska manér. Nere i omslagets högra hörn fanns rikskyrkans logotyp och vapen, på samma sätt som i de aktuella rekryteringsannonserna från stiftskansliet. Hoppas att de får fortsätta att förekomma tillsammans.

Hela första uppslaget, innan själva agendan, ägnades åt biskopens vapen och valspråk. Presentationen är i stort sett densamma som i pressmeddelandet inför biskopsvigningen. Men på en detalj motsäger de varandra, nämligen i fråga om vapenets tillkomst. Pressmeddelandet pekade ut konstnären Henrik Dahlström som upphovsman tillsammans med Sören Dalevi, medan en fotnot i programbladet avslöjar att det är statsheraldikern Henrik Klackenberg själv som varit Dalevis heraldiska bollplank:

Vapnet har ritats av Riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström och komponerats av statsheraldiker Henrik Klackenberg i nära samråd med Sören Dalevi.

Sören Dalevis text lyder i sin helhet:

Valspråk och biskopsvapen

”Människa bland människor” är ett uttryck om Jesus som är hämtat från de allra första kristna. Det återfinns såväl i Brevet till Diognetus som hos kyrkofadern Ireneus (130-200 e. Kr). Och det är kyrkofadern och teologen Ireneus som jag önskar lyfta fram med mitt motto.

För Ireneus var det viktigt att betona det mänskliga och att vi först och främst är människor. Det ledde till att han stred för att Gamla testamentet skulle ingå i den kristna bibeln, detta i motsats till starka röster i den tidiga kyrkan som inte villa ha med de gammaltestamentliga skrifterna. Ireneus var också en av de första som nämner vikten av att just fyra evangelier – Matteus, Markus, Lukas och Johannes – ska vara med i den kristna bibeln. Därför är det en bibeln med i biskopsvapnet.

Till vänster i bibeln ser du den judiska menoran, den sjuarmade ljusstaken, som symbol för Gamla testamentet, den judiska bibeln. Till höger ser du den kristna fisken, en av de äldsta kristna symbolerna, som symbol för Nya testamentet. De andra fälten utgörs av Karlstads stifts vapen, ett standar med ett kors på. Jesus Kristus – sann männsiska och sann Gud – har segrat för hela världens skull.

Vi är människor och vi är kristna. Och vi är kalllade att liksom Jesus vara människa bland männsiskor. Som Theodor Kallifatides konstaterar i Ett liv bland människor (Bonnier 1994): ”Jag måste försöka vara och förbli en människa bland människor”.

Sören Dalevi

 

Hoppas att Sören axlar Arvids kåpa!

Arvid_Runestam

I söndags, på fjortonde söndagen efter trefaldighet, vigdes Sören Dalevi till biskop i Uppsala domkyrka. Imorgon installeras han som stiftschef i domkyrkan i Karlstad. Då hoppas jag att få se honom i den biskopskåpa som Arvid Runestam invigde i samband med stiftets 300-årsjubileum 1947.

15-talet år innan stiftsvapnet kom till är denna skrud ett förebud om vad som komma skall och kan ses som en sammanfattning av hela stiftets symbolflora. På kåpans bårder ses de heraldiska vapnen för de två landskap som utgör stiftet – Värmland på det högra och Dalsland på det vänstra. På de två band som hänger ner från mitran hittar vi två sigill – domkaptilets och stiftsstadens.

Wikipedias porträttbild på Arvid Runestam här ovan syns de bägge landskapsvapnen ganska tydligt. Mitrans band knyckte jag från Facebook i samband med en prästvigning för några års sedan, när den bars av Esbjörn Hagberg:

mitra

Karlstads halva örn är för en gångs skull rättvänd, antingen på grund av heraldisk kunskap eller som en konsekvens av att den hövlighetsvänts mot Kristusbilden i domkapitlets sigill.

