Edas fotbollsklubbars klubbmärken

Det här inlägget var egentligen planerat till för ett par dagar sedan, men så kom Radio Värmland med sitt förslag om en omröstning, och då rubbades mina cirklar. Men jag är inte särskilt ledsen för det. Alls. Ett helt dygn under en storhelg, med nyhetssändningar som refererar till Värmlands Heraldiska Sällskap och radioreportrar som använder ordet ”heraldik” som vore det lika självklart om ”epidemiologi”. Bara att tacka och ta emot!

Men nu är det bäst att fortsätta den Värmländska fotbollsodyssén från A till Å med bokstaven E, som i Eda. Och varför inte börja med Värmlands näst vackraste klubbmärke, Åmotfors IF? Jag gör det enkelt för mig och citerar mitt eget inlägg från igår:

Rent grafiskt är märket ett av de djärvaste, med tydliga kontraster, bra balans och ett motiv som man kan titta på länge, utan att bestämma sig för vad det föreställer. Visst står det ÅIF, men sen då? Bildar Å-et en kvinna i klänning? Är Å-et en person över huvud taget? Omsluts Å-et av två palmkvistar, eller är det kanske en öppen lagerkrans?

Märket blir bara bättre och bättre ju mer jag tittar på det! Idag har jag dessutom fått reaktioner på att det inte alls finns någon människa i bilden, någon ser ett troll och någon ser eldslågor. Far har gått till källorna och kollat i klubbens 75-årsskrift och kunde konstatera att det verkar ha funnits med i hela klubbens historia.

Innan vi lämnar Åmot och tittar på helheten i Eda kommun, kan vi lika gärna passa på att beta av ortens andra fotbollsförening. Pappersbruket ska alltså ha haft en idrottsförening, som deltog i seriespel i fotboll under ett par år under 30-talet. Som klubbemblem är det inte mycket att hurra för, men som företeelse är det ganska intressant. Det vore något att gräva i för den som är intresserad av idrottsrörelse, fackföreningsrörelse och korporativism i 30-talets Sverige. En besläktad klubb finns det i IK Järnvägen från Charlottenberg, var märke tyvärr inte finns med i Ingemar Bergs samling på Klubbmärken.com.

Men det kanske är dags att titta på helheten i Eda kommun?

Man skulle ju kunna tro att min favorit här är anrika IF Örnen i Charlottenberg, grundad redan 1911. Och visst har märket sina fördelar, både att den anknyter till Värmlandsörnen och att den använder färgerna rött, svart och gult, som inte är helt vanliga i trakten. Men rent konstnärligt tycker jag inte att märket funkar.

Då tycker jag att Eda IF har centralortens vackraste märke, med den gyllne (eller svarta) lagerkransen. Snyggt och traditionstyngt och står liksom på egna ben, utan att snylta på den heraldiska sköldens historiska tyngd. En lagerkrans är ändå en lagerkrans.

När det gäller Eda United vet jag inte hur jag ska ställa mig. Eftersom jag är allergisk mot engelskspråkiga namn på svenska idrottsföreningar (de enda jag egentligen tycker om är Buffalo Billingsfors och Nordmaken Bears) har klubben en kämpig uppförsbacke från första början. Hade man kallat sig Edaaliansen, hade man vunnit min sympati från första stund. Men annars är det såklart en sympatisk tanke, att använda kommunvapnet som enande symbol, när bygdens två klubbar går samman. Märket vinner kanske i längden, men det har en lite för stark kommunal doft, för min smak.

En liten bit utanför Charlottenberg hittar vi IFK Ås, kommunens enda kamratförening. Som sig bör, har föreningen en blå sköld, med en vit ginbalk. IFK i första fältet, ÅS skrivet i ginbalken och året 1944 tillsammans med den fyrauddiga stjärnan i nedre blå fältet. Vi får återkomma till emblemet för olika IFK-föreningar i ett senare inlägg. Det som fascinerar mig just nu är att man mitt under andra världskriget orkade lägga energi på att bilda en idrottsförening. Eller så var det ett gryende hopp man såg 1944.

På ett ytligt plan har Koppoms IF:s märke stora likheter med IFK-klubbarnas. Färgerna stämmer, ginbalken stämmer och årtalet och stjärnan finns det. Men det är inte IFK:s fyrauddiga stjärna (som vi får återkomma till i ett senare inlägg), utan Koppoms bruks femuddiga stjärna, som började användas som en symbol för bruket i slutet av 1800-talet.

Liksom Koppom har övriga klubbar i sammanställningen sköldformade klubbmärken, som Växviks SK och Brevik SK. Någon heraldisk påverkan är däremot svår att hitta. De flesta klubbarna är grundade före den stora vågen när Sveriges landskommuner skaffade sig vapen på 1950-talet.

När man hör AIK tänker man kanske spontant på svart-gult, men svart-vitt, som Köla AIK kör med, väl lika klassiskt (ett antagande som jag bygger på min mycket grunda AIK-kunskap. Utöver Solna-AIK är det väl bra SAIK och VAIK jag har koll på).

