Jag tror att det är dags att börja bena lite i Värmlands regementes fanor. Jag har tidigare fnyst över de knapphändiga uppgifterna i Henry Magnussons regementshistoria, utan att tänka på att han faktiskt bara skrev en uppföljare, för åren från 1950 fram till flytten från Karlstad. Av någon outgrundlig anledning har första delen av Erik Zeeh, avhandlande åren från 1617 fram till 1950, alltid saknats i mitt bibliotek. Men nu finns den, så nu tänkte jag ta Erik Zeeh i handen och följa regementets fanor från syateljén, ut på slagfälten och hem igen. När jag är klar blir det säkert ett litet ärevarv, med hjälp av tionde bandet av Meddelanden från Riksheraldikerämbetet i handen, eftersom den bjuder på en en genomgång av alla svenska regementsfanor. Men det ser jag som lite som överkurs just nu. Vi börjar med den populärhistoriske Zeeh, så får vi se hur långt det bär. Han bjuder dessutom på ett samlat kapitel med den behändiga rubriken ”Regementets fanor”, vilket ju underlättar uppgiften något.
Erik Zeeh börjar dock sin genomgång redan före 1617, då Sörmland-Närke-Värmlands regemente bildades, så jag följer hans exempel. Första källan som nämner färger på fanor eller uniformer för ett värmländskt krigsfolk är en förteckning från Erik XIV:s dagar. I förteckningen ”Färger uppå krigsfolckets fahnor och estandarer samt kläder” listas färgerna för Hakeskytteregementet, där den åttonde fänikan bestod av värmlänningar och dalslänningar, under befäl av Peder Västgöte. Att det var en västgöte som förde befäl över Värmland och Dal var inte så märkligt. Armén var organiserad stiftsvis på Erik XIV:s tid och de två landskapen hörde ju till Skara stift fram till 1581, då Karlstads stift bildades.
| Färg | Fänika | Folk |
| Rött | 1 | Smålänningar |
| Blått | 2 | Smålänningar |
| Fiolbrunt | 3 | Västgötar |
| Vitt med ett gult kors | 4 | Smålänningar |
| Svart | 5 | Smålänningar |
| Gult | 6 | Västgötar |
| Grönt | 7 | Smålänningar |
| Grått | 8 | Värmlänningar och dalbor |
| Brandgult | 9 | Tjustbor |
| (Inte angiven) | 10 | Smålänningar |
Den åttonde värmländska och dalsländska fänikan hade alltså gråa fanor och uniformer. Gråa uniformer låter inte så festligt, men det var säkert billigt för Kronan, med tanke på vad färgämnen kostade på 1500-talet. De fiolbruna västgötarna eller brandbula smålänningarna från Tjust hade jag gärna träfat på.
Några gråa värmlänningarna har vi inte sett till sedan Peder Västgötes dagar. Rött och gul-svart har varit mer gångbara färger på våra fanor sedan dess och på Trossnäs huserade ”di blåe” och ”di gröne”. Men det verkar faktiskt som att grått återbördades som traditionsfärg till Värmland i och med att Bergslagens artilleriregemente bildades.
Hur militära traditioner förmedlas och bevaras är en enda bedrövlig soppa. Förband kommer och går genom helt osentimentala försvarsbeslut, som i sin tur är motiverade av militärtaktiska och/eller försvarspolitiska realiteter. När ett förband läggs ner och ett annat skapas försöker man ibland skapa en länk bakåt i historien, som ger en känsla av kontinuitet. Ibland funkar det, ibland inte.
Norrbottens artillerikår ärvde sitt nummer (A5) och sin marsch (”Artillerimarsch” av G. Ström) från Upplands artilleriregemente. När när norbottenskåren gick upp i Bodens artilleriregemente (A8) blev regementsmarschen ledig och överfördes till Bergslagens artilleriregemente. Numret A9 ärvdes från Positionsartilleriregementet på Östermalm i Stockholm. Därifrån plockades även traditionsfärgen – ljusgrå!
Förmodligen är färgvalet en ren slump, men om jag hade haft det minsta att göra med traditionspusslet inom det svenska artilleriet på 1940-talet, så hade jag med stort allvar försökt övertyga min omgivning om att Kungl. Bergslagens artilleriregemente hade fått ärva den grå färgen från Positionsartilleriregementet, för att anknyta till Peder Västgötes Värmlandsfänika.
Vad den grå färgen spelade för roll på A9 i Kristinehamn har jag ingen aning om, men det skulle förvåna mig om någon lade märke till den under det halvsekel som förbandet existerade. Förbandsstandaret var ljusblått, med gyllne kanoner och en vit värmlandsörn och regementets heraldiska vapen var blå-vitt, liksom banden på regementets idrottsmedalj. Men visst vore det trevligt om någon 40-talsfarbror kände till Peder Västgöte och klämde in en historisk blinkning till 1500-talet!
Under Wermlandsörnen 