Skruden är helt enkelt ett stort stycke konsthantverk och stiftshistoria. Dessutom tror jag att Sören Dalevi fyller ut den väl så bra som Gravasonen och ärkebiskopsmågen Arvid Runestam!

En beskrivnign av hela skruden finns i praktverket ”Karlstads stift i ord och bild”:

I samband med 1947 års prästmöte i Karlstad, fick stiftets biskop och det ämbete, han förvaltar, mottaga en ny kåpa och mitra, båda av yppersta material, italiensk sidenbrokad, med bårder och ryggsköld av grön sidendamast. Broderierna, i guld, silver och silke, äro utförda av ateljé Licium efter komposition av Märta Afzelius. Den förnämliga skruden var välkommen inte enbart för sitt konstnärliga värdes skull; den var välbehövlig, enär den gamla måste sägas ha tjänat ut.

Bårdernas bilder och texter anknyta till det anldliga arvet efter bemärkta personligheter i Värmland och på Dal. Överst på högra bården (t.v. på bilden) avbildas Stor Ingmar och Stark Ingmar ur Selma Lagerlöfs Jerusalem, med orden: ”Och de sågo himlen öppen”. Därunder återges Värmlands vapen (ej synligt på bilden) samt slutorden ur Pontus Wikners dikt Mig törstar: ”Allt jag finner, allt jag vinner, i den ende, som är Vägen, som är Sanningen och Livet”. Nedtill på samma sida synas symboler hänsyftande på J.A. Eklunds psalm Fädernas kyrka, vars inledningsord citeras. Överst på vänstra bården (t.h. på bilden) är broderad gestalten av en odalman med händerna knäppta till bön. Texten därtill är hämtad ur Erik Gustaf Geijers skördepsalm: ”I nåd du, Herre, på oss tänkt; vår jord din rikdom hyser”. Därunder följer Dalslands vapen och ett ord av Vitalis Norström: ”Fyll tiden med liv, och du övervinner den i döden.” Slutligen synas på denna bård broderier som anspela på Esaias Tegnérs skaldskap och gärning. Ur dikten Det eviga citeras: ”Det sanna är evigt; kring himmel och jord genljuda från släkte till släkte dess ord”. Längst ner på bårderna läses inskriften: ”År 1947 då Karlstad varit stiftstad i 300 år skänkte vänner till kyrkan stiftets biskop denna skrud”. Kåpans ryggsköld framställer bilden av Den gode herden. På mitrans band avbildas domkapitlets och stiftstadens sigill.

Karlstads stift i ord och bild, s 98.

Biskop Johan Jacob Hedréns blasonering

Jag önskar ibland att jag hade tid åt arkivforskning inom heraldik och en rad andra ämnen. Idag har jag åter igen bevisar för mig själv att det inte är nödvändigt än på många år. Det finns fortfarande gott om fynd att göra i olika bibliotek. Till och med i min egen ganska blygsamma samling av heraldisk litteratur.

Alldeles nyss hittade jag till exempel en, vad det verkar, samtida blasonering av biskopen, hovpredikanten och ledamoten av Serafimerorden, Johan Jacob Hedrén.

Jag har tidigare fått puffar i rätt riktning ordenskapitlet i Stockholm och Jan-Eric Olsson i Eksjö, men det slutgiltiga svaret hittade jag för en stund sedan i Arvid Berghmans ”Borgerlig vapenrulla” när jag letade efter något annat.


Blasoneringen lyder:

”I rött fält ett på en grön kulle stående, latinskt kors av guld, omslingrat av en naturfärgad ranka av murgröna.”

Berghman säger att vapnet är ”antaget” av Hedrén, vilket borde innebära att han antog det i samband med utnämningen till ledamot av Serafimetorden. Det som får mig att anta att blasoneringen är från Hedréns egen tid är att murgrönan (ganska onödigt) anges som ”naturfärgad”. Om Begshman skulle ha skrivit den efterhand, hade han nog kallat murgrönan för grön, oavsett hur den var målad på serafimerplåten.