Det är inte underligt att det fanns många fotbollsföreningar förr, det fanns helt enkelt mer folk på landsbygden förr. Men man kan undra lite hur det kommer sig att en metropol som Växvik har haft tre olika föreningar med fotboll på programmet. Då är det desto mer imponerande att det startades en ny fotbollsklubb i lilla Häljeboda så sent som 1992!

Eda kommun är en av dem som det finns flest luckor i sammanställningen. Den som vet något om följande klubbar får gärna höra av sig:

  • Adolfsfors IF
  • Järnskogs IF
  • IK Järnvägen, Charlottenberg
  • Koppoms IK/Köla AIK
  • Köla BoIK
  • Köla IF
  • Skillingmarks IF
  • Skillingsfors SK
  • Växviks BK
  • Växviks IK

Värmlands tio snyggaste klubbmärken

Nu är det avgjort. Degerfors IF har Värmlands vackraste klubbmärke. Radio Värmland inledde påskhelgen med att arrangera en omröstning och jag fick det hedrande uppdraget att agera fotbollsheraldisk Christer Björkman och plocka ut de tio finalisterna. Frågan väckte tydligen stort engagemang bland lyssnarna, för hela 1312 personer deltog i omröstningen och de rasade in kommentarer på radions Facebook-sida. Mest handlade kommentarerna om vilken av de tio alternativen som var bäst, men glädjande nog var det ganska många som presenterade motkandidater också.

I samband med att omröstningen drog igång på skärtorsdagens eftermiddag träffade jag reportern Jonas Berglund i östra straffområdet på Tingvalla IP, för att prata lite om klubbmärken i allmänhet och vad det kan ha för kopplingar till heraldiken. Då hann vi inte gå in på hur jag hade valt ut de tio alternativen, så det tänkte jag presentera här. De grundläggande kriterierna var att de skulle vara av god konstnärlig kvalité, effektiva som kännetecken och representativa för någon stilriktning bland klubbmärkena. Vi tar väl topplistan från plats 1 till 10:

1. Degerfors IF (284 röster)

Ett klassiskt emblem om, som ansluter ganska väl till heraldikens principer. Få färger, bra kontraster och en tydlig symbol, som fyller ut sköldytan på ett bra sätt. Järnmärket ger en solklar lokal anknytning och funkar dessutom att lyfta ut ur skölden som ett fristående märke, utan att kopplingen till klubben går förlorad.

När Degerfors klubbdirektör Suzanne Hällström gav segerintervju i eftermiddags, berättade hon att det tidigare har funnits ett blå-vitt märke, som snarare anslöt till kommunvapenets färger. Det var en ganska spännande uppgift, eftersom jag i ett tidigare inlägg har konstaterat att Degerfors IF är cirka 50 år äldre än Degerfors kommun. Det blir något att forska vidare i.

2. Åmotfors IF (261 röster)

Med bara 23 röster mindre än ettan, placerade sig Åmotfors IF på en överraskande andraplats i omröstningen. Rent grafiskt är märket ett av de djärvaste, med tydliga kontraster, bra balans och ett motiv som man kan titta på länge, utan att bestämma sig för vad det föreställer. Visst står det ÅIF, men sen då? Bildar Å-et en kvinna i klänning? Är Å-et en person över huvud taget? Omsluts Å-et av två palmkvistar, eller är det kanske en öppen lagerkrans?

3. IFK Arvika (197 röster)

IFK Arvika har det heraldiskt bästa klubbmärket av de tio. Genom att använda sig av hela stadsvapnet i sitt märke och bara lägga till IFK i ett eget fält ovanför, har man faktiskt klarat att hålla sig inom heraldikens ramar, utan att bryta mot förbudet mot bokstäver eller siffror inne skölden.

Tyvärr försvann klubbmärket efter sammanslagningen med Arvika FK 1988. Förhoppningsvis kan det återkomma vid någon senare revidering av klubbmärket.

Arvika var för övrigt en av mycket få kamratföreningar som inte använde sig av den nästan obligatoriska FIK-skölden.

4. Hertzöga BK (186 röster)

Hertzögas BK:s emblem representerar en klassisk typ av klubbmärke. En sköld med en ginbalk (det vita diagonala fältet), klubbnamnet och startåret inskrivet i skölden och en fotboll och lagerkvistar under. Färgkombinationen gult och grönt är dessutom ganska ovanlig.

5. IFK Likenäs (94 röster)

Idrottsföreningen kamraterna från Likenäs följer standardmallen för IFK-märken. Det finns faktiskt normalstadgar som en ny IFK-förening kan anta. Blå sköld med en vit ginbalk, där ortnamnet är inskrivet. I det övre blå fältet ska IFK stå och i det undre ska de fyrauddiga stjärnan finnas. Det finns till och med bestämmelser om vilka typsnitt som ska användas.

Någon konstaterade på radions Facebook-sida att han röstade på Likenäs för att märket liknade hans egen favoritklubb, vilket ju är själva idén med detta märke.

