Arvikas föregångares eventuella vapen

Äntligen! Efter många års klurande har jag fått se något som jag så länge misstänkte fanns! Återigen är det tack vare svärmor, som har klivit in på stadens antikvariat och bett att få köpa en bok som de tror att jag inte har. Än en gång blev det en fullträff!

Staden Arvika har en lite slingrig tillkomsthistoria. Eftersom det var så långt från Västvärmland till Karlstad och Åmål tyckte man vid början av 1800-talet att det borde anläggas minst en stad i Jösse eller Nordmarks härader, för att underlätta handeln för folket i gränsbygderna. I Jösse härad fanns flera kandidater, bland annat Sulvik, längst in i Glafsfjorden. En plats varifrån man man faktiskt kan segla vart man vill i världen, via Byälven, Vänern och Göta älv, ut i Västerhavet.

Istället föll valet på en plats i Arvika socken, hemmanet Solberga vid Kyrkvikens norra strand, där man hade samma goda sjöfartsförbindelser som i Sulvik. Här anlades Arvika köping 1811. 1812 fick handelsplatsen stadsrättigheter och bytte namn till Oscarsstad, efter Sveriges arvfurste, kung Karl XIII:s adotivsonson Oscar, alltså den blivande Oscar I. Pappa kronprisen fick samtidigt ge namn åt staden Karl Johans stad långt uppe i norr. De där två stadsnamnen var inte så lyckade, så 1821 – efter bara tio år – byttes namnen tillbaka till Arvika och Haparanda.

Namnbytet, och att man senare även förlorade sina stadsrättigheter, ska enligt sägnen bero på kungens besvikelse i samband med en genomresa till Norge. De stackars Oscarsstadsborna gjorde inget vidare intryckt på kungen och hade dessutom skrivit ”Oxarstad” på äreporten som skulle hälsa majestätet välkommen.

Sedan dröjde det till 1911 innan Arvika återigen blev stad och fick sitt nuvarande stadsvapen. Men den där korta tiden som Oscarsstad har alltid gäckat mig. Borde inte den nya staden ha förärats med ett stadsvapen? Det är ju ingen självklarhet, men helt rimligt för en ny svensk stad för 200 år sedan.

Det var ”En bok om Arvika” som svärmor hade fått med sig från Bokbobs antikvariat. ”Det är bytesrätt på den” sa hon, samtidigt som jag konstaterade att det var ett fint Arvikavapen på titelbladet. Jag satte vänster tumme bakom sista sidan och bläddrade snabbt igenom hela boken. På sidan 424 hajade jag till. Jag trodde först att det kunde vara en bild av ett ovanligt tjusigt kyrkbänksnummer. Men bildtexten meddelade något mycket trevligare: ”Förslag till Oscarsstads vapen”.

Tyvärr hänger illustrationen lite löst i boken, utan någon tydlig koppling till texten, så jag har läst fram och tillbaka utan att hitta några kompletterande fakta. Det troliga är väl att det stannade vid ett utkast till ett vapen, men frågan är på vems initiativ det togs fram. Var det Kungl. Maj:ts eller stadsbornas idé?

Det är inte heller helt självklart vad vapnet ska föreställa. En spontan gissning är att det ska visa Oscar I:s krönta namnschiffer (den romerska siffran I inskriven i ett O). Något som talar emot detta är att Oscar inte blev kung Oscar I förr än 1844 och då hade ju Oscarsstad blvit Arvika igen, för över 20 år sedan. Alternativa förklaringar som framförts i familjen är korslagda kycklinglår. Själv tänker jag spontant på käkbenen hos en haj, en hajar är sällsynta i Kyrkviken. Kungakronan är åtminstone inte att ta miste på.

Om de horisontella linjerna i skölden är tänkta som en skraffering, alltså en markering av den svart-vita teckningens egentliga färger, så är fältet blått. Om fältet är blått gissar jag att motivet, som kanske är ett körnt O, ska vara i guld.

Arvikas nuvarande vapen skulle därmed inte bara ha Värmlands inverterade färger, utan även föra vidare det blå fältet från Oscarsstads vapen. Det vore i så fall ett av mycket få kopplingar mellan Oscarsstad och dagens Arvika. I övrigt kan jag bara komma på en, visserligen mycket stark, koppling. Stadshotellet i Arvika har i alla tider varit känt som ”Oscar statt”. Även om det nu lär heta ”Scandic Arvika”.

Arvikas fotbollsklubbars klubbmärken

Arvika är en av få ”storkommuner” från 1970-talet, där samtliga sammanslagna landskommuner förde ett kommunvapen. Tyvärr kan man inte se det i nedanstående sammanställning från http://www.klubbmarken.com. I så fall skulle Brunskogs SK inte ha en gran i sitt emblem, utan ett stiliserat granskott och Glava-klubbarnas emblem skulle gå i svart-vitt, med skifferhackor. Gunarskogs IK skulle stoltsera med Värmlands ursprungliga landskapsdjur, järven. Stavnäs IK kunde ha kört med korslagda pilgrimsstavar och Älgå SK kunde ha kört med hästskor mellan järnvägsspår. Följer ni de länkade ortnamnen i texten, så kommer ni till sidan för respektive socken/kommunun på min illa uppdaterade hemsida http://www.wermlandsheraldik.se.

Nu är frånvaron av heraldiska referenser inte så mycket att hänga läpp över, om man besinnar sig lite. Även om Jösse härad var en förhållandevis heraldiskt rik trakt när storkommunen bildades, så måste man inse att samtliga vapen, utom stadsvapnet, är en produkt av efterkrigstidens hembygdsvurm. Idrottsrörelsen är mycket äldre än så.

Den heraldiskt anstrukne kan inte bli annat än nöjd vid åsynen av klubbar, som har stadsnamnet Arvika i klubbnamnet. Så gott som samtliga har Arvikas stegrande häst i i sitt emblem. IFK Arvika och Arvika FF sticker såklart ut, eftersom de har stadsvapnet i sin helhet i sina klubbmärken. Vid sammanslagningar av klubbar sjunker vanligtvis den konstnärliga höjden hos klubbmärket, vilket vi ser av märket för IK Arvika Fotboll, som är en sammanslagning av de bättre märkena för IFK Arvika och Arvika FK.

Två märken använder sig av element ur Arvikas stadsvapen, utan att återge hela stadsvapnet. Det är Arvika FK, som har lyft ut den stegrande hästen, och FK Maskinen, som istället alluderar på industristaden Arvika, genom att återanvända stadsvapnets kugghjul.

Intressant är också att Solviks IF, som bildades på 1940-talet, hade både lila och grönt klubbmärke, innan klubben blev Arvika FK.

Utöver de rena Arvikaklubbarnas märken är det väl bara Mangskogs Sportklubb som har någon form av heraldik anknytning. M-et med starkt stiliserade vingar får väl antas vara en anspelning på Värmlandsörnen. I så fall är Magnskogs SK den enda fotbollsklubben i Arvika kommun som anspelar på sin värmländskhet.

I övrigt tycker jag att Arvikas fotbollsheraldiska arv är mycket vackert. Många av bygdeklubbarna, som Takene, Sälboda, Stömne och Fiskevik, har stilrena fotbollsemblem av gammalt svenskt snitt.

Några som sticker ut, tycker jag är Jössefors två flaggvarianter och Arvika SK:s emblem, som nästan skriker gjutjärnsgrind. Det får en att hoppas att åtminstone gärdsgårdsserierna kommer igång till hösten! De får mig att längta efter Zingo och en smal i papper.

Slutligen får man konstatera att kommunens enda IFK-klubb sticker ut. Blå-vitt är självskrivet, både i Arvika och IFK-gemenskapen, men heter man IFK följer man normalt sett en ganska given mall för klubbmärkets utformning. Då ska det vara en blå sköld, med en vit balk med klubbens namn och så en fyruddig stjärna. IFK Arvika kör dock med stadsvapnet rakt av, med bara IFK som tilläg. Typiskt Arvika.