6. Mallbackens IF (81 röster)

Mallbackens märke hör till den enkla variant där man har lekt med klubbens initialer. Det gröna M-et har dragits ut till fyra grantoppar och får mig att tänka på samma glänta i skogen, som jag tänker på när jag hör namnet Mallbacken. Enkelt, unikt och effektivt. Det vore intressant att veta om det finns någon särskild tanke bakom den fyrabladiga ytterkonturen, eller om det bara kändes för tråkigt med en cirkel eller en romb.

7. IF Göta (71 röster)

I IF Götas klubbmärke ska Värmlandsörnen just slå sig ner i en G-formad gyllne lagerkrans. Märket kan ibland kännas lite plottrigt, särskilt eftersom örnen framträder dåligt mot Götas röda tävlingstrikårer (fotbollen är ju nedlagd sedan länge), men det funkar väldigt bra ändå.

8. Ulvsby IF (59 röster)

Ulvsby är en av få klubbar som lyckats att få in en anspelningen på ortnamnet på ett bra sätt i sitt märke. Initialerna UIF ser visserligen lite småskeva ut om man tittar för noga, men det finns ändå en fin balans i emblemet med den ylande vargen. Men vad är det som omger märket? Är det en lagerkrans, eller är det två sädesax från trakterna kring Vallargärdet?

9. Värmlands-Bro IK (43 röster)

Det är inte många som känner till Värmlands-Bro IK. Jag blev faktiskt uppringd efter sändningen av en Säfflebo, som undrade om det verkligen var DET Värmlands-Bro man menade.

Klubben var aktiv på 30- och 40-talet och fick vara med i omröstningen, på grund av sin originella, men ändå lite tidstypiska formgivning. Dessutom har man plockat in Värmlandsörnens vingar på ett bra sätt och får på så sätt både en kraftfull symbol och en anspelning på ortnamnet.

10. Karlstads BK (36 röster)

KBK:s klassiska märke visar att Sola i Kallsta har rent heraldiska kvalitéer. En enkel sköld (som med heraldiska termer skulle blasoneras som ”I blått fält en gyllne sol”) och initialerna KBK på en banderoll under. De gula ”legoplupparna” på sköldens övre kan ger associationer till stadvapnets murkrona.

Degerfors fotbollsklubbars klubbmärken

En utomstående betraktare skulle lätt kunna tro att fotbollsklubben Degerfors IF har plockat in kommunvapnets mest framträdande symbol, järnmärket, i sitt emblem. Men så kan det inte vara, eftersom klubben är nästan ett halvsekel äldre än både kommunen och vapnet. Om jag hade haft känningar hos riksheraldikern på 40-talet hade jag nog lagt ett ord för att Degerfors köpings vapen skulle gå i rött och silver. Istället valde man blått, för att anspela på Sveafallen, som störtade sig i havet, just på gränsen mellan Värmland och Närke, vid tiden för den senaste istiden.

Den gemensamma nämnaren talar däremot sitt tydliga språk om vad som varit förutsättningen för både fotbollen och kommunen – järnbruket. Tittar man på Ingemar Bergs provkarta över Degerfors klubbmärken från Klubbmärken.com ser man en del intressanta saker.

Degerfors FF står lite oväntat för Degerfors Finska Förening. De har också det mest oväntade klubbmärket, kanske för att det i första hand inte är ett fotbollsemblem. Finska föreningen har helt enkelt tagit Degerfors kommunvapen och bytt ut dess kugghjul och järnmäke mot tre vita svanar. Sångsvanen är nämligen Finlands nationalfågel. Det här emblemet skulle kunna bli ett riktigt vapen, om man rensar bort bokstäverna ur skölden. Jag tror att jag ska skriva till föreningen och föreslå att man låter registrera följande vapen:

I fält av silver en av vågskuror bildad blå balk, belagd med tre simmande sångsvanar av silver.

Föreningsnamnet kan man lika gärna skriva på en banderoll eller i en cirkel runt vapnet. Och så kanske man ska låta svanarna simma lite mer organiserat, men det är mer en smaksak.

Vilket förhållande kvartersklubben Strömtorps IK har till storebror Degerfors IF vet jag inte. Men anar man inte ett visst släktskap dem emellan, när man ser klubbmärket för Degerfors IF Ungdom (DUFF)?

Kvartersklubbar finns det gott om i lilla Degerfors. Den som vet bakgrunden till Skogalunds SK:s 60-talslogga får gärna höra av sig. Märket är snyggt, men vad föreställer det?

Detsamma gäller om någon kan förklara varför 2000-talsklubben Ängebäck BK har en grön sköld med en gyllen fransk lilja. Jag trodde först att det var en avläggare till scoutrörelsen, men någon sådan koppling kan jag inte hitta.

Veteranklubben (?) gOld Stars FK:s märke vill jag hälsa inte kommentera. Om det stämmer att klubben var grundad 2002, så måste klubbmärket ha varit riktigt 80-talsretroironiskt från första början.

Då går mer igång på Kanada BK:s märke. Kanada för ju inte tankarna till fotboll direkt, men namnet kommer från ett bostadsområde i Degerfors. Något jag funderar särskilt på är huruvida klubbmärket är jämngammalt med klubben. 1952 hade Kanada nämligen inte fått sin nuvarande nationalflagga ännu, den antogs först 1965. Innan hade man, liksom Australien och Nya Zeeland, haft en flagga med Union Jack uppe i vänstra hörnet, men när kanadickerna skulle skicka fredsbevarande styrkor till Egypten efter Suezkrisen behövde man en flagga utan uppenbar brittisk koppling.