* * *

Trots idogt samlande saknas forfarrande några märken i Ingemar Bergs samling. Hör gärna av dig om du känner till något om följande klubbar:

  • Arvika FF 2 Bildad 1981 verksam till 1984
  • Arvika Fotboll Supporter Klubb (verks. 2002-2006)
  • Brättne AIF (verks. 1929-1931)
  • Brättne IF (verks. 1931-1948)
  • Gunnarskog/Bortan IK
  • Jössefors AIF (verks. 1928-29)
  • Ottebols IK (verks. 1930-35

Heraldik och brandhistoria

Den 10 mars skulle Värmlands Brandhistoriska Klubb ha haft årsmöte på brandstationen i Forshaga. Tanken var att jag skulle ha inlett årsmötet med ett föredrag under rubriken ”Heraldik och brandhistoria”. Den begynnande Corona-pandemin satte tyvärr stopp för både årsmöte och föredrag. Kvällen hade annars stora möjligheter att bli spännande. Det finns starka heraldiska kopplingar inom brandväsendet och brandhistorikernas nestor Björn Albinson hade kunnat fördjupa ämnet, där mina kunskaper tar slut.

Oavsett hur det blir med årsmötet har vi tänkt att föredraget ska bli av, någon gång  i framtiden. Tills vidare tänkte jag passa på att dela med mig av några av mina rent heraldiska iakttagelser här.

I Sverige har den åttauddiga stjärnan blivit en samlande symbol för räddningstjänsten. Symboliskt har den ett gemensamt ursprung med olika ordenstecken och de åtta spetsarna brukar förknippas med de åtta riddardygderna:

  • trofasthet
  • fromhet
  • frikostighet
  • tapperhet
  • heder och ära
  • dödsförakt
  • hjälpsamhet
  • vördnad för kyrkan

Räddningstänsterna har dock moderniserat dygderna och översatt dem till

  • lojalitet
  • kunskap
  • mod
  • omtanke
  • skicklighet
  • takt
  • uppmärksamhet
  • uthållighet

I stjärnans mitt brukar räddningstjänsten placera kommunens vapen, för att visa var och på vems uppdrag man verkar. Idag samverkar ofta flera kommuner i ett räddningstjänstförbund, vilket skapar utmaningar för den som ska formge förbundets emblem.

Till en början går det bra att kombinera två eller flera vapen i stjärnans mitt, men till slut blir det omöjligt. Så gjorde till exempel Karlstads räddningstjänstförbund, så länge man bara omfattade fyra kommuner. Idag, när förbundet omfattar sex kommuner har man tyvärr valt att överge den heraldiska linjen och använder en åttauddig stjärna som påminner om en Karlstadsol, belagd med en vattendroppe och en virvlande eld.

Ett av de intressantaste räddningstjänstemblemen i Värmland står Bergslagens räddningstjänstförbund för. Förbundet omfattar Värmlands fem östligaste kommuner och har därför valt Värmlands landskapsvapen som symbol, men har växlat fältets färg från silver till guld. För att signalera kopplingen till Bergslagen har ett par järtecken lagts in i omskriften. Att Hällefors, som ligger i Västmanland och Örebro län, också ingår i förbundet, har man inte tagit någon notis om.

Arvikas heraldiska förhistoria

Inspirerad av en hänvisning i ett RHÄ-meddelande från 30-talet klev jag idag in på stadsbiblioteket i Karlstad och begärde upp Personhistorisk tidskrift från 1922 från magasinet. I den volymen skulle nämligen riksheraldikerns notis om Arvika stadsvapen finnas.

Uppgifterna där gjorde att jag återupptäckte fakta som jag hade glömt att jag skrivit om för 15 år sedan på Wermlandsheraldik.se. Det jag nu påmindes om var att det var en minnesmedalj från Arvikautställningen 1911 som skulle ligga till grund för vapnet. Det som fastnat i mitt minne har varit utställningen entréportal, som Christian Eriksson lär ha skapat. Eventuellt är han även upphovsman till myntet, det hoppas jag att någon numismatiker eller konstvetare kan reda ut åt mig.