Degerfors blir ju ofta bortglömt när man talar om Värmland och det är kanske bara när det kommer till fotboll, som värmlänningen i gemen är direkt intresserad av att erkänna Degerfors. Men hur är det egentligen med landskapstillhörigheten?

Man brukar ju säga att Värmlands län består av landskapet Värmland, utom Karlskoga bergslag, det vill säga kommunerna Degerfors och Karlskoga, som hör till Örebro län. Men hela Degerfors kommun är faktiskt inte värmländskt. Geografin är riktigt, riktigt stökig där nere.

Nysunds socken bildades på 1600-talet genom att man tog delar av Rudskoga i Värmland och Kvistbro i Närke och bildade en ny socken, mitt på landskapsgränsen, som utgörs av Letälven, som rinner mellan sjöarna Möckeln och Skagern. Där går landskapsgränsen fortfarande och mitt på gränsen ligger Åtorp, på bägge sidor om älven. Idrottsplatsen, affären och kyrkan ligger på Värmlandssidan, så vi får nog räkna Åstorps IF som en klar Värmlandsförening. (Pizzerian ligger i Närke).

Helt klart i Närke ligger Svartå IF. Liksom Åtorp spelar man i svart-gult, så man kan fundera på om det föreligger något släktskap mellan de bägge idrottsföreningarna. Annars verkar det lite krångligt att ha samma färger som närmaste grannen.

* * *

Jag är som vanligt intresserad av alla formera av inspel och teorier kring mina funderingar. Om ni dessutom råkar ha något av följande märken tror jag att Ingemar Berg skulle bli glad:

  • Nysunds IF (Bildad 28/2-1936)
  • IFK Åtorp
  • Österviks IF 16/4-1957

Arvikas fotbollsklubbars klubbmärken

Arvika är en av få ”storkommuner” från 1970-talet, där samtliga sammanslagna landskommuner förde ett kommunvapen. Tyvärr kan man inte se det i nedanstående sammanställning från http://www.klubbmarken.com. I så fall skulle Brunskogs SK inte ha en gran i sitt emblem, utan ett stiliserat granskott och Glava-klubbarnas emblem skulle gå i svart-vitt, med skifferhackor. Gunarskogs IK skulle stoltsera med Värmlands ursprungliga landskapsdjur, järven. Stavnäs IK kunde ha kört med korslagda pilgrimsstavar och Älgå SK kunde ha kört med hästskor mellan järnvägsspår. Följer ni de länkade ortnamnen i texten, så kommer ni till sidan för respektive socken/kommunun på min illa uppdaterade hemsida http://www.wermlandsheraldik.se.

Nu är frånvaron av heraldiska referenser inte så mycket att hänga läpp över, om man besinnar sig lite. Även om Jösse härad var en förhållandevis heraldiskt rik trakt när storkommunen bildades, så måste man inse att samtliga vapen, utom stadsvapnet, är en produkt av efterkrigstidens hembygdsvurm. Idrottsrörelsen är mycket äldre än så.

Den heraldiskt anstrukne kan inte bli annat än nöjd vid åsynen av klubbar, som har stadsnamnet Arvika i klubbnamnet. Så gott som samtliga har Arvikas stegrande häst i i sitt emblem. IFK Arvika och Arvika FF sticker såklart ut, eftersom de har stadsvapnet i sin helhet i sina klubbmärken. Vid sammanslagningar av klubbar sjunker vanligtvis den konstnärliga höjden hos klubbmärket, vilket vi ser av märket för IK Arvika Fotboll, som är en sammanslagning av de bättre märkena för IFK Arvika och Arvika FK.

Två märken använder sig av element ur Arvikas stadsvapen, utan att återge hela stadsvapnet. Det är Arvika FK, som har lyft ut den stegrande hästen, och FK Maskinen, som istället alluderar på industristaden Arvika, genom att återanvända stadsvapnets kugghjul.

Intressant är också att Solviks IF, som bildades på 1940-talet, hade både lila och grönt klubbmärke, innan klubben blev Arvika FK.

Utöver de rena Arvikaklubbarnas märken är det väl bara Mangskogs Sportklubb som har någon form av heraldik anknytning. M-et med starkt stiliserade vingar får väl antas vara en anspelning på Värmlandsörnen. I så fall är Magnskogs SK den enda fotbollsklubben i Arvika kommun som anspelar på sin värmländskhet.

I övrigt tycker jag att Arvikas fotbollsheraldiska arv är mycket vackert. Många av bygdeklubbarna, som Takene, Sälboda, Stömne och Fiskevik, har stilrena fotbollsemblem av gammalt svenskt snitt.

Några som sticker ut, tycker jag är Jössefors två flaggvarianter och Arvika SK:s emblem, som nästan skriker gjutjärnsgrind. Det får en att hoppas att åtminstone gärdsgårdsserierna kommer igång till hösten! De får mig att längta efter Zingo och en smal i papper.

Slutligen får man konstatera att kommunens enda IFK-klubb sticker ut. Blå-vitt är självskrivet, både i Arvika och IFK-gemenskapen, men heter man IFK följer man normalt sett en ganska given mall för klubbmärkets utformning. Då ska det vara en blå sköld, med en vit balk med klubbens namn och så en fyruddig stjärna. IFK Arvika kör dock med stadsvapnet rakt av, med bara IFK som tilläg. Typiskt Arvika.

* * *

Trots idogt samlande saknas forfarrande några märken i Ingemar Bergs samling. Hör gärna av dig om du känner till något om följande klubbar:

  • Arvika FF 2 Bildad 1981 verksam till 1984
  • Arvika Fotboll Supporter Klubb (verks. 2002-2006)
  • Brättne AIF (verks. 1929-1931)
  • Brättne IF (verks. 1931-1948)
  • Gunnarskog/Bortan IK
  • Jössefors AIF (verks. 1928-29)
  • Ottebols IK (verks. 1930-35

Värmländsk fotbollsheraldik – från A till Å

När det mesta roliga i samhället är nerstängt eller inställt på grund av Corona börjar uppfinningsrikedomen bli stor inom alla sektorer, där social kontakt normalt sett är en självklarhet. Konserter livestreamas från tomma arenor och själv har jag deltagit i både årsmöte i litterärt sällskap via Teams och heraldisk seminarium via Zoom. Även idrottsrörelsen drabbas såklart hårt, genom inställda serier och turneringar. Radiosporten kämpar för att fylla ut i tablån, med repriserade klassikerreferat och gammal skåpmat, i form av populära radiogrodor.

För att dra mitt strå till stacken tänkte jag försökta hjälpa till att stilla abstinensen hos Sveriges fotbollsvänner. Vad sägs om en grundlig genomgång av värmländsk fotbollsheraldik? På några veckor borde vi kunna ta oss igenom Värmlands kommuner, från Arvika till Årjäng!

* * *

Idrottens klubbmärken ligger väldigt nära heraldiken, och det är inte så konstigt. Över huvud taget har dagens moderna idrottsrörelse och medeltidens riddarväsende väldigt mycket gemensamt, när det kommer till behoven av visuell identitet. Heraldiken som system utvecklades ju ur behovet av att kunna skilja på vän och fiende på slagfältet. Samma utmaning har lagsporterna, vilket bland annat lett till att fotbollsklubbar på högre nivå måste hålla sig med tre olika munderingar – hemmastället, bortastället och reservstället.

Matchställen har sin funktion på planen. Men runtomkring spelet finns supporterkulturen med sina traditioner i form av hejaramsor, sånger, tifos, banderoller, stjärnkult, klassiska motsättningar och oväntade allianser. Och så klubbmärkena, förstås.

Klubbmärkena kallas ofta, med rätta, för kvasiheraldik. Det är inte renlärig heraldik, för de följer inte heraldikens strikta renhetslagar. ”Emblematik” brukar man prata om istället, för att hitta en mer neutral term. Men det finns något respektingivande i idrottsrörelsens förhållande till sina klubbmärken. En vördnadsfull inställning till det immateriella värdet i den visuella identiteten. Varje fotbollsklubb vet, att om man inte handskas varsamt med sitt klubbmärke, så väcker det starka känslor hos fansen. En inställning som man bara kan drömma om att en normalstor svensk kommun skulle kunna ha till sin visuella identitet och sina medborgare.

Någon som har fascinerats av fenomenet klubbmärken är sportjournalisten och fotbollsfantasten Leonard Jägerskiöld Nilsson. 2016 kom han ut med boken ”Fotbollens heraldik”, en genomgång av ett antal klassiska fotbollsklubbars emblem. Boken är både intressant och läsvärd, men den har en stor brist. Den intresserar sig alldeles för mycket för ickevärmländska förhållanden. Överhuvudtaget representeras svensk fotboll av bara fem lag i boken; AIK, Djurgårdens IF, Hammarby, IFK Norrköping, IFK Göteborg och Malmö FF.

* * *

Var ska man då finna källorna till värmländsk fotbollsheraldik? Den störste kännaren i ämnet lär vara Värmlands Fotbollsförbunds statistikorakel Svante Bernhard. Han har mig veterligen inte publicerat sina klubbmärken på nätet, även om jag tror att man kan se spår av hans samling på fotbollsförbundets statistiksida.

undefined

Den mest kompletta presentationen på nätet är webbplatsen är www.klubbmarken.com. Sidan drivs av Ingemar Berg, som har som ambition att samla och publicera samtliga svenska fotbollsklubbars klubbmärken genom tiderna. Samlingen presenteras landskapsvis och kommunvis. När märkena presenteras så här samlat blir det nästan om skolplanscher och ganska lätt att se mönster

Sådana initiativ älskar jag! Som en hommage till Ingemar tänker jag nu de kommande veckorna gå igenom hans samling och se vilka mönster jag kan hitta. Att det finns heraldiska kopplingar till landskapet, socknen och staden vet jag ju. Men vad kan man upptäcka mer?