Enligt notisen i Personhistorisk tidskrift skulle minnespengen prydas av ett vapen, som staden hade komponerat utan att först konsultera riksheraldikern eller annan lämplig expertis. Lyckligtvis kunde vapnet godkännas efter att man lyft bort några smärre detaljer.

En googling på ”minnespeng arvika 1911” ledde mig till en auktionssajt där pengen funnits till salu. En riktigt bra bild fanns dock kvar:

arvika_mynt

De små detaljerna som riksheraldikern inte kunde godta i vapnet visade sig vara en tornérkrage, belagd med små symboler för näringsliv och hantverk – klubba/hammare, yxa och plog.

I övrigt bestod vapnet av det som än idag utgör stadsvapnet – en stegrande häst i ett fält bestrött av kugghjul.

Om tornérkragen hade fått vara kvar hade den varit smått unik i svensk kommunal heraldik. Den påminner om en prästkrage, men med tre tungor istället för två, är över huvud taget väldigt ovanlig i svenska vapen och är vanligare i brittiska släktvapen. Den används då som tillägg i släktvapen, när det förs av äldste sonen i en släkt.

1500 arvikabilder på webben

100-årsjubilerande Arvika kommun har publicerat delar av sitt bildarkiv på nätet, berättar NWT. 1 500 bilder har digitaliserats – 10 000 ska det blir när det blir klart. Mer sånt!

Kanske kan jag hitta de där bilderna på minnespengen av Christian Erikssons, som var förlaga till stadsvapnet eller portalen från Arvikautställningen 1911, som lär ha haft en stegrande häst. Eller kanske på hästjärnvägen mellan Ränken och Glavsfjorden som finns med i Älgås vapen.

Selmainspirerad skönhet i Arvika

Nästa år är det 100-årskalas i Arvika. Till firandet har man tagit fram en snygg symbol, som har plockat hästen ur stadsvapnet. Symbolen kan bland annat ses på jubileets Facebook-sida

När hästen ses uppstigande, liksom örnen i Säffles vapen, för det tankarna till legenden om den jössehärske Näcken, som visar sig på land i skepnad av en vit häst. Legenden, som ibland kopplas  ihop med valet av stadsvapen, har bland annat utnyttjats av Selma Lagerlöf i novellen ”Vattnet i kyrkviken”.

Arvikahästar i Mikaelikyrkan

mikaelihäst

Originally uploaded by Wermlandsheraldik

När jag besöker Västvärmland har jag en förmåga att alltid leta efter hästar i inredningen. Idag var det tremänningsdop i Mikaelikyrkan och vid doplunchen (en mycket bra uppfinning av Markus & Kerstin!) i sockenstugan hittade jag mina hästar uppe under taket. Runt hela storstugans taklist var det schablonmålade hästar.

Efter örnen är nog hästen det vanligaste vapendjuret i Värmland – Christian Eriksson (vars grav vi passerade på väg in i kyrkan) och riksheraldikern satte ju in den i Arvikas stadsvapen och Järnskogs vapen visar en kappsläde. Hästskor finns både i Älgås vapen – som ett minne av hästjärnvägen mellan Sulvik och Ränkesedet) och Årjängs köping hade hästskor runt skölden, innan sammanslagningen med Töcksmark, som ersatte det med riksgränstecken.

Frågan är om det fanns hästar i sockenstugan innan 1911, elller om det här är stadsvapnets häst som har rymt?

Söderköping – Östergötlands svar på Arvika?

Söderköpingsflagg

Originally uploaded by Wermlandsheraldik

Jag tänker på Arvika när jag besöker Söderköping. Arvika är ju visserligen en förväxt bondby vid Glafsfjorden, medan Söderköping är en insomnad medeltida östersjömetropol. Men jag tycker ändå att de har en hel del gemensamt. Bägge har pittoresk trähusbebyggelse från 1900-talets början och är tillräckligt små för att inte skämmas för sin storlek. Dessutom har man mycket vackra kommunvapen som man förstår att exponera.

Vapenflaggan fotade jag utanför biblioteket/turistbyrån/busstationen.