1984 kunde man flagga ordentligt i Karlstad

Häromdagen skulle Societas Heraldica Lundensis ha hållit ett seminarium på Lund universitet. Martin Sunnqvist skulle tala om framtagandet av Malmö stads vapenflagga på 1940-talet. Sedan skulle alla lundaheraldikerna gå på Bishops Arms för att kontemplera över Martins föredrag. På grund av rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten blev det ändrade planer. Men istället för att ställa in, fick seminariet flytta ut på nätet. Martin höll föredraget från sitt hem via verktyget Zoom, vilket öppnade upp seminariet även för den som har långt till Lund.

Det var ju tråkigt för lundensarna att inte få gå på puben tillsammans, men desto roligare för oss från Karlstad, Oslo och Uppsala, som nu passade på att ansluta till seminariet. Martin höll ett mycket intressant föredrag med många illustrationer från förslagsprocessen, vilket passade det webbsända formatet väldigt bra.

Ämnet är också väldigt lätt att engagera sig i. I början av 00-talet, när aktiviteten på Svenska Heraldiska Föreningens diskussionsforum Heraldica var som störst, vill jag minnas att just kommunal flaggning var ett av de hetaste diskussionsämnena.

En korrekt heraldisk flagga ska vara kvadratisk och prydas av sköldens motiv och inget annat. Inga kronor, ingen sköld, inget kommunnamn, inga ”grafiska element”. Bara sköldens motiv.

Därför slog hjärtat dubbla slag för en tid sedan, när jag såg en bild som Jimmy Mithander hade laddat upp i Facebook-gruppen Gamla fotografier av Karlstad.

Bilden visar Stora torget i Karlstad i mars 1984, när staden firade sitt 400-årsjubileum. Mest iögonenfallande på bilden är nog det gula luftskeppet med texten ”Vi älskar KONUNGEN!” och den strategiskt placerade lastbilen från Löfbergs Lila.

Zoomar man in i bilden, ser man att det vajar svenska flaggor över vartenda hustak runt torget – på Handelsbanken, Domus och rådhuset, och även på ett antal extra flaggstänger på själva torget. På två av flaggstängerna vajar dock något som vi numera sällan ser i Karlstad: stadens egen flagga, med stadsvapnet på en kvadratisk duk. Mycket lämpligt, eftersom vapnet är ett av huvudnumren i Hertig Karls privilegiebrev från 1584. Hertigen säger sig visserligen beskriva den nya stadens sigill, men går sedan över till att beskriva dess färger. Därmed lyckas han skriva de första svenska stadsprivilegierna som samtidigt förlänar ett stadsvapen!

Zoomar man lite till i bilden, så ser man något annat spännande över residensets tak, längst i väster i bilden. Om jag inte ser fel, så är det kungens egen flagga, med stora riksvapnet i korsmitten, som vajar där.

* * *

Alla Karlstads skolor var stängda den där marsdagen 1984. Bussarna gick gratis och det var fri parkering i stan hela dagen. Själv hade jag förmånen att se den kungliga kortegen från andra våningen i riksbankshuset på Järnvägsgatan. Jag minns inte om vi gick till torget, men jag kan intyga att vädret var lika vackert som det verkar av Jimmys foto. Det måste ha varit en tidig vår 1984.

Heraldik och brandhistoria

Den 10 mars skulle Värmlands Brandhistoriska Klubb ha haft årsmöte på brandstationen i Forshaga. Tanken var att jag skulle ha inlett årsmötet med ett föredrag under rubriken ”Heraldik och brandhistoria”. Den begynnande Corona-pandemin satte tyvärr stopp för både årsmöte och föredrag. Kvällen hade annars stora möjligheter att bli spännande. Det finns starka heraldiska kopplingar inom brandväsendet och brandhistorikernas nestor Björn Albinson hade kunnat fördjupa ämnet, där mina kunskaper tar slut.

Oavsett hur det blir med årsmötet har vi tänkt att föredraget ska bli av, någon gång  i framtiden. Tills vidare tänkte jag passa på att dela med mig av några av mina rent heraldiska iakttagelser här.

I Sverige har den åttauddiga stjärnan blivit en samlande symbol för räddningstjänsten. Symboliskt har den ett gemensamt ursprung med olika ordenstecken och de åtta spetsarna brukar förknippas med de åtta riddardygderna:

  • trofasthet
  • fromhet
  • frikostighet
  • tapperhet
  • heder och ära
  • dödsförakt
  • hjälpsamhet
  • vördnad för kyrkan

Räddningstänsterna har dock moderniserat dygderna och översatt dem till

  • lojalitet
  • kunskap
  • mod
  • omtanke
  • skicklighet
  • takt
  • uppmärksamhet
  • uthållighet

I stjärnans mitt brukar räddningstjänsten placera kommunens vapen, för att visa var och på vems uppdrag man verkar. Idag samverkar ofta flera kommuner i ett räddningstjänstförbund, vilket skapar utmaningar för den som ska formge förbundets emblem.

Till en början går det bra att kombinera två eller flera vapen i stjärnans mitt, men till slut blir det omöjligt. Så gjorde till exempel Karlstads räddningstjänstförbund, så länge man bara omfattade fyra kommuner. Idag, när förbundet omfattar sex kommuner har man tyvärr valt att överge den heraldiska linjen och använder en åttauddig stjärna som påminner om en Karlstadsol, belagd med en vattendroppe och en virvlande eld.

Ett av de intressantaste räddningstjänstemblemen i Värmland står Bergslagens räddningstjänstförbund för. Förbundet omfattar Värmlands fem östligaste kommuner och har därför valt Värmlands landskapsvapen som symbol, men har växlat fältets färg från silver till guld. För att signalera kopplingen till Bergslagen har ett par järtecken lagts in i omskriften. Att Hällefors, som ligger i Västmanland och Örebro län, också ingår i förbundet, har man inte tagit någon notis om.

Värmländska sjuksköterskor – i helg och söcken

Sila bläck, rulla krull.Vissa böcker köper man för omslagets skull. En bok som jag inte kunde motstå av detta skäl, är ”Sila bläck, rulla krull. Verklighet, dikt och historier från den värmländska sjukvården under 1900-talet.” Omslaget visar en blå-vitrandig klänning med vit stärkkrage och en Värmländsk sjuksköterskeborsch. Att broschen är av modell 1943 vet jag sedan ett par dagar tillbaka.

Jag har inte läst någon hel artikel i boken tidigare, men den har stått där i hyllan några år och jag brukar plocka fram den och bläddra lite, när jag letar efter någon annan bok i samma hylla. För sakens skull kollade jag ikväll vem som formgivit den och jag blev inte förvånad, när jag såg namnet Anita Stjärnlöf-Lund på omslagets insida. Anita har berikat Värmlandslitteraturen med många vackra böcker. Och som vanligt är det inte bara omslaget som är genomtänkt. Även när det gäller inlagan, har hon lyckats att ge artiklarna en form som inbjuder till bläddring och läsning.

Gårdagens fynd om  sjuksköterskebroscher fick mig att plocka fram boken igen och leta efter något om uniformer. Artikeln ”Först fick vi plätten, sedan blev det frack” (s. 19-27), där Elvy Gustafsson berättar om sin tid som sjuksköterskeelev i Karlstad, visade sig innehålla en del uniformsfakta.

Det börjar redan inför studierna:

I samband med antagningsbeskedet som provelev fanns också besked om vad som skulle anskaffas till uniformen. Den skulle bestå av tre ankellånga klänningar av ”systertyg”, tre vita förkläden, tre bakknäppta vita rockar, tre stärkkragar samt tre näsdukar med smal spets, helst knypplade eller hemvirkade och handsydda. Dessa näsdukar var provelevens mössa och kallades ”plätt”. Efter att det stärkts skulle de vikas till en trekant, som vi sedan bar på huvudet under provelevstiden och första läskursen. På så sätt kunde man se vem som var provelev och då förväntades inte så mycket annat än vanligt hyfs och värdigt leverne.

Sedan kunde studierna börja. Efter tre månader som provelev fick man besked om man var godkänd för vidare studier.

Återigen syddes förkläden, nu med speciell design. Vi köpte klänningar och kragar, likaså mössa samt elevbrosch. Vi fick använda mössan först sedan vi klarat läskursen, teorin heter det numera, innan dess hade vi ”plätten”.

Mer om samma tid:

Klädseln skulle vara strikt. Svarta strumpor till svarta skor. Bruna strumpor till bruna skor. Rena och välstrukna klänningar och förkläden. Stärkta kragar och mössor. Kragarna fick man gnida med stearinljus för att de inte skulle ge skavsår på halsen när de var nystärkta. Elevbrosch. Välvårdat hår. Om det var långt skulle det vara uppsatt. Uniformskappa och yttermössa.

Sista halvåret fick vi ha klänningar med lång ärm och med armbindel. Vid alla högtider som jul och påsk skulle alla bära högtidsuniform. Denna bestod av svart klänning med vit atärkkrage, armbindel, vita manschetter, högtidsmössa, men utan hakband tills man var färdig sjuksköterska, samt svarta strumpor och svarta skor. När vi var lediga fick vi vara civilt klädda.

Utbildningstiden avslutades med sjuksköterskeinvigning:

Mor och far och eventuella syskon och släktingar fick bjudas in till invigningen. Fotograf skulle beställas. Hovfotograf Green var självskriven.

Alla var klädda i högtidsuniformer som bestod av svart klänning, vit krage, armbindel med broschens märke på och mössa med hakband knuten till en rosett. Till detta hade vi svarta strumpor och svarta pumps med lagom hög klack. Efter en morgonsamling gick vi tillsammans till de avdelningar vi varit elev på och ”hälsade”. I och med detta lade avdelningssköterskan bort titlarna med oss. Ett steg in i yrkeslivet. Vi bjöds på lunch och sedan var det invigning till sjuksköterska i Karlstads domkyrka. Prosten Holm och rektor Signe Johansson delade ut broscherna och allt var mycket stämningsfullt denna bistra decemberdag, 16 december 1955. Därefter var det samkväm på sjuksköterskeskolan för oss nyinvigda med föräldrar och andra anhöriga. Tal hölls och blommor och telegram anlände. Det hela slutade vid 19.00-tiden, då alla skingrades för fortsatt värv i yrkeslivet.

Nu började allvaret.

I samband med mina besök på Centralsjukhuset i Karlstad har jag ofta stannat till vid montern med sjuksköterskeuniformen, i korsningen vid lasarettets blomsterhandel. Letar man i min mobiltelefon hittar man många dåliga bilder tagna genom glasmonterns rutor. På mitt insomnade Flickr-konto hittade jag denna bild:

3689400713_4c5812debc_b

Uniformen tillhör uppenbarligen en värmländska, utbildad före 1943.

I en annan korridor på lasarettet står en monter med en elevuniform, samma vardagsuniform som är avbildad på omslaget till ”Sila bläck, rulla krull”:

IMG_4786

Synar man henne i sömmarna, så ser man att elevbroschen är betydligt mindre än de färdiga systrarnas broscher. Man ser också att denna elev har påbörjat sin utbildning efter 1943.

Elevbrosch, Karlstads Lasarett

Är man intresserad av fakta blir man mycket nöjd över sjukhusmuseets föredömligt informativa skyltning:

IMG_4783

Värmlandsörnen i sjukvårdens tjänst

fullsizeoutput_1b95

Jag vet inte hur många gånger jag har googlat efter fakta om våra sjuksköterskebroscher.   Jag har testat alla varianter jag kunnat komma på, men det är nästan bara träffar på annonser på auktionssajter. Aldrig några fakta. Tills häromdagen!

Jag vet inte hur jag lyckats undvika den tidigare, men nu hamnade jag på hemsidan för Svensk sjuksköterskeförening, där man gratis kunde skicka efter 64-sidiga häftet ”Broscher i svensk sjukvård” av Kurt Kaijser. Den kom som ett brev på posten efter ett par dagar och var verkligen faktaspäckad.

broscher_i_svensk_sjukvard_omslagKaijser inleder med en historisk genomgång om sjuksköterskornas utbildning, organisation, uniformer och symboler. Sen kommer en länsvis genomgång, från norr till söder, av alla kända svenska sjuksköterskebroscher. Nästan alla broscher har en koppling till var sköterskorna är utbildade.

I Värmland beslöt man att starta en sjuksköterskeutbildning 1905. Utbildningen kom igång som ettårig 1907,  blev tvåårig 1911 och slutligen treårig 1912. Under denna period bar de utbildade sköterskorna troligtvis en brosch av ett Georgskors i silver (samma form som ovan) med initialerna ”KL” för Karlstads Lasarett.

1914 infördes den nuvarande modellen av broschen; ett vitt emaljerat Gerorgskors med röda kanter och i mitten en rundel med Värmlands landskapsvapen. Detta var före den omfattande revisionen av landskapsvapnen, så örnen var den då gällande svarta, på en gul (eller gyllne) bakgrund.

Redan vid sekelskiftet hade Riksheraldikern uppmärksammat att många vapen hade förvanskats genom historien. Små detlaljer hade ändrats eller lagts till under åren och nu ville man återgå till de historiskt korrekta, fastställda varianterna av vapnen, så långt det var möjligt. 1936 reviderades Värmlands vapen, så att örnen fick tillbaka sin blå färg och sköldens fält ändrades till silver (ellr vitt).

Sjuksköterskeborscherna uppdaterades därför 1943 för att anpassas till det gällande landskapsvapnet. Örnen blev blå, fick röd beväring (näbbar och klor) och rundelns färg ändrades till silver. Korsets kanter ändrades nu från rött till örnens blåa färg.

Varför kanterna var röda i broschens första version är oklart. Att plocka upp örnens svarta färg hade nog uppfattats som ”sorgkant”, men sköldens gula hade varit ett fullt gångbart alternativ, eftersom man inte behövde ta hänsyn till några heraldiska tinkturregler på själva broschen. Det hade också varit ett tillfälle att sätta guldkant på tillvaron på Karlstads lasarett. Men den röda färgen var också snygg. Kanske var det en blinkning till Röda Korset, som hade en viktig påverkan på sjuksköterskeyrkets framväxt på 1800-talet.

Såvitt jag vet utdelas broschen fortfarande vid sjuksköterskornas examenshögtid i Karlstads domkyrka och det verkar som att alla som har en brosch använder den i vardagen. Däremot håller den inte längre ihop uniformsblusen under hakan, utan sitter tillsammans med namnbrickan på bröstfickans pennfodral i plast.

Så blir du medlem i Värmlands Heraldiska Sällskap

I skrivande stund är vi 29 medlemmar i Värmlands Heraldiska Sällskap, men vi har plats för många fler! Hur gör man då för att bli medlem?

Skicka namn, adress, e-post och telefonnummer till fredrik@heraldik.se

Medlemsavgiften, som är 50 kronor för 2020, kan betalas in på två sätt:

Swish: 123 1575 901
Bankgiro: 166-9787

Glöm inte att skriva vem du är som betalar.

Alla som är intresserade av värmländsk heraldik är varmt välkomna som medlemmar!

IMG_0729